|
Han är ej ett namn, en skugga,
Bevarad på pränt.
Det är, som vi hade själfva
Sett honom och känt.
När mindre vårt land vi älska,
Han framför oss står,
En fader i sorg — med otack
Vi blekte hans hår.
|
Snoilsky.
|
Bilden af kung Gösta, kär sedan barnaår, blir oss ännu kärare, då vi
se, hur han räcker till äfven för vår hembygd. Rättande, ordnande, nydanande
griper han in i alla förhållanden. Knappast något synes ha undgått hans
blick, och dock utgör hans arbete här endast en försvinnande del af
hans omsorger för hela Sverige.
Efter Sten Sture d. ä. hade han ärft Djupmyra vid Arboga och
Nannberga i Götlunda, liksom Nykvarn (I, 134). Ännu större ägor
här i nejden, både jordagods å landet och gårdar i staden, skulle han
erhålla genom klostergodsens indragning.
Kort efter riksdagen i Strängnäs, där Gustaf Vasa korats till Sveriges
konung, utfärdade han ett öppet bref till kyrkorna och klostren i riket,
med befallning, att därur må uttagas »de clenodier, som där finnas,
monstrantier, kalkar eller hvad helst det kan vara». Af Arboga kloster
och kyrkor uttogos 200 mark lödiga 1.
Med oro hade franciskanerna följt hvarje åtgörande af den nye, kraftfulle
konungen. I September 1525 finna vi honom i Arboga, hvarifrån han har
skrifvit flere bref. Säkert underlät han ej, att vid detta tillfälle
personligen göra en rannsakning i klostret om de penningar, som influtit
för de under senare åren af gardianen försålda tomterna (I, 97). Måhända
har han också här åhört munkarnas mässa och sång, som han senare liknar
vid »råmande». Hans skarpa blick dröjde med obehag vid munkarnas dästa
gestalter och slappa drag. Lifvet började redan blifva mången för kvalmigt
i klostret. En arbogamunk hade 1526 erhållit skyddsbref af konungen
att oantastad lämna det. Denna begäran stämde med konungens framtidsplaner.
Luthers reformatoriska tankar hade redan blifvit kända i Sverige. Olaus
Petri hade ofta på väg till och ifrån Örebro passerat Arboga, och
munkarna här kunde ej ha varit i okunnighet om hans predikan. Redan
på riksdagen i Strängnäs 1523 hade han börjat sin polemik emot tiggarmunkarna
och helgontillbedjan 2
samt yrkat på Guds ords predikan, såsom viktigare än mässan. Genom Västerås
recess blef svenska kyrkan skild från Rom, och Gustaf I blef dess högste
styresman. De klagomål och böner om hjälp, som tidt och ofta från klostren
afgått till Rom, blefvo utan annan frukt än påfvens bannlysning, som
dock nu intet aktades.
Det blef långa dagar för munkarna i Arboga kloster, ju närmare det
led emot slutet af deras klosterlif. Väl hade den siste katolske ärkebiskopen
i Sverige, Johannes Magni, gifvit domkyrkor och kloster i landet
i uppdrag att öfversätta hvar sin del af det nya testamentet till svenska.
Franciskanerna fingo därvid på sin del Judas och Jakobs bref. Där kunde
de läsa om en stundande dom och besinna dess orsaker. En sägen är, att
Franciscus förutsagt, att milda allmosor ej skulle tryta hans bröder,
förrän den dag, då de ej mera förtjänade understöd. Här hade de för
längesedan svikit sina löften.
Redan på Västerås riksdag, 1527, hade de af konungen fått en
mycket dålig orlofssedel. Han talade där om tiggarmunkar och ståtare,
som föra kringom landet mycket bedrägeri och lögn, samt anbefallde
fogdarne att taga dem i förvar och aga dem. Endast två gånger om året,
vid Olofsmässa och Hindersmässa, fingo de tillstånd att gå ut och taga
upp allmosor för sina skolor. Icke minst förbittrad kände sig konungen
på dem, därför att de spridde lögnaktiga tidender bland allmogen, »hvaraf
den menige man bedragen blifver». Det viktigaste beslutet vid denna
riksdag var dock, att Guds rena ord skulle förkunnas öfver allt i landet.
Med detta beslut var den svenska medeltidskyrkans fall gifvet.
Klostret i Arboga hade redan i Februari 1527 fått inkvartering af objudna
gäster. Ett bref från Gustaf Vasa af nämnda år till borgmästare och
råd i Arboga lyder som följer:
»Vår etc... Veter att vi fingo eder skrifvelse, huruledes
i edert kloster plägar mycket oredliga til gå, i ty att, när någon broder
dör, då anammar deras förman hans penningar, och klostret får intet
etc... så hafva vi nu för denna sak skull och andra flere afsatt den
minister, som nu varit, och vele, att han intet skall befatta sig därmed
efter denna dag, det i och väl mågen förmena honom, om han det
till bjuder, och hafva vi befallt vår tjänare, Lasse Sommar,
att ligga där i borgaläger till någon tid, och befallt honom, att han
med några af eder låter uppskrifva alla de klenodier och ägodelar, som
där inne äro, och låta oss där få ett register uppå, och efter de nu
äro gårdjeknan löse, må han med edert råd skicka där en till, som klostret
står före, med hvilken han ock må hafva ögat på bredet, att icke för
mycket oskäliga tillgår, till någon tid, att vi annorlunda varda därutinnan
förtänkte. Äro där ock några nidersatta kistor, som främmande munkar
tillhöra, är möjligt att man beser, hvad däruti är, att vi ock desslikes
få där en skrift uppå» 3.
Det var den siste gårdjeknens, Jöns Stubs, sorgliga ändalykt.
Knektarna, som nu förlades i klostret, foro där fram som mordänglar.
Det enda, som undgick förödelsen var det, som konung Gustaf fått syn
på, clenodierna och munkkistorna. Vi kunna vara vissa om att ingenting
af penningvärde undgått hans nådes falkande blick.
Så fingo de sista bröderna se, huru sköflingen obarmhärtigt ryckte
bort det ena efter det andra af alla smycken, som förr hade prydt deras
kära, åt S:t Andreas vigda kapell 4.
Fjorton dagar senare anlände följande bref från konungen till Lasse
Sommar:
»Som du skrifver, Lasse Sommar, om det silfver, som
munkarna hade fördoldt och försvurit och gåfvo oss riktigt att vi hade
bortfört allt, så ändock de det i den måtto förverkat hafva, vilja vi
dock, att du låter det där blifva under god förvaring, till dess du
får någon annan vår skrifvelse därom, och tag vara uppå, om där
icke kan vara mera fördolda ägodelar, som munkar där insatt hafva, dock
så, att ingen del skingras, förr än vi hafva fått veta, hvad det är.»
5
Vi se af ofvanstående, att det funnits mer undangömt inom klostermurarna,
än konungen till en början anat, liksom att munkar från andra orter,
som börjat ana oråd, ansett Arboga kloster som en säker förvaringsort
för sina skatter. Ännu i dag vet folksägnen berätta om gömda munkskatter
i tillmurade gångar och hvalf under staden.
Så gingo tvänne år, hvarunder munkarna fingo sämjas, så godt de
kunde, med de råa knektarna. Den, som i våra dagar träder inom den forna
klosterkyrkans murar, tänker väl sällan på de hemska uppträden, som
åren 1527—29 oskärade dess heliga rum och på de lidanden och misshandlingar,
som munkarna därunder måste utstå.
Med spänd väntan afvaktade de ännu kvarvarande bröderna 6
utgången af Örebro möte. Vincentius Nicolai 7,
prædicator i Arboga, var stadens ombud vid mötet. Om några franciskaner
från Arboga varit närvarande, är ovisst 8.
Varsamt som mötet gick till väga med de gamla kyrkobruken, var det dock
en punkt af dess beslut, som för klostren blef af afgörande betydelse.
I städer, där kloster funnos, skulle predikas på e. m., »på det att
icke skall ske hinder till den predikan, som i bykyrkan hålles före
middagen, och skola predikarena icke beskria hvarandra af predikstolen,
där de kunna hafva det fördrag, utan enskildt gifva hvarannan till känna
sitt sinne, i hvad dem felar på hvars annans predikan» 9.
Detta möte hölls söndagen qvinqvagesima. Endast tre veckor till dröjde
arbogamunkarna i sitt kloster. Om de under denna tid åtlydde Örebro
mötes beslut, så kom deras sista predikan 1529 att handla om, hur Jesus
spisar 5,000 män i öknen. Det var en text, som innebar en dom öfver
hela medeltidens kyrka, som gifvit stenar i stället för bröd.
Annandagen efter midfastosöndag 1529 gingo munkarna ur Arboga kloster
10.
Vid sin bortgång kvarlämnade de klostrets vigvattensfunt i vapenhuset
11.
Själfva klosterkyrkan gafs då af konung Gustaf I åt stadsborna att däraf
bygga sig en kyrka 12.
Hvart munkarna sedan togo vägen, veta vi ej. Möjligt är, att några
af dem inträdt i kyrkans tjänst. Baazius, som anför detta (se not 1),
lämnar dock inga bevis härför 13.
Så försvinna munkarna ur Arboga krönika. Vid medeltidens slut var deras
tid ute. Men liksom allt, som haft ett värf att fylla i mänsklighetens
historia, hör äfven munkarnas verk till det, som icke dör! Så lefva
de ännu, både till godt och ondt, i folkets böner, sägner och sång,
i seder och bruk, i föreställningar och språk. Ju mer man fördjupar
sig i folkets själslif, dess mer skall man på dess botten, fast århundraden
gått, finna medeltiden åter 14.
Dalkalarna beramade möte i Arboga 1531. (Gejer II, 85.)
Genom Västerås recess fick Gustaf I så godt som all Sveriges klosterjord
i sin hand och ägo. De sköna kyrko-och klosterägorna kring Arboga hade
redan förut fröjdat hans syn. Om vi genomse Rasmus Ludwiksens räkenskaper
öfver rappade och igenfordrade klostergods 15
finna vi rörande dylika ägor i Arboga-nejden följande upplysningar.
Igelsäter (Säterbo) hade
indragits från strängnäsbiskopen, Munkeboda
(nu Reutersberg) från præbenda rosarii i Strängnäs. I Arboga
Jäder 16,
Jeders kvarn, Helgalöt, Ålifve (Ålsenge),
en tomt sunnan ån i Arboga 17,
allt från Juleta. Å ett annat ställe i samma räkenskap finnas dessa,
vid Arboga belägna, gårdar upptagna under rubriken »gårdar, vederkända
som arf och eget vid reductionen». Här tillägges dessutom utjord i Högeby
(Höjen). Från Juleta kloster indrogs Finla
i Säterbo, Uknö i Björskog. Vinön,
som förut tillhört Juleta kloster (fiskvatn i Jälman),
samt 5 öreland Jelsnö vid Arboga, på norra
sidan öster med ån, innehades af strängnäsbiskoparna, som dessutom hade
1 gård i Arboga (== biskopsgården sunnan).
Om vi bland de uppräknade, indragna godsen sakna sådana för Arboga
kloster, skola vi nedanför återfinna dem 18.
Det bästa af de forna klosterägorna, inom och utom staden, sammanslogs
nämligen af Gustaf I till den s. k. kungsgården. Dit hörde fiske,
präktiga ängsmarker, skog, trädgård i staden, hvartill Gustaf lade ännu
en ny trädgård i Herrängen, samt ruddam, som han i den gamla trädgården
lät gräfva. Det, som för konungen dock utgjorde kungsgårdens krona,
var dess kreatursafvel. Å Jäders holmar hade minst 100 ston sitt bete.
Dessutom funnos präktiga beten vid Kohagen (Koberg).
Själfva kungsgårdens hufvudbyggnad var uppförd af trä 1551, norr om
torget å den forna Helgandsgårdens grund. 1556 nämnes i en räkenskap
för Arboga gård stora bygnaden vid torget. År 1564 afbrann denna bygnad.
Efter denna tid beboddes gården af fogden 19.
Mellan torget och klosterkyrkan, i norr begränsad af Smedjegatan, i
söder af Helgandshuset, låg den gamla klosterträdgården, sedan præbendeträdgården
eller kungsträdgården. Österut i kungsgården in emot n. v. Järntorget,
invid ån, torde konungsstallet ha varit beläget 20.
Stall och ladugårdar funnos dessutom å de underlydande gårdarna rundtom
Arboga. Så vid Jäder, Grimberga, där gref Svante 1561 höll afvel och,
efter uppgift, äfven vid Kohagen.
De täta eldsvådorna under medeltiden hade ej i stort ändrat stadens
utseende, emedan de brunna husen byggdes upp på de gamla tomterna. Klostrets
indragning medförde större förändringar. De gamla klosterhusen refvos,
och de vida klostertomterna upplätos åt enskilda, eller bebyggdes för
kungsgårdens räkning 21.
Af kungsräkenskaperna ser man, hur gamla stenhus rifvas och nya byggas
upp — man tycker sig nästan höra de lossnande stenarnas fall och rasslet
af järnspett och hackor samt anar, att det är de gamla klosterbyggnaderna,
som nu skatta åt förgängelsen. Människoarbete är det dock icke allena,
som ger staden ändrad gestalt. Flera eldsvådor omtalas, så 1512 och
1525. År 1564 ödelades kungsgården och stenhuset eller Helgandshuset.
Före 1569 ansågs dock staden ännu vara ganska betydlig. Detta år ödelades
den af en svår brand. Så börjar medeltidens Arboga mer och mer att försvinna.
Själfva namnen på de gamla gatorna och gårdarna försvinna till stor
del. Klostergatan eller Brödragatan med sina fordom sammanträngda
gårdar, i söder sträckande sig ned till ån, kallas nu Helgands-,
längre fram Rådhusgatan 22.
Korsen, som funnos både norr och söder om ån (Korsgatorna
nämnas å båda ställena), äro nu borta, fastän Korsgatans namn finnes
kvar ännu 1604. Den höga stenmuren kring klostret fick väl ännu en tid
stå kvar, men nedbröts snart för att skaffa tegel till de kungliga slotten.
Klosterbyggnaderna refvos af samma orsak. Fria, öppna platser,
föremål för köplysten spekulation, trädde i dagen i stället för de fridlysta
gårdar, där munken en gång lefvat sitt lif, genom klostermurarna skild
från det jäktande, fridlösa lifvet där utanför. Spridda lemningar efter
munkbyggnaderna — tegel, fönsterglas och skiffer — skola dock ha funnits
väster om kyrkan vid gräfning 1892. Endast ett par af de gamla husen,
som tillhört klostret, skola ännu i ett par hundra år få dröja på den
gamla grunden. Ett af dem, en liten byggnad öster om kyrkan, skall tjänstgöra
som skola. Kyrkan själf ser jämmerlig ut, när munkarna
gå ur henne. Ingen anar väl då, att hon skall stå kvar och ännu efter
350 år tjäna till tempel, med samma murar och på samma grund. Nu voro
hvalfven remnade, taket delvis infallet, och väder och vind, regn och
snö, sköljde in, så att de delvis förvittrade gamla murarna ännu kunna
tala om sina öden. På klostervallen bygger konung Gustaf en skattebod.
Det är pengar, som alltjämt leker honom i hågen. Hans fogde, välforsutin
Nils Tuleson 23,
var en bland de första, som begrofs i klosterkyrkan, sedan hon blifvit
stadskyrka. Hans grafsten, med inhuggen bild i harnesk, ligger nu till
vänster om dörren, som från vapenhuset leder in i kyrkan 24
. En och annan af de forna klosterbröderna hade med rysning sett
den barske mannen, som efter gårdjeknen blifvit klosteregendomens syssloman,
triumferande vandra omkring i den sköflade klostergården. Och när de
nu sågo inskriften på hans graf, »salig» Nils Tuleson, kände de, att
tiden för deras själamässor var ute, om än de sväfvande slutorden, »hvilkens
själ förhopandes är Gudi när», icke kunde ingifva full visshet om titelns
vederbörlighet. De visste nog de, att folket icke så lätt skulle glömma,
hvad det lärt af sina munkar. Valbjörken, som de planterat i
sin trädgård 25,
skulle ännu i Lohmans tid vara grön och, kyrtornets like i höjd, liksom
hälsa från gångna tider, att endast det, som i Kristi kärlek blef sådt
eller byggdt, skall öfverlefva tiden.
Fogderäkenskaperna för Åkerbo härad (från 1530, i k. kammararkivet)
gifva en föreställning om arbetet och rustningarna på och vid kungsgården
vid denna tid. De innehålla för öfrigt en och annan upplysning af värde
för kännedomen af denna tid.
Arboga sunnan ån hörde vid denna tid till Rekarna.
Djupamyra byamåle uppå västra Rekarne,
belägen vid Arboga, nämnes 1539 26.
Värdet af åkerjorden ter
sig liksom än i dag olika nordan och sunnan ån. Nordan ån gällde örtuglandet
2 mark, sunnan ån 10 mark 1540. Samma år gaf kungsfisket
i Arboga ström 1 salt lax, 9 spikelaxar, ½ fjärding
mälaresik (= 26 sikar och 2 rökta sikar).
Klinghammarsbyggningen vid Arboga upptages 1551.
Följande år utbetalas lön åt Erik i Fors för han aktar på hammarsmedjan
vid Hammarfors 27.
Bland pålagor in natura för 1553 märkas fogdeöl, svenneöl,
spiseöl, torsk, salt lax, ål, strömming, gäddor, braxen, gös, asp; bland
uppbörder »paulunepenningar».
Till de nya byggnaderna åtgingo väldiga massor virke
och material. 1552 åtgå 970 timmer, hvaraf Västerrekarne lämna 525.
Tegel levereras af Arboga borgare 5 ½ tusen och från Svärdsjö,
summa 19,000 tegel. Kalk togs från Kegleholm. Ur gamla stenhusen i Arboga
togos 10 murankar, gammalt järnskräp, dörrar, järnfönster
ur ett annat stenhus, som nedbröts.
Bland utgifterna för detta år (1552) nämnas timmermans
lön, för de timrade på Arboga gård och på pollerekvarnen, vidare åt
murmästare, för de murade på stenhuset i Arboga.
Från och med 1553 möta vi mest uppgifter om kungsgårdens
ägor och underlydande. Först nämnes Gäddgården
i Arboga rättardöme, och ligger där en liten skog under, heter
Gäddegårdsholm — och ligger en örtugland jord
i Dymora ägor under gården i åker och äng.
Kungsgårdens ägor äro redan af Lohman anförda (p. 125,
a). Vi anföra dem här efter Nils Tulesons räkningar för Arboga gård.
Åkrar.
|
|
|
aagerdet |
sunnan ån
|
Djupemyragerdet |
"
|
Himmelsgerdet 28 |
"
|
Hjelsnögerdet 29 |
nordan ån
|
|
|
Engier.
|
|
|
Djupemyraängen |
sunnan ån, arrenderas
1591 af Anders Larson.
|
Munkeboängen |
"
|
af nya hegnaden vid Viby.
|
Hjelsnö äng |
nordan ån.
|
Hammars äng |
"
|
tillökt anno 55. Spetalsäng
vid Hjelsnö.
|
|
Holmar.
|
|
|
Jäders holmar till stodgång.
|
Möröö |
i Jälmaren, tillhöra 1591
herr Thure Bjelke.
|
Hanaholmen |
|
|
Hagar.
|
|
|
Ladugårdshagen. |
|
Gambla kirkiogården. |
|
Brunshagen. |
|
Himmelshagen (1585 Hjelmshagen
30).
|
|
Fisken.
|
|
|
aff 4 laxekar op i ån vid
nesteqvarn, räntade anno 56 spikelaxar 19 st.
|
(1591 nämnes Byttefjärden
i Arbogaån, och brukas af bönderna i Björskog.)
|
|
Trägårdar.
|
|
|
|
Præbendeträgården
är förlent til Nils Tuleson. |
(för 1 ½ tunna äple och
päron 3 mark.)
|
|
Sågeqvarn.
|
|
|
Vid Jäders holma.
|
|
Uti 1559 års räkning för Arboga gård uppräknas ej Himmelsgärdet
ibland de öfriga åkergärdena, nya hägnaden vid Viby ej som äng, hvaremot
som sådan förekommer gamla kyrkogården, hvilken alltså upphört att vara
hage. Bland trägårdar uppräknas Sjukstuguträgården, troligen den samma
som præbendeträgården, och kålgård 1 med denna anteckning: »är
liggande nordan ån, hart vid stadskyrkiogården, som borgarna till förene
hade 32
och gjorde der tomptöre penningar utaff».
I 1558 års räkning nämnes Höjens kvarn. 1561 säges
om Grimberga, »ther håller grefve Svante afvel» 33.
Af de anförda räkenskapsutdragen samt andra uppgifter finna vi, att
till kungsgården hörde följande ägor: Munkebo, Djupmyra,
Gäddegården, Grimberga, Nästqvarn, Höjen,
Jäder (sågeblad), och dessutom skog och ängsmark både norr och
söder om staden, Stenby eller Spetalen norr om ån. Staffansboda
hörde ock hit.
Gustaf I:s begär att draga vinst af allt framgår däraf, att han bland
annat lät så råg på stenhustaket, ½ spann. Detta stenhus 34
var föremål för hans synnerliga omsorg. 1552 skaffas bjälkar till stenhuset,
näfver, tjära till bjälkar, som lades uti muren och på vårdtornetaket
35,
1 tunna. Samma år upptages kalk till stenhuset i Arboga, till en bakugn
och till 2 smedjehärdar.
Hans omsorger inskränkte sig dock ej allena till kungsgården, ehuru
den var hans ögonsten, det bästa han här fått af reduktionen. Han efterskänker
tionde till stadskyrkans byggning, sedan han upplåtit klostret för detta
ändamål och förbjuder kyrkoherde och fogde att lägga hinder i vägen
därför. Han sammanslår församlingarna nordan och sunnan ån, utfärdar
bönedagsplakat, af- och tillsätter präster, skänker Helgandskyrkan till
rådstufva och flyttar 1558 de fattiga från Helgandshuset till gamla
kyrkogården ofvan staden 36.
Han tillsätter kaplan, anslår åt honom boställe med åker, inrättar skola,
hitsänder lärare och beviljar sockengång, planterar humlegårdar, gräfver
ruddammar, ger staden tillstånd att hugga ved på Götlunda och Lillkyrka
skog 37,
anlägger Arboga kanal, reglerar stadens handel, inleder affärsförbindelser
mellan ryssar och arbogabor, bevakar mälarstädernas rätt till fri passage
genom Stockholms ström, håller ögat på guldsmederna i Arboga, att de
lämna fullödigt silfver i handeln, och bekräftar stadens privilegier
till handel i bergslagen (1544). I hårda år efterskänker han stadens
järnskatt (1529), liksom staden befrias från den fennika, den förut
utgjort (1543). Frihet från knektegästning beviljas 1552, förskoning
från skjutsresor till lands 1554, »emedan de ej hafva ängar» att fodra
hästar med, hvaremot resande i Arboga till sjöss borde befordras. Gustaf
Vasa borde väl ha kunnat vänta sig stadens tack för mindre än detta.
1552 se vi dock, att han blifvit lurad i en spannmålsaffär af Arboga
stad. Detta bedrägeri bestod däri, att de mätt spannmål med eget spann,
tvärt emot öfverenskommelse. Gustaf förebrår dem deras otacksamhet och
fordrar ersättning för liden skada.
Kung Göstaf huserade med sina undersåter som en fader med sina barn.
Regementet kunde väl stundom blifva strängt men var i det hela patriarkaliskt.
En Marcus hammarsmed i Fellingsbro aktar sätta 2 hamrar i ett
hus, »liksom skulle det vara någon domkyrka såsom mest din sedvane är»,
skrifver konungen. En hustru Margreta, som har tomt, hinderlig
för kungsgården, befalles flytta till annan tomt. Af Anders gullsmed
38
tar han en stor gård i sakören (I, 133), af Arboga prästgård tar han
en åker 1560, af Hamreborna en äng 1554, hvarför de fingo klent vederlag
i Viby. Härom berättas följande:
Gustaf Vasa hade en gång i Arboga fått ett förargligt
bref, som han besvarat, hvarpå han gått ut för ro skull åt Hamre, som
då var stora landsvägen. Vid återgåendet till staden hafver konungen
mött två bönder, åkande i sina hökärror, väl plägade och trallande.
Konungen frågar dem, hvar de varit, och hvad de uträttat? och när han
hörde, att de kunde sälja ett godt lass hö för ett rus öhl, frågade
konungen vidare, huru de kunde framföda sina kreatur. Svarade de, kunde
vi berga allt, så visst som vi ha nog m. m. Därpå skulle konungen ha
sagt: I behöfver bärgningshjälp, hör jag, den skall I nog få. Sedan
skulle ängsbytet skett, hvarvid de mycket förlorade. Ett ordspråksrim
hade de sedan fört emellan sig:
Hin håle ta vid den svinefot.
Han vålde att ängja gaf ölabot 39.
Från klockeskattens tid förvaras anteckningar i riksarkivet om klockor,
tagna i Arboga. 1 klocka vog 1 skepp. 2 lisp., en annan 3
skeppund, en tredje l ½ skeppund 8 lisp. Af denna
klockeskatt torde stadsborna ha fått en idé. Det var under medeltiden
icke ovanligt, att klockor stulos från en kyrka till en annan, och gammal
häfd lät rofvet vara laggildt, om klockan hunnit uppsättas i torn eller
stapel, innan hon återfordrades. På själfva julaftonen 1544 sammansatte
sig stadsborna, spelade neder den s. k. munkklockan (se I, p.
24) ur landskyrkans torn och uppsatte henne i stapel vid stadskyrkan.
Sedan hölls vakt vid tullarna, att intet rykte skulle i socknen spridas.
»The hafva icke heller vetat theraf, förrän ljudet hördes från annat
håll.»
Ett bref från Gustaf Vasa rörande detta lyder:
Till oss älskeliga, våra undersåter och menigheter
uti Arboga socken — gunstelig.
Gustaf med Guds nådhe, Sveriges, Götes, Vendes konung,
vår gunst tillförende etc. Veter att menige man vid Uppekyrkia sockens
sändebud ther i Åkerbo häradhe hafva varit här för oss och klagande
tillkännagifvit, att sedan I skilde eder från deras kyrkio hus, och
toge eder före att reformera och bygga klostret till eders stadskyrkia,
hafven I något varit bönderna förnär, som quarra blifva vid samma kyrkia,
i thet I hafven tagit uthur theras kyrkia, the beste stycker, badhe
klockor och annat och ther med upprättat och prydt edher kyrkia. Så
hafva the för then skull begärat i then stadh then taflan som ståår
uppå högha altaret och de två små klockor, ther äro igen, ther emot
the klockor och annat, som I till eders kyrkias behof ther anammat hafva,
hvilket ock synes icke olikt vara, att the ju måghe behalla vid theras
kyrkiu thesse förenämnda stycker och hälftene emot edher uthi annat
tingest hvad ther varit hafver, ther utinnan I them icke heller någor
förhindringh göra vele. Aff vårt slott Stockholm 1545.
Vi igenkänna konungens lynne i detta bref, lika väl som i alla hans
åtgöranden föröfrigt. Vi tycka oss se hans belåtna min, då han rannsakar
Jon skrifvares uppbörd, och af honom anammar »sölfskålar, taffelskedar,
kedjor med antonikors, förgylt kede med hjärta, ungerska gyllen» etc.
När han åt Nils Tuleson ger i förläning »præbenda spiritus», stiftad
för präster, ser han själf intet orätt däri. Liksom Sturarne deltager
han ofta som bisittare i rådhusrätten, äfven sedan han blifvit konung
40.
Folket blef så vant att vända sig i allt till sin konung. I hans frånvaro
anlitades drottningen. En fattig änka vill gifta sig med en arbogabåtsman
och har bedt drottning Margareta om permission för sin fästman, att
han måtte förskonas från krigstjänst.
»Så är vår vilja och befallning», skrifver drottningen,
»att I varen för benemnde Lasse Skinnare obevaret och late honom blifva
hos förenemdha hustru Margareta efter the nu så vilje till hopa komma,
så I ingen förhindring gören honom i någor måtto», 1549.
Detta var ej enda gången drottningens hjälp anlitas. Efter
konungens död bodde hon kvar i Arboga, där borgarne 1590 klaga öfver
inkräktning å deras privilegier, därigenom att änkedrottningen och adeln
hålla deras tjänare och bönder i bergslagen och, under sken att de föryttra
sin afvel, bruka (de) stor handel med salt och andra köpmansvaror. Hertig
Karl låter nu förbjuda detta missbruk inom sitt hertigdöme 41.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll