De moln, som svepte konung Eriks lyckostjärna i mörker, började skocka sig redan 1561. Det var på Arboga riksdag 42, det år, som hertigarnas makt inskränktes. De glömde aldrig detta. Just här i Arboga sägas bröderna ha öfverenskommit om att göra uppror mot Erik. Det var 1567 om hösten, då Johan nyss kommit ur fängelset med harm och hat i hjärtat. Minnet af Arboga artiklar låg bakom detta beslut.
Religiösa syner och tecken lågo i luften. År 1560, den 19 Juli, hade allt folket i Arboga under ett starkt oväder tillika med sin kyrkoherde lupit in i kyrkan, där ljus tändes och mässa lästes, och ingen visste, berättas det, annat än den yttersta världens dag var för handen.
För Erik själf har religionen, såsom alltid är fallet med sinnen, som hans ännu var, fått ersättas af vidskepelse. I ljusa vinternätter läste han sina öden i stjärnorna. Om religionen i hans lif fick någon plats, var det blott som tjänarinna åt hans romantiska drömmar.
På Arboga riksdag 1561 yrkade Erik på afskaffande af flera katolska ceremonier. Det var ej endast Beurreus, som bevekt honom härtill. Då förslaget mötte motstånd af ärkebiskopen Laurentius Petri, som vädrade calvinskt kätteri häri, var Erik nog naiv att bekänna, det han fruktade afslag på sitt frieri till drottning Elisabeth, om hon finge veta, att han i sitt eget kungarike ej mäktat genomdrifva en sak, som måste vara henne, såsom sträng calvinist, behaglig.
Efter riksdagen ligger Erik kvar i Arboga och väntar på bröllopet med Elisabeth samt ordnar regeringen för sin bortovaro.
I friareärenden har dock Erik ej blott ett järn i elden. Medan han underhandlar om drottning Elisabeths hand och bjuder 10,000 daler åt den, som bringar hennes favorit, hertigen af Leicester, om dagen, gör han erbjudanden åt Christina af Hessen och Renata af Lothringen. Instruktionerna för Eriks legater i beskickningen till den senare äro gifna i Arboga 43. De skulle se till »att hon var frisk, degelig, välväxt, icke mycket mager och sperrlemmad, hvitlätt med oförfalskad färg, stötte ock håret något i svart, så låge ej magt däruppå, endast hon kunde behaga i förenämnde stycken, vore med goda seder och åthäfvor begåfvad samt icke spotsk, utan lustig». Redan nu börjar han misstänka, att prinsessan, om hon ville komma öfver till Sverige, skulle blifva förgifven på vägen.
Det är renässansens låga kvinnoideal, som möter oss i nyssnämnda bref. Erik var en renässansmänniska, liksom brodern Johan, ehuru de tagit med sig hvar sitt arf af medeltiden, Erik riddarväsendets månskensvärld, Johan klostercellens mystiska drömmar. I jämförelse med Gustaf I:s sunda realism med dess skarpa syn på verkligheten, blifva hans båda äldsta söner båda en slags riddare af den sorgliga skepnaden och båda i det hela främmande för sin tid.
Eriks lynne förnekar sig ej i brefven af hans hand, som förvaras här 44. Sin vana trogen färglägger han och förstorar alla bedrifter, äfven de tvetydiga, hvarom han varit med, ja, gör själfva nederlagen till segrar. År 1564 begär han krigsfolk till sjön och påminner om vikten af att ha fri seglats för sjöstäderna, hvilket ej är möjligt, då fienderna äro i sjön 45. Det är nu Eriks mening »att afverja vore fienders, de danskes forredelige forehaffvanden». Erik erkänner, »att vort örligsskepp varit till mangels med vore fiender i sjön», men det var ej så farligt, fortsätter han. Visst ha de våra tagit skada, »men likväl hafver man, Gudi dess lof, därigenom gjort fienderna ett manneligt afbräck och niderlag, så att de fyradubbelt skada hafva bekommit, förutom hvad som sönderskjutet är. Ja, hade det ej felats »varaktigt» folk, hade vi förföljt fienderna och nest Guds hjälp nedlagt dem». Nu begär Erik hjälp med skeppsfolk och krigsfolk.
Ett annat bref (1565), med begäran om tillförsel till lägret, talar äfven om Eriks afsikt att manligen angripa fienderna och göra dem afbräck. År 1567 talar han om hur de danska »öfverdådeligen begifvit sig öfver gränsen och nu plundra och sköfla i Östergötland, thet oss tyckes alldeles illa vara, och vi uti egen kongl. person ville äfven gärna vara med där till att nedergöra och hämnas, såsom vi tillförene ock några resor gjort hafva, hvar våra lägenheter sig så kunde begifva och vi icke förhindrade vore».
Eriks flesta bref till Arboga röra krigsärenden. Så begär han skutor till Rewal 1561, skrifver om inkvarteringar 1553 och 64, hotar med privilegiernas förlust, om ej öl, brännvin och annan proviant anskaffas till hären 1560. Klagomål öfver olaga utpressningar synas ha nått konugens öron. År 1568 tager han i ett skyddsbref hela Arboga borgerskap med hustrur, barn, tjänare och egodelar i sitt hägn och försvar.
I samband med krigsrustningarna står inrättandet af Arboga faktori genom inkallade utländingar 46. Detta faktori blef för Arboga det varaktigaste minnet af Eriks regeringstid. Embetsgatan nämnes 1580, troligen n. v. Smedjegatan.
Konungens nämnd finna vi i Arboga 1566. Rannsakning hölls då om ett ärekränkningsmål. Borgmästare och råd hade blifvit skyllda tjufvar och förrädare, men frikändes.
Eriks kungsfogdar härstädes voro Marquard Holst 1563 (under hans tid utgjorde staden i öreskatt 150 mark) samt Ambjörn Svenson 1568.
