En icke ringa del af medeltidens inre lif återfinna vi i ännu lefvande tro och sägner. Minnena från hednatid äro icke få. Sägnen om gullvagnen, som ligger gömd i berg eller vatten (Hagbyberget i Medåker, Vabäcken i Götlunda) går tillbaka till den hedniska offergudstjänsten, med dess bronsvagn och offerskål. En silfvervagn omtalas vara gömd i Galten vid Östersäby. Offerskålen kallas i sägnerna kopparkittel. Folket har ännu i dag mycket att göra med den. Än ligger han gömd i en källa (såsom vid Arboga i närheten af Vinbäcken), än fastnar han i en fisknot, såsom vid Kolnö holme, men sjunker, då han kommer i vattenbrynet. Än är det de två hvita tvillingstutarna, som skola draga fram gullvagnen igen, men misslyckas, därför att de födas med glanmjölk eller därför, att den, som kör dem, icke är tyst. Häri ligger tydligen en erinran om våra fäders gudstjänstorakel 74. Kyrkor sägas ännu i senare tider ha blifvit byggda på den plats, som dessa tvillingstutar utvisat. Så är t. ex. sägnen om Kungsörs kyrka. I dessa sägner visar sig den förkärlek, hvarmed minnet söker upp det gamla och med aldrig tröttnande vemod letar efter det, som är borta, liksom det icke vore borta, utan allt vore en dröm. När kristna tämpel [sic] längre fram i tiden grusas, letar folket i sina sägner efter dess klockor och har klart för sig, att de finnas på bottnen af någon sjö.
Hedendomens tro på troll, rån, elfvor och tomtar kan spåras, så långt en historia finns. De allra första munkmissionärerna möta denna tro och dela den. Den har under tiderna blifvit förändrad. Urinnevånarna i det land, som våra fäder måste tillkämpa sig tum för tum, blefvo genom sin list och sina hemliga vägar — den svagares vanliga vapen — föremål för afsky, blandad med öfvernaturlig fruktan, och blefvo så i folkens minne förvandlade till sagans troll. Andra inflytelser från kristendomen äro mera igenkännliga. Tomten är kristnad och har fått många af skyddsängelns drag. Näcken, som gråter af längtan efter försoning och spelar så vemodigt därvid, är ingenting annat än en personifikation af skapelsens suckan. Skogsråen ha fått helgonens namn, deras gloria och deras blida vänlighet mot människor, som söka deras gunst 75. I allt detta spelar dock hedendomen in med sina mörka strimmor. Själfva Tor har i folksägnen fått öfvertaga broder Lustigs rol vid S:t Peters sida.
I en formel för att stämma blod (från Götlunda) har Odin och Tor bytt namn med Kristus och S:t Peter. Den lyder så:
Kristus och S:t Peter de gingo öfver en å
För att stänga vatten.
Men liksom flon,
Så stämmer jag blo'n
I namn, Faders, Sons och den Helige Andes.Minnen af kristendomens första sammanträffande med hedendomen äro bevarade i sägnerna om jättestenar, kastade af leda troll emot kyrkorna för att krossa dem och slippa höra klockringningen. Sådana stenar finnas vid Reutersberg, Tyringe, Kolbäck (slungstenar), i Törnberget ofvanom soldattorpet vid Hammarbacken, troligen kastad mot S:t Olof, samt i Medåker. Stenen å Racksäters Söräng i Götlunda skall vara kastad mera af täflingslust och för att visa ett kraftprof, än af elakhet.
När kristendomen kom in i landet, skyndade sig de hedniska trollen att gömma sina skatter i bergen, men tvingades ofta att lämna ut dem till de kristna kyrkornas skrud. Sägnen om kalkar, tagna af bergatroll och skänkta till kyrkor, förekomma öfverallt häromkring. En kalk i Medåkers kyrka är gjord af »tispin» i gullvagnen i Hagby-berget. En gång hade nämligen vagnen blifvit uttagen och med tvillingkalfvarna körd ända till Vagnsbron. Där hördes en röst ur berget: Dina glanmjölkskalfvar skola ej taga min guldvagn, hvarvid vagnen med förfärlig fart rullade tillbaka in i berget. En »tispin» lossnade dock, och af denna gjordes en kalk till kyrkan.
