Många sägner i Arboga omnejd bevara minnet af digerdödens hemska tid.
Ännu för 150 år sedan brukade folket göra korstecken, då någon oväntadt
föll i nysning, emedan digerdöden börjat med detta symptom. En by i
Medåker, Östberga, säges förr hafva hetat Ödesberga, hvilket namn den
fått under digerdödens tid, då allt folket i byn dött ut, så att den
blifvit öde. Samma sak berättas om Torfvesta i Fellingsbro. Flera odlingsrör
ligga uppkastade i skogarna och på ställen, som nu icke varit odlade
på lång tid. Härom lyder sägnen. Kort före digerdöden rådde en svår
tid i vårt land. Då beslöts, att alla öfver 60 år i landet skulle aflifvas.
En bonddotter reste då till konungen, i samma
skick som fordom Kraka, hvarken klädd eller oklädd, hvarken vid ny eller
nedan, hvarken gående eller ridande. Hon rådde kungen, att de rika skulle
dela med sig af sin jord och alla stenbackar skulle upptagas och odlas.
Däraf uppkommo hackhemmanen, hvilka blefvo öde vid digerdöden. Hacktorp
bevarar ännu namnet af denna tid. 1
Strax före pestens utbrott hade en gosse och en flicka varit synliga,
som sopade och rakade, där digerdöden sedan gick fram.
Magnus Erikson, som ofta vistats i Arboga, säkert mången gång
följd af sitt glänsande hof, kanske också af sin varnande ängel, S:t
Brigitta, var äfven här samma år digerdöden rasade, 1350. Kanske ansågs
Arboga redan då som en hälsosam ort, dit hofvet tog sin tillflykt, såsom
fallet varit i senare tider. Magnus har enligt sägnen å sitt slott Åkersborg
i Arbogaåsen utskrifvit en skatt och uttalat sin sorg öfver att nödgas
betunga sitt folk med orden: Jag tager Gud och alla heliga till vittne,
att jag icke detta gör af någon girighet eller egennytta, utan af nöd
för rikets tarf och med den sorg, som följt mig för medellöshet allt
ifrån den dag, jag kom till konungsdömet.
Ännu i dag heter ett ställe å bergsträckan norr om Arboga Åkersberg.
Namnet är af senare datum, men torde leda oss till det forna slottets
läge. Senare svenska konungar hafva innehaft gårdar å samma bergås,
det fordom s. k. Kakuberget. Andra ortnamn, äfven norr om ån, såsom
Västanborg, Tunaborg, Rundelsborg, torde icke vara utan betydelse. Namnet
Åkersborg tyder på en fri höjd, omgifven af åkrar. Enligt bibliotekarien
m. m. D:r C. G. Styffe skall Akersborg, som omtalas i medeltidshandlingar,
vara Akershus i Norge, där konung Magnus Erikson utfärdat flera bref.
Ett Åkersborg, beläget invid Arboga, namnes af Palmschöld,
Rhyzelius, Hadorph, Lohman. En äldre källa för dessa uppgifter måste
hafva funnits. I ett arbete, Sainte Birgitte de Suède, Paris,
J. Leady et C:nie 1892, af Comtesse Flavigny, som idkat arkivforskningar
i Sverige, säges pag. 66 om Brigitta: Fidèle à ses fonctions,
elle suivit donc la cour à Åkersborg, la demeure favorite du
roi, qui s'élevait à l'ouest de Stockholm, au milieu des montagnes
d'Arboga. Bevis af urkunder saknas dock äfven här.
