Med Johans katolska sympatier sammanhängde hans intresse för restaurationer af medeltidens kyrkor. Denna förkärlek för det gamla ha vi att tacka för bevarandet af den forna Klosterkyrkan, liksom af Helgandskyrkan i Arboga.
Prinsessan Cecilia, som själf öfvergick till katolicismen, hade för Johan klagat, att stadskyrkan stod öde och fick förfalla, trots de upprepade befallningarna Johan gifvit om hennes iståndsättande. År 1576 i Maj befaller han strängeligen, att reparation »genast (samma sommar) skall företagas, så framt arbogaborna ej vilja mista sina privilegier och sin seglats genom strömmen» 47.
Detta bref gorde den verkan, att den gamla klosterkyrkan blef reparerad, så att hon ännu i dag tjänar stadsförsamlingen till tempel. År 1590 omtalas gudstjänst i Nederkyrkan 48 och 1591 götos hennes nya klockor.
År 1579 afgick konungens befallning om konungsgården i Arboga, som för några år sedan var förbränd, att den skulle igen uppbyggd blifva, såsom ock det stenhus täckas, där hertiginnan Cecilia, markgrefvinna till Baden, plägade vistas uti 49.
Om han räddat stadskyrkan åt oss, har han äfven ökat Arboga sockens område genom att begagna sig af en tvist om kyrkogränsen mellan Petrus Benedicti, pastor i Arboga stad, och Lars Olai, kyrkoherde i Öja, att skilja Fröshammar från Öja samt lägga det till Arboga stad 1579 50. Att Johan gärna underskref denna sammanslagning, kunna vi förstå däraf, att reformationen i Strängnäs stift, som omfattade Karls hertigdöme, hade sina bästa försvarare, medan västeråsbiskoparna mer eller mindre lutade åt liturgien. Af samma anledning säges Johan hafva sammanslagit Västerrekarne med Västerås stift 51.
Den liturgiska rörelsen, som ville leda tillbaka till katolicismen — denna bekväma religion, som, dårande med en härlighet af denna världen, aldrig talar om barnaskapets frid, men bjuder själarna tvifla på syndernas förlåtelse och bäfva både för Gud och Kristus, för att så draga dem in under människostadgar och leda de viljelösa efter sitt härskartycke — hade flera anhängare bland arbogaprästerna. Stefan Erici, som aflyttade härifrån 1576, följde sedan Johans mässordning. Petrus Benedicti, som 1577 erhöll konung Johans bref på Åsby hemman i Säterbo, måste ha egt konungens bevågenhet och delat hans åsikter 52. Af Isaac Olai finnes en förbindelseskrift till Johan 1592, den 18 Mars, hvari han förpliktar sig att bruka de kyrkoceremonier, som brukas i konungens kapell, det vare sig med mässa, med läsande, böner och sånger och eljes med läran. I ett tillägg härtill förklarar han sig, hvad kyrkan och sancta anbelangar, alldeles tillfreds efter som kongl. majestät hafver det oftast munteligen förklarat 53.
Ett arbogabarn, Erasmus Nicolai, blef under Johans tid, 1574, biskop i Västerås. Melanchtons lärjunge och förtrogne synes han här i Arboga redan från barndomen hafva mottagit katolska intryck, som han troget bevarade och som i konung Johans ögon gjorde honom särdeles lämplig till stiftchef, i hvilken egenskap han öfver sina präster utöfvade ett samvetstvång, som i massa bragte dem till undergifvenhet för Johans mässordning och ceremonier.
»Hvad mer? I Arboga han hört en gång
Som gosse franciskanermunkens sång.
Och melodien lekte än i hågen.»Var han någon gång som biskop på besök i sin fädernestad, kunde han glädja sig åt, att de gamla traditionerna här fortlefde. Samma erfarenhet gjordes af hans efterträdare på biskopsstolen, den mera varsamme, om ock ej från katolsk surdeg alldeles frie, Olaus Stephani Bellinus, som visiterade i Arboga 1591.
Samma estetiska sinne, som dref Johan till liturgien, röjer sig i den benägenhet för prakt och ståt och ögonfägnad, som han med Erik delar såsom en son af renässansen. Till hans kröning i Uppsala kallas arbogaskräddare att göra hofkläder åt hans hoftjänare, »emedan ej så många skräddare finnas i Stockholm, som med een hast sådana cledningar kunna göra tillredo» 54. När hertig Frans af Sachsen gästar på Ulfvesund, har Johan efterskrifvit hjortar, hindar och rådjur 55 från Västergötland. Arbogabor efterskickas att uppbygga den djurgård, där vid gården hafver varit upprättad.
Med synnerlig förkärlek tyckes Johan hafva vårdat kungsträgården i Arboga. 1583 har åverkan blifvit gjord å plankverket kring trädgården, träden skadade och frukter stulna, »hvilket oss intet behagar». Johan fordrar ersättning och utsätter böter för skedd skada samt anbefaller borgmästare och råd att hålla vakt 56.
Johans estetiska sinne röjde sig äfven, såsom redan nämndt, i hans lust att bevara gamla byggnader eller uppföra präktiga nya. För detta ändamål befallde han, att tegellada och tegelugn skulle uppföras i köpstäderna »her i Upland», på det att innevånarne måtte uppföra stenhus 57 och Johan köpa tegel för sina behof. De dåliga tiderna synas dock ha hindrat uppförandet af nya stenhus i Arboga.
Stadens guldsmeder erhöllo sina privilegier af Johan III, hvari de erhöllo rätt, att på torget hafva sina egna ståndrum 58.
Icke alltid var det Johan fick visa sig som mecenat eller beskyddare. De skatter han utskref kunde ofta tynga mycket hårdt. År 1579 fick Arboga betala en lidelig hjälp i brudskatt till furstinnan Elisabeths heders- och bröllopsdag. Svårare voro de bördor, som tryckte genom krigen. De 70 à 80 bref, som i Arboga finnas utfärdade af Johan, innehålla till stor del begäran om hjälp för kriget i Östersjöprovinserna. Arbogaskutor öfverföra proviant till Finland. Vidare begäres hampa till örlogsflottan, tenn till skottstöpning, ammunition, beklädningspersedlar, »skorne cleder», skjortor, skor, skinnpelsar, stöfler, allt för kontant betalning.
Belåtenheten med Johans likvid var dock icke alltid den bästa. År 1574 klagar han i ett tryckt bref, att hans mynt (klippingar) kommit vanvyrdh. År 1591 förklarar han åter i ett bref, att myntet ej får ratas för dess ringhaltighet.
Från kriget meddelas åtskilliga detaljer. Tungt hvilade bördan på de hemmavarande. År 1571 indrifves Elfsborgslösen, den 12:e penningen af all handel och lösören, samt hyror af gårdar och intressen. Borgarnas antal, som 1587 utgjorde 155, har 1591 nedgått till 106. Adeln ägde 1591 21 skattefria gårdar i Arboga, hvarförutom fribref ägdes af många andra. De fattigaste fingo således draga tyngsta bördan. Lösdrifvare, som gärna uppehöllo sig i prästegårdar och uppstäderna, skulle efterslås och värfvas till krigstjänst 1591 59. När Åkerbo och Västerrekarnes hjälpgärd till Refwel skulle afsändas 1579, anmodas borgmästare och råd att själfva ofördröjligen därtill anskaffa styrmän och båtsmän.
Det behöfdes, att gladare tidender någon gång kommo. Johans relationer fördölja ej, hur många fästningar, land och furstendömen blifvit intagna i Lifland 1581, omtala med förtrytelse den tyranniske storfurstens förrädiska handel, men också »Gud allsmektigs veldeliga straff för hans orättfärdiga företagande genom Tattaren och Turken, hvilka uti denna förlidna sommar 1571 hafva gjort honom en dråpelig svår skada, och icke allenast lagt hans störste och förnemste krigsmackt nedh i markene, utan jämväl uppbrändt hans hufvudstadh och slotth Muschow, efter som vi det för visso sanning förnummit hafva».
Ännu lifligare blef intresset, då bref 1572 ankom, som utlofvade lön åt den, som grepe en af de »förrädare, som vilja taga konung Erik lös, och sistlidne höst afbrendt Upsala och Enköping sampt med slottet och domkyrkan som ock Gefle stad, Vesterås, troligen af samme förredelige tillskyndan, ere affbrendt vordne, hvilket bevisligt är med Nyköpings stad, hvilken konung Eriks folk hafva upbrendt» — desslikes ha de ljugit på Johan, att han ämnade draga af riket, dikta ock, att den svåra tiden kommit öfver landet för Johans skull, i stället för folkets synder.
Minnen från forna storhetsdagar väcktes till lif, då uppmaning 1578 ankom till borgmästare och råd att författa en bekännelseskrift på latin om »hvad skip och gods, som de polniske och Dantzigers stads fribytare hafva tagit dem af både i kon. Göstafs, Eriks och Johans tid, medan någon uppenbar fejde eller fiendskap icke hafver varit utropat eller förkunnat».
Till de ofvannämnda skattebördorna komma de tryckande inkvarteringarne 60 samt pesten 61, som 1580 och 1588 grasserar här, det senare året för tredje gången. Alla pestsmittade gårdar stängas, de innevarande få ej gå ut, hvarken i staden eller på landet, utan inne i husen förses med nödtorft. Johan gör emellertid hvad han kan för att lindra nöden. År 1571 svarar han på stadens klagomål, att alla, hvem hälst de än äro, äfven konungens tjänare, som i staden bo, skola draga lika tunga med de öfriga, på det de ej skola vara utarmade 62. Gustaf I hade 1551 befriat staden från skjutsresor till lands; år 1568 får Johan mottaga klagomål öfver att de blifvit mycket betungade med skjutsresor, både af ryttare, landsknektar och många andra, som af och till staden fara, utan att vara stadda i konungens och rikets ärender, och således draga på egen hand, hvar dem synes. Konungens svar härpå lyder, att de från sådana skjutsfärder skola alldeles blifva förskonta, och ej andra med skjuts befordras än de, som voro försedda med konungens bevis, såsom kronans brefdragare.
År 1588 utfärdade Johan ett hotelsebref till adeln, att ej genom sin frihandel göra intrång på köpstädernas privilegier. Adeln var dock icke ensam härom. I det ofvan 63 citerade brefvet af 1590 säges, att arbogabor klagat, att olaglig handel och landsköp drifves af ogifta köpsvenner och drengar, som skjuta sig under hertig Carls förstadöme, både i Arboga och bergslagen, särskildt på marknaderna, och då de äro stadde där inom förstendömet hafva de skälmshåll till våra städer utom förstendömet. Att affärerna vid denna tid legat nere i Arboga, synes däraf, att tillförsel från Arboga till bergslagen uteblifvit, hvadan staden hotas med gästning af en fennika knektar, så framt undsättning icke sker.
Ofta tagas enskilda borgare i försvar 64. Icke ens systern, prinsessan Cecilia, skonas, när det gäller stadens rätt. År 1579 har Johan utfärdat en skrifvelse till de städer, som på några år hafva aftagit i välmåga, att till konungen insända 2 förnämsta och beskedligaste män att uppgifva orsakerna därtill. Till närmare öfverläggning därom antydes Arboga 1581 att till den beramade riksdagen insända 4 af de beskedligaste af borgerskapet, hvilka om stadens lägenheter fullkomligen besked gifva kunna. Till någon vidare åtgärd synas dessa skrifvelser ej ha föranledt. Planen återupptages af Carl IX.
Lika visst som det är, att trädet måste vara godt för att kunna bära god frukt, och att af en källa omöjligt kan flytta både salt och sött vatten, lika visst är det, att för den mänskliga betraktelsen te sig tvenne sidor i Johans karaktär. Den mörka tillhör fäderneslandets historia och talar om brodermord och affall från faderns tro. Den senare framstår i de drag, som här tecknats. Ovisst är det, om religionen hade del i Johans barmhärtighet, annat än såsom ett katolskt försök att försona begångna synder. Ett religiöst sken ger han åt alla sina företag. I den heliga trefaldighets namn utsätter han sin kröning och beviljar ett christeligt echtenskap mellan sin syster, fröken Elisabeth, och then högborne furste herr Christopher, hertig till Mechelburg och grefve till Schwerin, och afgår i samma heliga namn med riksens krigsmagt till Lifland 1589.
En kärleksgärning är det, när Johan 1584 tager de fattige på hospitalet i sitt skydd och fordrar, att de skola återfå den äng, som Gustaf I gifvit dem 65, men som af borgarne blifvit dem fråntagen. Samma förhållande tyckes ha varit med sockengången i Västerrekarna som Johan 1579 bekräftar 66. Måhända är det af tacksamhet för hans bevisade godhet, som borgarne 1591 neka att mottaga betalning för sin leverans af fetaliepersedlar. Och när Arboga en gång i striden mot hertig Carl tar parti för Sigismund, är det icke blott på grund af gamla traditioner eller af katolska sympatier, eller på grund af gamla gränsfejder med det folk, som hörde till hans hertigdöme, utan ännu mer därför, att Sigismund var son till Johan III.
Kungsfogdar under Johan III: Thure Thureson 1581, Per Hanson 1582, Olof Olson och Nils Larson 1583, Anders Larson gammal 1584, Per Hanson 1586, Bengt Larson, Hans Brunswick 1588, Måns Månson 1589, Anders Larson: 1591, Per Hanson till Valstad 1592.
