Vincentius Nicolai, som 1529 deltog i Örebro möte under titeln »prædicator i Arboga», var förut pædagog härstädes, kallas 1531 Vincentius præbendatus 369 och var, så vidt vi känna, Arboga förste evangeliske predikant. År 1549 öfverlämnar konung Gustaf I S:t Nikolai kyrkas forna kyrkoherdegård sunnan ån åt herr Hollingers kaplan, Hans, med det tillägg, att om församlingen vill bruka honom till en skolmästare eller till att lära sina barn i byn, kunna vi ock väl lida och förse oss att han därtill väl tjänlig vara skall 370.
År 1553 ankom till Arboga herr Jakob Pederson, prästvigd, hvilket framgår af titeln »herr», med skriftligt tillstånd från kung Göstaf att i Arboga upprätta en skola, hvartill fogde, borgmästare och råd uppmanas gifva sitt understöd genom att åt hans vård strax öfverlämna några drängar till att lära för likt och skäl. Om han visar sig vara skicklig för skolemästarämbetet, tillförsäkras han om yttermera hjälp och underhåll framdeles. Brefvet hade ej åsyftad verkan, och Jakok Person var borta härifrån redan följande år, 1554.
En Ericus Engevaldi Sevallius säges af Almgren ha varit rektor i Arboga omkring 1550, af Munktell omkring 1558, sålunda i förra fallet före Jakob Person, i senare efter Erasmus Nicolai. Var stark motståndare till liturgien och blef därför af en löpande landsknekt angifven för konungen. Mycket lärd, † 1602.
Erasmus Nicolai, rektor 1554-58, född i Arboga af danska föräldrar. Magister i Wittenberg 1560, där han umgicks i Melanchtons hus. Blef vid hemkomsten rektor scholæ i Västerås, 1567 biskop i Tuna 371, 1569 hofpredikant hos Johan III, 1574 biskop i Västerås ooh invigd med påfliga ceremonier. Som biskop berömde han publice och införde den ena vidskepelsen efter den andra, blandade ondt och godt, allvarsamma och fåfängliga saker om hvarandra i sina författningar samt öfvertalade sina präster, så att han med en stor hop af dem 1577 antog liturgien. Många evangeliska präster i hans stift suckade under ogunst och samvetstvång. På sitt sista säges han hafva ångrat sig och med samvetsoro aflidit.
Måhända var det hos Erasmus barndomsintryck från franciskanerklostret i Arboga, måhända intryck af Melanchtons fridsamma lynne, eller leda vid det teologiska käbblet, och åsynen af kyrkans eländiga tillstånd, som dref honom tillbaka mot Rom. För en i Gud lefvandegjord själ kan den katolska kyrkans härlighet icke annat än blekna, såsom en härlighet af denna världen. Den blir som en härlig melodi, som fyller hjärtat med aning om en himmelsk värld, men sedan lämnar tomhet, i motsats mot den inre andliga fröjd, som af intet yttre beror. Det är annat att tillbedja ett crucifix, än att känna Jesu kärlek lefva i vårt hjärta, annat att frukta och bäfva vid hvarje steg för syndens straff och skuld, än att känna Gud såsom sin fader, fröjdas öfver sina synders förlåtelse, ingenting frukta så, som att göra Gud i det minsta emot, och vänta allt godt utaf honom. Katolska kyrkan håller folket i yttre tukt, gifver dem ögonblickliga impulser genom estetiska medel, men förändrar icke hjärtat, hvilket endast Guds ord och ande kan göra. Men påfvekyrkan vill ej ha andliga människor, utom i klostren, där den falska munkheligheten, som själf tager äran, beundras af alla. För den stora massan har påfvekyrkan slagit af på idealet, låtit världen komma inom kyrkans murar och söft henne i den tron, att den endast genom yttre lydnad för kyrkans ordningar och iakttagande af kyrklig sed är kristen. Vi lida af denna världskristendom, som blifvit äfven vårt arf från Rom. Människor, som ej vilja blifva pånyttfödda, utan behålla världen och jaget jämte Gud, skola alltid trifvas godt i Roms kyrka. Men någon frälsningsvisshet kan ej finnas utan inre, af Guds ande nyfödt !if. Ingen auktoritet, vore den än starkare än påfvestolens, kan ersätta densamma.