I Åbylundstrakten i Fellingsbro brann det i en stubbe. En karl, som såg det, kastade en stålknif däri. Dagen därefter lågo 2 silfverkannor där. Den ena tog han själf och har än i dag, den andra kom till kyrkan. Likaså berättas från Götlunda, att en dräng kastade stål i en drakeld. Det blef silfverkannor af, som kommo till Götlunda kyrka. Från Zakrisberg utanför Arboga berättas: En ryttare kom en julnatt ridande öfver Herrängen. Å Igelsäters berg (vid Zakrisberg) kom då ett troll med en silfverkalk i hand nedför berget och bjöd honom dricka. Han låtsade efterkomma uppmaningen, men kastade kalkens innehåll öfver axeln, så att det spildes öfver hästländen, som vardt bränd. Satte så sporrarna i hästen och jagade i väg till kyrkan, där han lämnade kalken, som finns där än i dag. Denna sägen är mycket allmänt utbredd. Trolleätten har den inflätad i historien om sin vapenskölds ursprung. En f. d. arboga-pastor, sedermera Vexiöbiskopen Petrus Jonæ, en af sin tids märkligaste män, har utan reservation relaterat samma sägen i en likpredikan öfver fru Anna Trolle, hållen i Vexiö domkyrka 1620. Trollevapnet finns, såsom ofvan nämnts, i landskyrkan. Att trollens silfver och guld hamna i kyrkorna, är ett uttryck för den sanningen, att hela världen är Herrens. Liksom österns vise bära sitt guld till barnet i Betlehem, så tvingas mörkrets makt att lämna ut sin rikedom till Frälsarens ära. Sägnen om drakelden och bergens gömda skatter härstamma för öfrigt från korstågens tid.
I Igelsätersbergen ha folk blifvit bergtagna af trollen och utkastade, klösta och svarta. Om Törnberget inne i gjuteriskogen, strax ofvanom Hammarbacken och soldattornet berättar Lohman, att en flicka blifvit bergtagen där och först efter allmänna förböner i kyrkan utsläppt. 2 flytt-block stå lutade mot hvarandra med ett tämligen stort mellanrum och bilda liksom ingång till berget i norra branten. Dylika förböner sägas ha gjorts »utrikes» för ett berg i Medåker, »såsom när man hos oss läser litanian» (Hundkyrkan i Garlinge). I sammanhang med sägner om bergtagningar stå sägnerna om vildträdgårdar. Sådana skola finnas vid Igelsätersberg och Gabrielsberg. De, som komma dit in, få se en härlighet, som ej i ord kan beskrifvas. Dessa sägner påminna om "Tusen och en natt" och äro säkert från korstågens tid. När en väderil stormar fram, men det tvärt tystnar, äro trollen ute och åka. Då hjälper det att kasta stål i hvirfveln. En dräng här i trakten var ute och bärgade hö, då en dylik trollhvirfvel drog fram. Han kastade knifven i hvirfveln. Många år senare råkade han en käring i Finland, som visade honom ett stort ärr i låret och sade: Det fick jag af din knif, då jag var ute och reste. För att reda sig mot trollen är det bäst att läsa sitt Fader vår. Den, som kommer på ett Guds ord i villande skogen, behöfver aldrig frukta. När kritterna blifvit bergtagna finns det folk, som kan gå ut i bergen och lysa efter dem, så att de komma igen. Får man se ett bergtaget kreatur, kommer det till rätta, i fall man skjuter öfver det.
Från Lunger i Götlunda meddelas följande läsning för kreatur, som fått trollskott (eller blifvit uppsvällda):
Mammon gick på ett berg och spände sin båga,
Då kom Gud fader och frågade:
Hvad skall du skjuta? Folk och fä och hvad som för mig faller.
Då sade Gud fader:Ditt skott skall ej gå fram,
Men genom stock och sten
Och ut genom röda hafvet.Trollkrittren i Säterbobergen voro svarta och hvita. Folket fick i sina ladugårdar kritter af samma färg. Blefvo de af annan färg, så dogo de. Trollen kallas här »rådare».
Torsdagskvällarna syna trollen sina skatter. I Ödesberga (Medåker) finns Kurboskatten. När en flicka i Ödesberga födes och får namnet Sara, skall hon finna skatten. I Apelbacken (Medåker) brinner drakeld. I östligaste Herrängsbacken, nära Zakrisberg, ha drakeld och silfverskatter blifvit sedda. I Fröshammarsbacken likaså. i Hoberget i Fellingsbro fanns ett troll, kalladt Hobergsgubben. En gång vardt han bjuden på barnsöl till en bonde. Hobergsgubben frågade drängen, som kom och bjöd, hur många voro bjudna, och om trumslagaren (åskan) skulle komma med. Drängen sade gästernas antal och svarade ja på den sista frågan. Då törs jag ej komma med, sade Hobergsgubben, för han slår af mig benen. Men en hel säck med pengar fick drängen af honom med sig hem till faddersgåfva. Vingåskatten i Medåker var ett troll i grå kläder och röd mössa, som visade sig för ett par lekande gossar och ropade: Kom och tag mig.
Kyrkklockorna kristnades, för att trollen ej skulle få makt med dem. Likaså troddes de döpta barnen vara skyddade för trollen. Kommer något ondt öfver barnet, tar husmodern och kastar ut eld 3 torsdagskvällar å rad med orden: Lek med det där, men icke med någon kristen människa. Barn, som blifvit bytta af trollen, kallas bortbytingar. De ha stora hufvud och botas med att dragas genom vålbundsträn. Julnatten fira trollen sin julotta före klockan 4. Den, som då kommer in i kyrkan, blir ihjälklöst af dem. Trollen kunna skifta hamn och uppenbara sig i skepnad af djur och foglar. Folket kallar sådana syner schók (Reutersberg) eller krånk (Medåker).
En räf kom i månskenet emot en smed. Räfven växte, alltefter som han kom närmare, och vardt 20 à 30 alnar hög. »Du må vara mig ond eller god», sade smeden, »men jag skall vägen fram». Då föll det ner i diket. Smeden tittade efter, men såg hvarken »smick eller smack». Samme man berättade, att vid de stora bruken i Fellingsbro är det »rackartyg», som låter höra sig och väl äfven se sig. En gumma, som var född på söndagsmorgon mellan ringningarna och därför såg mycket i syne, var ute och gick öfver en tallhed. Då vardt med ens ett brakande, som om hela tallheden skulle komma öfver henne. Då var djäfvulen lös. Andra berätta, att de nattetid sett vagnar i ilande fart fara fram i diken. Det är djäfvulen, som är ute. Likaså när man hör ljud af åkande vagnar, men ljudet plötsligt tystnar af 76.
Om dessa sistnämnda bilder af folkfantasien genom sin sväfvande obestämdhet förråda den subjektiva inbillningen, äro andra af mera bestämd art och återfinnas i liknande form öfver hela landet. De äro lefvande i folktron, och litet hvar af skogsbygdens barn känna dem från ungdomsår, både af sägner och egna syner.
