Historiska personligheter. I. Engelbrekts mördare, Måns Bengtson, har säkert mången natt här i Arboga gått i mörka tankar utanför klostrets port, där lyktan brann för alla själars frid, eller rysande vaknat upp ur sin sömn, då hans öra träffats af mariaklockans klämtslag för de döda.
Måns Bengtson var lagman öfver Nerike, liksom sonen Johan, och syskonbarn med Nils Sture. I Arboga hade han två gårdar, en sunnan, en nordan ån. En gård köpte han vid Valdemarsgränd i Stockholm af Påvel krögare 1454. Hans uppbrusande lynne visar sig af en rättegång med Didrik Grewenstein 1462, från hvilken Måns Bengtson ryckt hans halmhatt, förrän de antingen åto eller drucko. År 1456 företedde Måns Bengtson inför rådhusrätten härstädes ett fastebref å en half kvarn, som hans far, Bengt Stenson, köpt af Jöns Karp. Själamässan, som i Arboga kloster hölls för den döde, hade säkert sin grund i dottern Brigittas 31 oro öfver fadrens själ.
Måns Bengtson själf hade i lifstiden ihågkommit Juleta kloster med en donation till själamässa. Måhända skänkte han då den halfva kvarn, som nyss blifvit nämnd. Höjens kvarn innehades 1466 af Anders mölnare på Juleta klosters vägnar.
På Ekeberg vid Hjälmaren bodde en af Måns Bengtsons döttrar, gift med väpnaren Jusse Iwarson. Efter honom innehades Ekeberg af Anders Pederson, en af konung Hans fogdar och gift med änkan efter Abraham Kristiernson Lejonhufvud (också dotter af Måns Bengtson). Något senare är en styfson till Anders Pederson, Erik Abrahamson Lejonhufvud, drottning Margaretas fader, innehafvare af Ekeberg 32. Dessa tre innehafvare af Ekeberg äro ofta inne i Arboga.
II. Efter Måns Bengtsons död nämnes sonen, välbyrdig sven Johan Magnuson på Göksholm. Han var, liksom far och farfar, riksråd och sålde 1494 en gård i Arboga till Jens Anderson. År 1500 var denne Johan Magnuson, jämte Hemming Gadd, Sten och Svante Sture, en af hufvudmännen i den resning, som, efter danska härens nederlag i Ditmarsken, af det svenska partiet gjordes mot konung Hans.
III. En son till Johan Magnuson, Åke Hanson, ståthållare på Örebro slott, var 1507 inne i Arboga och ägde då en kvarn i trakten, som kallas herr Åkes kvarn.
Karl Knutson fick under sina många besök här i Arboga i rik mån erfara lyckans växlingar. Här i nejden lågo ofta Erik Pukes skaror i försåt för honom, när han nalkades hit. Ingen krökning af vägen, intet skogssnår lämnade honom säker för öfverfall. Sin gård såg han sköflas, sin norska krona såg han sig beröfvad just här. Det, som väcker vår sympati, är det resignerade jämnmod, hvarmed han bär allt.
Jämte Karl Knutson voro Erik af Pommern, Kristian I och Hans ägare af gårdar i Arboga. Erik af Pommern, Kristofer af Bayern afsattes, Kristian II uppsades.
Sturarnas samband med Arboga är af det föregående kändt. I. Sten Stures främsta förtjänst emot staden är att hafva utrotat röfvarväsendet på skogarna häromkring, som tog en sådan fart genom Erik Karlsons vilda röfvartåg. Af »gamble herr Stens räkenskapsbok», förvarad i Riksarkivet i Stockholm, finna vi, att han varit ägare af Djupmyra, att han i Arboga ägt en kålgård, inköpt af fogden Knagh, samt en kvarn invid Arboga, kallad Nykvarn. Dessutom ägde han Nannberga i Götlunda och hälften af Valön, hvars andra hälft hörde under Strengnäs domkyrka. Alla dessa gods ärfdes af Gustaf Vasa. Jämte Nils Sture bar Sten omsorg om stadens laglydnad och förkofran.
II. Nils Boson Sture vardt en gång beskylld för att föra ett slappt regemente i Arboga. Protokollen visa ingalunda någon slapphet, utan ifver för laglydnad, ordning och rätt, äfven då det gällde att straffa egna tjänare. Stadens uppbyggande, efter den stora branden, var till stor del hans verk. Under allt detta finna vi honom tidt och ofta, ända till 1489, i rätten, ofta åtföljd af andra rikets råd. Sistnämnda år utfärdade han den första riksdagskallelsen till Stockholm för arbogabor, då Hans gullsmed och Knut gullsmed blefvo stadens första herredagsmän. Denna kallelse gällde ej någon riksviktig angelägenhet, enär de två ombuden kallades att svara inför ärkebiskop Jakob Ulfson, såsom löftesmän för Matts gullsmed, hvilken på något sätt förgått sig mot ärkebiskopen under ett besök i Uppsala.
År 1466 nämnes Nils Sture första gången i Arboga (se pag. 45). Då hafva hans tjänare röfvat i staden. År 1489 nämnes hans namn sista gången (jämf. pag. 58).
III. Svante Nilson Sture, mannen med det flärdfria, sanningsälskande, fromma sinnet, som dock, när det gällde att straffa hyckleri eller orättfärdighet, kunde sjunga ut, så att det både hördes och kändes, visar samma sinnelag här, då han 1510 satt i rätten jämte Hemming Gadd, electus till Linköping, angående arfskifte mellan Jon Bondes hustru Kerstin och hennes son, Erik Bonde. Denne sistnämnde hade blifvit öfverbevist om att hafva fördolt 20 gyllen både »ungerskt och rusth mynt» och 40 mark gamla örtugar, hvilken stöld han onödd och otvungen tillstod. Rätten kunde ej värja honom. Svante Stures fru, fru Metta, danska till börden och för öfrigt känd för sina stämplingar mot Sverige, inlade dock, jämte vördig fader herr electus, Nils Bröms, Erik Kuse och andra flera gode män sin ödmjukliga förbön, »bidiande att vor käre herre och höfvidsman täcktes för Guds skull efterskänka förenämnde Erik Bonde hans lif». Hans herradöme tyckte detta vara honom och lagen för när, att tjufven skulle vara onäpst. På ytterligare förböner, hvari alla närvarande deltogo, synes herr Svante dock hafva låtit nåd gå för rätt. Svante Sture ägde gård nordan ån, satt ofta i rätten och fick lika litet vara i fred för arbogabornas onda tunga, som de öfriga Sturarna. Måns Bältare anklagades 1487, att ha bannat honom på båten. Detta var dock i hans yngre dagar, då han troligen åtföljt fadren till Arboga. 17 år senare etterträdde han denne såsom »Sverigx rigx förståndare». Han har 1506 utfärdat ett bref till Sander, fogde i Nerike, om sockengång för djäknarna i Arboga skola.
Vid hans sida här i Arboga finna vi 1510 Hemming Gadd. Vi stå här inför en af de gåtfullaste karaktärerna i hela vår svenska historia. Brinnande fosterlandsvän, såsom han, har väl ingen varit. Fostrad vid Borghiernas hof, kom han hem för att, jämte Svante Sture, med all sin själs hänförelse strida för det land, som var honom så kärt. Han är dess förste fornforskare. Ett arbete af honom i handskrift, handlande om Sveriges fornlämningar, lästes af Gustaf Vasa med synnerligt intresse. Måhända hade han där antecknat något af, hvad han här i Arboga sett. Hemming Gadd bortfördes på samma gång som Gustaf Vasa, som fånge till Danmark. När han återkommer, är han vunnen af Kristian, ingen vet genom hvilken konst. Detta blir en hemlighet, lika mörk i historiskt som psykologiskt afseende. Kristian begagnar nu Hemming Gadds inflytande, att förmå Stockholm till dagtingan. Därpå följde blodbadet. Flera danskt sinnade svenskar, Erik Abrahamson Lejonhufvud, Hemming Gadd, biskop Mathias i Strengnäs, m. fl., mista sina lif. Hvad Hemming Gadd i sitt innersta tänkt och velat, blir väl en hemlighet, som han tog med sig i grafven.
IV. Sist bland Sturarne under medeltiden nämna vi Sten Sture, Svantes son och fadrens efterträdare såsom riksföreståndare. Han hade ett hjärta som guld, fastän det säges, att denna hans godhet missbrukades. Till Västerås domkyrka skänkte han 1516 en altartafla, som ännu finnes kvar, till minne af sin fromme fader och sin ädla gemål, Kristina Gyllenstjerna. Det var vid hans ridderliga hof, som Gustaf Vasa fick sin första bildning. Här i Arboga blef han kallad en »bondekonung».
______
Bland den brokiga samling af politiska personligheter, som sammanträffa i Arboga, råka vi män, sådana som Karl Knutsons svågrar Magnus Gren och Ture Tureson Bjelke, hans mågar Iwar Axelson Tott (jämte dennes broder, Erik Axelson) och Erik Erikson Gyllenstjerna, vidare de ärelystna Trollarna, Birger Trolle, som förrådde Gotland till Danmark, Arvid Trolle, sjöröfvaren, Erik Trolle och Gustaf Trolle, här nämnda i rätt nedstigande led. Med undantag af de två sistnämnda, som här i Arboga spela en politisk roll, Ture Tureson, som låter Arboga gå upp i rök och lågor för att hämmas på kung Karl, och Iwar Axelson, som möjligen torde ha bidragit till Sten Sture d. äldres val, förekomma de öfriga i protok. endast i samband med öfvervåld och röfverier, föröfvade af deras respektive tjänare.
Riksens råd äro ofta närvarande i rådhusrätten. År 1458 nämnas herr Gösta Ulfson, herr Ulff Pederson, och herr Erik Larson, riddare. År 1471 herr Sten Sture, herr Åke Jönson, herr Gregert Mattson, herr Fader Olson, Aron Bengtson, Tord Filipson, Nils Faderson, Lindorm Björnson, Bengt Algotson. (Målet, som då afhandlas, rör Rawids äreröriga beskyllning mot Nils Sture). På 1470-talet nämnas flere gånger herr Nils Sture, herr Staffan Olsson, Åke Jönson, Greger Mattson, År 1480 nämnas Jakob Ulf son, biskop Kort och Lydeka samt Sten Sture bland dem, som utfärda skattefrihetsbref för Arboga. År 1488 Nils Sture, Erik Erikson, Anders Raulson, Joan Birgerson. År 1507 herr Svante Nilson, herr Ture Jönson, och flera friborna män för rätten.
Af de vördiga biskoparne torde väl knappast någon här hafva saknats. Den intrigante biskop Sigge Ulfson Sparre i Strengnäs har mycket ofta varit här, liksom hans store efterträdare, biskop Kort Rogge och ärkebiskop Jakob Ulfson, hvars väldiga personlighet skulle stråla i så ädel dager, om ej politiken kastat sina slagskuggor in i hans lif.
Icke blott bland biskopar och klerus fanns lärdom under medeltiden. Karl Ulfson af Tofta hade tagit magistergraden i Paris, Karl Knutson var en skicklig latinare, och hans kanslär Nicolaus Ryting, franciskanerordens verksamme gynnare, var magister och juris utriusque doktor. Trollarne voro alla, utom Birger, kända för stor lärdom. År 1486 befinner sig i Arboga en doktor Erik, som måste ha varit lärd och sett sig vida omkring, att döma af titeln. Han var i behof af pengar under sin vistelse här och pantsatte en hatt åt Måns Iwarson, byfogden. Hatten skattades sedan till 2 öre. En gammal historia!
Till Lohmans förteckning å borgmästare göra vi följande tillägg: År 1451 Matts Garp och Peder Gregerson, som 1455 köper gård af Karl Knutson, Lars i Lunger, Peder Dumbo 1452, Laures i Öjom, Peder i Dumbo, Lars Rumbo, Lars i Lunger 1453, Eskil Ormason 1460, Anders Nilson (höfvidsman för krigsfolket) 1470, Jon Bonde borgmästare 1499 (Joan Sommar rådman), Måns Nilson 1511, Unge Anders gullsmed 1524. Det var han, som af Juleta kloster köpte stadsgården, som sedan så ofta innehafts af stadens borgmästare. Jon Sommar 1525.
Bland lagmän träffa vi: för Västmanland Staffan Olson, Nils Sture, Greger Mattson; för Nerike Måns Bengtson, Johan Månson, Erik Trolle och Erik Abrahamson. Anders Raulson var lagman för Åkerbo härad.
Ståthållarna på Örebro slott nämnas nästan alla. Erik van Liepen hade utbytt denna befattning mot ärkedjäknedömet i Strengnäs, då han 1469 och 1477 är i Arboga. Borquard, Sten Stures fogde på Örebro, är i Arboga 1479, 1481. Efter honom blef Svante Nilson Sture ståthållare till 1497, då konung Hans lämnade slottet till en dansk, Jöns Falster, hvars våldsamheter (se pag. 59) bidrogo till uppresningen 1501 och slottets intagande. Svante Sture erhöll då slottet åter, tills han tillträdde riksförestånderskapet, då vi träffa Åke Hanson (Natt och Dag) 33, son till Johan Månson af Göksholm, såsom ståthållare. År 1510 blir Sten Svanteson Sture höfvidsman. År 1511-1520 innehades slottet af Erik Abrahamson Lejonhufvud. Detta namn erinrar oss om danska partigängare. Här i Arboga möttes ofta dödsfiender. Vi hafva ofvan talat om släkterna Trolle och Tott. Herr Thord i Rijsta, som sedan blef utsänd att gripa Gustaf Vasa i Mora, var här 1497.
______
Bland fogdar nämna vi: Jens Deghane, fogde af Köttholmen 1453, Olof Henomason 1458, Magnus Skaak 1460, afsatt samma år, tagen till nåder igen 1470 34, Matts Pederson 1473. År 1490 är Magnus Iwarson byfogde och har gård vid Helge Kors kapell. År 1490 har han röfvat en krans af Ingeborg, 1496 är han med soldaterna vid Elfsnabben, 1498 kyrkovärd vid Helge kirkia. Säljer 1504 en gård på kungens vägnar.
Af skrifvare nämnas Symon 1458, Sigurd 1466 och 1477, Matts 1477, Anders 1484.
Borgare. Rawid het en arbogaborgare, som möter oss 1451-71 och bodde vid ladstaden. Han är en driftig affärsman: än säljer han hus och bodar, än arrenderar han kvarnar, än köper han fisk och kol. Det är dock icke affärerna, som gjort Rawid ryktbar, utan hans sätt att söka undgå lag och rätt, och hans oöfvervinneliga lust att trakassera folk, hvarmed han kom i beröring.
Jesper skräddare har stulit Rawids båt för att hämta skinn i klostret 35. Inför rätten sade Rawid honom: »om lagboken skall vara rätt, då må jag skylla dig för rånsman, eller stor »tipff» (tjuf)». En annan gång har Rawid tingat råg af en Torpa-bonde. Då bonden, som fick förhinder, kom något senare, än aftaldt var, skickar Rawid på honom stadens sven och lade honom i kistan. En af de förnämsta borgarna i Arboga het Lars Björson. Det var Rawid, som satt ut ryktet, att denne skulle ha mördat sin förra hustru, hvilket gaf anledning till särskild biskopsvisitation af Olof Gunnarson (se pag. 41).
Rawid hade vid ladstaden hyrt en gård af Mikel gullsmed. Denne i sin tur hade hyrt gården af Lars Djekn, som var ägare därtill. När nu Mikel skulle betala Lars Djekn hyra, litade han på Rawids löfte att betala hyran. Men Rawid betalade ej, utan »satt kvar i gården». Sedan köpte Rawid gården af Lars Djekn. Då påstod Rawid, att ladstaden följt med gården, hvartill Lars Djekn nekade. När Rawid ej fick något af ladstaden, började han hugga på den. År 1467 hade han därur huggit 6 tiljor, som han sålde till badstukarlen. En annan gång byggde han ut sin gård på ladstadens område, och blef ålagd att bryta ned vid 12 marks plikt. Förbud utfärdades äfven sedan för Rawid att bygga på ladstaden.
Det var därför ej underligt, att Rawids gård fick heta »Själfsvåldet», hvilket namn den i öfver 100 år fick behålla.
Saker, som voro kvarlämnade på ladubron, försvunno tidt och ofta därifrån. Misstankarna föllo på Rawid. Det var Ravid, som en gång, då han kom inför rätta, sade till Lars Torbjörson, borgmästaren: »Genast jag kommer för rätta, då sitter du och skäller. Jag får icke berätta mitt ärende».
Med klostret är han ofta i delo. Han har sålt en sätestufva till gårdjäknen och fått ett silfbälte i handpenning. Fyra år senare nekar Rawid för köpet. Rawid blir då stämd. Vittnena intyga vid S:ta Maria att, när de kommo med stämning till Rawid, sade han: »Hvi skall Sven Jönson sitta min rätt? Jag hafver unnit honom till kåken. Jag vill svara gårdjäknen på Öklitta ting». I samma gård, hvarom här var fråga, har Rawid brutit lös en bryggpanna, som var inmurad i stugan.
I Juleta har Rawid inför abbotens redosven om arbogahustrurna sagt, att det fanns ej fler dandekvinnor bland dem, än Rawid tröste sig sätta dem alla i en skottkärra och skjufva dem i ån. Vidare hade han sagt, att där fanns ej en enda dandeman i Arboga, utan tjufvar och skalkar. Han hade ock önskat, att alla herrar i Sverige voro i helvete och vi hade tyskarne här igen. Då finge vi lag och rätt i Sverige. År 1469 kom herr Peder i Linde inför rätten i Arboga och begärde för Guds skull rätt, därför att Rawid beskyllt honom att ha stulit ett fat järn vid högaltaret i Linde. Rawid hälsar med bysvennen, som kommer för att stämma honom, att borgmästarna äro ljugare och skalkar, och att han ej vill dömas utaf dem. En annan gång Rawid skall hämtas, undskyller han sig med, att han skaffat sig konungsbref uppå att hans sak skall afgöras af konungens råd. När det åberopade brefvet ändtligen kom, befanns det ej innehålla något sådant, som Rawid uppgifvit. Han slingrar sig då undan därmed, att han ej vill komma, så länge Erik skräddare sitter i rätten. Till sist återstår för Rawid endast att fly till klostret. Då heter det helt kort: »Rawid gick till klostret och ville ej svara».
Nu var dock måttet af Rawids förbrytelser snart rågadt. År 1471 blef Rawid dömd till svärdet för sitt oärliga tal om Nils Sture.
Sist får han hvila i klosterkyrkan, där själamässor läsas för honom och hans måg, Olof gullsmed. Hans dotter Ragnilla är bosatt i Stockholm, då hon ger testamente till klostret för fadrens frid. Rawids son, Erik Rawidson, har icke godt minne af Arboga. »De togo min gård, som inga dandemän i Arboga», föllo hans vemodiga ord 5 år efter faderns död.
Rawid hade, utom gården vid ladbron eller Själfsvåldet, som han 1462 öfverlåtit till sin dotter Ragnilla, gift med Olof gullsmed, äfven en annan gård vid S:t Olofs gillestuga västan allmänningen, som löper mellan Lars Porsöls gård och Helvetesgården. Var detta den ofta omtalade gården vid korset?
Jon Bonde är först byfogde 1473-83, så stadsskrifvare, tills vi 1493 finna honom som borgmästare, i hvilken egenskap han fortfar till 1514, då han nämnes sista gången. Samtidigt med hans donation till den nya kyrkan anklagas han af hustru Cecilia i Stockholm, att hafva undandolt 16 läster järn och 26 läster, som han köpte i Köping, därtill 2 skrin, fulla med pengar och silfver, och många »sängar oppredda». Är detta sant, så få vi en sorglig inblick i vissa af medeltidens testamenten. Han var af ett våldsamt lynne, så att han till och med som borgmästare drog knif mot P. Erikson och högg honom i fingrarna. Icke heller i sitt sedliga lif var han utan fläck. Som stadsskrifvare hade han blifvit öfverfallen med stenkastning i sitt skepp. Denne Jon Bonde förvärfvade en betydande förmögenhet. Af borgmästare Anders Nilson köpte han 1482 en gård nordan ån, västan för korset mellan Lars Porsöl och Anders Raulsons. En annan gång heter det, att han hade gård vid Korskapellet. Dit hörde Strömmingsgården. År 1487 köpte han en ny gård af Anders Raulson å klosterberget i Eskilstuna, mellan Rike Lasses och Anders i Holma gårdar. Ägde dessutom gård vid bron, utom kolgård nordan korset, hvarjämte han skaffat sig inkomster genom arrende af stadens badstu.
Om Jon Bonde med allt detta verkligen var aktad, är ovisst. Martin gullsmed sade en gång till honom inne för rätta: »Icke bannar jag dig, men banne dig allt det heligt är i himmelrike och jorderike». Möjligt är, att det klibbar blod vid hans rikedom. Hos Svante Sture hade han råkat i misstankar för olofligt tal, men frikändes inför rätta. Om sonen Eriks försök till bedrägeri emot styfmodern efter faderns död hafva vi talat. Faderns snikenhet går igen såsom en förbannelse efter döden.
Lars Björson är ett annat af Arboga medeltids större namn. Förmodligen är han samme man, som eljes kallas Lars i stenhusgården, eller rike Lasse. En gång hade Lars Björson kommit in till Lars Person, borgmästaren. Därinne satt Magnus Skaak och hälsade Lars med orden: välkommen fadder. Jag vill ej veta af det fadderskapet, sade Lars. Nu började en tvist mellan dem. Magnus hade ryckt upp korn för Lars och medgaf, att han gjort det, därför att Lars sagt, att han icke hade något korn. Lars ville nu gärna ha något igen. Vill du hänga eller stegla mig, sade Magnus, så är det jag, som har gjort det. Skall du hänga, inföll Lars, så hänge dig bödeln och icke jag. Då reste sig Lars och kastade upp sin kåpa, men Magnus stod upp i drotssätet och fick en yxa och fruktade för Lars, och så gick Lars sin väg. Lars Björson råkade i misstanke för att ha förgiftat sin förra hustru (se pag. 41). Vid biskop Olof Gunnarsons undersökning därom intygade all menigheten, att han hade rykte för en dandeman. Så visade han sig ock i sin stora donation till Helgandshuset, ehuru han senare tyckes ha blifvit något ångerköpt för sin frikostighet.
En Jacob Klauson sade 1462 till Lars Björson: »Hvad hafver jak gjort tig, hvi viste tu mik bödel och bysven oppa halsen?» Häraf synes, att han kunde vara sträng, då han ansåg sig vara i sin rätt. När laxtunnorna, som nyss kommit hem i hans skepp, voro i fara att anammas af orätt ägare, var Lars Björson genast framme och uppvisade sitt märke i laggen. Visa Karin, hon, som sysslade med trolldom, hade dock 1471 från Lars stulit en sked. Hon blef därför, så väl som för sin trolldom, förvisad från byn.
Lars Björson började sitt testamente 1483 i den allsmäktige Gudens namn. Han ihågkommer däri kyrkor och kloster, erkänner på ett rörande sätt sin hustrus ömhet under hans sjukdom och tänker på, att en krans skulle glädja hans unga dotter, att efter hans död bära i leken. Köpmannen visar sig dock äfven här, då herr Nils Sture i testamentet påminnes om en afglömd skuld på 15 mark, som skall delas på Västerås, Juleta och Örebro kloster. Hans söner, herr Hans, biskop Korts kaplan i Strengnäs, och herr Jap, juletamunken, delade 1458 arfvet så, att herr Jap inlöste den del i gården de ärft efter sin far. Af ett annat protokoll synes, att Lars af sitt förra gifte haft 2 söner, Hans och Peder, äfven han präst. Af sitt senare gifte troligen Jap och Margareta. Af dessa korta notiser om Lars Björson synes han ha varit en aktad och hedrad borgare, och en framstående affärsman, som icke minst genom sin fromhet visar sig som en af medeltidens bättre karaktärer.
Jöns Japson, Helgandshusets föreståndare, är troligen den störste testamentsgifvaren här under medeltiden. Hans testamente till Västerås domkyrka af sin gård i Arboga till en årlig själamässa för sig och sin hustru, med 32 präster och 32 mässor och med så många vigilier, som prästerna äro, är en så betydande donation, att ärkedjäknen i Västerås s. å. personligen mottager Jöns Japsons handslag i rådstun och biskop Olof Anderson 1488 gör en resa hit för att stadfästa den förordnade själabegängelsen. Jöns Japsons hustru Margit gaf en kålgårdstomt till klostret och en till Uppkyrkan. Både Jöns och hustrun ihågkommo Helgandskyrkan och Helgandshuset med en donation af bodar och bodarum, de fattiga folk till ved och värme. När Helgandskyrkan blifvit ställd under magistratens uppsikt, protesterar Jöns Japson 1477 mot dess intrång i kyrkans angelägenheter. År 1493 var Jöns Japson död. Anders skrifvares hustru, Vahlborg, hade af hustru Margit blifvit ihågkommen med en kålgård under sin lifstid och var därför möjligen släkting.
Präster från skilda håll trängas härstädes. Mest göra de affärer. Några äro inne i Arboga för att roa sig eller lefva flott. Andra hafva blifvit bestulna. Herr Peder i Linde 1569, herr Simon i Glanshammar 1480, herr Hans i Torpa bestulen 1485. Henrik Mattson, kyrkopräst i Rättvik, säljer gård nordan ån 1516. Herr Knut, kanik i Västerås och kyrkoherde i Fellingsbro, har stenhus här 1492. Herr Ragvald i Lillkyrka nämnes 1481 och 1512, då stenslag göres på hans port »efter ena kono». Herr Henrik i Asker 1480. Herr Nils i Vikingakir har gård sunnan ån 1483. Herr Halvard (se Fellingsbro). Herr Peder i Björskog 1495, herr Magrisin därsammastädes 1490, herr Erengisle i Sköldinge 1487, herr Lars i Nesholta 1493. Flere »deghior» omtalas, såsom herr Halstens, herr Japs, herr Holvids deghia. Dessa prästdejor voro besynnerliga människor. Somliga stå anklagade för slagsmål, andra ha förgått sig så, att det blir fråga, om de skola få behålla sitt lif. Samlif med dylika dejor hade dock blifvit prästerna förbjudet i Arboga 1423 och 1474. Dessutom nämnas abbotar och sysslomän från klostren. Herr Torsten, syssloman i Juleta, 1485. Herr Lars Henrici i Juleta 1481. Herr Birger i Juleta 1496. Prästerna hafva vid besök i Arboga sina redessvenner med sig, biskoparne sina småsvenner. Från Risberga nämnes en klostersven, från Örebro en biddare, från Vadstena abbedissonatjänare. Från Juleta är abboten ofta i Arboga.
Namn, som mera tillfälligt möta oss i protokollen, utan särskilda upplysningar, är Hans Lindewitz, Peder Knagh 1493 (satt då i rätten), Jon Ribbing, Peder Hard (slottsfogde i Stockholm) 1523, Folke Tureson (höfvidsman på Västerås), Jap van Hagen, Hans van Kampen, Volkmar van Linden, Hans Walter, Magnus Drake (se vidare under XII kap.).
Protokollen öfverflöda dessutom på enskilda drag. Oftast äro de af humoristisk anstrykning. Hans Krokfot sade en dag, att han skulle borga så mycket gods, att »jak skall fördärfva några små köpmän i Arboga». Lars Olson sade, att Hans Arvidson kröp genom hans vindöga, och han kan stänga sina portar för honom och icke sin vindöga. Biskop Sigge fick en gång is i stället för järn i tionde. Pawel i Gäddegården vardt en gång öfverfallen under Persmässo marknad af Birger Skräddare, som högg på hans port och kastade stenar genom fönstret och slog hans gäster med sten i sängena, där de lågo. En annan borgare klagar öfver, att han blifvit bjuden på »hönsaskarn och vinstensdrika». Vi stanna till sist 1472 utanför kistan. Det hände någon gång, att en ömsint arbogahustru till fången skickade in nyckeln att låsa sig ut. Nu står därutanför en arbogabo, Olof, som fått något för mycket af arbogaölet. Han är icke vän med Anders, som sitter inlåst därinne, men blir allt försonligare stämd under sin monolog, hvari han faller i skilda betraktelser. »Gud vare lof», säger han till Anders, »att du sitter här. Du hafver illa gjort mot din syster och mig med, i det du hafver hyst och hemat henne och karlar med henne lågo. De hafva stulit min mat och förtärt med dig i din gård, och medan du ligger här, då skjuter du mig icke eller slår mig; och vi skola icke så skiljas åt med törröm mun».
Vi hoppas, att den försoningsbägare, som nu tömdes genom hålet, ej slutar med ett af de vanliga anfallen på kistan, hvarigenom Anders kommit lös och i så fall säkert begagnat sin frihet både att »slå och skjuta».