Erasmus var ock humanist, och humanismen och Rom ha alltid trifvits godt jämte hvarandra. År 1574 skänkte han till Västerås skola en vacker paleotyp-upplaga af Virgilius »in usum rectorum qui juventati Virgilianam lectionem proponunt». Den finnes ännu kvar i gymnasii bibliotek 372.
Erasmus aktade Egyptens rikedomar mer än Kristi smälek. Han vann så sitt jordiska mål, men blef sin herre och mästare otrogen. De samtida biskoparna voro ej bättre.
Under de nu följande 27 åren, 1558-1585, nämnes af Munktell 6 rektorer 373. Sistnämnda år möta vi Johannes Claudii Prytz, 1581-91, född i Örebro, 1573 lärare vid skolan i Uppsala, prästvigd i Strängnäs på kallelse af riksrådet Sten Lejonhufvuds änka, Ebba Liljehöök, att vara dess huspredikant, kongl. hofpredikant 1589, prost i Söderköping 1591. Bevistade Uppsala möte. † 1637.
Prytz härstammade från en tysk ätt (= Preuss), som finnes i Arboga under medeltiden 374. Af sönerna blef Claudius hofpredikant vid det furstliga hofvet vid Bråberg 375 och sedan prost i Norrköping. Erik Prytz, den andra i ordningen af sönerna, blef rector scholæ i Norrköping och slutligen pastor i Kuddby (se ofvan, pag. 184). Andreas Prytz, den tredje sonen, slutligen superintendent i Göteborg 1631, och biskop i Linköping 1647-1655, bekant för sina komedier med ämnen ur svenska historien, skrifna till studenternas öfning och efter Messenii förebild. En af dem handlade om Olof Skötkonung, »huru han afskaffade hedendomen och upprättade den kristna tron», den andra om Oustaf Vasa, »huru han genom Guds nåd upprättade Sverige ifrån påfvens mörker och villfarelse och införde evangelii rena ljus, det påfven länge bortröfvat hade» 376. Hade som predikant namn af att vara en af sin tids utmärktaste och har i denna egenskap hållit en stor mängd likpredikningar.
År 1591 blef Petrus Jonæ rektor i Arboga. Vi hafva ofvan, pag. 124, tecknat hans biografi 377. Här vilja vi blott antyda, hvilket stort minne det innebär, att han, jämte 1 sacellan och 2 kolleger (se pag. 34), bevistade Uppsala möte. Att han där intagit en framskjuten ställning såsom afgjord lutheran, framgår däraf, att Carl IX 2 år senare gjorde honom till biskop i Växjö. Medan biskopar och det högre prästerskapet i regeln höllo sig till liturgien, var det skollärare och det lägre prästerskapet, som på Uppsala möte utgjorde oppositionen, och intogo fast luthersk hållning. Arbogaombuden, som så fingo vara med och värna om vår protestantiska tro, stodo dock, såsom det senare visade sig, här i Arboga isolerade gent emot en katolskt sinnad majoritet 378.
M:r Magnus Nicolai Gevaliensis bevistade, såsom nyförordnad rektor i Arboga, Uppsala möte.
M:r Stephan Olai Bellinus (1595-98), son af biskopen Olaus Stephani Bellinus. Förekommer i prot. i samband med affären om hustru Cecilia (pag. 183). Blef 1598 lektor i Västerås, 1603 prost i Husby, † 1629.
I ett protokoll af biskop Bellinus för den 13 Aug. 1598 heter det: »Magister Stephanus Bellinus scholæ arbogensi publice honorifice valedixit atque in hujus locum Dominus Hysingius legitime confirmatus».
Detta var Carolus Olai Hising, född i Gäfle. Hade gjort vidlyftiga utrikes resor och prästvigdes 1603 för Fellingsbro pastorat, jämte 3 af sina scholares. År 1604 pastor i Fellingsbro, där han blef mycket älskad och aktad. En dotter till honom, Magdalena, gift med den berömde biskopen Johannes Rudbeckius, blef en utmärkt biskopinna 379.
Efter Hising kom (1604-08) mäster Jöns l. Johannes Uræus från Dingtuna och Ytterhälla, som rest mycket —
och utrikes blifvit magister, men varit en man af »nog oroligt sinne».
Magnus Olai Arbogensis Asteropherus, 1608-14, född i Arboga 1579, genomgick Arboga skola och Västerås gymnasium och blef rektor här 1608. Död 1647 som pastor i Färnebo. »Insignis sui temporis medicus», som hämtat sin läkarvisdom ur Petri Magni örtebok 380. En allvarlig, ordentlig, mer än vanligt »hyfsad» man. Hans komedi, Tisbe, vår svenska litteraturs första världsliga drama och på samma gång vårt äldsta kärleksdrama, uppfördes i Arboga, troligen af djäknar, 1610 381.
Ur Tisbes klagan anföra vi följande strofer:
Far vell, min fader, min hjärtans moder,
Far vell, min syster och kiäre broder,
Sool och måne, farer well!
Jag vill nu genast slå migh i hjel.
Planeter och stjernor i gemen,
Fahrer nu well, hvar och een,
Far well elementer och verlden all,
Från edher jagh nu skiljas skall
Till mörksens och dödsens stygga hws,
Der aldrig lyser något liws.
O, Vesta, gudinna, far tu wäll,
Kan tu nu, så hjälp min själ!Tisbes kärlekslängtan uttalas i följande vackra verser:
Ack, vore jag nu i Rosenlund,
Ther man jagar med höök och hund
Och finge af kalla källor dricka,
Thet ville jagh rekna för en lycka,
Och hvila min kropp i grönan dal,
I skuggan under eek och aal 382.Matthias Nicolai Tunemontanus, 1621-24, magister utomlands 1619, supremus collega i Västerås, »emedan han sitt examen i skolan utståndit hafver». När Arboga schola af konsistorium på ett års tid upphäfdes, blef Matthias pastor i Romfartuna. I Augusti 1624 begära consules et senatores arbogenses scholan igen. Sentent.: Därom skola de besöka konungen själf och om de få skolan igen, skola de likväl först förlika sig med kapitlet, förrän de få någon skolemästare 383. Gift med Malin Carlsdotter Stenbock, brorsdotter till drottning Catharina Stenbock på Strömsholm. † 1646 såsom pastor i Köping af sorg öfver sin dotter Brita, som blef enleverad af en viss Anders Hult 384.
Olaus Achatii Salamontanus reste utrikes till 1624, då han blef e. ordin. i Västerås gymnasium mot kapitlets löfte att erhålla någon Drankgeldh. År 1625-27 rektor i Arboga, † som lektor i Västerås 1631. Hans sinnelag torde afspeglas i Gerhards theologia practica, som af honom i öfversättning utgafs 1624.
Ericus Olai Arbogensis, 1627-31. Hade 1622 rest till tyska universitet, capellan i Arboga 1624, rektor 1627. Såsom stor ebræus blef han 1631 förordnad till lektor i Västerås. Död såsom pastor i Nora 1674. Från 1627 lyder ett rr.-protokoll: Kontrakt med skolemestaren, erlig och vellerde Herr Erik Olson. För det stora omak får han 110 daler om året. Däraf han skall uttaga hvad han kan i 3 omgångar i staden. Sedan skall borgmästare och råd utfylla bristen. 10 daler beräknas till huslega. Den år 1624 indragna kyrkotionden från Himmeta skulle nu rätteligen vara för alltid förlorad. Af gunst och nåd utbetalade kapitlet dock fortfarande någon del däraf till Arboga. År 1625 erhöll Arboga sålunda 48 tunnor (mot 12, som gå till Västerås), 1626 20 tunnor, 1628 12 tunnor och 1629 10 tunnor, men med tillägg: »Arbogiensibus skall tillskrifvas, att de fly sig stipendium själfva till sin scholemästare» 385.
Adolphus Olai Terserus (son af den berömde leksandsprästen och anföraren i näftåget). Gustaf II Adolf hade i Leksand stått fadder vid hans dop. Sonen bråddes dock ej på sin store fader. Hos biskopen kom han i ogunst för sina världsliga seder och klädsel, hvarför han måste utfärda en skriftlig obligation och dessutom vid prästmötet göra bot genom att hålla en oration de usu vestium recto et pravo. Denna disputation blef för honom trappsteget till Arboga rektorat, hvartill han på grund af detta specimen kallades 1631. Stannade här blott till följande år, då han reste utrikes. † 1659 såsom prost i Mora. Broder till biskop Terserus, som förehöll brodern hans bittra sinne, hans dryckenskap och hårdhet mot sina närmaste.
Thomas Mylonius (1632-33), sedan assessor i Dorpat och gift med prosten Drivii dotter, Malin 386, samt bror till riksrådet Matthias Björnklou.
Petrus Olai Dalecarlus (1633-35), broder till den berömde Joh. Olai Stjernhöök, under hvars collegat han studerade i Arboga skola. Fattig, åtnjöt han duk och disk på kommunitetet i Uppsala och hade condition hos d:r Chesnecopherus. Prästvigd i Arboga 1637, då han nyss hemkommit från Tyskland, där han studerat i Königsberg och tagit hemresan öfver Köpenhamn, då han af kriget hindrades att resa vidare i Tyskland och det var förbjudet att resa åt Holland. Slutligen domprost i Västerås. En stilla, lärd och hederlig man. Arboga skola var under hans tid i af tagande. År 1634 hitsände domkapitlet en af skedad krigspräst, Nicolaus Erici, till kollega, om hvilken magistraten skref tillbaka: Han understod sig icke skolan vedertaga och förestå, emedan han hellre ville hafva en kapellanstjänst. Begärde nu en vällärd person ifrån Västerås eller Uppsala samt beklagade, att det så ofta omväxlades med skolemästare, hvaraf ungdomen tog icke ringa skada in studiis. Nekas kan ej, att skolan blef styfmoderligt behandlad. Ofta hade hon utmärkta rektorer, men blott för en kort tid. Hennes forna anseende återvanns aldrig.
Henricus Michaelis Ernest (1635-40), son till »rike Mickel» i Arboga. Reste utomlands och vistades länge i Holland, där han gjorde bekantskap med Hugo Grotii broder och förde sedan med honom en lärd och förtrolig korrespondens, hvadan han ock såsom »suspectus calvinismi» före sin prästvigning måste afgifva en sträng försäkran om sin renlärighet 387. År 1640 pastor i Söderbärke. Ägde ett stort och utvaldt »libreri». † 1646.
Gustavus Nicolai Lodigius (1640-42), präst, uppländing, blef 1634 collega scholæ här och samtidigt under-kaplan med turvis predikan i stad och land. Herr Gustavus rektor namnes i rr.-prot, då han lät inskrifva en gård, som han ägde i pant för 800 daler. Pastor i Himmeta 1642 genom konservering af änkan (se pag. 161).
Petrus Jonæ Ihrestadius (1642-50), endast student, hade ej varit utrikes, lika litet som företrädaren. Hade svårt att sjunga, item svaga ögon och sökte därför förgäfves pastorat, † 1651.
Olaus Laurentii Ranstadius, prästvigd i Arboga 1639. Magister i Stettin. Efter hemkomsten rektor scholæ här 1651-55. † 1658 som pastor i Fläckebo.
Johannes Martini Tobetius, född i Tåby, Medåker, rektor i Arboga 1655 till 1661, då han blef pastor i Skinskatteberg. Här utbröt ett missnöje, som gick till hot och våld. T. var närsynt och hade på ett bröllop icke igenkänt bruden, då hon kom att »skänka», likaså tagit miste om namnen på kommunikanterna (kontrahenterna?). Då därtill kom, att han på predikstolen fick ett anfall af fallandesot, togo bönderna och stängde kyrkan samt borttogo nyckeln för honom. År 1663 beslöts i prästmötet, att han skulle afstå lägenheten. Flyttade då till sin lilla usla hemmansdel i Tåby och fick af hospitalet en otillräcklig hjälp för sig och sitt stora hushåll. Hans granne, pastor i Medåker, själf fattig och nedtryckt af motgång, delade med honom sitt bröd, grät med honom och skref sorgefulla bref till biskopen om sin väns nöd. Tobetius † 1670. Änkan drog sig med flere barn fram i nöd och jämmer och lefde ännu 1691.
Petrus Laurentii Arbogensis, magister i Dorpat, 1657 kollega, 1661 ordinarie rektor, pastor i Himmeta 1669. † 1683.
Samuel Danielis Vesthius gjorde vidsträckta resor som informator åt en herr Conrad Falkenbergs söner. Vid återkomsten först kollega i Västerås, men var icke godkänd i lefvernet, och synes därför hafva blifvit flyttad till detta rektorat 1669, som således af domkapitlet betraktades såsom en deportation, i alla fall som en degradering från den förra sysslan. Vid prästvigningen 1669 måste han gifva skriftlig förbindelse att bättra sig. Under en sjukdom följande år blef han af en kollega öfverfallen med grufliga ord, för det han icke fick så många skolgossar till sin moders begrafning, som han ville, hvaraf han förifrades och fick recidiv. † 1670. Kollegan bestraffades med fängelse och annan plikt.
Petrus Ranstadius 388, 1670-84, då han klagar öfver innestående lön. † såsom pastor i Kila 1699.
Ericus Nicolai Vibenius, bondson från Viby, Arboga socken, rektor här 1683 på riksdrotsets Gabriel de la Gardies rekommendation 389, † 1690, begrafven i landskyrkan i sina föräldrars graf.
Olaus Olai Toltonius från Säterbo. Njöt med sina föräldrar mycket godt af Frösåkers ägare, baron Gyllenstjerna. Disputerade i Uppsala de toga romana. Då han hos biskopen under Vibenii sjukdom gjorde ansökan om platsen, erhöll han i svaret titeln »pereximius dominus». Den länge efterlängtade tjänsten, hvartill han dokumenterat sig genom aflagd kandidatexamen i Uppsala 1690, erhöll han samma år, men fick, såsom så ofta sker, ej njuta länge af den samma. † 1691, 33 år gammal.
Johannes Svenonis Ternsten, 1692-1715. † 1732 som pastor i Grythyttan. Hela hans lifsgärning här uttalas i eftermälet: »berömlig rektor». Troheten i det lilla är icke det, som glänser för världen, men förgätes icke af Gud. Ur Ternstens minne tonar psalmen: Stilla jag mitt kall må sköta. Det blir en helig klockringning öfver ett sådant lif, förebildad af skolklockans klang, som viger in de flyende timmarna, hvar och en med sin uppgift, sin möda och lön. Efter Ternstens död blef Anagrius för någon tid vikarie.
Petrus Aspman, gammal öfverliggare i Uppsala, kom vid 36 års ålder, utan examen, hit som rektor 1716 till 1729, då han blef pastor i Ramnäs och Sura. † 1732. Var måg till prosten Sigtunius.
Magister Johannes Pratenius, 1728-30, från Tortuna. Disputerade de Judæis, samt de anima ejusque post fata recordatione. Intresset för dessa ämnen blef utan tvifvel väckt i prosten Lampas hus, där P. var informator och därunder gjorde sig omtyckt i staden.
Candidat Thomas Jedeur, född i Falun, rektor 1731. † 1739. Ägde utmärkta undervisningsgåfvor och har blifvit antecknad såsom en ganska berömlig præceptor, med lika vilja som förmåga att sköta sitt kall. Hans son Thomas, sedermera domprost i Västerås, var i späda år inskrifven i Ahllöfska barnhuset härstädes. En dotter, Brita, gift med hans efterträdare Nils Berglund. Se nedan!
Olof Arfslind, född i Tuna. Hans lott syntes länge bestämd för lifvet, att arbeta privat med disciplar. Utom andra hade han god kondition på Larsbo bruk och fann sig väl hos en fru Anna Rüdker. Rektor i Säter 1736, i Arboga 1740. † här 1744. Vikarie efter honom blef magister Matthias Djurvall.
Magister Jacob Gillberg disputerade de historia concilii Ephesini och de ultimo vinculo societatis humanæ. År 1741 huspredikant hos baronessan Fahlström. Rektor här 1744-47. Var en from och för ungdomen uppbygglig man. Gift med fröken Catarina Charlotta Dahlfeldt, majorsdotter. Då han 1746 erhöll bref från biskop och konsistorium att på sommaren biträda pastor i tjänsten, svarade han, att han under ledigheten från egen tjänst dock ej hade tid att efterkomma begäran. För sin svaga lön måste han söka utkomster genom landtbruk. För öfrigt upptogs mycken tid att utsöka lönen i byar och gårdar, och dock utgjorde den en ringa penning. Vikarie efter honom, liksom under Hvassers tjänstledighet, Petrus Hellenius, ypperlig lärare.
Israel Hvasser (1748-86), född i Haraker, fadern häradshöfding. Hade i yngre år skickliga ledare. Informerade 1732, 33 tvenne baroner Hastfehr och 1735 bergsrådet Bergenstjernas tre styfsöner. Prästvigd 1737 på kallelse af riksrådet Sven Lagerberg. Längre fram, 1756, skrifver han till domkapitlet: Ifrån den stund jag vigdes till präst, har jag fått ett rätt underligt sinnelag, så att jag mången gång rätt mycket undrat på mig själf däröfver. Efter en underlig carrière blef han brunnspredikant vid Sätra och tillika tracteur för brunnsgästerna. År 1748 rektor scholæ härstädes, skötte denna syssla oregelbundet, var långa tider borta för att sköta egna affärer och beskylldes för att under sin härvaro införa nyheter, läsa hvad ej gossarna tillhörde, lära dem spela comedier, aga hårdt m. m., som väckte borgarnas missnöje. Den ena dagen glad och skämtande med rödblommigt ansikte, en annan dag dyster och blek som ett lik. I anseende till åtskilliga upptåg och besynnerligheter fick H. 1759 tjänstfrihet för lifstiden, med bibehållande af spannmålslönen, och lefde sedan med ovårdadt yttre, under beständiga narrverk, för sig själf »i sällskap med Mose», sofvande i flera år i sin likkista, † 1786. Utgaf en skrift Svenska herden på nyåret 1766. Häraf utkommo endast n:ris 1 och 2. Mänskligt att se, var det ett förloradt lif. En samtida kallar honom en man, som utan capricer kunnat göra lycka. Oss synes han ha blifvit missförstådd i mycket, i annat med rätta klandrad, men dock ägt ansatser till mycket godt, som gick under genom hans egen svaghet och trycket af de omständigheter, under hvilka han här lefde.
Att Hvasser icke ensam hade skuld i den långa skolprocessen under hans tid, framgår däraf, att magistraten fann landshöfdingens utlåtande i saken 1758 förunderligt, som magistraten icke utan anmärkning kunnat fördraga. Vidare af biskopens yttrande 1752, att sällan vållar en, att två träta. Ur Tom IX, 439-476 anföra vi följande:
Misshälligheten hade sitt ursprung i Hvassers fordringar på skolans reparation. Så begärde han 1749 järnkakelugn, pelare under taket, kartor, tyska och svenska gazetter, posttidningar samt de lärdas tidningar och afvaktade med fägnad verkställigheten häraf. Men hans fordringar gingo längre. Han begär att få se originalet till Ahlströms testamente och fordrar att själf få deltaga i stipendietillsättning, hvartill han ej hade rätt, frågar, hvart rektors herråkerslott tagit vägen, begär att utfå resterande sockengångspengar och fordrar att själf få bebo skolans öfre våning, som nu innehafves af klockaren.
I början synes man ha tillmötesgått Hvasser. Hans fordringar ökas emellertid. Så begär han luckor till skranket mellan klasserna, ny kateder till publika föreläsningar, orationer och disputationer samt hägnad kring skoltäppan till ungdomens rekreation. De stegrade anspråken ökade oviljan, så mycket mer, som Hvasser ansåg sig vara i sin fulla rätt. De klagomål, som nu till domkapitlet insändes, voro följande: 2 särskilda gånger hade han förlupit skolan, 1 gång på ett års tid, då han legat i Stockholm. Vid denna resa hade han tvingat en af piltarna att ro sig ut på Galten 2 mil från Arboga, hotat honom med stut och satt föräldrarna i yttersta oro öfver sitt barns bortovaro i 2 ½ dygn. Kollegerna klagade öfver att Hvasser förbjudit dem aga gossarna och befallt, att risen skulle uppspikas på väggen.
Ett nytt påfund af Hvasser var den skolerätt, han ville införa med sammanträde hvar onsdag, och edsvurne bisittare, hvilka han själf valde. De anmodade nekade emellertid gå eden.
En annan anklagelsepunkt var jule-komedien om Kristi födelse i 10 akter, med hvars afskrifvande och informerande han upptog läsetimmarna, hvilket man ansåg utrota sedeläran. Tämligen oskyldigt förefaller det, att han ringt gossarna samman med klockan vid höstterminens slut och bjudit dem på öl. Värre var det, att han belade de felande med plikt i stället för kroppsaga, hvilket förledde pojkarna till snatteri. Hela skolan hade af pojkarna på hans befallning blifvit klädd med granris, ruskor uppsatts å ömse sidor om vägen ifrån hans port till skolan, och en skolpojke ställdes vid hvar ruska för att bocka sig, när rektor gick fram. Himmeta sockengång hade han tagit ifrån pojkarna och gifvit åt sina söner. De fattiga pojkar, som hade skinnpälsar, fingo stryk för pälsarnas skull; andra hade blifvit okvädade. Dessutom hade han drifvit handel med varor, som han själf hämtat från Stockholm. Den sista förbrytelsen satte he!a köpmansståndet i harnesk.
Biskopen ger Hvasser en allvarlig skrapa, förklarar, att ensamt uppträdet på Galten varit nog för att skilja honom vid skolan, men finner å andra sidan, att Arboga borgerskap varit orsak till striden. Han frågar, hvarför arbogaborna aldrig kunna lefva fredligt med sina präster. Och när skrapan tilldelas Hvasser, yttrar han, att ingen i Arboga fanns kompetent att gifva honom skrapa. År 1758 slöts fred efter 6 års process, men striden börjar redan 1759. Prosten Hellberg hade intet i hufvudsak att anmärka emot Hvasser. Biskopen ansåg en del anklagelser vara obevisade, en del oriktiga, andra hade Hvasser själf erkänt och afbedt.
Orsakerna till skolans förfall, som man uteslutande tillskref Hvasser, visas af denne ligga i förändrade tidsförhållanden. Kurrendsången var afskaffad, stipendier och premier inflöto ej som förr, då fattiga gossar genom dem lockades att studera. Dessutom florerade byskolorna, gynnade till och med af biskopen (såsom den vid Jäder).
Hvassers främste motståndare var Renhorn, af honom hallad »Enhörningen, som vill passera för en liten polyhistor och i en nymodig och vidlyftig politik stigit så högt, att han vill befalla öfver andras samveten». Af en hop vilddjur säger han sig ha blifvit sargad, men hotar att »formera sin penna Hvassare» än vanligt och ej gifva sig, förrän han får ut sin rätt.
Vikarier under Hvassers tjänstledighet voro:
1. Petrus Kihlstedt, magister, adjunkt hos prosten Hellberg, vice rektor 1756-60, sist pastor i Romfartuna. Arbetsamhet med noggrann ordning var hans karaktär.
2. Abraham Schultzberg, förut pastorsadjunkt, vice rektor 1760-66. † 1802 som pastor och prost i Skinnskatteberg.
3. Nils Berglund från Medåker, kollega här 1764, vice rektor 1766-1780, sedan konrektor i Falun. Han var en lärd och arbetsam man, men möttes allestädes af förmäns afund. Författare af Enchiridion sermonis latini juvenile, som länge var en brukbar skolbok 390.
4. Joh. Kumlin, kollega här 1766, vice rektor 1781, rektor i Lindesberg 1782. † 1793.
5. Martin Hellstenius, kollega här 1779, vice rektor 1782, ordinarie 1787 efter Hvassers död. Tog afsked 1790. Ägde Västerby, ½ af Österby i Arboga socken, samt 1/4 i Igelsäter. I matrikeln är om honom antecknadt: Magna antem hereditate 1789 obtenta, hocce officio se abdicavit. Bonis ebrictate et vita dissoluta profusis, diem obiit supremum 1799. Också en belysning af rikedomens svek.
Jonas Mauzelius, vid gymnasium informator för bland andra E. G. Almgren och d:r Gahns son, rektor här 1790. Förflyttad till Nora 1801. † 1835. Med lust och skicklighet gjorde han sin sak på båda ställen. Mycket berömd pedagog.
Lars Malmstedt, 1801-1820. Hans sorgliga historia är redan ofvan (pag: 102) förtäljd 391.
Under Malmstedts försättning ur tjänstgöring var Magnus Svederus v. rektor här 1809-11. Deltog i tyska fälttåget anno 13 och 14. Efter honom blef P. E. Reuterström vikarie, men stannade endast till hösterminen samma år. Denne R. företog sig åtskilliga reformer vid skolan och inrättade belöningsordnar, som utdelades på Luciafesten 1812, hvilken firades med mycken högtidlighet. »Hit hörde också en transparang,som föreställde helvetet, där alla kyrkans präster, efter hans egen förklaring, såsom ljusets fiender, funnos, och himmelen, där naturligtvis han och några andra sanningens hjältar firade sin seger. Jämte detta uttryck af hat, föranledt af några små anmärkningar vid hans egna föreställningssätt, ifrade han beständigt i predikningar mot babyloniska skökan, hvarmed han själf förstod Vestén och Almgren. Att sätta en gräns för dessa dårskaper inberättade d:r Vestén hela förhållandet till konsistorium, och till öfverläggning därom var jag äfven kallad, ehuru jag för öfrigt ingenting brydde mig om gläfs. Följden blef den, att Reuterström, underrättad om företaget, begärde befrielse från skolsysslan, då han ej fick hushålla efter eget behag och adjunkten Heneman i Björskog anordnades i stället» 392.
Per Israel Stenman, v. rektor här 1812, sedan rektor i Köping 1813. »Från längre tid tillbaka känd för sin utmärkta vård af pensionärer.»
Joh. Sillander, kollega och v. rektor 1819-22, hade förut deltagit i norska fälttåget, men återgått till boken.
