FÖRFATTAREN TILL ARBOGA KRÖNIKA m. fl. andra böcker och skrifter förtjänar ett eftermäle, icke allt för knapphändigt. Detta icke så mycket för hvad han var för världen (han var ju endast komminister) men för hvad han var personligen. Han torde få räknas till dem, som blifvit mindre förstådda under sin lefnad, men bättre uppskattade efter sin död.
Tyvärr sakna vi tid och tillfälle att mera ingående teckna hans lefnadssaga. Källor till en utförligare biografi saknas icke. Men dessa behöfva genomforskas och sofras. Hvad som här kommer att meddelas, stöder sig mest på personliga minnen samt notiser, uppfångade här och hvar.
Johan Gustaf Ludvig Bergström föddes i Eskilstuna 1848 d. 19 Okt. och var således vid sitt frånfalle 1904 d. 12 Dec. något öfver 56 år. Fadern var läroverkskollegan, sedermera rektorn i Eskilstuna skola Ludvig Bergström, af en gammal släkt, hvars stamfader lär ha varit borgmästare i Sala. (Landshöfdingarna Bergström tillhöra samma släkt.) Modern hette Rakel Flodmark, prästdotter från Södertörn. - Gustaf B. har själf på senare år tecknat sina »Barndomsminnen», där han beskrifver fädernehemmet i Eskilstuna, enkelt och, såsom han själf säger, fattigt, men därför icke mindre kärt.
Fadern var en mera tystlåten natur, allvarlig och något dyster. Det senare beroende till stor del på klena affärer. Modern var solen i hemmet, from och god och glad. I ett poem »Min moder» har han på följande sätt tecknat hennes porträttbild:
»Nu är jag i mitt eget hem och ljusen lysa
på guldram kring en bild med kära drag,
kastanjefärgadt hår och blåa ögon,
som se med längtan mot en fjärran strand,
och mun, som ler i vemod, mjällhvit hals,
som göms i snöhvitt krås emellan siden.»Det drömmande, poetiska i Gustaf Bergströms väsen torde ha varit ett arf från hans mor. Noga beskrifves i »Barndomsminnena» barnkammaren med dess taflor. Och så en sak, som gjorde, att det var så ljuft för barnen att somna. Det var musiken i hemmet. Där samlades rätt ofta ett litet musikkapell, som spelade värdefulla saker af de stora mästarne. Fader B. var själf mycket musikalisk. Detta gjorde, att Gustaf fick lära sig spela violin och brodern violoncell samt systrarna piano.
Fadern dog såsom kyrkoherde i Dingtuna i Västmanland, och var väl detta orsaken till att sonen Gustaf kom att såsom präst tillhöra Västerås stift.
Efter studier först i Eskilstuna och sedan i Strängnäs blef Gustaf B. student i Uppsala 1868. Han kom dit såsom redan väl bevandrad i lefvande språk. Efter endast ett års studium fick han af professor Hagberg högsta betyget i detta ämne och gällde bland kamraterna såsom ett verkligt språkgeni. En docentur i lefvande språk hade här varit gifven, därest föremålet så önskat; men märkvärdigt nog slog Gustaf in på en annan väg. Efter genomgånget profår i Strängnäs 1872-73, tjänstgjorde kandidat B. l ½ år såsom vik. rektor vid Hedemora pedagogi och vann 1875 den fil. graden. Dock icke i lefvande språk, såsom man hade väntat, utan för en af handling i nordiska språk: "Bidrag till en etymologisk granskning af Södermanlands ortnamn" — en afhandling, som öfversattes på latin för sökande af rektoratet i Hedemora.
Denna platsen fick han icke, och torde detta i sin mån ha inverkat på hans beslut att välja den teologiska vägen. Ett lifligt minne af faderns ekonomiska bekymmer spelade kanske också här in: sonen trodde sig lättare vinna befordran på den prästerliga banan. I alla händelser väckte det bland kamraterna stor förvåning att finna språkmannen Gust. Bergström bland teologerna, ungefär som en Saul ibland profeterna. 1880 absolverades teol. kandidatexamen, och 3 år därefter blef B. prästvigd (1883 14/12) för tjänstgöring i Västerås stift. Här innehade han sedan flera förordnanden såsom v. komminister och v. pastor; 1885 sökte och vann han anställning såsom regementspastor vid lifregementets grenadjärkår samt utnämndes 1889 till stadskomminister och rådmanskaplan i Arboga. Längre gick det icke på befordringsvägen, till stor del beroende därpå, att vår doktor var allt för litet praktiskt anlagd och hade svårt att finna sig till rätta med expeditionsgöromål och ekonomiska bestyr.
Men han fick i stället tid till annat arbete. Såsom författare har Gustaf B. utöfvat en ganska betydande verksamhet. Hans stora språkkunskap gjorde honom själffallet till öfversättare. Han rörde sig ledigt med både tyska, franska och engelska samt italienska. Redan 1874 öfversatte han från sistnämnda språk ett sorgespel af Alfieri, benämndt "Filip II". Från engelskan föreligga flera öfversättningar af hans hand. Så t. ex. tre eller fyra af Farrars arbeten och Stalkers "Jesus vår förebild". Från tyskan har han öfversatt: Luther "Om kyrkans reformation" (Sthlm 1889), Karl Gerok "Från Jerusalem till Rom, Apostlagärningarna i betraktelser", 2 delar (Sthlm 1884). Men det stannade icke vid öfversättningar: 1888 utgaf han en lärobok i kyrkohistoria, 1892-95 "Arboga Krönika" samt till Jubelfesten 1893 "Svenskt församlingslif efter reformationen"; 1898 utkom "Sancta Birgitta" och så till sist det först i år utgifna betydande verket "Jesu lif", som afslutades i Oktober 1903, ett år före hans död. (B. tillhörde Sveriges författareförening, en utmärkelse, som han satte värde på.)
Alla dessa originalarbeten vittna om stor beläsenhet och varm forskareifver. Han kan tryggt betecknas såsom en lärd man, synnerligast på språkgebitet och det historiska området. Men någon lärdomshögfärd spårades ej hos denne ovanlige komminister. Snarare någonting försynt och tillbakadraget. Visserligen kunde det ibland se ut eller man hade en viss känsla af att han liksom ville flyta ofvanpå eller så att säga spela första fiolen, då han var i sällskap. Men detta skenbara öfversitteri berodde därpå, att han var så inne i sina stycken, vare sig det gällde forntid eller nutid, att han snart sagdt inte kunde tala om något annat än det, som för tillfället upptog hans intresse: Och det var skiftande ämnen, mest från det kyrkliga området. Den, som i likhet med undertecknad hade tillfälle att träffa vännen Gustaf efter några månaders mellantid, kunde vara alldeles säker på att finna honom i farten med något nytt spörsmål för hvarje gång, beroende på hvad han under tiden hade studerat. Så t. ex. hade han en tid sysslat med en katolsk författare och var då helt inne i katolicismens åskådning och tankevärld. En annan gång, då vi träffades, hade han varit i färd med att studera den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, och då utvecklade han deras innebörd och var glad öfver att kunna uppvisa deras öfverensstämmelse med den kristna erfarenheten. En tid läste han en vidlyftig lefnadsteckning öfver den bekante pastorn Wilhelm Löhe och blef helt intagen af denne storman på den inre missionens område och kunde då ej tala om annat än enskild bikt och diakonissverksamhet. Åter en annan gång hade han varit i färd med Henric Schartau, och då hade han att bjuda på hvad han funnit betecknande och värdefullt hos denne kyrklige märkesman. En gång erinrar jag mig, att han läst någon tysk konstnärsbiografi (Ludvig Richters), och då var det naturligtvis konstspörsmål, som afhandlades.
Han hade en otrolig förmåga att kunna, som man säger, »sätta i sig», hvad han läste. Bland tyska författare trifdes han bäst men öfvergick en tid till engelsmännen för att sedan mot slutet återvända till tyskarna. Allt, hvad han läste, stannade i minnet, och han hade en ovanlig lätthet att duka upp, hvad han gömde i minnets fatabur. Det var därför städse ett nöje att höra honom relatera, äfven om man icke alltid kunde gå in på att instämma med magistern utan drefs till opposition. Vidare stark i repliken var han icke. Därtill var han för mycket stämningsmänniska.
Oppositionen växte i styrka, sedan vår ädle doktor fram på året 1895, tror jag, kom in på spörsmålet »Det inre lifvet» och började sympatisera med sådana okyrkliga riktningar som Frälsningsarmén och Helgelseförbundet. Äfven nu var han sig lik: helt intagen, helt fången och inte god att rubba. Hvad det inre lifvet angår, så höll han troget fast vid det, och man fick det intrycket, att han nu först, sedan den saken kommit på tal, kommit i besittning af den kostliga pärlan, som han ej för något i världen ville släppa och för hvilken han var färdig att lida all smälek. En viss ringaktning för den historiska skapelse, som kallas svenska kyrkan, förspordes numera hos honom — märkvärdigt nog och nästan oförklarligt af en man med hans historiska sinne och insikt samt pietet för det gamla. Men han regerades mera af känslan än af förståndet, och kom därigenom i en viss onykter ställning gentemot moderna andliga riktningar.
Af helig nitälskan flammade dock hans själ, och han tycktes ha fått det klart för sig, att han borde personligen adressera sig rörande frälsningssaken till hvar och en, med hvilken han kom i beröring, i detta afseende afvikande från hvad han själf i en liten skrift »Om Jesu själavård» säger om mästaren: »Han, som har de starka till rof, ryckte dem dock icke till sig som ett rof, gjorde icke våld på någon själ, löpte ej till storms på något hjärta.» Gustaf B. kan icke fritagas ifrån att i sin själavård (för hvilken han för öfrigt hade sin särskilda gåfva) ha i viss mån gått agressivt tillväga samt afvikit från den heliga försynthet, som höfves den, hvilken har att göra med så ömtåliga tingestar som människosjälar. Glädjande att omtala blef han mot slutet af sin lefnad mera nykter till sinnes; och den gamla kärleken till fädernas kyrka återvände: så uttalade han en gång den önskan att få lefva några år till för att trognare verka just på den plats, han såsom präst intog i Svenska kyrkan.
______
Någon särdeles stark fysik hade icke D:r Bergström. Bekymmer och misskännanden saknades icke heller. Sådant bidrog nog att undergräfva hans krafter. Ett ungdomligt utseende behöll han dock till slutet. På senhösten 1904 började hörseln aftaga, och det visade sig snart nödigt att företaga en operation mot benröta i hufvudet. Operationen försiggick på Serafimerlasarettet i Stockholm, men följden blef döden. Han af led den 12 December, sörjd af efterlefvande maka, Lina B., född Edgren, från Kopparberg, med hvilken han var förenad i ett 19-årigt, lyckligt äktenskap, samt af många personliga vänner, däribland flera i Amerika och England.
Äktenskapet var barnlöst, men makarna Bergström älskade att i sitt hem se ungdom, synnerligast medlemmar af Arboga K. F. U. M., bland hvilka D:r B. var mycket verksam. Musik var han betagen i och skön konst i allmänhet. Vi ha redan nämnt, att han spelade violin, och detta gjorde han med smak. Saknade icke heller sångröst. En visa, som han gärna sjöng, var den bekanta strofen:
Så tag nu mina händer och led du mig,
till dess jag saligt länder, o Gud, till dig.
Jag vill ej ensam vandra en enda dag,
blott efter dig, du rena Guds lamm, mig drag.Annars var fru B. den, som i vanliga fall fick sköta om musiken i hemmet, både med sång och spel. Och det gick knappast någon dag, utan att sådan öfvades till vederkvickelse under arbetet.
Fliten bodde i det herdetjället.
Otryckta efterlämnade arbeten af D:r Bergström äro: En samling poem och skaldestycken — En bok med teckningar från gamla Arboga, däraf byggnader, som försvunnit — Dagboksanteckningar, däraf en del blifvit tryckt i samlingen, »Ur själarnas lif», Stockholm 1896 — Barndomsminnen, samt diverse småstycken.
I Arboga har han skapat sig en minnesvård i den på djupgående arkivforskningar grundade krönikan, samt i det af många, både landsmän och främlingar, högt skattade »Jesu lif», ett annat minne, som sträcker sig vida.
Karl Hult.