Skogsrån håller sig i kolarens närhet, ses ofta syssla på kolbotten, hvilket är ett tecken till att kolaren har hennes gunst, och ger genom tre knackningar i kolarkojan tecken, om någon fara är å färde. När kolaren först vaknar vid tredje knackningen och rusar upp, händer det, att han ser milan stå i ljusan låga. Ofta synes skogsrån bland kreaturen. Liksom sjörån beskrifver folket henne som ett fint fruntimmer, men med svans. Längre västerut in i Nerike säges hon vara rödklädd, ha kosvans och har så blifvit sedd i skogen på en stubbe, sysselsatt med stickning. Folktron vet eljes berätta, att skogsrårna ha fingrar som strumpstickor (från Tjurlången). Vid kanalen har skogsrån ofta varit sedd kring kolarkojorna. I Igelsätersskogen talar man ännu om att hon finns. På Göshultsmåsen likaså, stående bland kreaturen. I trakten af Reutersberg börjar skogsrån kallas skogsfrun (Södermanlandsgränsen). Där säges det, att hon har rompa och nos (som en ko) Andra säga, att hon ser ut som en människa. Kolarne där på trakten äro vanligen rädda för möte med skogsrårna En vanlig tro är, att det är rårna, som rifva, hvad människor bygga upp, när byggningen ej blifvit färdig (Slottsholmen, Kungsör, Fellingsbro).
Någon gång träder skogsrån i kärleksförbindelse med människor. Fillinge i Medåker blef först bebodt af en finne. Folket i trakten visste intet af hans bosättning förrän de fingo höra hundar skälla i skogen. I denna skog fanns en skogsfru. En kolare i Fillinge, Erik Nilson, vardt betagen i henne, och när han kom hem, var han inte vid sig. Då klädde de honom i vivangslöf, vendelsrot och tibast, så att han icke kunde gå tillbaka till skogsfrun. Då ropade han åt skogen: Vivangslöf och vendelsrot stänga mig, så att jag ej kan gå till dig. Skogsfrun gick utanför på berget och väntade på honom, men han kunde inte komma till henne. Skrogsfrun vardt ofta sedd af folket, sittande på en sten på berget, midt emot hans gård.
En kolare hade skogsrån till fästmö och skulle till öfverenskommet tecken alltid slå 3 slag i en tall. En gång kom han till kolmilan, men glömde att knacka i tallen. Då fick han se skogsrån gå och släpa rompan på kolbotten och vardt rädd. Julkvällen ville hon följa honom hem. Han lät henne sitta upp på släden. Då de kommo ut på en sjö, där det var glanskis, kommo vargar omkring dem. Kolaren tog från selpinnarna, red hem på hästen och lämnade skogsrån ensam med vargarna. När han kommit långt därifrån, hörde han henne öfver isen ropa på hjälp och be, att han skulle förbarma sig öfver henne. Han fortsatte att rida hemåt. Då hörde han henne ropa igen: Om du inte vill för min skull, så förbarma dig öfver vår yngsta dotter, Snöripa. Men han red därifrån, och vargarna åto upp henne. Då han kom hem och tog i regeln, slog det efter honom, så att han trodde sig aldrig skola komma in. Sist kom han genom dörren, men var på länge icke vid sig (från Götlunda-gränsen). Om skogsfrun blir ond, håller hon inne villebrådet. Eljes lockar hon: Kom pullorna mina. Då komma djuren fram, och jägaren skjuter, hur många han vill.
Sjörår har det funnits godt om här i trakten. Södra skogen har haft en stor mängd små, djupa sjöar, hvar och en med sin rå. I Kolbäcksjön har en sjörå varit synlig i form af en hvit häst. När sjön för några år sedan tappades, hörde de båda strandägarne sina namn, liksom till förebråelse, ropas ur sjöbottnen. Igelsäterssjön, en af de trolskaste skogssjöar i trakten, har haft sin rå, ehuru folket numera ingenting annat vet förtälja, än att från sjön ofta höras underliga läten, än som af en tjur, än som af ett gråtande barn. Innan Gålsjön, s.v. från Jäders bruk, blef tappad, fanns i dess vatten en sjörå, af folket känd under namn af Gålsjölisa. Man visade ut abborrhällen, där hon brukade synas, städande sitt hår och "glänsande som gull". Folket pekar på hällen, som nu är öfverströdd med affallna grenar, kvistar och barr, och säga, att det synes, att Lisa inte varit här och städat på länge. Man utvisar ännu den sten i sjön, där hon brukade sitta. En fiskare, som Kristi himmelsfärdsdag kommit dit för att meta, fick plötsligt se henne på abborrhällen, då han såg upp, och. vardt så skrämd af synen, att han ej metade mera. Då hvita krusningar syntes öfver vattnet, sade folket, att det var Lisa, som »dukade». En torpare vid stranden hade för någon tid sedan sett rök stiga upp vid motsatta stranden. Där fanns ingen människa, och hans tro var, att det var Lisa, som gick igen på stranden af sin gamla kära sjö.
En gång gick Gålsjölisa, klädd som fin mamsell, in till Persmässmarknad i Arboga. En dräng träffade henne på vägen och såg, hur rompan släpade. Dra opp släpet, mamsell, sade han. Tack, sade Lisa, det skall du ej ha gjort för intet. Drängen mötte henne sedan i Arboga, och fick så mycket pengar af henne, som han behöfde.
Då Österbysjön i Tumbo tappades genom grafven öfver Tumbomon, begärde dess rå att få annat rum, och blef då visad till Tjurlången. Nej, svarade sjörån. Där bo mina kusiner förut. Den, som tappade sjön, fick sätta lifvet till.
I Tjurlången synes ofta Tjurlångskajsa, hög som skogens resligaste tall, plockande bär på Tärnstensmåsen. De, som vilja ha fisketur i Tjurlången, köpa fisk af Kajsa, genom att kasta slantar i sjön. Fisket går då alltid bättre. En gammal gumma har på Tjurlångens strand varit vittne till ett slagsmål mellan sjörån och skogsrån. När de sågo sig bemärkta, skildes de åt. Sjörån sprang, med yrande skum, i sjön, och skogsrån försvann under brak i skogen.
En rå i sjön Luren i Götlunda kallas Lurmormor. När folk är ute på sjön och fiska, få de osynliga örfilar af Lurmormor, i fall de icke skicka sig rätt. För öfrigt berättas om henne, att hon hållit fisken inne och gått genom skogarna till andra sjöar, samt då visat sig i form af ett stort fruntimmer. Vid fiske fick man ej svära eller hålla orationer. Om folk voro osams vid fiske, fingo de ingen fisk. (Detta senare gäller särskildt Tjurlången, och har väl sin naturliga grund.) På Racksäters Söräng ligger en stor sten, som Lurmormor kastat i ett strumpband från Trunnhäll till Nyby. Folket roade sig med valborgseldar på Trunnhäll och sade på skämt, att Lurmormor ej skulle kunna kasta så stora stenar, som de. Då kastade hon stenen, som nu ligger på Racksäters Söräng.
På Hjälmaren visa sig ofta sjörår för fiskarena. Helt nyligen (1891) har en dräng blifvit villad af 4 dansande jungfrur med 4 ljus. Han rodde efter ljusen och kom vilse. På ett annat ställe stack en hand upp ur vattnet med ett ljus. Drängen föll då ned i båten och började bedja, då ljuset så småningom släcktes.
En sjörå i arbogaån skall visa sig på Näcksten, hvar gång någon skall drunkna. En annan fordom vid Johannisberg.
Tomtarna äro husets goda andar. De se till, att allt är i ordning, när husbondfolket sofver. Om matmor skall upp i otta ocn försofver sig, knackar tomten 3 slag. Bland kreaturen synes tomten syssla med myggor och bromsar, och hälsar ett vänligt "Fred", om bonden eller drängen håller på att glömma något viktigt. I Frötuna ha tomtarna setts ordna med kvarnhjulen. I Viby sägas det, att de burit ärter från den ena bondens lada till den andras.
Älfvorna äro ett skyggt folk, som icke vilja bli störda. Om de visa sig, äro de ledsna öfver att ej ha fått vara i fred. De bo i små kullar.
Gasten är det mördade barnets vålnad. Han skriker vid Sjömarken och vid Ambruskärr. I Himmeta har han öfverfallit en kvinna (vid spången öfver en bäck), och i Fellingsbro kom han, klädd som en fin herre, och dansade med barnamörderskan på hennes bröllop.
