Ordförråd. Vi meddela först en lista öfver de märkligare ord, som anträffas i medeltidsboken.

Aat (sup. haft). Abedissa. Abbot. Afundsman. Agnus Dei. Agogan sköld. Akarede. Aklede. Alderman. Almogin. Almosagubbe. Allmänning. Anamma. Andlass (hö). Antvarda. Aptonsång. Arga (verb). Armborst.

Armhet.   Bastu (-karl, -kona). Bardag. Barnaman, Banaman (barnlärare?) Bardskärare (barberare). Barkasläda. Barsöl. Bassaspjut (vildsvinsspjut, jaktspjut). Bastad (bunden). Bathestökka (åror). Batmestare. Bedröfvelsedag. Bekend (för någon). Belåten for (om straff). Bellpipelekare (orgel eller säckpipa?).

Benk. Benkiodyna. Benkisto (benhus). Benådad (på öl). Beretta (redogöra, impf. berette). Bergxbrytare. Bjurskinn (bäfver-). Bo (Skobo, Rekbo, Akirbo, Dymbo, Rumbo, Dalbo i personnamn). Boken (lade sina händer på boken och bad sig så Gud till hjelp). Bonad (väfd tapet). Bonde (gift man). Bord (skifva i stånd ell. gatubod). Borntopt (brunnstomt?).

 

Bossor (bössor?) Bot (göra bot). Bottenkarl (norrländing). Bradepanna (stekpanna). Brandskådare. Brax (spänne). Brewerir (breviarium). Broder(munktitel o. »käre bror»). Bro (store brona. Fanns någon annan öfver ån?). Brostad.Bryggare. Bryggarede. Brödragatan. Brödragården. Burman (borgare). Burskapskumpana. Byfogde.

Byman. Bysven. Bältare (gördelmakare). Bärfvene fiska (från Bergen). Bäslare (svärd). Bäztokäp (?).   Cappellan.   Dagakarl. Dalapil. Dandeman. Dandeqvinna. Dandesven. Dandemannagille. Dedit (betaldt). Deghia.

Deghane (djekne). Disk. Djekn. Dobbel. Drokken. Drafvelsord (skällsord). Draussäthe (drotsäte). Dreng. Drifteko (stafvadt qo). Drökkeskal (bägare). Dubblare. Dulsmål.   Edgärdsmän. Edsöre. Erkedjekne. Erlig man (om riksråd o. riddare).

 

Faga (bjelke). Fallendöfvil. Fals (bedrägeri). Falzska (verb). Fangahusena. Fara (fika och fara). Farnöte (flok och -). Farstuloft. Fastegang. Fatik. Fatmestare. Feste fore (feste i vald). Fetter (boja). Fidit fore, fiden (i borgen för). Fiskalas. Fjetter (se Fetter).

Flok ok farnöte (sällskap). Flutestok (en som jämt flyttar). Fly thet sva (laga så att). Fogate (fogde). Folsterland (fosterland). Fornumstig (borgmästarnes titel). Forsighia(hushållerska hos präst). Forskut (förskott å skatt). Forstal. Forstondare 45. Forsvära (byn). Forvunnen (hora). Framstuga. Franzinsmesso. Frizpikar (spjut).

Froktandes (är froktandes att). Fult (om sår). Fyendens hora. Fäkarl. Fäbodighia (fäbodarna). Färdom (a). Fästa lag (sjelf sjette). Förgörning (förhäxning).   Gaff heim (gack hem). Gandol (lakan). Gardsmän (boende i gården). Gardstaffwer (gärdsgårdsstör). Gartekinen (gårdjäknen). Gatubod. Gestan (genast). Gestebadstufva.

 

Giftemål (förgiftning). Gillen (gulden). Gillestufva. Glosöga (öknamn). Godebroder. Gropene. Gråbrödraorden. Guti (gottländing, lekare). Gårdjekn. Gyssenät (gösnät). Gästestufva. Göra för Guds skull (och unna någon lifvet).   Hake. Halt (göra hustrun halt i en krog, figurl.).

Hand i mella. Sapnade hand (bolag). Hederlig man (titel för präster och abbotar). Hell, säl (hälsning). Hel och helbregda (om gårdar = oskiftad). Helgandsgård, Helgandshus. Helge kirkio (vanligt namn för alla kyrkor). Helgedomakar (medaljong med relik). Helgona. Hell (ihjäl). Hellig Torsdag. Helledag. Helso med Gud (begynnelseord i bref).

Hem till med genit. (hemma hos, sätta hem till). Hemmelikhus. Henda lag, mottaga ed. Herberge. Herradöme (hans herradöme om Svante Sture). Herrskapet (öfverheten). Hindra (lägga kvarstad å, jäfva). Hillebard. Hitta (hytta). Hjärtstak (stack i hjärtat). Hjonelag. Hjulamestare. Hofdabolster. Hofdadino. Hoffmod (göra hofmod).

 

Hofsven. Holkin (hvilken). Horakregh. Horenson. Hornlekare. Hors n. (häst). Hoses rykte. Hosbonde (vår hosbonde, Erik Erikson). Hovedsaken (fallen till). Humble Mikel. Hus och hemfrid. Husalega (husalön). Hvasken (hvarken). Hvad hon las eller hvad hon gjorde. Hvis (huru).

Hvita söndag. Hyginde. Hymerike. Hynda (öknamn, Peder H.). Hängody. Hätta. Höfvidsman (titel för Sten Sture d. ä. och Svante Sture).   Ihvar (ehvar).   Julafrid. Jute. Jälunge (kastad i rådstun). Jämnsides vid. Järn, stadens.

Kaken. Kallgard (kålgård). Kalvamule (öknamn). Kanik. Kannogjutare. Kapo (kåpa). Karsk. Kellerhals. Kellersven. Kerliga (adv.). Kirkiogard. Kirkioherre. Kirkiomestare (kyrkobyggare). Kirkiotompt. Kirkioverjande, kyrkovärd. Kista. Kjortilskålar.

 

Klerk. Klippingar. Klosterbadstu. Klosterberget. Klosterfrid. Klostergatan. = Smedjegatan 46 Klostersven. Klysnare (eremit, en som bor i jordkoja). Knytta näfvanom (med). Kolare. Komma någon i ondt rykte. Kona (lösa). Konungxfred. Konvent. Koraleband. Korgana (för vagn, 1. häst).

Korset (vid korset, kyrkogården?). Kradin tjuf (skällsord, t. kröte). Krake. Kransasölke. Kraas. Krona (äfven tillnamn). Krog. Kräfveta. Kukewall (öknamn). Kumpan (soldat, kamrat). Kunta (öknamn). Kustus. Källarhals. Källarsven. Känna (erkänna). Kärlek (öknamn).

Kätzlabötare. Kättare (lögnare, eller en som lefver i förbudna led). Köttmanger (slaktare).   Ladbron. Ladstaden. Lag (gå lag, fästa lag = aflägga ed; henda lag = mottaga ed). Laggare (tunnbindare). Landslöperska. Legamen, Guds helga (sakramentet). Lekare (läkare). Lekt (lekman). Lettar (broder —, färgare eller lektor?)

 

Letterska. Lika (göra lika för, troget uppfylla). Lizle. Ljusastaka. Loppejärn. Losung (lösen). Lofva. Lukuna. Lyppoka (Lübeck). Lyra. Lysa vid kyrkor eller å rådstu. Lysa fred i krig. Läkare, se lekare. Länsman (i Vretabergom). Lärd eller lekt (lekt eller lärd). Läropth lärft.

Löpa med skeppet (segla). Lösen (Helge L. offerstock, hvari allmosor insamlades för det heliga landets återeröfring). Lötebod.   Maglage (Erik Finne m.). Mak (i fred). Maket (gemaket). Makt (mig ligger stor makt uppå). Mala (mäta). Maldir (målad). Malgekraga (brynja). Mandoms gerning. Marken (slagfältet). Medborgare. Meniga riket.

Messa (Pedersmessa). Mjort, myrt (mördat). Minne (blifva i minne för, debiteras för, räknas någon till men). Molka. Mot (möte). Minister. Minsherra (biskopens jern). Munkabarn. Munkaboda. Munkadeja. Munkadrenga. Munkahamre. Munkavrak Munkavreten. Målsman.

 

Mältestufva. Mära läder. Mäster.   Nakorhanda matto. Niovikna fasta. Nåde (Gud hans själ nåde, om döde). Nåde (Hans nåde eller mins herras nåd, om kon. Gustaf I). Nötakarl.   Offerstock. Ogilta gator. Okumpana (osams). Omaka (ofreda). Ord (på sin egen) ansvar.

Ordenom (i) = i hörnet. Orgoköp. Oriel (namn). Osmundsjärn. Overlupt, öfverskott. Ovin (ovän). Oära.   Panka (skällsord). Pantzar. Perlestikkare. Hakon — 1478. Pika (piga). Pilt. Pläga mik ret. Postolonsgillene (gulden). Priare (prior). Proba (klosterhäkte).

Præbendatus. Pukamager. Pusa (påse). Pyndare (våg).   Quälja (ofreda). Quasimonitagenita (Quasimodogeniti). Queda ena viso.   Raastaka (råmärke). Raffband. Raka (verb). Ransman (röfvare). Rastubodag. Reda penga. Redesven.

 

Renlifves (titel för munkar af strängare ordensregel). Rodekarl. Rofferi. Rog, bårtäcke. Rogskuta (Elin R.). Rote (trupp, kompani). Rännsten. Röklin, mässhake.   Sagd af by. Samning (uppror, upplopp). Samting. Sapnade hand (med — i bolag). Sapokona (tvätterska). Scriptafader. Serk.

Sjelf sjette. Sjö »til sjös» 47. Skala (forgylta). Skalk. Skarn. Skello. Skikkad (bygd och -). Skillog. Skinna (plundra). Skinnare (garfvare). Skipsdrenga. Skjut (häst). Skogar (Nils). Skogxstrykare. Skott (böss-). Skottmen (taxeringsmän). Skottstufva.

Skrå. Skupbot. Skuta. Skäriogården. Skäriokarl. Skökinson. Skörlit, strid, oväsen. Sköt (jag leggir mit hufvud i idart sköt). Skötta (Hans). Smältare. Småborgare. Småsven. Solasät (solnedgång). Solvit (= dedit, betalt). Sott, hösått. Spanhake.

 

Spanbelte. Spitalen. Sporasmider. Stad i st. f. by 1453. Stakkot (Mik skedde för stakkot. Drossetet stakka). Stena stadsens. Stendeka. Stjärnbonader. Stokabrot. Stolabroder. Stolpa. Stråhat. Stupa. Stå någon till om hus och hemfrid (anklaga någon f. brott mot —).

Sudit (ordspråk: är det ikke sudit, det varder snart sudit). Sunabäcken. Sven (lärling). Sverike. Svinastigha. Svinapriare. Syllosättare. Sylstena. Synadagen. Synder (sönder). Såramål. Sölfknöpa. Sätugård.   Tagil (tackel). Tackajärn. Tap. Tapetisvänir. Taska Lasse. Tegelslagare.

Tidegärd. Til öls (sitta —). Timmestok. I tweningom. Tipff (t. Dieb). Tjärabrännare. Tola, lida. Tolkin. Topt. Torsk. Tote slog (= ihjäl). Tras i fandens nampn. Truga. Trulkona. Trösta (tilltro sig). Tyfvisbröder. Tyga nakon öfver = öfverbevisa. Tygha, intyga. Tärning.   Umgangin (klosteromgång).

 

Understå, förstå. Underviste, framställde. Unna, önska. Upsides vid. Ute = i härnad, i viking. Utleta sig, skaffa sig besked. Utresa, härfärd.   Vaka (vakt). Vakn (vapen). Vald (feste i vald fore). Valin (försummad). Vana i kradin dyfvil. Vardnat (familj). Vasagården (vasa = dyjord). Vektare. Till velds (i våld). Verkman )( [sic] helgandsman. Verme, vermländing (Vaste v.). Visthehus. Vedersighia.

Vepa. Vigvattenskar. Vikarius. Vindöga. Visa Karin (trollkunniga K.). Utan vitu (vetskap). Vårdskådare. Vårdman. Vårdtunnor. Vårfrugille. Värd. Värdskap. Vördug fader mz Gud.   Yxhammar (öxhammar)   Öfverskärare (tygberedare). Öföra karla. Örligit (kriget). Örnegat. Öxehorn.

Personnamn. Vi börja med dopnamnen. Anders, (S:t Andreas' kapell 1529), Asbjön, Apollonia, Arvid (Strängnäs). — Bengt (syssloman i Juleta), Birger, Botvid (Strängnäs), Borquard, Barbro, Brudder, Börgil, Bertil. — Clowis (Stockholm), Clemet (Skäftrunna), Climit. — Detert, Didrik, Dorthe. — Erland, Erengisle, Erik, Elin, Ermegard, Elseby, Eskil, Esbjörn, Engelbrekt, Erwast. — Frans, Fassbjörn, Folke. — Gulbrand, Guttorm, Gesa, Gudelig, Gudula, Gertrud, Gretta, Gottskalk, Gunilla. — Hinsa, Holwid, Helga, Halsten, Hartwig (Stockholm). — Ingels, Inge, Ingegerd, Ingemar. — Jens, Jasper, Jeppe (Jap), Johan, Jusse. — Klaus, Katrin, Kölmund (Kjellmund). — Lindorm, Luci, Lambrekt, Lindwid, Lars (Förekomsten af Lars som personnamn gör det antagligt, att äfven S:t Lars här varit dyrkad som helgon och sannolikt före S:t Olaf), Laurens, Lasse, Lodwig (Stockholm). — Meneka, Martin, Mikil, Metta, Margit (Marit), Magrisin (Maurits). — Nannulf, Nisse, Niclis. — Olof. Namnet Olof infördes af dominikanerna från Trondhjem i förening med S:t Olofs kult. I Götlunda, hvars kyrka var vigd åt S:t Olof, är namnet Olaf ännu det vanligaste mansnamn. — Peder (Pelle), Posseval ⁴⁸, Philpus, Palne. — Ragnar, Rikissa, Ralf. Rawald, Rawid. — Svante, Sven, Sune, Sissela (Cecilia), Sixten, Stenkil, Sylvast, Stig, Staffan. — Tjalf, Tuwe, Tydeka, Torbörn. — Ulff. — Vaste. — Yrian (Örian).

Tillnamnen äro antingen släktnamn efter fadren, eller beteckna härstamning, lyte, karaktärsdrag, handtverk och yrke. Vi anföra några exempel och tillägga i regeln förnamnet.

Abbason, Augustin Mekelin (tyskt namn), Knut Anamagh, Abraham af Köping, Arvid Blinda, Olof Akirbo. — Jöns Broka, Bengt Skobo, Bengt Albrektson, Birger Trolle, Lars Botnakarl, Birger Almosagubbe, Hans Brabant, Jöns (Björn, Nils) Bagge ⁴⁹, Ingegerd Bångs, Börgil Knutson, Måns Budde, Elin Blomma. — Lars, (Jöns, Nils) Djekn, Peder Dän, Detert Krake, Didrik Köpsven, Magnus Drake, Olof Dandeman, Peder Djefvul, Skeghen Dywill ⁵⁰, Olof Dandesven, Magnus Dubb, Didrik Skinnare, Lars Drokkin, Margit Dalbo, Lasse Dunker. — Eskil Ormason, Engelbrekt i Valby, Jon Enhörning, Gröne Engelland, Lasse Esth, Elin Blomma, Erik Mörk (äfven Svarte Erik), Elin Skrämma, Jon Enhändt, Folke Gustafson, Olof Footh, Olof Finne. — Torgils Gråfogel, Olof Grottagunna, Herman Gase, Matts Garp, Jöns Grote, Didrik Grewenstein, Peder Galt, Jens Guttorms, Hörir Gördeko, Peder (Jakob, Claus, Anders) Gerekeson (1458-73), Glosöga, Olof Glamare, Nils Guti eller Lekare. — van Hagen, Peder Hynda, P. Holstenson, Jon Hane, Olof Hedmanson (Henomason), Jon Helsing, Olof Hedenband, Nigels Hörboson, Halte Jösse, Halta Nisse, Anders Horkarl, Harpa Gregers. — Jernskägg, Jusse Grün, Jeppe Skomakare, Kristian Jute, Jöns Jarl, Jap Skräddare. — Lars Kälke, Jon Kärlek, Katrin Fläsk, Hans van Kampen, Nils Kuse, Nils Kumpan, Jöns Karp, Kädelbjörnson, Matts Krona, Erik Krake (efter honom troligen Kråkgränd i södra stadsdelen), Magnus Kallstok, Kappelasse, Kukowall, Kunta, Kalwamule. — Lykkopenningar (öknamn), Lars Drokkin, van Liepen, Volkmar van Linden, Olof Ludin (från Torshälla), Lasse Leyske, Lambrikt Tidekason, Byrgil Läkare, Hans Lindewitz, Pante Lasse, Laures Björson, Lindwid i svarta kapone, Jon Lindorm, Lasse Köpman. — Meneka Stenbrink, Martin Barnaman, Jöns Mörk, Humbla Mikil, Mikil Värd, hustru Margit, Jens Matskeg, Erik Finne Maglage. — P. Nannolfson, N. Nannolfson, Nisse Svensson, Pawel Nyman. — Olaf Källarsven, Olof på Berget, Olof med blå kapone. — Lars Prytz, Palne Jonson, Erik Puke, Olof Puke, Nils Porse (1494), Peder Porse (1486), Pipaskäg. — Nils Röpeka, Elin Rogskuta, Rekbo, Jöns Rödskäg, Polaff Erik, Jon Ribbing, Anders Rase, Jon Rad, Peder Rumbo (1525). — Sune Fäkarl, Slagsidina, Bertil Swizzar, Strakaben, Peder Slothorn, Smarade, Ingegerd Stigs, Storbjörnason (Torberson?), Jon Sonason, Staffan Skogärs Murmester, Magnus Skaak, Skärjokarl (Botnakarl, Rodenkarl), Lasse Störkars (Storkar), Jöns Smeltare ⁵¹, Nils Smid, Skedelasse, Staffan i Quernenom, Henrik Stubb, Skalk. — Jon (Henrik, Nils) Törn, Lars Tegnars, Knut Trulla, Tideka Skinnare, Torbrode, Peder Thosandagh, Tolföreskanten, Jesp Tyske, Tydeka dotter (Ingegerd), Olof Torbörns (1453), Jens Träfot, Olaff Tawast, Taska Lasse (kanske postbärare, munk). — Elin Utanbys, P. Urväder ⁵². — Hans Walter, Vaste Verme, Erik Väderhatt (troligen lyckosam sjöröfvare). — Yrian Finne. — Olof Ålänning. — Örian i Frösshammar, Lars Ödvidson (munk).

Vi finna af ofvanstående förteckning, att både danska, norska och tyska namn finnas bland de öfriga. Af de tyska är Didrik de vanligaste; af de danska Jap, Jeppe, Rasmus, Knut, Hans, Jens, och af kvinnonamn Dorthe, Barbro, Elseby. Af svenska manliga dopnamn äro de vanligaste Anders, Lars, Olof, Peder (dansk form för Peter). Hustrurnas namn växla mer. Vanligast äro Karin, Elin, Gertrud, Gretta (Margit), Kerstin, Ingegerd, Ingeborg, Luci, Sissela. Brigitta och Anna förekomma någon gång, men äro ej vanliga.

Titlar. Vår naduge herre, konung Karl 1455. Vördig fader, biskop Olof Gunnarson 1456. Ärlig och velboren man herre Magnus Bengtson 1453. Ärlig och velboren man herr Nils Sture 1472. Hederlig och renlifves man, broder Erland, custus, 1476. Förnumstig oc beskedelig man Jon Bonde 1494. Velbyrlig sven Johan Magnuson 1494. Ärlig herre oc höfvidsman, herr Svante Sture 1503. Sten Sture, riksens höfvidsman 1471. Svante Nilson, Sverigx forstondere. Vår käre herre oc höfvidsman, Svante Nilson, Sverigx rigx forstondere 1510. Min herres nåd kung Gösta (hans nåd) 1525. Hans herradöme (om Svante Sture) 1510. Beskedelig man, herr Jöns i Medåker 1485. Gode herr Nils i Vikinaker. Hederlig oc beskedlig man herr Jon i Arboghed 1490. Herr Ulf, vördug fader, curatus i S:t Olofs kyrka 1348, måste efter titeln ha varit prästvigd munk (dominikaner?).

Öknamn å socknar. Af mycket gammalt datum äro ock de vanliga öknamnen å sockenborna. Exempelvis nämnas: Östermo tussar (vargar), Öja bussar (slagskämpar och krigsdugligt folk), Götlunda mockor, Fellingsbro dockor (eller aborrar), Medåkers rakor, Arboga hundar, Köpings svin, Skevi lappar (ängsull, hardun, har samma namn), Säterbo tyskar, Glanshammars jutar, Rinkaby stutar, Kungsörs backharar, Torpa kalfvar, Barkarö höns. En känd vers lyder:

Barkarö adel och Kungsörs ståt.
I Torpa är det jämmer och gråt.

Ortnamn. De viktigaste i protok. anträffade medeltidsnamn äro följande: Aarby, Aase, Abbatorp, Akirbo Olof (1456) ⁵³, Akirby 1456, Aletorp, Alsänge (1498), Alöta, Ankelsta. — Bakka (Mikel a B.) 1451, 53 ⁵⁴ , Balsta 1453, Barkarna 1493, Bekby, Bengtstorpe, Berget (Olof Mattson i Berge 1492, Olof på Berget 1506) ⁵⁵, Bergxvegen 1480 (Mellanbergsvägen å södra skogen, medeltidens ridväg), Bersöne (Anders Rase i —), Bilebole, Bistads kvarn 1457, Boo (Matts i) 1453, Brandstorpe, Broby 1453, Bronestha 1524, Bäcken ur Helge Svens källa 1458, Byrsinge (Björskog), Bärby. — Danaby, Dimbo (Dumbo, Dynbo) 1452-1511 ⁵⁶, Dyma 1502 (Anders i —), Djupamirom (Djupmyra) 1462, 1500, Dumvrete, Dunker (socken) 1511. — Eke, Ekeberg (vid Hjälmaren) 1506, Ekebarg (en holme), Ellholmen, Elleholm 1462, 1496, Erfwalla. - Finla 1462, Olof i Finla 1473, 77, 84, Fiskebygden, Fogryte, Foodöö (Fogdö), Fröshammar (Örian i —) 1473, 1481, 1504, Fyrby 1520. — Garby, Gardlenge, Gerlahytta 1503, Gesslinge, Gislaboda, Gliffsan 1507, Godhaby 1484, Granhammar 1494, Grimberga 1483, Grönberg 1494 (Hans mölnare i —), Gripsholm, Grisnäs 1458, Gropine (kvarn), Gäddogården 1458 ⁵⁷, Gäddovreden 1463, Gämbertunom, Göksholm. — Hagaby, Haganom (Björskog), Hagxgarden. Heden (Olof på Heden), Hedeterna 1473, Henemora, Himmelsberga 1519, Holmen (Per Jönson i Holma 1453, 1474), Hjelmsäter 1464, Höghen (Höganom, uppe vid Höghen, Hössins kvarn) 1473, 1485, 1494, Högxstom 1485, Hufvudskär, Hulte (i Arfvela), Hvarnagardhe 1484. — Ingolshytte 1505. — Jädre, Jädrenäs, Jelman (Hjälmaren) 1485, Jelsne 1499, Jelsnö 1466, Jälsnäs 1487 ⁵⁸ Jälmesbergh 1453. — Kakuberget, Kappaklint, Karsgård 1518, Kattonäs, Kiorwike 1514 (Korfvike), Kolsvad, Korbäriet 1510 (Kårberget, Ramsberg) ⁵⁹, Krallebo (Krylbo?), Köpung, Köttholmen. — Langaviken, Lindsberget, Lund (Peder Skomakare i —), Lunger 1453, Ly, Lyppoka (Lübeck), Lödessa (Lödöse). — Magnonäs (Magonäs, Madanäs), Mykleby, Munkaboda 1511 ⁶⁰, Munkahambre, Munkavreten, Munkavrake. — Nadaberga ⁶¹ (Nåberga), Nanneberga, Nedergård, Nolanväg 1528, Noraberg, Nora skog (norra skog), Näsby 1453, Nästakvarna 1468. — Odinsö, Oppboga, Oppeby. — Porsegård (Peder Porse 1486), — Quasta 1463, Quikasund 1464. — Raby, Radaskel 1467, Rakusäter 1518, Rek(bo), Repa, Ringaby, Risseberga, Rosendal 1480, Rumbo 1527 ⁶², Rysta (herr Thord 1477), Rödefors 1502, Röna (Lasse i -). — Salaberg 1522, Selle 1507, Sigrsberg 1493 (nu Segelsberg i Björskog; månne valplats?), Siklösa (Säkklösa) 1473, 84, 1524, 27 ⁶³, Silunge Rydstom 1457, Sjölunda 1495, Skinsäkkeberg (Skinskatteberg) 1494, Skrämmadalen 1512, Skäftarunnum (Clemet i —) 1487, Skäro, Skäriogården (skärgården), Skärwik 1463, Skölby, Slette 1494, Slothan 1523 (slytan, kanalen?), Smädhaby, Snuggum (Linde), Solberga 1458, Sparristum 1463, Spetalen, Staff (Birger i —), Surby (Sörby), Swedvi, Säby, Sätro 1457 ⁶⁴, Söllbergit. — Tofta, Tombo, Torpa, Torsarg, Torsala, Torsällige (harg = offerplats, sålunda Tors offerplats), Tuna, Tuderlangin (Tjurlången) 1468 (Peder mölnare och hans dräng vitnade och svuro på bokena, att de sågo att två karlar hade Sven mölnares ökia up i Tuderlangen ok hade farit ok fiskat med henne. 1488 nämnes Sven i Grinberga såsom borgare i Arboga. Denna upplysning är intressant, då den stöder antagandet af en vattenled mellan Arbogaån och Tjurlången) ⁶⁵, Tweta. — Vaffla 1506, Engelbrekt i Valby 1501, Varo 1463 (== strand), Vargagardh 1482, Veslingby, Vestansjö, Vikla, Visthars (Västerås), Vingissle (Vingsle), Vretabergum 1453, Vårfruberga, Vänabodum. — Yggelsäter 1487. — Åffholte. — Äleholmen, Ärffvela 1482. — Öjom (Lasse i —) 1452, Öne (Lasse i —), Örbergum 1460, Örebro, Östberga 1489, Östenhammar 1530, Österby Langa 1480, Österängen (öster om Hammar), Östuna.

Ortnamnens historiska betydelse. Det finnes tider hvarifrån ingen urkund, ingen tradition kommit till oss. För dessa äro, näst granitbergen, ortnamnen äldsta urkunderna. De berätta för oss om landets äldsta utseende och bebyggande. De visa oss, med hvilken blick den första innebyggaren af vår stam såg den nejd, som han gick att odla, de förtälja om en försvunnen flora och fauna, de gömma minnen af tilldragelser och personer, som utan deras minnesgodhet skulle ha passerat utan det minsta spår. Nejden kring Arboga företer i fråga om ortnamn en egendomlig, uråldrig karaktär. Redan det fäster vår uppmärksamhet, att de flesta ortnamn mellan Arbogaån och Hjälmaren beteckna naturförhållanden. Namn på by finnas ej, ej på tuna, knappast på stad. Häraf synes det, att denna nejd långt bort i tiden varit bebodd af en befolkning, som ej haft fasta bostäder, utan idkat jakt och fiske. Detta framgår ock af de ortnamn, hvari björn, ulf, varg och bjur (bäfver) ingå. Namnen på -hage, -äng och -torp beteckna de första odlingarna, de sällsynta namnen på säter och sätra de första fasta bosättningarna och den första boskapsskötseln. Härmed öfverensstämmer, att stenfynden i dessa nejder äro mycket talrika. Ortnamnen utvisa en gränstrakt mellan Svea- och Götaland (Götalunda), men en mycket sent bebyggd sådan, inflyttningen har kommit söderifrån öfver Hjälmaren. Ortnamnen norr om Arbogaån med sina talrika -by och -stad utvisa en inflyttning af Svear från Upplanden. Södra stranden af Arbogaån, närmare åns mynning, har också en annan karaktär. Troligen har inflyttning äfven här kommit österifrån, från Södermanland. Detta bekräftas af folksägnerna, som här i trakten börja visa södermanlandsdrag.

Hvad floran beträffar, har tall och gran varit den äldsta vegetationen; sedan ek, som återigen börjat vika för en ny generation af furu. Björken förekommer knappast i ett enda ortnamn.

Södra delen af denna urgamla nejd, d. v. s. norra Hjälmarstranden, företer i fråga om ortnamnen synnerligt märkliga drag. Det högre vattenståndet i forna tider, utvisas af ortnamn på holm och sjö, som nu förekomma långt uppe i landet. Stensättningar vid Fröshammar och Lunger utvisa forna grafplatser. Härmed öfverensstämma ortnamnen, som tala om gammal hednisk kult. Fröshammar, Torsudden. Fröholmen (Frejas holme), Fröberget, Odensta (Säterbo), Torsmåsen, Onshäll, Odinsö, Onsholmen (Odins-). Hasta (af Hödur) påminner oss om Balders mördare. Vid Hasta äng utanför Arboga blef Helge Sven mördad, äfven det en strid mot en annan Balder. Namnen på lund, mycket talrika i denna trakt, tala om forna offerlundar. Viby kan betyda den heliga byn, af vi (tempel), så framt det ej kommer af vid (skog). Af vi tempel härledes äfven Visberget. Fröjdebacken är troligen Frejas backe, Glädjehagen och Glädjekällan äro ock hedniska minnen, liksom troligen Mörksens backe i Barkarö. Lekplatsen å Hagsta äng (å karta 1773) är, liksom Lekbacken därinvid (n. v. Ekbacken), ett minne af den forna offerlunden. Stubben af den nyss huggna offertallen finnes ännu här.

Vid roten af denna offertall fanns, bland annat, ett mynt från Fredrik I:s tid jämte knappar, nålar, påsar med allt möjligt uti. Tallen hade minst 250 årsringar. Det var svårt att få någon, som högg den. För tio kronor åtog sig slutligen en arbetare att fälla den.

Vi lämna nu de religiösa minnena. Konungsö (i Västermo) torde vara minne af Magnus Eriksons färder i Hjälmartrakterna med drottning Blanka och Brigitta. Hertigberget torde ha liknande ursprung. Valn kan bevara minnet af någon strid (vall, stridsplats, eller val = de fallna), liksom Valskog. Valen, liksom den bredvidliggande Franken kunde dock måhända antyda bosättning af främlingar. Vapenhvilan gömmer väl ock ett minne. Stenlöpet utanför Arboga kan betyda platsen, hvarifrån stenar nedrullats mot ankommande fientliga fartyg (se Rietz »löp»), såvida det ej helt enkelt betyder stenloppet (eller — strömmen). Segersberg i Björskog (nu Segelsberga) bevarar minnet af en seger. Herrängen, Herrhult, påminna om tider, då endast riddare och präster buro herretitel, och folket ofta var hemfallet åt deras godtycke eller våld. Kampehällar, Skansen, Stormbacken, Stridshagmåsen äro andra krigsminnen. Danby hör måhända hit, liksom Djupmyran under 1700-talet, förmodligen i följd af någon gammal tradition, skrefs Jutemyra.

Hasta slott, Ramstigen, Halvardsborg och Krakaklacken påminna om gamla vikingar eller kämpar. Slottsholmen om riddartiden. Grimberga kanske om något vidunder, som likt Mangrip (se pag. 15) måste besvärjas genom munkens läsning och bann. Kanske har Manahult fått sitt namn däraf, att trollen i denna skog blifvit »manade» eller besvurna af munken. Skogen är ännu beryktad för trollens huserande där. Möjligen kan i »mana» gömma sig madena, de sanka ängarna.

Andra namn, som röja forna tiders folktro, äro Skrämmadalen (medeltiden), Näcksten, Godsberget (gömdt gods), Nyckelmossen (troligen af mykilmåssen, stormåssen, men förändradt till nyckelmossen och i folkföreställningen förenadt med sägnen, att nyckeln till en skatt gömmes där). Slungstensmåssen (jättesten kastad mot kyrkor), Jättehällar, Vargtassberget (med vargspår), Kopparkällan, Silfverkällan (koppar och silfver offrades däri), Styggberget (1600-talet), Lyse (förmodligen drakeld), Elfkärn, Lysfalle (lysved), Kusholmen, Grimsten, Locksten, Locknäs (af Loke, den onde). Hit höra Gråtarkärret (gasten), Kackelkärret, Kvensjön i äldre namn å södra skogen (troligen med betydelsen af rå, såvida det ej kommer af finska folknamnet kvener), Jungfruberget (bergtagning, eller därför att, enligt sägnen, en jungfru flytt dit). Från kyrkans äldsta tider härstamma namnen Kyrkberget och Kapellbacken. Ett ställe under Goby hette ännu i förra årh. Klostret. Munkarne ha lämnat talrika minnen efter sig i ortnamnen. Dit höra Paradiset, Helvetet, Sjelfsvallet (dessa två nu försvunna), Oljeberget, Nadaberga (Nåberga), Klysna, Klösna (eremitkoja), Godby, den goda byn (munknamn, men kanske ursprungligen bostad för en hednisk godi eller blotprest). Helgalöt (troligen gifven för själamässor), Korslöt, Djekneberget (af klosterskolans djäknar, som där höllo täflingar, hvadan ock det äldre namnet Kappaklint), Rakels källa, Rakelsmon vid Sjölunda, Jeriko, Emaus äro munkminnen. Troligen ock Fåfängan (namnet på den forna ladbron). Helgonnamn förekomma i Marieberg, Anneberg, Katrinedal, Olofsberg. Vid Hjälmarstranden möta vi Katrineskär (med accent på a). Ortnamn, hvari »ros» och »lilja» ingå, äro munkminnen: Rosendal, Liljeberg, Himmelsberga, Himmelsbro, Himmelsängen, Himmelshagen, Himmelsgärdet (nu försvunna) likaså. Munkbo, Munkhammar, Munkängen, Munkvreten förekomma öfverallt. Oftast hafva dylika munknamn i sin omedelbara närhet abstrakta namn, sådana som Lugnet, Hvilan (Hviludden), Tystheten, Roligheten, Glädjen. Cisterciencernunnor älskade namn på berg (Vårfruberga, Riseberga). Den svaga nunnan behöfde bergens skydd. Bernhardinerna öfversatte Clairvaux (Clara Vallis) med Lysdal. Hvarje munkorden torde rätt ofta kunna igenkännas på sina ortnamn. Efter Johanniterna i Eskilstuna torde Riddarholmen i Hjälmaren vara ett minne. Vid Reutersberg (det forna Munkeboda), som johanniterna vid medeltidens slut ägt, ha de efterlämnat namnen Riddarlund och Riddarlindorna, troligen också Johannisberg i Säby. Munkarne använde ofta ordet hem om ställen i närheten af klostret. Utanför Arboga ha vi Snarhem (ett dylikt i Barkarö) samt Hemängarne därinvid. Långsyna, liksom Snarhem, förekommer äfven i Ljusnarsberg och torde därför vara gifvet af franciskanermunkarna.

Medeltidens ridväg öfver södra skogen kom fram vid Snarhem och kallades Bergsvägen. Vägen finnes kvar och kallas än Mellanbergsvägen, därför att nyare vägar löpa å ömse sidor om den gamla. Bergsgränd har troligen sitt namn däraf, att den från staden ledt ut öfver södra bergen. Nolanväg (Nordväg i Himmeta) säger oss, hvar norra utfartsvägen från Arboga i äldsta tider gick fram.

Af icke mindre intresse äro de ortnamn, som beteckna naturförändringar. Ulfsund är nu torrlagdt. Gräsnäs, Holma, Uknö, Granö och andra fler ha sett vattnet sjunka omkring sig. Å Barkaröängarna finnas Gubbgrundet, Fläskskär, Tallholmarne från den tid dessa ställen gjorde skäl för namnen. Blänkhem å Öråsen har troligen varit fyr, som ledt seglaren mot hemmet. Skären samt namnen på "garn", -förr så talrika här, äro vittnen om svunna tider. Ordet »graf» i Grafudden är ett holländskt låneord, bland många andra, i vårt språk. Slyta, i betydelsen kanal, är äldre och finnes under formen Slothan i medeltidens ortnamn, såsom Stytan i de nyare. Vi kunna häraf förmoda, att det funnits gräfda kanaler under medeltiden. Lilla Säby vid gamla kanalen ägdes af munkar. Kalmusroten, planterad af dem, växer ännu i den gamla kanalen. Om de skulle ha gjort första försöket till Hjälmare kanal?

Ännu några exempel. Brudhäll och Brudklämma å skogarna beteckna ställen, där brudföljen öfverfallits och brudar röfvats. Kungshäll i Skedvi gömmer troligen något konungaminne. Skallberget (n. v. Isberget vid Reutersberg) talar om björn- och vargskallens tid. Vraksholmen och Vändeholmarne om olycka och motgångar. Hasta äng bevarar minnet af den tid, då hastaborna vidgat sitt område till staden. Långsyna, Goddagshagen, Siklösa, Laglösa, Nödfall (äfven i Ljusnarsberg) Välmågan, Ymnigsberg, Svältriket äro uttryck för folklynnet, måhända delvis munknamn.

Kråkdiket vid Arboga återfinnes i Lübeck (Krähenteich), Kyrkovretarne, Klostervretarne, Rännarbanan, Skeppslöten, Kapellgatan, Ladbron, Kakubergsgränd, Kråkgränd (af Erik Krake), Hospitalet (från Magnus Eriksons och Brigittas tid), Herrängen, Djekneklinten, Baggens gränd, Mikkelsbacken, Skansen, Stormbacken, Tysktorpet, Franken (ö), liksom 1700-talets Jutemyra (Djupmyra) gömma förgätna minnen. Tyskhagen i Magnäs äng torde förklara, hvarför säterboborna kallas tyskar. Sikkelsjö torde återfinnas i det gamla Siklösa. Folket uttalar Sikkesjö, och folktraditionen, som talar om en underjordisk, kopparhydd gång från Sikkelsjö till Sjölunda, pekar på Strängnäsbiskopen Sigge. Engelbrektsholmen bevarar frihetshjältens minne. Sjömarken vid Reutersberg kan beteckna platsen för en strid (mark), kanske också den seger, som genom odling vunnits öfver sjön.

Vi anföra till sist ett fåtal ord, som oftare ingå i ortnamnen här i nejden, jämte deras betydelse, Vin, ängsmark, Vinbäcken eller Vinön, måhända äfven af vin (vän) eller plur. bestämd form af vi (hednatempel). Myra, kärr, Djupmyra. Fall, nedhuggen eller svedd skog, som användes till äng. Sä, sjö (Säby). Törn, skogssjö. Kalf (grund eller klabb). Hunn (vanligt sjömansuttryck om svår passage. Så kallas äfven inloppet till Älsnabben). Nabb (udde). Skål (liten, djupt insänkt skogssjö). Garn (fiskeplats å ö eller näs). Vasa, sumpmark. Dun, sank mark (Dunkälla). Jäder (strand). Slyta (graf, kanal). Grop (kvarnränna eller stadsgraf). Runna, bäck. Sätra, sank skogsäng.

Gränsmärken betecknas med Gard (af gardhr, stängsel, gård, däraf Garsten, Gålsjön, båda gränsskillnader). Skapt, spjut, stång såsom gränsmärke. Däraf Skäftrunna å gränsen mellan Kung Karl och Torpa. Ra, däraf Rabo (i våra dagar Rabostaden om Arboga förstad). Vitte (eg. visare). Vittsten.

En dunkel historia gömmes ofta i ortnamnen, som retar vår nyfikenhet. Namnen på Hjälmarens öar och skär, Valen, Franken, Hafsten, väcka frågor, som ej kunna besvaras. Möjligen skall det en gång genom undersökning af dessa namn och deras jämförelser med andra visa sig, om Hjälmaren, såsom ordet »maren» tyckes angifva, en gång varit en vik af saltsjön, medan hela Södermanland var skärgård. Katrineskär har måhända fått namn af S:t Katarina. Vi tro, att detta helgon hos oss varit äfven vattnens beskyddarinna. Sjömännens »Blås Kajsa», som härledts af f. n. Kari, Kåre, den Gud, som härskade öfver haf, eld och vind, torde åtminstone ej ha uppstått utan inflytelse af helgonnamnet Katrina. En af verserna i den katolska hymnen till hennes lof lyder:

Superare juva mundum,
Ne demergar in profundum,
Ne permittar naufragari
In peccatis in hoc mari.

Ett sjörå i arbogatrakten, som vi i kap. XIV möta, bar hennes namn och visade sig, enligt folksägnen, »glänsande som gull». Denna beskrifning passar in på helgonens uppenbarelser, men ej på sjöns och skogens naturväsen.

Halvardsborg väcker frågan, om det varit en kristen viking, som haft borgen inne. S:t Halvard var ett norskt helgon, hvars kult här blef införd genom norsk mission samtidigt med Olof den Heliges.

Eskils vagga kallas å en karta af 1662 en råsten vid Ökna ridväg (under Jäder). En bortglömd munksägen möter oss troligen i detta namn. Från andra trakter och tider berättas om helgon, som blifvit födda i skogen eller ödemarken och hvilkas första bädd eller vagga varit en sten, som sedermera blifvit uppkallad efter dem.

Rökhäll och Brännön beteckna båda det yrande skummet, som uppstår, då sjön bryter sig mot grunden. Hjälmaren anses komma af il (brutet jäl), som betyder stormil (C. Säve). Sjön är också känd för sina häftiga byar och sin svåra sjögång.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll