I. Gustaf Vasa

Han är ej ett namn, en skugga,
Bevarad på pränt.
Det är, som vi hade själfva
Sett honom och känt.
När mindre vårt land vi älska,
Han framför oss står,
En fader i sorg — med otack
Vi blekte hans hår.
Snoilsky.


 

Bilden af kung Gösta, kär sedan barnaår, blir oss ännu kärare, då vi se, hur han räcker till äfven för vår hembygd. Rättande, ordnande, nydanande griper han in i alla förhållanden. Knappast något synes ha undgått hans blick, och dock utgör hans arbete här endast en försvinnande del af hans omsorger för hela Sverige.

Efter Sten Sture d. ä. hade han ärft Djupmyra vid Arboga och Nannberga i Götlunda, liksom Nykvarn (I, 134). Ännu större ägor här i nejden, både jordagods å landet och gårdar i staden, skulle han erhålla genom klostergodsens indragning.

Kort efter riksdagen i Strängnäs, där Gustaf Vasa korats till Sveriges konung, utfärdade han ett öppet bref till kyrkorna och klostren i riket, med befallning, att därur må uttagas »de clenodier, som där finnas, monstrantier, kalkar eller hvad helst det kan vara». Af Arboga kloster och kyrkor uttogos 200 mark lödiga 1.

Med oro hade franciskanerna följt hvarje åtgörande af den nye, kraftfulle konungen. I September 1525 finna vi honom i Arboga, hvarifrån han har skrifvit flere bref. Säkert underlät han ej, att vid detta tillfälle personligen göra en rannsakning i klostret om de penningar, som influtit för de under senare åren af gardianen försålda tomterna (I, 97). Måhända har han också här åhört munkarnas mässa och sång, som han senare liknar vid »råmande». Hans skarpa blick dröjde med obehag vid munkarnas dästa gestalter och slappa drag. Lifvet började redan blifva mången för kvalmigt i klostret. En arbogamunk hade 1526 erhållit skyddsbref af konungen att oantastad lämna det. Denna begäran stämde med konungens framtidsplaner.

Luthers reformatoriska tankar hade redan blifvit kända i Sverige. Olaus Petri hade ofta på väg till och ifrån Örebro passerat Arboga, och munkarna här kunde ej ha varit i okunnighet om hans predikan. Redan på riksdagen i Strängnäs 1523 hade han börjat sin polemik emot tiggarmunkarna och helgontillbedjan 2 samt yrkat på Guds ords predikan, såsom viktigare än mässan. Genom Västerås recess blef svenska kyrkan skild från Rom, och Gustaf I blef dess högste styresman. De klagomål och böner om hjälp, som tidt och ofta från klostren afgått till Rom, blefvo utan annan frukt än påfvens bannlysning, som dock nu intet aktades.

Det blef långa dagar för munkarna i Arboga kloster, ju närmare det led emot slutet af deras klosterlif. Väl hade den siste katolske ärkebiskopen i Sverige, Johannes Magni, gifvit domkyrkor och kloster i landet i uppdrag att öfversätta hvar sin del af det nya testamentet till svenska. Franciskanerna fingo därvid på sin del Judas och Jakobs bref. Där kunde de läsa om en stundande dom och besinna dess orsaker. En sägen är, att Franciscus förutsagt, att milda allmosor ej skulle tryta hans bröder, förrän den dag, då de ej mera förtjänade understöd. Här hade de för längesedan svikit sina löften.

Redan på Västerås riksdag, 1527, hade de af konungen fått en mycket dålig orlofssedel. Han talade där om tiggarmunkar och ståtare, som föra kringom landet mycket bedrägeri och lögn, samt anbefallde fogdarne att taga dem i förvar och aga dem. Endast två gånger om året, vid Olofsmässa och Hindersmässa, fingo de tillstånd att gå ut och taga upp allmosor för sina skolor. Icke minst förbittrad kände sig konungen på dem, därför att de spridde lögnaktiga tidender bland allmogen, »hvaraf den menige man bedragen blifver». Det viktigaste beslutet vid denna riksdag var dock, att Guds rena ord skulle förkunnas öfver allt i landet. Med detta beslut var den svenska medeltidskyrkans fall gifvet.

Klostret i Arboga hade redan i Februari 1527 fått inkvartering af objudna gäster. Ett bref från Gustaf Vasa af nämnda år till borgmästare och råd i Arboga lyder som följer:

»Vår etc... Veter att vi fingo eder skrifvelse, huruledes i edert kloster plägar mycket oredliga til gå, i ty att, när någon broder dör, då anammar deras förman hans penningar, och klostret får intet etc... så hafva vi nu för denna sak skull och andra flere afsatt den minister, som nu varit, och vele, att han intet skall befatta sig därmed efter denna dag, det i och väl mågen förmena honom, om han det till bjuder, och hafva vi befallt vår tjänare, Lasse Sommar, att ligga där i borgaläger till någon tid, och befallt honom, att han med några af eder låter uppskrifva alla de klenodier och ägodelar, som där inne äro, och låta oss där få ett register uppå, och efter de nu äro gårdjeknan löse, må han med edert råd skicka där en till, som klostret står före, med hvilken han ock må hafva ögat på bredet, att icke för mycket oskäliga tillgår, till någon tid, att vi annorlunda varda därutinnan förtänkte. Äro där ock några nidersatta kistor, som främmande munkar tillhöra, är möjligt att man beser, hvad däruti är, att vi ock desslikes få där en skrift uppå» 3.

Det var den siste gårdjeknens, Jöns Stubs, sorgliga ändalykt. Knektarna, som nu förlades i klostret, foro där fram som mordänglar. Det enda, som undgick förödelsen var det, som konung Gustaf fått syn på, clenodierna och munkkistorna. Vi kunna vara vissa om att ingenting af penningvärde undgått hans nådes falkande blick.

Så fingo de sista bröderna se, huru sköflingen obarmhärtigt ryckte bort det ena efter det andra af alla smycken, som förr hade prydt deras kära, åt S:t Andreas vigda kapell 4.

Fjorton dagar senare anlände följande bref från konungen till Lasse Sommar:

»Som du skrifver, Lasse Sommar, om det silfver, som munkarna hade fördoldt och försvurit och gåfvo oss riktigt att vi hade bortfört allt, så ändock de det i den måtto förverkat hafva, vilja vi dock, att du låter det där blifva under god förvaring, till dess du får någon annan vår skrifvelse därom, och tag vara uppå, om där icke kan vara mera fördolda ägodelar, som munkar där insatt hafva, dock så, att ingen del skingras, förr än vi hafva fått veta, hvad det är.» 5

Vi se af ofvanstående, att det funnits mer undangömt inom klostermurarna, än konungen till en början anat, liksom att munkar från andra orter, som börjat ana oråd, ansett Arboga kloster som en säker förvaringsort för sina skatter. Ännu i dag vet folksägnen berätta om gömda munkskatter i tillmurade gångar och hvalf under staden.

Så gingo tvänne år, hvarunder munkarna fingo sämjas, så godt de kunde, med de råa knektarna. Den, som i våra dagar träder inom den forna klosterkyrkans murar, tänker väl sällan på de hemska uppträden, som åren 1527—29 oskärade dess heliga rum och på de lidanden och misshandlingar, som munkarna därunder måste utstå.

Med spänd väntan afvaktade de ännu kvarvarande bröderna 6 utgången af Örebro möte. Vincentius Nicolai 7, prædicator i Arboga, var stadens ombud vid mötet. Om några franciskaner från Arboga varit närvarande, är ovisst 8. Varsamt som mötet gick till väga med de gamla kyrkobruken, var det dock en punkt af dess beslut, som för klostren blef af afgörande betydelse. I städer, där kloster funnos, skulle predikas på e. m., »på det att icke skall ske hinder till den predikan, som i bykyrkan hålles före middagen, och skola predikarena icke beskria hvarandra af predikstolen, där de kunna hafva det fördrag, utan enskildt gifva hvarannan till känna sitt sinne, i hvad dem felar på hvars annans predikan» 9.

Detta möte hölls söndagen qvinqvagesima. Endast tre veckor till dröjde arbogamunkarna i sitt kloster. Om de under denna tid åtlydde Örebro mötes beslut, så kom deras sista predikan 1529 att handla om, hur Jesus spisar 5,000 män i öknen. Det var en text, som innebar en dom öfver hela medeltidens kyrka, som gifvit stenar i stället för bröd.

Annandagen efter midfastosöndag 1529 gingo munkarna ur Arboga kloster 10. Vid sin bortgång kvarlämnade de klostrets vigvattensfunt i vapenhuset 11. Själfva klosterkyrkan gafs då af konung Gustaf I åt stadsborna att däraf bygga sig en kyrka 12.

Hvart munkarna sedan togo vägen, veta vi ej. Möjligt är, att några af dem inträdt i kyrkans tjänst. Baazius, som anför detta (se not 1), lämnar dock inga bevis härför 13.

Så försvinna munkarna ur Arboga krönika. Vid medeltidens slut var deras tid ute. Men liksom allt, som haft ett värf att fylla i mänsklighetens historia, hör äfven munkarnas verk till det, som icke dör! Så lefva de ännu, både till godt och ondt, i folkets böner, sägner och sång, i seder och bruk, i föreställningar och språk. Ju mer man fördjupar sig i folkets själslif, dess mer skall man på dess botten, fast århundraden gått, finna medeltiden åter 14. Dalkalarna beramade möte i Arboga 1531. (Gejer II, 85.)

Genom Västerås recess fick Gustaf I så godt som all Sveriges klosterjord i sin hand och ägo. De sköna kyrko-och klosterägorna kring Arboga hade redan förut fröjdat hans syn. Om vi genomse Rasmus Ludwiksens räkenskaper öfver rappade och igenfordrade klostergods 15 finna vi rörande dylika ägor i Arboga-nejden följande upplysningar.

Igelsäter (Säterbo) hade indragits från strängnäsbiskopen, Munkeboda (nu Reutersberg) från præbenda rosarii i Strängnäs. I Arboga Jäder 16, Jeders kvarn, Helgalöt, Ålifve (Ålsenge), en tomt sunnan ån i Arboga 17, allt från Juleta. Å ett annat ställe i samma räkenskap finnas dessa, vid Arboga belägna, gårdar upptagna under rubriken »gårdar, vederkända som arf och eget vid reductionen». Här tillägges dessutom utjord i Högeby (Höjen). Från Juleta kloster indrogs Finla i Säterbo, Uknö i Björskog. Vinön, som förut tillhört Juleta kloster (fiskvatn i Jälman), samt 5 öreland Jelsnö vid Arboga, på norra sidan öster med ån, innehades af strängnäsbiskoparna, som dessutom hade 1 gård i Arboga (== biskopsgården sunnan).

Om vi bland de uppräknade, indragna godsen sakna sådana för Arboga kloster, skola vi nedanför återfinna dem 18. Det bästa af de forna klosterägorna, inom och utom staden, sammanslogs nämligen af Gustaf I till den s. k. kungsgården. Dit hörde fiske, präktiga ängsmarker, skog, trädgård i staden, hvartill Gustaf lade ännu en ny trädgård i Herrängen, samt ruddam, som han i den gamla trädgården lät gräfva. Det, som för konungen dock utgjorde kungsgårdens krona, var dess kreatursafvel. Å Jäders holmar hade minst 100 ston sitt bete. Dessutom funnos präktiga beten vid Kohagen (Koberg).

Själfva kungsgårdens hufvudbyggnad var uppförd af trä 1551, norr om torget å den forna Helgandsgårdens grund. 1556 nämnes i en räkenskap för Arboga gård stora bygnaden vid torget. År 1564 afbrann denna bygnad. Efter denna tid beboddes gården af fogden 19. Mellan torget och klosterkyrkan, i norr begränsad af Smedjegatan, i söder af Helgandshuset, låg den gamla klosterträdgården, sedan præbendeträdgården eller kungsträdgården. Österut i kungsgården in emot n. v. Järntorget, invid ån, torde konungsstallet ha varit beläget 20. Stall och ladugårdar funnos dessutom å de underlydande gårdarna rundtom Arboga. Så vid Jäder, Grimberga, där gref Svante 1561 höll afvel och, efter uppgift, äfven vid Kohagen.

De täta eldsvådorna under medeltiden hade ej i stort ändrat stadens utseende, emedan de brunna husen byggdes upp på de gamla tomterna. Klostrets indragning medförde större förändringar. De gamla klosterhusen refvos, och de vida klostertomterna upplätos åt enskilda, eller bebyggdes för kungsgårdens räkning 21. Af kungsräkenskaperna ser man, hur gamla stenhus rifvas och nya byggas upp — man tycker sig nästan höra de lossnande stenarnas fall och rasslet af järnspett och hackor samt anar, att det är de gamla klosterbyggnaderna, som nu skatta åt förgängelsen. Människoarbete är det dock icke allena, som ger staden ändrad gestalt. Flera eldsvådor omtalas, så 1512 och 1525. År 1564 ödelades kungsgården och stenhuset eller Helgandshuset. Före 1569 ansågs dock staden ännu vara ganska betydlig. Detta år ödelades den af en svår brand. Så börjar medeltidens Arboga mer och mer att försvinna. Själfva namnen på de gamla gatorna och gårdarna försvinna till stor del. Klostergatan eller Brödragatan med sina fordom sammanträngda gårdar, i söder sträckande sig ned till ån, kallas nu Helgands-, längre fram Rådhusgatan 22.

Korsen, som funnos både norr och söder om ån (Korsgatorna nämnas å båda ställena), äro nu borta, fastän Korsgatans namn finnes kvar ännu 1604. Den höga stenmuren kring klostret fick väl ännu en tid stå kvar, men nedbröts snart för att skaffa tegel till de kungliga slotten. Klosterbyggnaderna refvos af samma orsak. Fria, öppna platser, föremål för köplysten spekulation, trädde i dagen i stället för de fridlysta gårdar, där munken en gång lefvat sitt lif, genom klostermurarna skild från det jäktande, fridlösa lifvet där utanför. Spridda lemningar efter munkbyggnaderna — tegel, fönsterglas och skiffer — skola dock ha funnits väster om kyrkan vid gräfning 1892. Endast ett par af de gamla husen, som tillhört klostret, skola ännu i ett par hundra år få dröja på den gamla grunden. Ett af dem, en liten byggnad öster om kyrkan, skall tjänstgöra som skola. Kyrkan själf ser jämmerlig ut, när munkarna gå ur henne. Ingen anar väl då, att hon skall stå kvar och ännu efter 350 år tjäna till tempel, med samma murar och på samma grund. Nu voro hvalfven remnade, taket delvis infallet, och väder och vind, regn och snö, sköljde in, så att de delvis förvittrade gamla murarna ännu kunna tala om sina öden. På klostervallen bygger konung Gustaf en skattebod. Det är pengar, som alltjämt leker honom i hågen. Hans fogde, välforsutin Nils Tuleson 23, var en bland de första, som begrofs i klosterkyrkan, sedan hon blifvit stadskyrka. Hans grafsten, med inhuggen bild i harnesk, ligger nu till vänster om dörren, som från vapenhuset leder in i kyrkan 24 . En och annan af de forna klosterbröderna hade med rysning sett den barske mannen, som efter gårdjeknen blifvit klosteregendomens syssloman, triumferande vandra omkring i den sköflade klostergården. Och när de nu sågo inskriften på hans graf, »salig» Nils Tuleson, kände de, att tiden för deras själamässor var ute, om än de sväfvande slutorden, »hvilkens själ förhopandes är Gudi när», icke kunde ingifva full visshet om titelns vederbörlighet. De visste nog de, att folket icke så lätt skulle glömma, hvad det lärt af sina munkar. Valbjörken, som de planterat i sin trädgård 25, skulle ännu i Lohmans tid vara grön och, kyrtornets like i höjd, liksom hälsa från gångna tider, att endast det, som i Kristi kärlek blef sådt eller byggdt, skall öfverlefva tiden.

Fogderäkenskaperna för Åkerbo härad (från 1530, i k. kammararkivet) gifva en föreställning om arbetet och rustningarna på och vid kungsgården vid denna tid. De innehålla för öfrigt en och annan upplysning af värde för kännedomen af denna tid.

Arboga sunnan ån hörde vid denna tid till Rekarna. Djupamyra byamåle uppå västra Rekarne, belägen vid Arboga, nämnes 1539 26.

Värdet af åkerjorden ter sig liksom än i dag olika nordan och sunnan ån. Nordan ån gällde örtuglandet 2 mark, sunnan ån 10 mark 1540. Samma år gaf kungsfisket i Arboga ström 1 salt lax, 9 spikelaxar, ½ fjärding mälaresik (= 26 sikar och 2 rökta sikar).

Klinghammarsbyggningen vid Arboga upptages 1551. Följande år utbetalas lön åt Erik i Fors för han aktar på hammarsmedjan vid Hammarfors 27.

Bland pålagor in natura för 1553 märkas fogdeöl, svenneöl, spiseöl, torsk, salt lax, ål, strömming, gäddor, braxen, gös, asp; bland uppbörder »paulunepenningar».

Till de nya byggnaderna åtgingo väldiga massor virke och material. 1552 åtgå 970 timmer, hvaraf Västerrekarne lämna 525. Tegel levereras af Arboga borgare 5 ½ tusen och från Svärdsjö, summa 19,000 tegel. Kalk togs från Kegleholm. Ur gamla stenhusen i Arboga togos 10 murankar, gammalt järnskräp, dörrar, järnfönster ur ett annat stenhus, som nedbröts.

Bland utgifterna för detta år (1552) nämnas timmermans lön, för de timrade på Arboga gård och på pollerekvarnen, vidare åt murmästare, för de murade på stenhuset i Arboga.

Från och med 1553 möta vi mest uppgifter om kungsgårdens ägor och underlydande. Först nämnes Gäddgården i Arboga rättardöme, och ligger där en liten skog under, heter Gäddegårdsholmoch ligger en örtugland jord i Dymora ägor under gården i åker och äng.

Kungsgårdens ägor äro redan af Lohman anförda (p. 125, a). Vi anföra dem här efter Nils Tulesons räkningar för Arboga gård.

Åkrar.
aagerdet
sunnan ån
Djupemyragerdet
"
Himmelsgerdet 28
"
Hjelsnögerdet 29
nordan ån
   
Engier.
Djupemyraängen
sunnan ån, arrenderas 1591 af Anders Larson.
Munkeboängen
"
af nya hegnaden vid Viby.
Hjelsnö äng
nordan ån.
Hammars äng
"
tillökt anno 55. Spetalsäng vid Hjelsnö.
 
Holmar.
Jäders holmar till stodgång.
Möröö
i Jälmaren, tillhöra 1591 herr Thure Bjelke.
Hanaholmen

 

 

 

Hagar.
Ladugårdshagen.
Gambla kirkiogården.
Brunshagen.
Himmelshagen (1585 Hjelmshagen 30).
 
Fisken.
aff 4 laxekar op i ån vid nesteqvarn, räntade anno 56 spikelaxar 19 st.
(1591 nämnes Byttefjärden i Arbogaån, och brukas af bönderna i Björskog.)
 
Trägårdar.
Nya trägården 31.
Præbendeträgården är förlent til Nils Tuleson.

(för 1 ½ tunna äple och päron 3 mark.)

 
Sågeqvarn.
Vid Jäders holma.

Uti 1559 års räkning för Arboga gård uppräknas ej Himmelsgärdet ibland de öfriga åkergärdena, nya hägnaden vid Viby ej som äng, hvaremot som sådan förekommer gamla kyrkogården, hvilken alltså upphört att vara hage. Bland trägårdar uppräknas Sjukstuguträgården, troligen den samma som præbendeträgården, och kålgård 1 med denna anteckning: »är liggande nordan ån, hart vid stadskyrkiogården, som borgarna till förene hade 32 och gjorde der tomptöre penningar utaff».

I 1558 års räkning nämnes Höjens kvarn. 1561 säges om Grimberga, »ther håller grefve Svante afvel» 33.

Af de anförda räkenskapsutdragen samt andra uppgifter finna vi, att till kungsgården hörde följande ägor: Munkebo, Djupmyra, Gäddegården, Grimberga, Nästqvarn, Höjen, Jäder (sågeblad), och dessutom skog och ängsmark både norr och söder om staden, Stenby eller Spetalen norr om ån. Staffansboda hörde ock hit.

Gustaf I:s begär att draga vinst af allt framgår däraf, att han bland annat lät så råg på stenhustaket, ½ spann. Detta stenhus 34 var föremål för hans synnerliga omsorg. 1552 skaffas bjälkar till stenhuset, näfver, tjära till bjälkar, som lades uti muren och på vårdtornetaket 35, 1 tunna. Samma år upptages kalk till stenhuset i Arboga, till en bakugn och till 2 smedjehärdar.

Hans omsorger inskränkte sig dock ej allena till kungsgården, ehuru den var hans ögonsten, det bästa han här fått af reduktionen. Han efterskänker tionde till stadskyrkans byggning, sedan han upplåtit klostret för detta ändamål och förbjuder kyrkoherde och fogde att lägga hinder i vägen därför. Han sammanslår församlingarna nordan och sunnan ån, utfärdar bönedagsplakat, af- och tillsätter präster, skänker Helgandskyrkan till rådstufva och flyttar 1558 de fattiga från Helgandshuset till gamla kyrkogården ofvan staden 36. Han tillsätter kaplan, anslår åt honom boställe med åker, inrättar skola, hitsänder lärare och beviljar sockengång, planterar humlegårdar, gräfver ruddammar, ger staden tillstånd att hugga ved på Götlunda och Lillkyrka skog 37, anlägger Arboga kanal, reglerar stadens handel, inleder affärsförbindelser mellan ryssar och arbogabor, bevakar mälarstädernas rätt till fri passage genom Stockholms ström, håller ögat på guldsmederna i Arboga, att de lämna fullödigt silfver i handeln, och bekräftar stadens privilegier till handel i bergslagen (1544). I hårda år efterskänker han stadens järnskatt (1529), liksom staden befrias från den fennika, den förut utgjort (1543). Frihet från knektegästning beviljas 1552, förskoning från skjutsresor till lands 1554, »emedan de ej hafva ängar» att fodra hästar med, hvaremot resande i Arboga till sjöss borde befordras. Gustaf Vasa borde väl ha kunnat vänta sig stadens tack för mindre än detta. 1552 se vi dock, att han blifvit lurad i en spannmålsaffär af Arboga stad. Detta bedrägeri bestod däri, att de mätt spannmål med eget spann, tvärt emot öfverenskommelse. Gustaf förebrår dem deras otacksamhet och fordrar ersättning för liden skada.

Kung Göstaf huserade med sina undersåter som en fader med sina barn. Regementet kunde väl stundom blifva strängt men var i det hela patriarkaliskt. En Marcus hammarsmed i Fellingsbro aktar sätta 2 hamrar i ett hus, »liksom skulle det vara någon domkyrka såsom mest din sedvane är», skrifver konungen. En hustru Margreta, som har tomt, hinderlig för kungsgården, befalles flytta till annan tomt. Af Anders gullsmed 38 tar han en stor gård i sakören (I, 133), af Arboga prästgård tar han en åker 1560, af Hamreborna en äng 1554, hvarför de fingo klent vederlag i Viby. Härom berättas följande:

Gustaf Vasa hade en gång i Arboga fått ett förargligt bref, som han besvarat, hvarpå han gått ut för ro skull åt Hamre, som då var stora landsvägen. Vid återgåendet till staden hafver konungen mött två bönder, åkande i sina hökärror, väl plägade och trallande. Konungen frågar dem, hvar de varit, och hvad de uträttat? och när han hörde, att de kunde sälja ett godt lass hö för ett rus öhl, frågade konungen vidare, huru de kunde framföda sina kreatur. Svarade de, kunde vi berga allt, så visst som vi ha nog m. m. Därpå skulle konungen ha sagt: I behöfver bärgningshjälp, hör jag, den skall I nog få. Sedan skulle ängsbytet skett, hvarvid de mycket förlorade. Ett ordspråksrim hade de sedan fört emellan sig:

Hin håle ta vid den svinefot.
Han vålde att ängja gaf ölabot 39.

Från klockeskattens tid förvaras anteckningar i riksarkivet om klockor, tagna i Arboga. 1 klocka vog 1 skepp. 2 lisp., en annan 3 skeppund, en tredje l ½ skeppund 8 lisp. Af denna klockeskatt torde stadsborna ha fått en idé. Det var under medeltiden icke ovanligt, att klockor stulos från en kyrka till en annan, och gammal häfd lät rofvet vara laggildt, om klockan hunnit uppsättas i torn eller stapel, innan hon återfordrades. På själfva julaftonen 1544 sammansatte sig stadsborna, spelade neder den s. k. munkklockan (se I, p. 24) ur landskyrkans torn och uppsatte henne i stapel vid stadskyrkan. Sedan hölls vakt vid tullarna, att intet rykte skulle i socknen spridas. »The hafva icke heller vetat theraf, förrän ljudet hördes från annat håll.»

Ett bref från Gustaf Vasa rörande detta lyder:

Till oss älskeliga, våra undersåter och menigheter uti Arboga socken — gunstelig.

Gustaf med Guds nådhe, Sveriges, Götes, Vendes konung, vår gunst tillförende etc. Veter att menige man vid Uppekyrkia sockens sändebud ther i Åkerbo häradhe hafva varit här för oss och klagande tillkännagifvit, att sedan I skilde eder från deras kyrkio hus, och toge eder före att reformera och bygga klostret till eders stadskyrkia, hafven I något varit bönderna förnär, som quarra blifva vid samma kyrkia, i thet I hafven tagit uthur theras kyrkia, the beste stycker, badhe klockor och annat och ther med upprättat och prydt edher kyrkia. Så hafva the för then skull begärat i then stadh then taflan som ståår uppå högha altaret och de två små klockor, ther äro igen, ther emot the klockor och annat, som I till eders kyrkias behof ther anammat hafva, hvilket ock synes icke olikt vara, att the ju måghe behalla vid theras kyrkiu thesse förenämnda stycker och hälftene emot edher uthi annat tingest hvad ther varit hafver, ther utinnan I them icke heller någor förhindringh göra vele. Aff vårt slott Stockholm 1545.

Vi igenkänna konungens lynne i detta bref, lika väl som i alla hans åtgöranden föröfrigt. Vi tycka oss se hans belåtna min, då han rannsakar Jon skrifvares uppbörd, och af honom anammar »sölfskålar, taffelskedar, kedjor med antonikors, förgylt kede med hjärta, ungerska gyllen» etc. När han åt Nils Tuleson ger i förläning »præbenda spiritus», stiftad för präster, ser han själf intet orätt däri. Liksom Sturarne deltager han ofta som bisittare i rådhusrätten, äfven sedan han blifvit konung 40.

Folket blef så vant att vända sig i allt till sin konung. I hans frånvaro anlitades drottningen. En fattig änka vill gifta sig med en arbogabåtsman och har bedt drottning Margareta om permission för sin fästman, att han måtte förskonas från krigstjänst.

»Så är vår vilja och befallning», skrifver drottningen, »att I varen för benemnde Lasse Skinnare obevaret och late honom blifva hos förenemdha hustru Margareta efter the nu så vilje till hopa komma, så I ingen förhindring gören honom i någor måtto», 1549.

Detta var ej enda gången drottningens hjälp anlitas. Efter konungens död bodde hon kvar i Arboga, där borgarne 1590 klaga öfver inkräktning å deras privilegier, därigenom att änkedrottningen och adeln hålla deras tjänare och bönder i bergslagen och, under sken att de föryttra sin afvel, bruka (de) stor handel med salt och andra köpmansvaror. Hertig Karl låter nu förbjuda detta missbruk inom sitt hertigdöme 41.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 29 december 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt