Rundtomkring i nejden omtalas fotspår af människa och djur (häst, varg, björn), ofta i jättestorlek intryckta i bergen. Så i Fellingsbro, Skedvi, Götlunda, Säterbo, Kung Karl (Vargtassberget). Så vidt dessa fjät icke äro naturliga bildningar, torde de vara minne af något möte med skogens djur, eller någon farlig färd, som så blifvit förevigadt.

Stensättningar i form af båt, rundel, fyrkant, treudd förekomma på Lungers ås i Götlunda, på Torsudden å Fröshammarsön, där en konisk sten förr varit rest ⁶⁶, likaså å Hasta ås samt vid Ramstigen. Om ättehögar är i l:a kapitlet taladt. Ett väldigt jättegryt n. v. om Nytorp visar flera runda fördjupningar, som sägas hafva varit kokgropar i krigstid. En liknande grop, bildad af ett mindre cirkelrundt röse, finnes i en sänka å bergen vid Säfstaholmstorpet (f. d. Nysäter). Den uppgifves hafva varit använd till kokgrop i krig, då fienderna sjöledes anföllo Arboga. Andra gropar i skogarna ha tjänat tjärbränning eller vargfångst.

Murar, uppförda till skydd i krig, finnas å flera ställen. En sådan finnes i brynet af Djupmyra Lilläng, s.o. om ängen. En annan mycket vacker sådan ligger i prästgårdsskogen vid skräddartorp, hvilken danskarne sägas ha begagnat. De märkligaste murlämningarna i stadens närhet finnas vid Brattbergstorpet invid stora vägen. Stenrösen in i dem. De sägas vara uppförda mot fiender.

Vid Högsta, norr om ån, finnas å en bergshäll några murstycken, som bilda mycket små inhägnader. Vid samma ställe har vid gräfning funnits ett järnsvärd, cirka 3 kvarter, med skåror på båda sidor, afbrutet i spetsen och med rundt handtag. På samma ställe fanns ett armband af förgylld brons, »klart som guld». Stenyxor hafva i mängd hittats söder om ån ända ned till Hjälmaren och vanligen i eller invid sjöarna. De härstamma från en tid, då ingen åker var odlad, och befolkningen lefde af jakt och fiske.

Halvardsborg vid Tjurlången är redan nämnd. Det är icke någon af våra större borglämningar, men ändock ett vackert minne. Om dess forne herre, sägnens »kung Halvard», berättas, att han haft ett svärd, som af sig själf gått i människobröst samt varit sådant, att när det kommit vid sten, hade det blifvit som ljusan dag. Spjutspetsar af järn äro i Halvardsborg funna. Borgen skall ha uppförts till värn emot en annan sjökonung, som bott på Hasta slott i Götlunda, där ännu 3 ringar finnas i berget. Dybecks Runa har gifvit en afbildning af Halvardsborg, liksom af Slottsholmen vid Asphäll. Denna senare har haft löpgrafvar å 3 sidor, å södra sidan en dubbel sådan, hvarjämte en pålad och stenlagd väg öfver ängarna ledt emot Svarthäll. Öster om Slottsholmen synes spår efter pålning. Vid Asphäll, midt öfver ån, äro kulor hittade, stora som sotarkulor. Nypon och berberis växa bland de gamla ekarna å den forna holmen. Stenen, som ligger där, synes framförd till en byggnad, som ej blifvit af. Sägnen omtalar, att ett sjörå ur arbogaån stigit upp och hvar natt rifvit ned det, som byggdes om dagen. Samma sjörå synes ännu någon gång där. En annan sägen är, att en jungfru, som bott i borgen, då röfvare gjorde anfall därpå, måst fly. Ett berg vid Svarthäll heter ännu Jungfruberget. Borglämningen, hvars enda återstod nu är nedra delen af ett kastell i aflång fyrkant, hvaraf blott den östra och norra sidan stå kvar, räknar säkert sina minnen från den tidigare medeltiden. Ekarna, sekelgamla redan i Lohmans tid, ha med sina jättelika rötter omslingrat de en gång till byggnad afstjälpta stenarna som tagit form efter dem. Byggnadsföretaget har således varit igångsatt, innan de gamla ekarna växt upp. Den tid fästet byggdes, fanns nog riddarborgar, ofta af obetydliga proportioner, på hvarje tjänlig höjd efter de allmänna farlederna. Slottsholmen, anlagd vid Hunn, torde ha tjänat til! anfall på krämarfartygen, som gingo upp mot Arboga, om den ej varit använd till stadens skydd ⁶⁷.

Rawalds backe i Herrängen, där folket särskildt midsommarnatten ser berget öppna sig och silfverskatter blänka, skall ha fått namn af en kung Rawald. Denna sägen är helt visst ett verk af Lohmans fantasi. Backen är en naturlig stengyttring och intet människoverk. Den har fordom burit namnet Räfvegarn. Lohman tyckte sig höra namnet Räfgålsbacken, hvilket ju icke var ett opassande namn. Därmed nöjde han sig dock icke. Från Räfgål var med hans rudbeckianska språkforskning öfvergången lätt till Ravel, Raval, Ragvald och så var han framme vid Ragvald Knaphöfde med ens. Oss förefaller denna härledning löjlig, men på Lohmans tid och ända fram till vår har den varit ett under af lärdom. Lohman berättar ock, att draken eldar i backen, så att alla se det. Författaren har hört folk berätta, att de sett eld i backen och i elden 2 mörka gestalter gå af och an. Eljes förståndigt folk har från staden vandrat ut till backen midsommarnatten för att få se skatten eller kanske något få af den.

Söder om staden uppgifver Lohman, att en borg legat, men säger om denna: »Södra borgen är allt tillsammansfallen eller ock med flit ödegjord och nedrifven. Härvid eller ofvan om Hasta, hvarest en hög kulle är, finnes lemningar efter ett slott eller annan stor byggnad af sten. Berättelsen af de gamla är likväl sådan, att thär skolat vara ett slott. Således finner man at thenna staden i förtiden varit på the fienteliga sidor tämligen til sit försvar befästat» ⁶⁸. Klinten i Törnbacken kallas än af äldre personer Krakaborg.

Vid Hagstugan i Säterbo skall, enligt uppgift, en borglämning finnas, nu öfvervuxen af skog. I Djupdalsängen (vid Lillkyrka) finnes en stenmur af 1 alns höjd, kallad Kapellet eller Ruderna. Sägnen om Iwar munk förlägges hit. Denne hade hållit till i kapellet, men slagit sig på skogslif, och sist röfvat en flicka i Djupdal. När folk uppbådades, sökte Iwar munk att fly men hann ej längre än till Vadsbro, där han upphanns. Med häst och flicka störtade han då i ån och omkom. Historien förlägges af folket till medeltiden.

Vid Ramstigen, strax nedanför Märhälla, finnes en stensättning i båtform, Jättens graf, hvaröfver vägen nu går, så att stensättningens spetsar ligga å ömse sidor om vägen. I Runstensbacken, en liten bit från runstenen, ligger en dylik skeppssättning. ½ fjärdingsväg bortom Urvalla, jämte Urvallavägen, ligger Hufsten, som förr haft ett rundt stenklot öfverst på stenen. Där har en kung stupat. Vid Kula (eg. Österåsen) har ett röfvarband bott. Vid Jättens hällar i Götlunda, strax invid Racksätersvägskälet, synas hästskor och hjulspår hela berget utåt.

Munkens trappor. Se ofvan!

______

I Fellingsbro finnas ättehögar vid Hedkrogen, Sällinge Sand, Spansta, Hällaåsen, Fellingsbro gästgifvaregård (bland de vackraste och bäst bibehållna i Fellingsbro), Kattlundsbacken på Öby egor (de största, vackraste och bäst bibehållna, 4 i rak linie liggande, alla med fotkedja), Nordlunds gärde, å en kulle midt emot Spånga. Vid Prestgården och på Vesslingby-åsarna ha fordom funnits ättehögar, nu förstörda. Skansar äro: Finnåkers, Romare och Spånga, Borfona skans, Nederby skans, som legat midt emot Kolneholme, Tingsberget vid Toje, en bergskulle, delvis omgifven af s. k. sträckmurar. Sträckmurar på Ekeby egor i en skogsbacke v. om byn (2 st). Vid Ålsänge 2 jättegrytor. På gångstigen mellan Oppebyberg och Svillinge, 1/16 mil från nämnda ställe, ligga 2 stenar lutade mot hvarandra, så att de bilda en mycket trubbig vinkel tvärs öfver en rännil. På den ena af dem är ristadt ett grekiskt kors. Stället uppgifves af traditionen vara begrafningsplats för en prins, hvadan stenen ännu betraktas med en viss vördnad af allmogen. En dylik ristning förekommer ock på gränsen mellan Granberga och Rinkaby egor i en stor sten, liggande invid sistnämnda bys husarboställe. En sägen, att i en hage i Säterbo ett kors skulle ha funnits rest, torde syfta på gamla tider. Strax bredvid S:t Olofs källa vid Vesslingby, där S:t Olofs kapell förr legat, stod förr lutad mot landsvägskanten, en stenhäll i tafvelform, som förmodligen varit en offerhäll eller ett offeraltare, försedd med rännformiga fördjupningar. Folket trodde, att en präst där aftagit sin kappa och trampat på den, då han blef kallad att gifva nattvarden, men nekade att gå, hvarefter märket i stenen uppkom. Nu bortsprängd. Vid Romare och Spånga skansar äro kulor i större mängd funna. Stenyxor vid Vesslingby, Tingsängen, Hedkrogen. Uppgifterna angående Fellingsbro äro benäget meddelade af brukspatron Atterling å Vesslingby. Kastellet å Fellingsbro kyrkogård, med sina 4 alnar tjocka murar och sin omkring 5 fot öfver marken sittande dörröppning, har troligen användts under Erik Karlsons krig.

______

Ruddammar, minnen från klostertiden, finnas talrikt i nejden.

Bland öfriga minnesmärken omkring Arboga äro älfkvarnarna de talrikaste. Sådana stenar med hål, hvari offrats åt älfvorna, ha funnits vid Guby, i Näsbyån, vid Kolbäck, ö. om Motgången, på Ellholms gärde (nu mossbevuxen), i Magnes gärde. Hål i Djekneklinten samt å Isberget vid Reuterberg torde ha blifvit gjorda i krigstider.

De gamla vägarna till staden äro ännu skönjbara. Mellanbergsvägen, medeltidens ridväg, på hvilken Magnus Erikson och Brigitta färdats, och Karl Knutson mången gång lyssnat till hofslagen af Erik Pukes ryttare, ligger, som förr, insvept i skogens halfskymning, drömmande om stolta minnen. Den har kommit fram vid Snarhem och därifrån förbi Galgbacken ledt ned till den gamla bron öfver Strömsholmen och Sonabäcken till S:t Olofs kyrka. Vid Strömsholmen synas ännu stenar, som kunna vara spår efter den gamla brokistan. Att vägen kommer fram vid Snarhem och Galgbacken är betecknande för den gamla offerlundens läge. Stubben af den huggna offertallen finns ännu kvar strax i ö. härom. De sista ättlingarna af medeltidens ek och lind växa vid backens fot. Den s. k. Djupmyravägen var, ända fram till Lilla Djupmyra, medeltidens ridväg västerut. Ifrån Lilla Djupmyra, där den nu kröker af upp till Djupmyra, fortsatte den fordom öfver ängar och bergsuddar till Sofielund. Vägen från Djupmyran råkade denna väg öster om myren, icke väster som nu, förbi Lilla Djupmyran. En annan utfartsväg från Djupmyran torde ha gått längre österut i brynet af den s. k. Djupmyra Lilläng.

Västerut gick en skogsväg efter Törnbergets bryn ofvanför den nuvarande vägen till Grindberga. En annan väg gick öfver Vinbäcken västerut, som ofvanför Lustigslätt skar den nuvarande Tjurlångsvägen. Å norra sidan af ån gick en väg västerut, som nu delvis finnes kvar och kallas Gröna vägen; en annan grenade sig från Hamrevägen bortom Skrikarberget och tog af till Koberg. Strax norr om Koberg krökte sig denna väg och tog i s.o. riktning (skärande Kobergshöjdens n.ö. hörn), tills den sammanföll med den nuvarande vägen till Hospitalet.

Fynd i Arboga. Vid gräfningar påträffas nederst ett lager af blålera, ofvanpå detta risknippen (vasar) och därofvanpå fyllning af grus. Å flera ställen anträffas väldiga pålar. Så helt nyss vid gräfning i nuvarande apotekaregården, där äfven en gammal gatläggning, kullrig åt sidorna, anträffades, som gått fram i norr och söder öfver apotekaregården och kommit fram i söder strax väster om kyrkans gafvel. På samma ställe hade en smedja stått. Där hittades slagg och 1 svärd, tvåeggadt och spetsigt. Att barkkar anträffats i nuvarande doktor Vettergrens gård, med frisk bark, är ofvan nämndt. De märkligaste fynden, som eljest gjorts, äro kulor af olika storlekar, öfver nästan hela staden. I Hjälmarvikarna hafva kulor ofta anträffats. Likaså i Herrängen samt vid Högsta. Vid gräfning af grund till margarinfabriken anträffades en stor mängd hästben, troligen efter någon strid. Eljest hittas ofta kreatursben (nötkreatur och svin). Människoben äro funna i fru Karlsons gård. En bödelsyxa har nyss hittats vid grundgräfning för stadskamrer Johansons nya hus. (Ö. kv. norr.)

Ett rundhvalf af tegel vid ån nedanför stadskyrkan var ännu för några årtionden sedan synligt. Detta har förmodligen stått i samband med någon hvälfd gång från klostret.

Vid gräfning å åkern mellan metodistkapellet och S:t Karin anträffades för omkring ett år sedan en massiv tackjärnskula, med mindre knapp ofvantill och en spets å undra sidan. Denna kula har troligen setat å något torn. Om det varit ett kyrktorn, kunde genom fyndorten ett uppslag gifvas för bestämmande af kyrkornas läge under medeltiden (den nya kyrkan?).

Af klosterkyrkans gafvel, sådan den ter sig bakom det tillbygda tornet, meddelas å nästa sida en skiss. Likaså å det gotiska fönstret ofvan sakristivinden.

I landskyrkan finnes ett gammalt rökelsekar i äldre gotisk stil, med gaflar och torn. En messhake med »Maria, Krist moder», är ej från medeltiden. I Säterbo finnes ett äldre krucifix. Kristus har krona, ansiktet är upprätt, midjan har kjortel, fötterna äro skilda. Krucifixet är troligen från 12- eller 13-hundratalet. S:t Olof, trampande på trollet Skalle, som har band om sin spruckna mage, och S:t Anna i sittande ställning, med Maria som barn på sitt knä, finnes också där. En broderad duk i landskyrkan, förr å predikstolen, bar inskriften: Hjälp Casper, Melchior Balthasar (Lohman, Arboga S. K.). En annan duk med bilden af Orfeus, spelande för djuren, är nu öfverlämnad till antikvitetsakademien. I stadskyrkans sakristia finnas gamla lås, i hvilkas plåtar äro inristade liljor och rosor i gotisk naturalism. En träbild af Zaccheus nederst å den nuvarande altartaflan är från medeltiden. Bilden var passande i den rika köpmanstaden och i en klosterkyrka, som var helgad åt fattigdomens riddare, han, som själf hade skänkt hela sin rikedom åt de fattige, S:t Franciskus. Crucifixet i stadskyrkan är ett renaissansarbete. En ljusstake af smidt järn med tre fötter och spiralvridet skaft samt 2 pipor för vaxljus, nu (1892) i författarens ego, torde förr ha tillhört kyrkan.

Portklapparne från medeltiden hafva oftast ringar i form af fjälliga ormar, bitande sig i stjärten. Sköldplåtar, hvarå dessa ringar äro fästade, äro ofta vackert sirade, vanligen i genombrutet arbete i renaissansstil. Andra, enklare, i form af hjul. Motiv från medeltiden gå igen i de följande århundradenas konst.

Målade takbjälkar i aflidne handlanden Blombergs stall visa snirkelformiga bladornament, som författaren sett i fragment från Riseberga kloster, och som återfinnas å de äldre grafstenarnas ornamentik. Å ett kafvelbräde från Himmeta anno 1731, som är i författarens ego, finnes hjärta med kors uti (S:t Franciski symbol), hjulkors, ros, den 7-armade ljusastaken etc. Å ett dylikt bräde från Fellingsbro finnes det s. k. tidshjulet jämte hostian. Å ett skåp från början af 1700-talet är hostian målad, omgifven af solgissel (gloria). Men icke blott det heliga går igen i konsten. Trollevapnet i landskyrkan visar en bild af det hufvudlösa trollet, med klor, svans och hängande bröst. Folket trodde sig känna igen den bilden. Å grafstenarna finnas ej blott kors, där möta oss äfven hexfötter (femuddar). Ja, på en grafsten framställas en hafsman och en hafsfru. Folket igenkände necken och sjöråt. Hvad under, att de så länge, trots kyrkans förbud, fortforo att tro på den värld af dolska makter, som de fått i arf af sina hedniska fäder?

I närheten af Arboga ha 2 märkliga fynd gjorts. 1838 fanns å Hamre Sätra 490 små svenska och danska mynt och brakteater af konung Albrekt, Christian I samt därjämte en metallkanna, hvari mynten legat förvarade. De flesta mynten, funna vid Hamre, ha varit från Eriks af Pommern tid. På Aspa egor vid Björskog fanns 1854 en stor vinkanna af blyblandadt tenn. En dylik med springande djur på grepens yttersida. I botten en rund blypenning med jungfru Maria och barnet.

______

Af ställen utom Arboga, där fynd blifvit gjorda eller fornminnen finnas, nämna vi Ellholmen (Alholmen), Lejonhufvudarnas gods. Det har under medeltiden legat å holmen midtför den nuvarande gården. En inspektor Olof Olofson Unge, d. 1709, har anställt gräfningar å holmen och där funnit gamla mynt, lämningar af dörrar, fönster, spislar, gropar efter källare mellan murarna. Denna holme kallades ännu i början af vårt århundrade Slottsholmen. En vindbro hade förenat det gamla slottet med fastlandet. Unges beskrifning, som varit i d:r Vesténs ego i början af 1800-talet, torde nu återfinnas i någon topografisk samling i våra bibliotek.

Sjölunda, söder om Arboga, säges fordom ha hyst munkar. Källarlämningar, 3 alnar höga, visas ännu. I en hage, Stenhagen, strax invid gården, är en väg anlagd till en rund kulle, där tvenne större, flata stenar, som tyckas ha tjänat till bord (eller altare?), märkas. Rundeln tyckes ha varit stensatt rundtomkring. Den är hårdt tilltrampad och torde i senare tider ha tjänat till lekplats. Folket säger att det varit en lustgård, dit munkarne gått och bedt. Äfven nunnor sägas här ha varit, men blifvit fördrifna, då en af dem »bröt förbundet». En sägen är, att en underjordisk, kopparklädd gång från Sickelsjö (här uttaladt Sikkesjö) ledt hit. Vid Sjölunda gård växa ask, ek och fläder (Sambucus race mosa).

______

Herr Nils Gedda var i midten af 1400-talet ägare till Munkerunna. Gref Svante Sture fick såsom hans arfvinge vid reformationen återbörda 4 gårdar i Munkerunna ⁶⁹. Detta är endast ett annan namn för Skäftrunna, emedan Eskilstuna kloster och senare Juleta kloster varit ägare däraf. Gedderunna kallades samma gods efter Nils Gedda. Det nuvarande Reutersberg är sammanslaget af Skäftrunna (det forna Munkerunna och Munkeboda i Säterbo ⁷⁰. Detta Munkeboda, hvars ängar lågo å ömse sidor gamla kanalen och som säkerligen förut tillhört något kloster ⁷¹, ägdes vid reformationen af Præbenda Rosarii i Strängnäs (troligen stiftadt af biskop Karl Rogge) vid samma tid, som Igelsätter tillhörde Strängnäs-biskopen. År 1511 brändes det af Nils Hansana. Vi hafva nyss nämnt, att namnen Riddarlund och Riddarlindorna äro minnen af Johanniterna. Den gamla gårdsgrunden, nu öfverväxt af trän och blommor, är ännu synlig. Där växa alm, lind och lönn, Lilium martagon, Convallaria majalis, Scrophularia nodosa, Rhamnus cathartica, Berberis, Lonicera, Sambucus nigra, Cotoneaster vulgaris. I trädgården å andra sidan om vägen: Aconitum, Aquilegia, Malva, Hesperis. En gammal ladugårdsbyggnad, med 3 alnar tjock gråstensmur och tegelmurade portar och fönster, torde förskrifva sig från medeltiden. Fönstren äro i stickbägsform. Ett par kvarnstenar, hämtade från Skäftrunna, ligga nu utanför en bod. De äro groft tillhuggna och hafva icke på flera hundra år kunnat drifvas af vatten vid Skäftrunna, där de dock en gång drifvits. En sänka i marken öfver en udde af Arbogaån, strax nedom Reutersberg, kallas ännu Lillströmmen.

Flere segelleder skola i forna tider funnits. Ortnamnen utvisa dem delvis. Ett ställe, Grafbakken, mellan Tjurlången och Arbogaån skall, enligt någras förmenande, vara lämningar af en gräfd kanal mellan mossarna, medan, enl. andra, major Dankvardt Liljeström i midten af 1700-talet där upptog ett dike för att afleda Tjurlången åt Arbogaån. Våra fäder redde sig emellertid bättre än vi och drogo båtarna öfver land, där hinder mötte.

En sägen är, att den gamla segelleden österut gått öfver Barkarö-fjärden (vid det nuvarande skolhuset) och kommit ut i Galten vid Ulfsund. Dybeck letade efter platsen för den forna kungsgården, men fann intet. Vid ett besök å Öråsen sistlidne Juli (1892) fann författaren i närheten af de nuvarande skogvaktarebostället flere väldiga grunder af hus, samt (af växter) förvildad humle, Viburnum, Lonicera, Berberis, Cratægus, Prunus spinosa, hägg, rönn, päron, apel (?), Rhamnus cathartica, Ribes alpinum, Scrophularia, Fragaria elatior, vilda krusbär, krikon.

Växterna spela, såsom vi sett, en icke obetydlig roll såsom lefvande minnen på den plats, där de först sattes i jord. Petasites växer sålunda ännu vid Dåvö, där S:t David säges hafva landstigit. Som bekant blefvo under den katolska kyrkans tid växterna stänkta med vigvatten i kyrkan och välsignade för det bruk, hvartill de skalle användas. Denna växtvigning sker ännu i dag i katolska kyrkan på jungfru Marie himmelsfärdsdag. Hon är blommornas drottning. Jungfru Maria glömdes ej så lätt. Vårt folk sjöng psalmer till hennes lof, ända tills den nya psalmboken utkom 1819. I växtvärlden lefver hon i blommornas namn. Jungfru Marie hand (Orchis), jungfru Marie bär (Rubus saxatilis), jungfru Marie sänghalm (Galium verum), jungfru Marie kyrknycklar (Lotus corniculatus), jungfru Marie ögonhår (Drosera) och många andra vittna därom. Folket använder ännu i dag samma växter, som de fingo vigda i klosterkyrkan. De känna deras egenskaper, lika väl som om de hade läst själfva Peder Månsons (Vadstenamunkens och Västeråsbiskopens) örtebok. De veta, att Johannisört, Tibast, Vivang och Velamsrot äro nyttiga mot trollen, Munklufva (Aconitum) likaså, som än i dag växa i hvarje täppa i staden och på landet rundtomkring. De binda midsommarkransar med 9 sorts blommor, som under medeltiden, och sofva på dem för att drömma om sin käresta. Vid Jäder har folket midsommarafton dansat, klädda i ormbunksblad, som anses blomma hvar midsommarnatt. Detta bruk räckte inpå 1850-talet. De veta örter, som gifva kärlek och som döda den. Men de ha ej blott detta i minne. De veta, att aspen darrar, för det han en gång var trädet i Kristi kors. De kalla hans hängen för palmer, därför att de under katolska kyrkans tid gingo till kyrkan med dem och fingo dem vigda vid påskatid för att sedan bevara dem till nästa år vid samma tid.⁷² Folket har ofta ett mycket känsligt sinne för växtvärlden. Det var nog munken, som först ledde deras uppmärksamhet på örternas innerligt rara doft, deras välsignade läkegåfvor och deras blommande prakt. Nu finnes ingen stuga så arm, att den icke har både lilja och ros. Kanhända dock att folket har glömt, hvad de fingo lära af den allra första liljan och rosen, att i Guds gårdar växa till sin skapares lof med liljans snöhvita renhet och rosens brinnande hjärteglöd. Det var nog det munken menade, när han kallade sin lilla boning »Ökna» och satte de första blommorna där.

Ännu ett fornminne hafva vi att anteckna, källornas namn. De äro dels af hedniskt ursprung, såsom Glädjekällan, Silfverkällan, Kopparkällan (efter offren däri), Hästkällan (Fröjs källa). Dels bära de helgonnamn, såsom Helge Svens källa, S:t Olofs källa (vid utförsbacken till Kråkdiket), nu uttorkad, Rakels källa vid Finla (juletamunkarne ha innehaft Finla). Andra källor äro: Bullerkällan vid Skäftrunna, Dunkällan vid Skogtorpet. Flera af dessa källor äro s. k. trefaldighetskällor och klädas trefaldighetsaftnar med blommor och grönt.

Helge Svens kapell. Sist bjuda vi läsaren på en vandring till lämningarna af Svens kapell. De väldiga ekarna kring kapellet äro försvunna. Endast ett brakvedsträd växer utanför dess korvägg, som förr. Där gingo medeltidens människor och fingo sin hälsa åter. Blott beröringen af trädet ansågs gifva hälsa och krafter igen. Längre upp i backen växer gentiana, den ört, som S:t Brigitta tuggade, hvar gång hon sagt ett syndigt ord, för att påminna sig syndens bitterhet. Gentiana kallas också än i dag gallört af folket. Törnbuskar med bleka, vilda rosor, aklejor, medeltidens älsklingsblommor, och berberis, hvaraf munken gjorde sitt röda bläck, växa spridda här och där kring ruinen.

I en sten bredvid kapellet är ett hjärta urhugget. Det kan vara en vanlig kärlekssaga, som blifvit inristad däri, men det kan ock vara något annat. Hjärtat var för medeltiden en bild af kärleken till Gud.

Kapellruinen äger följande dimensioner: murens höjd, där den är högst (i söder) 1,8; i öster ej fullt 1 meter. Kapellets längd inuti 900 ctm., bredd inuti 565 ctm. Murarnas bredd i det närmaste 1 meter. Tegel, 8 ½ ctm. tjockt, 14 ctm. bredt, fanns, liksom en mängd spik, vid den i sistlidne Juni anställda gräfningen (1892).

Vid korväggens midt låg en sten. Söder om stenen var utmed korväggen en graf, 190 ctm. lång och 80 ctm. bred, 85 ctm. djup ifrån korväggens nederkant. Denna graf var djupmurad å östra och södra sidan. Ett bevaradt skelett hvilade i denna graf med kraniet åt norr (altaret?) och fötterna åt söder. I norra hörnet af korväggen lågo, omgifna af ett med aspspån blandadt murbruk, några benkotor. Aspen var för medeltiden korsets heliga träd. Närmast det först funna skelettet i den murade grafven, men utmed södra väggen, lågo i samma graf, med hufvudena i väster, tvänne skelett, hvaraf det ena till vänster kortare, förmodligen man och hustru, som här återförenats i döden. Bredvid dem, norrut, låg i en djup graf ett lik. Nu följde norr om detta ett skelett, som ej blifvit begrafvet i linie med de nyssnämnda tre, utan låg något längre i väster, så att dess kranium befann sig utom linien för de trenne föregående. Det näst följande liket, norr om det sistnämnda, låg däremot i linie med de trenne närmast södra väggen. Därmed var grafserien afbruten. Väster om de nyssnämnda uppgräfdes 3 skelett, hvaraf tvänne lågo i rad jämte hvarandra, det tredje något mera i väster. Spridda ben funnos för öfrigt här och där. Alla liken lågo med hufvudena mot väster, efter den äldsta kristna kyrkans tro, att Kristus vid sin återkomst skulle komma från soluppgången, hvarför de döda, då de stodo upp, borde möta honom med ansiktena vända mot öster.

Kapellets ingång var i väster. En väg har därifrån gått nedför backen och tvärs öfver de forna hagarna kommit in på den ännu s. k. Kapellgatan. Många af stenarna i backen äro mycket nötta. Jämte benen, som lågo höljda i murbruk, fanns ett björkblad af prässadt järnbleck. Att äfven detta haft en symboliskt-religiös betydelse, förstås af sig själf. Det kan, så som det anträffades, väcka tanken på det lif, hvars blad icke förvissna, att icke tala om bladet som en bild af uppståndelsen. Det öfriga, som vid gräfningen anträffades, var af mindre betydelse. Ett murarlod af bly, resten af ek, kol (efter brand eller eld uppgjord i kapellet), bösskulor, utvisande, att jakten gått fram öfver kapellruinerna, stycken af sinder, bevisande, att här funnits smältugnar under medeltiden, brynstenar, skelett af djur, en svarfvad hylsa af ben, troligen utgörande sprund till kommunionkärl, samt olika stenarter (sandsten) och tegel, några fragment af det senare tydligen utvisande, att de legat i ett muradt tegelgolf, hvarunder grafvarna befunnit sig på endast 1 fots djup.

Den mängd spik, som fanns vid gräfningen, gör det antagligt, att kapellet haft träöfverbyggnad. Har denna varit ursprunglig?

Förste stadsläkaren m. m. d:r C. Wettergren i Arboga har undersökt en del af de uppgräfda benen och meddelar följande: »Öfvervägande tillhörde de mankön af medelstorlek. Skelettdelar funnos dock af åtminstone 3 kvinnor, två mera storvuxna, men en mycket liten och späd. Det enda hjässhvalf, som fanns tillgängligt, hade antagligen tillhört en man, och det af hög intelligens». De öfriga kranierna hade likaså ovanligt utbildade hjässhvalf. Ett af dem visade ett hål, som af ett hugg- eller stickvapen.

Kapellet har undergått rannsakning, kanske sköfling, förmodligen i samband med reformationen. Under 1600-talet höllo tjufvar till där om nätterna och gömde i ruinerna det rof de fått i staden. Protokollen intyga detta.

Då grundstenen i n.ö. hörnet upptogs, befanns, att i murbruket därunder en orm blifvit inmurad. Således hedendom midt i kristendomen! Ormen ansågs vara ett heligt diur, och ännu i dag finnas de, som borra hål i syllarna och plugga in en lefvande orm. Den här inlagda ormen röjdes genom det runda hål, som bildats omkring honom i murbruket.

Sekel efter sekel har gått och människorna hafva släkte efter släkte stigit ned i sina grafvar, sedan det lilla kapellet på 1300-talet blef vigdt till ett fridens hem. Människoskarorna, som böljade dit upp under klockornas klang, finnas icke mer, den hvite cisterciencermunken, som på väg från Juleta tittade in i kapellet, den svarte, högtidlige johannitern från Eskilstuna med sitt guldkors, den förnäme, svart-hvite dominikanen och den gråa franciskanerbrodern, som alla bådo sin bön för dem, som hvilade därinne, hafva gått all världens väg. Munksången, som för den tidens människor var himmelsk musik, har för längesedan förstummats. Samma sol, som lyste öfver de döda benen, när de nu gräfdes upp, har en gång strålat öfver de lefvande. De ha vandrat ungdomens och glädjens lätta steg i medeltidens Arboga, och de skulle, om de stodo upp igen, kunna säga oss långt mer, än vi veta. Men i det stora hela kunna de icke säga mer. När själamässan lästes öfver de döda, då låg i bönen för deras eviga frid ett erkännande af att denna frid icke finnes på jorden. Det visste de själfva, medan de lefde. Därför mängde sig i all medeltidens lust en smärtsam tanke på alla dem, som ännu icke hunnit till det eviga lifvets frid, och denna sorg fick kärlekens bästa uttryck i bönen: "Pacem æternam dona eis, domine!" ⁷³. Hvem räknar, hur ofta den bönen i tårar bads öfver de multnande benen härinne?

Nästa avsnitt ¦ Innehåll