Strömjan i Götlunda hade lärt spela af näcken. Gick 3 torsdagskvällar till en bäck och kastade hvar gång ett svart lam i bäcken. Sedan spelade han, så stråken aldrig ville stanna. Han var mycket fattig, men hans hustru sade, att hon hade det bättre, än någon drottning i hafvet. När Strömjan spelade, började all ting dansa.
Minnen af munkarna äro talrika i folkets sägner. Dit hör historien om märket af prästkappan på stenen vid Vesslingby. Stengärdet vid Kungsör skall ha uppkommit därigenom, att en bonde där sått en böndag, hvarefter stenarna uppväxt till straff för hans synd. Sägnen om oxarna och prästen, som plöjde om söndagen och förvandlades till sten, är allmänt utbredd. En bonde, som somnat i Öja kyrka, förvandlades till en stenbild, som länge fanns i kyrkan. En sten mellan Västermo och Öja kallas kaksten, förmodligen af samma anledning, som de i Bergs kyrka i Västmanland och Jäders kyrka i Södermanland förvarade stenarna. Historien om pigan, som trampade på brödet, är bekant. Sägner om förstenade eller fastlåsta tingsrätter (domareringar), till straff för orättfärdig dom, omtalas från Kung Karl, Fellingsbro, Linde. Å Zakrisberg vid Arboga finns en förvandlad sten, liknande en ekstubbe. Vid Bråten i Ramshytte socken berättas 2 ormar vara fastlästa. De ha förr varit »gårdvarar», men en lappkvinna fastläste dem. En sägen, tydligen bildad efter Pyramus och Tisbe, anföres af Dybeck i Runa från Balunds socken. Tron på människor, som få »springa varg», finnes äfven här. Jämför Lycaon. Ovidius var en bok, som icke gärna saknades i något kloster.
En skräddare sköt sig. Där vardt ett litet hål i grafjorden på vänstra sidan. Prästen kom dit och läste öfver liket, sen det flyttats. Då låg jorden på (från Medåker). Det har varit vanligt, att folket, för att få ro åt den döde, bedt prästen läsa öfver honom, tills allt blifvit tyst och stilla. En rest af själamässorna röjer sig tämligen säkert häri.
Sägnen om munken i Husaby, som fastnade i bondens vargnät, när han kom för att kurtisera hustrun, kan vara af intresse för oss, emedan denna munk under medeltiden här säkert troddes vara den forne Västeråsbiskopen, Olof Anderson, som vi förut träffat här, men som blef afsatt för en kärleksaffär och sedan, för att försona sin synd, ingick i Husaby kloster. Sägnen eljes lokaliserad öfver allt.
I Skäftrunna fanns ett folk, som aldrig gick i kyrkan, därför att de litade på tomten. Prästen kom en gång till dem och stannade öfver natten. Tomten kom in i prästens rum. Hvad gör du här, frågade prästen. Jag tjänar, svarade tomten. Hvad får du i lön? — Ett fat gröt hvar julafton. — Hvad skall du med det? — Jag skall gömma dem till vittnesbörd på den sista dagen, hur länge jag tjänat. Då tog prästen och stack hål på fönsterblyet samt bjöd tomten fara ut. (Den sista satsen tyckes vara ett senare tillägg. Sägnen är från Skäftrunna).
En kvinna hade ihjälsvält sitt nyfödda barn och stoppat hö i dess mun. När barnet begrofs och prästen kom till fjärde bönen, tvärstannade han. Han begynte Fader vår om igen, men kom icke öfver 4:de bönen. Då anade han, att ej allt stod rätt till. Barnet gräfdes upp, och modern bekände sitt brott samt afrättades på Käglan.
Andra sägner gälla fromma präster. Nu ringer det i himmeln, sade en from Himmitapräst vid helgsmålsringningen. Jag hör det inte, svarade drängen. Kom och ställ dig på mina fötter, får du höra, sade prästen. Drängen gjorde så och fick höra det. En präst gick upp i templet att bedja i mörkret. Frun skickade drängen efter. Denne klädde ut sig för att skrämma honom. Är du af den onde, så sjunk ned på stället, sade prästen. Drängen sjönk. Berättelsen är antecknad på Götlundagränsen och vid Skäftrunna.
Den nu följande är säkert från medeltiden, men lokaliserad i den luterska kyrkan och återslungad mot papismen. En präst sade i kyrkan: Om påfveläran inte är sann, så må djäfvulen taga mig. Då kom en svart man in i kyrkan och tog prästen med sig genom fönstret. Då vardt ett stort anskri.
En, som låg sjuk, hade en svart hund under sin säng och hvar natt på sig 77. Flere präster kommo, men ingen af dem var ren, och därför fingo de ej makt med satan. De voro alla »feliga», otrogna och »läste ej rätt». Så kom en ung pastor. Satan förehöll honom, att han stulit bröd af sin fostermor. Det gjorde jag af nöd, sade prästen, och det har Gud förlåtit mig. Så gjorde prästen ett hål i fönsterblyet med en knappnål. Därigenom for satan ut med en hvinande, så att fönsterluften följde med.
En präst slogs med satan om en döende kvinnas själ. Då sprang kvinnan upp, fast dödssjuk, och ropade: Vinner prästen, då ligger jag i Brokas bås, men tappar han, då vet jag inte hvar jag är.
Sägnen om att 3 konungar legat begrafna i stadskyrkan, hänvisar på ett altare med Helge 3 konungars reliker.
Legenden om 7 sofvare har författaren hört berättas så: Sju drängar trodde på Kristus. Därför blefvo de hatade, gingo till berget och sofvo i sju år. När de kommo hem igen, var korset på kyrkorna. Då de togo fram sina gamla pengar, blefvo de skyllda för kyrkoröfvare. Då ville de visa folket, att de varit i berget och förde dem dit. Där föllo de ned och dogo, och blefvo så begrafna i silfverskrin.
Medeltidskyrkan lefver icke blott kvar i sägner af detta slag. De gamla häromkring ha i sin ungdom läst bönen:
Tolf Guds änglar oss följa i säng.
Två till hand och två till fot,
Två till hvarje ledamot etc.Bönen är från katolska tiden och spridd i alla kristna länder.
Under medeltiden ansågos faddrarne träda i andlig släktskap med hvarandra, hvilken icke kunde upphäfvas utan påflig licens. Däraf den ännu rådande tron, att en gosse och en flicka, som stå fadder tillsammans, aldrig skola bli man och hustru.
En gosse i landsförsamlingen gömde vid sin första nattvardsgång oblatet för att skjuta därpå och vinna sin önskan. Han biktade detta på dödsbädden. Då oblatet genomskjutes, blir där en röd fläck, som är Kristi blod.
En sådan skall synas på kyrkväggen i Öja. Oblaten användes för att få lycka i jakt och kärlek.
Malmen af kyrkklockorna skrapas af, och trolldom öfvas därmed. Sjukdomar botas med beck från klockorna. Af kyrkspikar göras metkrokar. Af kyrkfönsternas bly stöpas kulor. Den, som har sådana, blir friskytt. En skogvaktare Lind vid Svarthäll var friskytt, gick ut och sköt allt hvad han ville. Hans hustru beklagade sig en gång öfver, att han ej nånsin kom hem med något villebråd åt henne. Han bad henne då sätta pannan på elden, gick ut och sköt, och en tjäder föll strax ned genom skorsten i pannan.
Fader vår läses ännu af visst folk baklänges. Till grund härför ligger tron, att människan genom att skilja sig från Gud vinner den ondes gunst, och så får sin önskan uppfylld på jorden. Djäfvulsförbund, skrifna i blod och undertecknade med orden: Detta vitnar mitt eget blod, hafva ännu i detta århundrade funnits, hvarom såväl kämnärsprotokollen, som sägner från landet (Medåker) vittna. Den gamla katolska aflaten för vandring kring kyrkan under läsning af vissa böner går nu igen i det hemska bruket att nattetid vandra omkring kyrkan och öfver grafvarna för att därigenom kunna genomskåda det förborgade eller vinna öfvernaturlig kraft. Om dessa häxerier funnos till redan i medeltiden, så är dock visst, att både dessa vandringar kring kyrkogårdar och försöken med oblaten tagit intryck af den hätskhet, hvarmed reformationen i sin begynnelse dömde allt specielt katolskt såsom djäfvulskap.
Medeltidens seder lefva ännu. Påskgubbar och påskgummor finnas kvar i Arboga, nu såsom barnlek. Maj bäres ännu i by med spiror ur skogen. Mårten och Lucia firas väl än i dag af gammalt folk på bygden. De växter, som förr smyckade kyrkans fester om våren, äro ännu heliga i folkmedvetandet. De gamla ge »barnen välsignelsen», när de komma från kyrkan. Å andra sidan lefver ännu, om också mer och mer döende, hela medeltidens hedniska vidskepelse och öfvertro. Vi kunna förbigå dem här 78, emedan de äro utbredda öfver nästan hela världen. 79 Bland tecken, som än i dag förmenas verka magiskt, är korset, hexfoten och treudden. De gamla germanernas hästhufvud återfinnes å de gamla ladugårdarnas tak. Ormen, hedningarnas heliga djur, lägges ännu någon gång under boningshusets syllar, eller matas i ladugården.
I de sägner, vi ofvan anfört, gömmer sig ofta en djupare betydelse. Den vidskepelse, som vi fått i arf af katolska kyrkan, har denna kyrka dock gjort sitt till för att bekämpa. Hon gjorde det på ett kyrkomöte i Arboga liksom hon gjorde det i sin uppbyggelselitteratur 80. Vi tro ej, att det så mycket var prästernas och munkarnes fel, som icke fastmer de kringresande djäknarnas, att denna öfvertro bevarades och stärktes hos folket. Om munkarna genom sina läsningar och besvärjelser gjorde vantron djupare, så var det väl icke med afsikt, lika litet, som den gamla katekesens författare kunde ana, att skogsrå och sjörå genom deras bok länge skulle fortfara att lefva i folktron.
Måhända var den svenska katolska kyrkan bättre, än hon från protestantismens polemiska ståndpunkt blifvit bedömd. Vid sidan af hennes villfarelse fanns det dock mycken kärlek, och om hennes vidskepelse var mörk, fanns det så mycket mera ljus i hennes tro. Om hon såg troll och djäflar och rån, så såg hon också änglar och helgon vid sin sida. Denna vantro blef ända till förra århundradets slut äfven de bildade protestanternas besittning. När då upplysningen tog den bort, hvem vet, om icke på samma gång den gamla, fasta barnatron började svikta? Ett är dock visst, att den gamla tiden djupare kände sin synd och nöd, och därför med innerligare längtan kunde sträcka armarna efter hjälpen.
______
Medeltiden kan dock aldrig komma igen, lika litet som vår egen barndom. Och om där fanns mycket godt äfven i den, så vill det gärna visa sig i förklaringens ljus, liksom allt i det förflutna. Men den vinst, vi gjort sedan dess, den är vår och mänsklighetens omistbara besittning. En nutidsmänniska skulle ej kunna andas medeltidens kvafva luft.
Våra hedniska fäder räknade en människas ålder efter vintrarna, ej efter vårarna, som äro så korta i norden. Det är detta, som gifvit vårt folklynne ett så djupt drag af vemod. Men vemodets barn är längtan efter idealet. Medeltidens människor befunno sig i natten. Just i dess mörker vaknar en starkare längtan efter gryende dag. Det är åt en sådan längtan, som de, på sitt sätt, gifvit ett vackert uttryck i rimkrönikans bön:
Jungfru Maria, Guds moder ren,
Bevare Sverike från allt men,
Att thet måtte blifva i fredh ok ro,
Dygdelig gjerning ok kristelig tro.
Att the måtte blifva vid en gudelig sedh,
All olagh ok ondt måtte läggas ned.
Anm. Detta avslutar del I om Medeltiden. Nästa avsnitt inleder del II "Nyare tiden". /SZ
