Det har blifvit sagdt, att Carl IX i mycket var en gengångare af sin store fader, hvars begynta verk af honom afslutades. Äfven i Arboga bevarades genom honom de gamla vasatraditionerna. Till donationen af kungsfisket lade han gamla kungsgårdens egor, som 1600 donerades till Arboga stad mot 78 skeppund stångjärn i årlig skatt, med undantag af Kohagen och Hamre äng, »hvilka såsom förr skola ligga under gården» 81. Detta var den s. k. herråkersjorden, som ännu i dag är indelad på stadens borgare 82.
Själfva kungsgården, som under Carls regering beboddes af fogden, och begagnades som en slags gästgifvaregård, förbygdes 1600.
På Arboga riksdag 1597 hade frågan förevarit om stadens privilegier och handel. Med anledning af de förnyade klagomålen öfver kränkning af dessa privilegier och intrång af obehörige i stadens handel, tillsattes 1602 gode män att »rannsaka efter stadens privilegier, hvart de äro tagne vägen». Redan i konung Johans tid 1579, 1581, hade mått och steg vidtagits för att utröna orsakerna till städernas förfall. 1604 sammankallas till följande år några beskedliga män från hvar stad, som hade kunskap om handeln, för att rådslå och uppgifva medel till städernas upphjälpande. Detta handelsmöte samlades i Arboga i Juli 1605 och räknade ombud från Upsala, Enköping, Sigtuna, Västerås, Hedemora, Torsälla, Köping, Enköping, Örebro.
Alla ombuden protestera mot stockholmarnas handel i bergslagen. Vidare yrkas, att intet järn måtte köpas, utan af dessa städer (Gustaf Vasas bref af 1544 åberopas). Likaså, att de förmögne män, som dagligen drifva handel i bergslagen, städerna till prejudice, måtte tvingas att upphöra därmed, eller flytta in i städerna och betala skatt; att de drifvare från sjöstäderna, som uppköpa järn och koppar samt hudar och andra produkter, måtte drifvas därifrån, så framt uppstäderna icke må gå under; att prästers och bönders olaga hamnar måtte förbjudas, och de själfva förbindas att söka närmaste städer. För sin egen del gör Arboga anspråk på utländsk seglation, och begär, att de gatuboder vid kyrkvallarne måtte ödeläggas, som nu brukas af främmande köpmän, hvilka, utan att bo i städerna, drifva förköp där och hafva större förmögenhet än någon borgare i städerna.
Inom Arboga gäller det ej mindre att bevaka sin rätt. En strengnäsbonde hade 1582 farit med pyndare i egen släde. Nu klagas öfver att gäddegårdsbonden håller egen stapel 1606. Förbindelsen med utlandet tyckes dock vara större än förut. Flere lybeckare vistas här i affärer och äga gårdar i Arboga vid denna tid.
Den ordning, som var utmärkande för hela Carl IX:s regering, återfinna vi afspeglad i hans åtgärder här. 1602 fordras räkenskap af stadens borgmästare, 1611 namnes revision af kämnärernas räkenskaper. Våghus bygges 1605. Tullskrifvare namnes 1604. För handtverksembetena i Arboga utfärdas privilegier 1605.
Af inkvarteringarne hade borgarna mycket obehag. Här lågo tyskar (1603), skottar (1608) och engelsmän (1611) i borgeläger, och gång på gång är det »parlament» mellan dem. 1611 slogos franska soldater på torget 83. Ej underligt, att klagomål förspörjas öfver borgelägret. Daniel gullsmed säger, att k. majestät undt oss undantag. Samma klagan höres öfver båtsmanhåll och inkvarteringar af båtsmän. De fattiga ledo mest häraf. År 1601 blef afsagdt, att de, som icke vele utgöra åkerskatten och tomtören, skola båtsmennerne gästa, till dess de hafva utgjort. År 1604 förebrås staden, att icke med välvillighet mottaga det här förlagda skeppsfolket. Det kan icke förundra oss. Stadens fännika jämte 2 trummor och 1 pipa inger ingen respekt hos de öfvermodiga soldaterna.
Inkvarteringarna stodo dock under befäl. Värre var det med enskilda marodörer, som satte bygden i skräck. En sådan var Matts trummetare i Hamre.
År 1610 inkom Lars Gunnarson i Hamre för rätta, bekende och hela byn, att de alla äro rädde för honom (Matts), så att de icke få gå i fred för honom för hans orett och öfvervålds skull. Hade röfvat öl i Hamre och bjöd en hop gastar uppå. Hade stulit i Björskog och 1 oxe i Skedvi. Item stal han en dreng Isaak Jonson från hans husbonde och stal en hest ifrån en knekteenkia på skogen och voldförde drenghen till Arbogha och solde honom bort till Olof Erson i Näsby.
Följande år har Matts trummetare utfärdat en obligation, så lydande:
För alle de gode män, som detta mitt närvarande öppna bref händer före att komma, då bekenner jag mig, Matts trummeter, boendes i Hambre i Arboga socken och här med veterligen gör, det jag, fattig karl, hafver illa försett både med rappande och röfvande ifrån godt folk och afhendt därifrån, öfverfallit, slagit och illa trakterat godt folk och för sådana mine slemme bedrifter är jag blefven antastad och insatt i stadens fengelse och på Arboga rådstuga för en sittande rätt af mine anklagare och vederparter för min missgerning ifrån lifvet dömd, dock för månge mans förbön, efter jag hafver lust att låta bruka mig för riksens fiender, är jag, fattig karl, förlosat, med sådana vilkor och förord, att där jag vidare med 2 heller 3 mans vitnen blifver beslagen, heller antingen här i Arboga stad, heller uthom i väg eller vägamot, at jag gör någon våld heller oförrätt med undsägan, hugg eller slag, heller någon annan oförrätt tillfogar någon menniska, vill jag vara förpliktad att pläga lag och stå en tjufve rätt som en tjuf och rånsman bör att göra och aldrig begära någon nåd, dess till visso att jag detta mitt utgifna bref obrottsligen hålla skall, hänger jag mitt arfteliga bomärke här under, efter jag icke signet hafver, som skrifvet är i Arboga 11 Nov. 1611.
Detta oaktadt är han ånyo instämd följande år. Skotte Lasses hustru har då blifvit slagen och rånad, item en fattig enkia hafver han slagit blå öfver sin hela kropp, så att hon icke kunde gå en tid utan krycka, bäfvade och skalf som en fisk. Rörmesters Anders, borgare i staden, honom hafver han slagit i ansigtet så blå som en kettilbotten och slog all hans fönster sönder. Detta var dock icke allt.
År 1613 den 25 Febr. kom Isaak Erson en ung drengh, född i Småland i Sönderbo häradh uthi Berga socken uthi Vänerby, och gaf tillkänna, att Matts trummetare hafver stulet honom ifrån sin husbonde, för ett åhr sedan, och stal en hest ifrån en knekteenkia uppå skogan och voldförde drenghen til Arboga och solde honom bort til Olof Erson i Näsby för 2 tunnor spannmål, 1 tunna råg och 1 tunna malt. Ithem någon tid derefter tog åter Matts samme drengen med vold ifrån bonden och sålde honom bort till Lars Gunnarson i Hambre för en spann mjöl och ett ungt fåår.
En anteckning i prot. 1612 säger, att Matts trummetare var stadd i konungens tjänst och kunde intet uppehållas, utan han föreskref sig att aldrig vilja komma igen med någon sak eller öfvervåld vid sitt lif tillgörandes.
Vid hären trifdes han icke länge. År 1605 heter det: De, som hugga ved i skogen till stadens bro, röfvas på mat och öl af Matts trummetare, som rymt sin fana. En himmetabonde hade tappat en säck på vägen. Denna tog Matts trummetare och löpte till skogs därmed.
Med sådana exempel för ögonen blef borgerskapet själf förvildadt. Det hörde ej till ovanligheterna att komma med laddade bössor på rådstun.
Ett slagsmål på rådstun, hvari borgmästare och råd deltogo, 1604, upptager i protokollet flera sidor. När borgmästare och råd satt sig, kom fogden Hans Hindrikson in och sade: Hvad hafven I nu för hender? Matts Mickelson, borgmästaren, svarade: här äro några bref, både gamla och nya, som vi hafva emot de främmande. Viljen I höra dem och stå bi med oss, att vi måge njuta thet något till godo? Hvi spörjen I mig, blef svaret, hafver jag någon tid föraktat edra privilegier, heller hvi frågen I mig? Jag tycker, det är best, att man låter rådstugan bestå i dag, efter jag hörer, I ären åter fulla igen. I kunnen aldrig gå på rådstugan, med mindre I ären druckna, heller hafver jag något obeskedligt talat. — Efter denna ingress aflägsnar sig fogden Hans, derefter kommer Mårten Svenson in och helsar: Sitter i Guds frid, Edle och velbördige, gode män. Then mig hafver något til tale, så sette sin fot emot min, heller han är sjelf en tjuff til thess han bevisar mig. Då borgmästarn, Matts Mikilson, ber honom vara stilla, grep Mårten honom i armen, och då en rådman Sten Hanson lade sig uti saken och bad, käre stalbroder, tag sakta för dig, så slog Mårten i bordet med sin näfve och sade: kom, du din skelm, in till dess du kan bevisa mig. Då sade borgmestarna och alle rådmennene till kemnärerne: tager honom och hafver honom i kistan, så länge han sofver ölet af sig. När kämnärerna sökte få bugt med honom, »slog han och sparka, som han varit vill». När han efter stort tumult ändtligen blifvit insatt i kammaren, »skelte han allt öfver hufvud för skelmar och äreförgätare, så länge man orka höra honom».
När fogden fick höra, att han var insatt, tog han sina tjenare med spjut med sig och bröt upp dörren till kammarn samt tog fången ut med orden: Kom ut, lätt se, hvem dig tager ur min hand, och gingo så åter tillhopa och satte sig att dricka. När byfogden gick förbi, der de sutto, blef han öfverfallen af Mårten Svensson. Borgmästare och råd beslöto nu att sända till H. F. N. och rapportera saken samt fordra sin rätt emot fogden. Fogden underrättades härom och svarade: ja, drager fritt, jag vill möta eder hos min nådiga herre, men bed borgmästarne komma och taga Mårten Svenson ut ifrån mig. Så vardt då ändtligen Mårten satt i kistan.
För att fullständiga tisbilden talar ryktet i Arboga om en sjöröfvare. En Lasse Olofson beskylles att ha bragt många skutor och skepp om halsen. Bland borgarne själfva få vi ej vänta frid, när själfva borgmästaren, Peder Nilson, genom lysning af kungsfrid måste skiljas från sin vederdeloman. Mest framträda djeknarna. Jonas Laurentii var en hästtjuf och kyrktjuf, som, efter stölden af »blåmysare» i kyrkans kista, somnat in och greps af klockaren, som fann honom, när han kom och läste upp 84. Denne Jonas var omyndig och förvistes därför staden och skolan. En djekne, Samuel, trakterade en annan gosse med knif och marterade honom illa. Vid djeknarnas sida husera soldaterna 85.
Brännvin och kortspel nämnas nu första gången i samband med sönderslagna fönster 1602 86. På Vreten föreföllo de värsta uppträdena. Slungatan låg där, och gref Jöns fick intyg om att i Persmessan ha fört vakten redeliga, hvilket behöfdes bland det lösa folket, som »drucko och svermade med en hop lööst parti». Gästgifvare var bland andra Kalstens Erik, sunnan 87. Landtfolket kom antingen på hästrygg eller i båtar till torgdagar och marknader. Gatorna voro i miserabelt skick. Daniel Persons syster föll i en dynggrop och bröt armen af sig under ett kärrhjul. Detta föranledde ett påbud, att alla dyngiekistor skulle föras af gatorna 1606. Värst var det under de s. k. »sketnomarknan» 88. Med de sårade plåstrade mester Dionysius, som hitkom 1598, och jämte honom Jacob bårdskerare och Jeronymus bårdskärare 89.
Råheten och okunnigheten gingo hand i hand. År 1598 omtalas, hur galgrep och spånor af galgstocken brukades mot tandvärk. Lasse Olson sjöröfvaren, har »handel» med en trollkona för att få lyckosam resa. Petter Mårtman har något under tungan, så att intet biter på honom. Ett mord begicks i Persmessan. Den mördade hade strax före mordet sett en svartklädd ryttare på en svart häst 90 och hade, trots alla varningar, liksom omedvetet drifvits fram till platsen, där mordet skedde. Vid Stensta i Fellingsbro är en karl besatt af onda andar. Han sjunger: Guds fam under statt oss bi, lustigt som tusan djefla. En skrifvare hade af honom blifvit kallad backeharr, hultheharr, talleharr 91. Han sade sig af djefvulen ha fått makt att basta och binda alla däruppe. När han las till Gud, sade han: mat i tusen djelfla namn, honom hör jag till, han föder och kläder mig. Det är ej blott bland folket, som denna vantro herskar.
»Bispens hustru» i Västerås, Malin Larsdotter, intygar egenhändigt 1605, att hon varit med om att döpa ett barn — ante partum — på det att det måtte få en själ. I jämförelse härmed är det obetydligheter, när det omtalas, att Jon Starks hustru, Karin, ej kan stå still i sin kyrkstol, eller något längre fram, att en skräddare fick mun och näsa i blod, då han gick till sakramentet.
I alla händelser var det på tiden, att kyrkan blef färdigbyggd, så att evangelium där fick förkunnas till själarnas frälsning. År 1603 börjar timmerkörning till kyrkan. År 1605 handlas med Erik tornbyggare i Uppsala, att han skall förfärdiga vår stadskyrkia. Samtidigt utsågos Anders Persson på vreten och Store Clement på vreten att följa tornbyggarna i skogen. År 1606 antogs organist af staden med 25 dalers lön.
Under allt detta följas rikets ärender med deltagande. Staden får bref om orsakerna till Sigismunds afsättning samt Linköpings blodbad. Norrköpings riksdagsbeslut kungjordes af ståthållaren i egen person, hvarvid allmogen tillfrågades, om de ville blifva vid samma beslut eller ej. Då bejakade allmogen, att de ville blifva vid samma beslut efter sin förmåga.
Till Örebro riksdag utsagos som herredagsmän Harald Månson (rådman), Cleophas Antoni 92 (af menige man). Riksdagsbeslutet upplästes 1611. Samma år kungligt bref om afsändande af herredagskarar till Nyköping.
För de pågående krigen höllos tidt och ofta utskrifningar. År 1605 befalles, att hvar 10:de man skall utgöra en karl i kronones tjenst, och tillsade och lofvade ståthållaren på konungens goda behag, att borgerskapet må uppsöka de löse gångare, hvar de dem finna kunde, och sedan dem i tjensten annamma och upptaga. Kort därefter, 1606, upplästes K. M:ts mandat, förmelandes att hvilken ung kar hafver lust att bruka sig för riksens fiender för frelse och förvärfva sig sköld och hjälm, de skola blifva anammade och få gods och gårdar, de som sig med trohet vele bevisa.
Den präktiga drabantmunderingen lockade nog många med »svärdstaskerna, gördlarna, de hvita hattarne med gula fjädrar». I verkligheten var det något helt annat än hvad som lofvades. Många hade rymt sin fana och rappade och röfvade kring om landet 93. I skogarna kring Arboga husera varg och björn, till hvilkas utrotande skallfogdar tillsattes. Människorna hade genom krigen blifvit vilda som de.