Giftblandare. Medeltiden var full af syner och drömmar. Genom
korstågen ökades i en otrolig grad benägenheten att öfverallt se ingripande
af den osynliga världen. Samma år som digerdöden inbryter, fick Arboga
en ytterligare anledning att frukta för djäfvulens makt. I Visby dömdes
detta år tvenne giftblandare till bålet, som före sin död bekände, att
de förgiftat brunnarna i flera städer, däribland Arboga. Själfva giftet
hade den ene burit på sig, då han anträffades. Samme förbrytare, som
gaf sig ut för att vara »organista», bekände, att han tillagat ett pulver
af så dödande kraft, att icke en enda gottländing skulle ha blifvit
vid lif, om han fått lefva ett år. Han tillade, att han tillhörde ett
hemligt förbund, hvars medlemmar voro utbredda i hela världen, och uppträdde
som rika köpmän och andra ansedda personer. De bete sig, säger rapporten
från Visby, såsom sinnesrubbade och äro tecknade med grekiska eller
hebreiska tecken. Hela kristenheten - så slutade
han - är förgiftad af judarna och af oss, skurkar. Den andre sade då
han fördes på bålet: Hela kristenheten är förlorad, om icke Gud hjälper.
Akten er därföre för alla präster och munkar!
Man kan tänka sig förskräckelsen, som underrättelsen härom måste ha
väckt i Arboga med dess rika källflöden från södra skogen, dess brunnar
och stående träsk. Folket måste ha skydd mot de onda makter, som genom
dylika trollkarlar drefvo sitt spel. Munkarna fingo här en tacksam uppgift.
Crucifix, som svettas. Två år senare,
1352, berättas det, att ett crucifix i Arbogafranciskanernas klosterkyrka
svettats blod. Munkarna vunno mycket på denna affär. Folket, som därigenom
såg ett bevis på Kristi synbara deltagande för sin kyrka, vallfärdade
från när och fjärran för att skåda undret, som naturligtvis upprepades.
Naturligtvis inflöto rika gåfvor och penningesummor till klostret mot
utdelad aflat. Crucifixet, framställande den korsfäste i denna jämmerliga,
smärteförvridna gestalt, som för oss är ohygglig att se, men för franciskanerna,
som införde den, och för folket, som däri såg frälsaren från sin nöd,
var naturlig, fanns i landskyrkans norra sidoskepp ännu i början af
detta århundrade. Sedan är det spårlöst försvunnet.
Lohman skrifver därom, att det »nu hänger i S:t Nikolai
kyrka för norra gången, utan att svettas. Mästaren till arbetet har
illa lärt teckna, och skulle kunna vara farligit, effter korsbilden
hänger just emot norra qvinnoraden, vanskapeligit för anskådarens imagination».
Franciskanermöte. Länge dröjde det ej, innan franciskanerklostren
började affalla från stiftarens regel, fattigdom i Kristi efterföljd.
Munkarna fingo ej mottaga penningar, endast allmosor till sitt uppehälle
och för att själfva gifva åt de fattiga. Snart började man finna sig
väl af det lugna lifvet i klostret, och när bröderna voro ute på sina
omgångar genom socknarna för att insamla allmosor, vankades ofta nog
ett traktamente, som gjorde dem missnöjda med den enkla kosten af ärter
och grönsaker i klostret. Faran blef större i en rik köpmansstad som
Arboga. Det världsligt sinnade partiet bland gråmunkarne sökte komma
ifrån ordensregeln genom den förklaringen, att den enskilde munken var
i sig fattig, men klostrets rikedomar ägde han rätt att njuta eller
bruka. Flera försök gjordes hela medeltiden igenom att återföra ordensregeln
till dess ursprungliga mening. Öfver ett visst antal kloster sattes
en kustos till uppsyningsman, öfver en ordensprovins (Sverige,
Norge och Danmark bildar en sådan) en provincial, öfver hela
orden en minister. De öfverordnade myndigheterna ägde att vaka
öfver tillståndet inom hvar sitt område. För att underlätta denna inspektion
och rådslå om gemensamma angelägenheter sammanträdde hvart tredje
år ett kapitel eller möte med ombud från de enskilda klostren.
Ett sådant möte var 1331 samladt i Skara och talrikt besökt. Där synes
det allvarligare partiet haft öfverhand, emedan beslut fattades om ordens
reformation.
Vid digerdödens tid är det visst, att munkarne hade mycket arbete med
sjuka och själavård. Att de andliga i vårt land vid denna tid visat
en makalös själfuppoffring, synes däraf, att präster och munkar, under
sitt kärleksverks utöfning, själfva mångenstädes föllo offer för pesten.
Missämjan mellan munkar och präster, i mycket erinrande om strider mellan
vår tids frikyrklige och prästerskapet, saknades väl icke heller här,
men torde under digerdöden, såsom alltid i tider af stor fara, hafva
försonats.
Munkarnas verk. Munkens arbete i själavård slog rötter hos folket,
som icke äro uppryckta ännu. Åkrarna kring vår stad fingo delvis sin
första fåra plöjd af munken. Offerlundens ekar föllo för munkyxans hugg.
Gångstigarna kring staden upptrampades af hans fot, de första vägarna
byggdes af honom. De första fisknäten knötos af munkens hand. Apostlarna
hade ju ock varit fiskare. Den första kvarnen anlades från klostret,
tanken på den första kalkugnen, den första malmbrytningen föddes inom
cellen. Folket berättade underliga ting om munken. Han gick vapenlös
i skogen, utan att väja för stigman, björn eller ulf, som icke gjorde
honom någon skada. Han kände alla skogens hemligheter, alla markens
örter. När han mumlade sin bön öfver den sjuka, eller korsade öfver
det gapande såret, gick sjukdomen bort och såret läktes. Folket läser
hans böner ännu i dag. Hvar källa, som munken signat, blef en undergörande
hälsobrunn. Ännu klädes trefaldighetsaftonen mången källa i blommor
och grönt, fast folket har glömt, hvem som först lärde dem den seden.
Och i klosterkyrkans kor, med de många glänsande ljusen, när sången
höjdes där, då var det som osynliga andar i hvalfvet. Folket berättade,
att bröderna ofta hörde den döde munkens röst sväfva, silfverklar som
förr, och blanda sin röst med de andras. Det fanns tro på de heligas
samfund, som nu är borta.
Klosterklockans milda ton ljöd så stilla, ödmjukt bland de öfriga stora
kyrkklockornas. Hon var en vasall åt dem. Klostrets gudstjänsttider
fingo ej sammanfalla med de öfriga kyrkornas, lika litet som hennes
klocka fick öfverrösta de andra. Hennes klang vigde dagens början och
slut och lyste frid öfver dess flyende stunder. Den hördes ännu i natten,
när munken vid själaaltaret sjöng mässan för de döda och bad för deras
eviga frid.
En och annan af bröderna hade särskildt sinne för bokliga konster och
studier. Franciskanernas skolor ersatte vår tids teologiska fakulteter.
Luther gick som barn i skola hos franciskaner. Äfven här möta vi senare
en franciskanerskola, där unga prästämnen fingo sin utbildning. Orden
satte själf vetenskapen högt och räknade dess utöfning såsom sin krona.
Offerlunden. Detta intresse för studier ha vi att tacka för
två af de äldsta bevarade minnena af vår stad från digerdödens dagar.
Det ena är en beskrifning på den gamla offerlunden, s. v. om staden,
afskrifven i Lohmans A. S. k. I den form, hvari skriften nu finnes,
är den senare. Den uppgifves emellertid vara nedskrifven af broder Clemet
Gilgiusson, vicarius (d. v. s. ordensprovincialens ställföreträdare)
i Arbugis 1348. Hufvudinnehållet däraf är följande. Fordom
låg söderut tätt intill berget öster om Krakaklacken, där förr Kraka
Viniborgs gård låg (tillägg: Krakaklacken är gråberget väster om krakadiket
vid Grimberga gata), en gudalund, kallad Blodisvollur. Där voro
ekar, som sades vara planterade af Folke och Öd. På hvar
ända om lunden voro två kullar (koller). Öster ut låg Frejas kulle,
väster därifrån renlifvesmannen Helge Svens källa. Väster
ut låg en kulle, som de kallade Mangrips kulle, och därofvan
den vackra lunden, som kallades Glasäter. Både Mangrips kulle
och Glasäter sammanhängde med lunden genom träna. Midt i lunden var
en stor sten. I öster och väster voro många små mindre stenar,
som de sutto på. Dessa stenar blefvo, Gudi till heders, jungfru
Maria och helga Sven, borttagna. Söderut funnos inga stenar.
