Följande trollformel brukas ännu. En ullsax bindes in i en näsduk, som viras om lifvet kring den sjuka, och 2 snibbar tagas af besvärjaren fram ifrån. Så frågas hvar gång näsduken drages fram:

Har du träffat för i skog? (3 ggr)
Har du träffat för i vatten? (3 ggr)
Har du träffat för i berg? (3 ggr)

Faller då saxen ur vid någon dragning, är det »ja». I sådant fall skall offras. En påse eller litet paket med 3 obrukade knappnålar, svafvel, dyfvelsträck och 1 slant utkastas då vid korsväg, i berg, skog eller sjö. Sådana paket kommo förr ofta flytande efter Arbogaån. Ett annat sätt är att skjuta i luften mot trollen. Ett dylikt troll är manormen, som blifvit sedd på hällarna i Jäders skog samt i dammen vid Norrby, Fellingsbro. I Lohmans tid visade sig i svafveldunsterna öfver Kobergs gruföppningar »skepnader af bockar, tjurar, fruntimmer, men ej af karar».

Vid påskatid äro trollen ute och resa och häxorna i följe med dem. Påskbref skrifvas ännu af Arbogabarnen, ofta med följande innehåll:

»Sopa, raka jag dig sänder
Jämte litet smörjehorn.
Åk fort, smörj bra,
Klockan elfva reser jag.
På Hultabergs ⁴³⁷ kullar
Skola vi rulla,
Liksom om vi vore fulla».

Ladbron i Arboga ville ej stå, utan ramlade gång på gång, så att människor omkommo. Då gjorde en byggmästare upp kontrakt med sjörån i Arbogaån, att hon skulle låta bron vara, med villkor att hon finge taga 3 människolif hvart år. Därför drunkna ännu 3 människor årligen. När någon skall drunkna, visar sig sjörån på näcksten.

Af gängse ordstäf och språk meddelas:

Bergslagen ligger på (då det är brådtom).
Ljus i Guds hus, men lampa i en träkyrka.
Bära vatten åt den onde (gå baklänges från ån).
När någon svär, står den onde bakom och skrattar.

»Tysta barn när presten läser, Eljes kommer svarta katten och fräser.»

(Fellingsbro.)

Moster i källa och flater i bäck (gåta) = groda och fisk.

Solen skiner och det regnar,
Då dansa alla heliga Guds englar.

(Anm. Vi sjöng "Solen skiner och det regnar, Gud bevare alla drängar." /SZ)

För en sugga till Rom,
Komma åter lika from.

Den, som något lärt, han något vet,
Den, som intet lärt, är allom led.

Hvarken akta Gud eller bok (om en ogudaktig).

Tigg i låda, ge i hand,
Ge en fattig, blinder man.

Lägg i lår, lägg i spann, Vacker brudgum, vacker man.

(Säkert brukadt vid tiggeri i brudstufvusäcken.)

Fan far bort, men kan ock fara sakta.

»Åtta rynker fram och åtta rynker bak.»

(Visa från Kopparberg, se I, 112.)

Stockholmsflickorna äro sådana, att man kan ta ett lass af dem och köra i ån. (Skeftrunna.) Jmfr I, pag. 145.

»Takt tu, takt tu, arbogahundarna komma nu.»

De talar om oss i slottet (då någon nyser i Kungsör).

»Hopp, alla mina äppelkasta' hästar.»

I böcker står ofta:

Den, som denna boken stjäl eller rappar,
Han skall raka utför helvetes trappar.

(Tjufvar blefvo i medeltidsskådespelen utför läktarna nedstörtade i kyrkgolfvet.)

Så rent, att man kan se igenom 7 ängar och 1 vret.

(Skeftrunna.)

______

När någon skall dö, kommer det liksom en sol in i rummet och skiner på den döende. Modern till en döende gosse sade: ser ni ej, att det är konstigt härinne. Det var, som om någon skulle ha gått öfver golfvet, utan att plankorna knarrade. Strax efter kom döden. Folk kallar det vårdning.

»Jungfru Maria satt och sang» (I, pag. 102) läses ännu öfver den döde i Hjälmartrakten. När fader vår läses vid grafven, är det öfver den döde och betyder »Gud vare hans själ nådig». Hatten lyftes då.

I Tyringe höllo brudpigor och brudsvenner greniga talgljus i händerna under vigseln. Spelmännen redo till kyrkan, men stannade utanför under vigseln ⁴³⁸. Brudfolket i Juleta hade hvita rockärmar, bruden rödt lifstycke, randig kjortel i rödt, grönt och gult. På hufvudet ett hvitt kläde, »hucklet», viket i rara veck. När bruden vigdes, var hon barhöfda och bar schalen på armen.

När skålar druckos, reste sig alla och ropade »brudens skål». Då svarade bruden »fasters skål och farmors» och drack hvar och en till. Så stodo de så länge, till allt var slut. Hvar rätt spelades in. Så skänktes till bo. När de drucko och skålade, skänkte de till bos, då hvar och en ropade: Jag ger'na en ko, en annan, jag ger dig ett lamm. Jag ger dig ett hemman.

När klockorna höras på Hjälmaren, är det tecken till att någon skall dö.

Af gamla visor och sånger finnas ännu en hel del, som borde bevaras ⁴³⁹.

Sådana äro, (vi anföra endast början):

Hopp, mor Annika. :,: Låtom oss få dansa.
(Melodi i moll. En lust, som lätt slår öfver i vemod.)

Nu får jag säga adjö, adjö, :,: :,: :,: :,:
Men aldrig går det ur mitt sinn,
Jag hafver älskat dej och du mej. :,:
Dejderidej.
Nu får jag säga godnatt, :,:
godnatt — du svarta katt.

(Melodin härtill, liksom den föregående, från Fellingsbro, ungdomlig och lekande, men i moll.)

Ta en annan och ta en annan och ta en annan som jag,
Hej lirum, hej larum, hej lustigt, som jag.

(Melodi, uppsluppet glad, men i moll.)

Flickorna gå i ringen med röda gullband,
Då knyter hon om sin kärestas arm.

Det brinner en eld, den brinner så klar,
Den brinner i tusende kransar.
Nu skall jag i leken gå
Och med min käraste dansa.

En barnlek från Kopparberg har följande sång:

Portarna gnäller,
Hundarna skäller,
Tjufvarna ä' i rofåkern, mor.

(Mor sitter och spinner, barnen skrika öfver hvarandra, tills mor springer upp och skrämmer tjufvarna.)

Dessa rim ha sjungits af bygdens ungdom, led efter led till våra dagar, liksom följande vallvisa från Medåker:

Stor Ola, Stor Ola, nu fösa vi vall,
Slink ätter, slink ätter, på Skattarbo fall,
Der kalfva mi ko,
Der grisa mi so,
Der lamma mi tacka,
Der kisla mi katta,
Der fåla mi märr,
Långt upp i ett berg
Uti skogen.

Från samma trakt är följande:

Ta di blacka märr
Och far åt arder kärr,
Far du lika lustigt hem igen, san etc.

Melodien till de tvänne sista visorna är af en ålderdomlig enformighet, men rörande sig nästan uteslutande på två eller tre toner och därför mycket sannolikt från medeltiden. Det egna moll-draget genomgår äfven de mest lekande melodierna. Det är i vårt folklynne, som tåren hörde med till den rätta glädjen, och det är ju sant.

Språket har, så vidt vi kunnat iakttaga, ett starkt släkttycke med nerikesdialekten. En närmare undersökning torde gifva vid handen, att språket, liksom folklynnet, bevarat en fornåldrig karaktär. Danskan, tyskan, holländskan ha riktat ordförrådet, som för kommande forskare skall öppna ett tacksamt studiefält.

Författaren nödgas här inskränka sig till samma slutord, som i Lohmans företal.

"Aliis post me memoranda relinqvo."

Nästa avsnitt ¦ Innehåll