I norr framför källan var den stora... (eken ?), från hvars rot källan
framkväller både vid och djup, med så ymnigt vatten, att en stor del
af Asaängen där nedanom uppdyas.
Det öfriga är svårfattligt. Man ser, att
folket druckit ur tre källor, att de gjort löften till lunden och de
heliga källorna, att de tysta gått till Gladsäter och där skriat ett
stort glädjeskall, sedan återvändt söder om offerlunden och tillbedt.
De, som druckit af källorna och varit i själfva lunden, gingo barhufvade
öfver Krakas bro till Sonabäcken, där vördig fader
Ulffer bor och kommo hem öster om stora bron, hvarpå de gjorde Freja
ett löfte.
Lohmans förklaringar göra texten ännu dunklare. Han
säger, att Krakaborgs slott låg på Mangrips kulle, d. v. s. nu varande
Lärkbacken, samt att Sonabäck är den strömfåra, som går mellan Strömsholmen
och n. v. kyrkogården. Såsom ofta glömmer han dock att angifva det väsentligaste,
d. v. s. hvar själfva offerlunden legat. Platsens omgifningar hafva
mycket förändrats sedan den gamla tiden, dels genom bortgräfning af
kullar, dels genom trädfällning och odling. Vestén säger, att offerlunden
i hans tid var omgifven af tall- och granskog. Lohman A. K. säger, att
ättehögarna och grafvarna i hans tid voro öfvervuxna af skog och därför
omöjliga att taga reda på. Gustaf Thomé har i kalendern Svea 1864 tecknat
Arboga minnen och talar där om kvarlefvor af en offerlund vid Vinbäcken.
Vi vilja angifva de skäl, som synas oss tala för detta läge. Jämför
pag. IX och kap. XIII (Fornminnen). Å en karta från 1773 af Josef
Pilstrand kallas ängen mellan Ekbacken och Vinbäcken för Lekplatsen,
Här har stadens ungdom, släkte efter släkte, roat sig med lek och dans
i gröna lunden, tills den ena eken efter den andra föll för yxans hugg
och plogen började skära sina fåror. Hvarje offerlund ägde sin lekplats.
Ekbacken, som af gammalt folk ännu kallas Lekbacken, torde ha
varit Frejas kulle. En sägen är, att munkar och nunnor gått dit och
lekt. Vinbäckens hälsokälla har af ålder varit en offerkälla. Förrän
kapten Strömberger omgräfde Vinbäckens sötvattenskälla, säges denna
med väldigt dån, som af en basun, ha forsat fram i dagen. En rök, liksom
ur en sjudande kittel, sväfvade då jämnt öfver henne. Denna källa har
förr i folktron haft sin egen rå. Midt i Vinbäckens lund står en stor
sten, nu kallad predikstolen, som sannolikt fått tjäna till predikstol
äfven för den första munkens predikan och som synes vara den sten midt
i offerlunden, hvarom munkbrefvet talar. Väster
ut från Vinbäcken ligger strax s. om Lustigslätt i en däld den
s. k. Glädjeslätten, namnet erinrar allt för tydligt om Gladsäter.
Af källorna, som förr kvällde i mängd därstädes, kallas en ännu i dag
Glädjekällan. Sägnen berättar, att munkarna druckit ur dessa källor.
Vid norra kanten af denna s. k. Glädjeslätten, hvaraf namnet Lustigslätt
tyckes vara ett eko, visa ännu i dag de gamla en trekantig åkerfläck,
där en man, som hette Lustig blifvit stenad i gamla tider. Ett dunkelt
minne från hednatid röjer sig otvifvelaktigt häri. Man
kommer att tänka på helge Svens martyrdöd genom stening. Folket säger,
att ur den sista bloddroppen, som sipprade fram ur hans kropp, hade
helge Svens källa framsprungit. Så mycket är dock visst, att just denna
trakt har rättmätiga anspråk på att räkna minnen från hedendomens och
den första kristendomens tid. Folket tror ännu i dag, att leda och stygga
syner visa sig vid Vinbäcken, och icke långt därifrån har ända till
våra dagar folkets öfvertro haft mycket att göra med den s. k. offertallen
i Galgbacken.
Munkritning af Arboga. Men därmed upphör icke vår tacksamhet
mot munkarna. En annan munk har i cellen tillbragt en stund med att
rita af en bit af det Arboga, där han fått hem och frid i klostret.
Vi känna ej igen det 19:e århundradets Arboga, men ån flyter i ritningens
förgrund, som i dag. Å andra stranden, den norra, synas murar, som likna
Jerusalems, så främmande äro de för oss. Skottgluggar och utsprång,
en sjöport ner till ån, några mursträckor högre, andra lägre, bakom
muren skymtande löfträn och 2 torn med konisk afslutning — se där allt.
Assessor Stjernman har lämnat Lohman denna teckning, och det är med
tillit till hans auktoritet, som vi anfört den.
Stadens sigill. Att Arboga vid denna tid redan fått ordnadt
och lagstadgadt skick, framgår af stadssigillet, som möter oss 1330.
Detta sigill bär en romansk örn som stadens vapen. En sägen, anförd
af Palmsköld, berättar, att en örn blifvit skjuten i det alkärr, där
första stocken höggs till stadens uppbyggande, hvaraf sigillet skulle
ha fått sin bild. De hanseatiska mynten bära dock redan vid denna tid
örnens bild såsom vapen. Troligt är det ock, att detta första sigill
utgifvits af tyska borgare i Arboga. Då det tyska »aar» betyder örn,
låg för dem nära till hands att tyda första delen af ordet Arboga på
sitt vis. Däraf vapenbilden.
Ett annat, något yngre medeltidssigill bär omskriften
Secretum Arhogarboga, månne åhögarnas by? Bogi betyder i västmanlandslagen
by.
Stadens område var vid denna tid mycket vidsträckt. Åkergärden,
hagar och vretar samt i senare tider kålgårdar intogo vida rum mellan
gårdstomterna. Genom tomtdelningar samt täta eldsvådor föranleddes nybyggnader,
hvarvid gårdarna trängde sig närmare tillsammans, tills de i slutet
af 1500-talet blefvo tätt hopade på ömse sidor af ån.
Den äldsta staden bildades genom utbrytning af byar. Norra sidan
om ån var tidigast odlad och bebyggd. Där sträckte sig Öster-
och Västerby Langa, som nu kallas Ladubacksgärdena, som
fordom innehades af Sveriges konungar. Å höjderna af Kakubergen (namnet
betyder de platta, låga bergen) lågo flera tomter med sina åkrar nedanför
berget. Ända mot skogen i norr sträckte sig hustomterna. »På höjden,
som våra fäder brukade mest till hustomter», säger Lohman, »är en trakt,
som kallas ännu tomtåkrarna».
Södra sidan om ån höll vid denna tid på att odlas. Dess lergrund lämnade
ett rikt bete, och hagarna söder om ån nämnas ofta. Troligen var det
dock först genom munkarna, som dessa ängsmarker blefvo uttorkade och
förvandlade till gifvande jord. Götlunda ägor gränsade här inpå staden.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll