Tolfsta var ett halvt hemman om 3 öresland och ligger i Teda
socken. Hemmanet (arv och eget) ingick i Johan
Utters frälseköp enligt köpebrev den 12/9 1646.
Reducerades l683 (akt K. 334) med 1683 års ränta såsom
beläget å omistlig amiralitetsort. Förläntes
sedermera till fru Margareta Lindorm
på Salta. Efter hennes död indrogs hemmanet rned 1714 års
ränta till Kronan.
År 1715 begärde såväl fru Maria
Utterclo på Uttersberg som borgaren i Enköping Eric
Staphansson att få köpa hemmanet till skatte. Genom
landshövdingen Ribbings resolutioner
remitterades ansökningarna till häradshövdingen i orten
vilken enligt gällande förordningar om skatteköp, hade
att värdera hemmanet och låta utbjuda det på offentlig
auktion. Vid besiktning den 1/6 av häradshövdingen jämte
några av nämnden befunnos
- husen gamla och - förutom dem som åboen byggt - nog
underrötta
- ängen ringa
- åkern väl brukad
- mulbetet gott
- skogen nödtorftig
- intet fiske, ehuru ägorna sträckte sig ned mot sjön
("gallstrand").
Hemmannet värderades till 40 daler öreslandet.
Den 2/6 försiggick auktion på tinget i närvaro av
dels ombud för Maria Utterclo och Staphansson, dels åboen
Matts Johansson. Åboen bjöd
43 d., vilket pris han ansåg hemmanet vara värt, varjämte
han förmodade sig såsom åbo vara närmast att
lösa, Staphanssons ombud bjöd 52 d. och Maria Utterclos
52 d. 8 öre.
Den 14/7 1718 inbetalade Maria Utterclos måg, generaladjutanten
Georg von Heijne skatteköpeskillingen
156 d. 24 ö. kmt uti plåtar hos K. räntekammaren i
Stockholm enligt attest av räntmästaren E.
Råfelt.
Tingsattesten över auktionen insändes till landshövdingeämbetet,
som medelst resolution den 6/10 1719 remitterade den till kammarkollegium
för prövning, huruvida åboen - jämligt [sic]
bestämmelserna i den under tiden utkomna resolutionen på
allmogens besvär - eller fru Utterclo skulle få lösa
hemmanet.
Till kammarkollegium inkom ett den 30/8 1720 dagtecknat intyg av
häradsfogden Gillberg, att åboen
flytt från hemmanet och nu några år bott på
ett frälsehemman i Enberga.
Kollegii köpebrev daterades den 28/9 1720 och ställdes
på Georg von Heijne. Att åboen icke tillerkändes
skatterätten motiverade kollegium därmed att han icke insatt
penningar till skattelösen utan flytt från hemmanet.
Kamreraren i kollegium tillstyrkte i sitt utlåtande, att köpebrev
måtte utfärdas för von Heijne, enär skatteköp
ägt rum, innan nyss nämnda resolution utkom.
Den 18/10 1720 underrättade slutligen landshövdingen vederbörande
befallningsman och häradsskrivare om skatteköpet till observerande
i Kronans jordebok.
Den 4/4 1719 upplät von Heijne Tolfsta hemman på 3 år
till Johan Andersson till brukande
under följande villkor:
- åboen skulle vid varje års slut erlägga utlagorna
av hemmanet eller 75 d. kmt.
- årligen utgöra 104 dagsverken eller lösa varje
dagsverke med 1 d.kmt
- årligen utgöra av hemmanet en tunna råg
- lösa två årliga resor med 6 d. kmt.
- skaffa eller göra tre trästockar eller lösa dem
med 6 d. kmt.
- vidmakthålla gärdesgårdarna
- underhålla byggnaderna eller ersätta tre års
husröta med 60 d.
- väl cultivera hemmanet.
Vid häradsrättens vinterting 1720 avgjordes en rättegång
mellan von Heijna, å ena samt trädgårdsmästaren
Bengt Andersson, fogden Nils
Johansson och Johan Andersson å andra sidan angående
bl.a. Tolfsta hemman, varvid
- Bengt Andersson, som emottagit Tolfsta efter dess broder
Johan samt vårsått hemmanet, pålades att fullgöra
1719 år kontrakt
- Bengt Andersson skulle befrias från kontraktet, om
han kunde skaffa någon god åbo i sitt ställe
- Nils Johansson såsom borgensman skulle vara ansvarig,
om Bengt Andersson ej fullgjorde sin skyldighet
- Johan Andersson befriades från ansvar, enär
von Heijne medgivit honom att transportera kontraktet på Bengt
Andersson.
Den 17/6 1756 sålde Georg von Heijnes änka, Inga Maria
Adlerberg, till sonen Georg Elias von Heijne
- Tolfsta, ½ till ¼ förmedlat mantal
- Gryta 2/8 mantal i Tillinge socken
för en köpeskilling av 3.000 d. kmt.
Den 7/1 1769 sålde kornetten Georg
Fredric von Heijne - son till Georg Elias - till hovkvartermästaren
Anders Forsner
- Tolfsta, ¼ mantal,
- Gumlösa utjord om 4 ½ öresland i Tolfsta
by
för en köpeskilling av 6.000 d. kmt.
Dessa fastigheter uppgåvos i en bördeprocess, varom mera
nedan, ha tillfallit säljaren i arv efter hans moder Brita Gyllenållon.
Bördeprocess anhängiggjordes vid tinget den 7/6 1770 av
Georg Elias von Heijne i egenskap av förmyndare för sina
omyndiga döttrar Inga Margareta,
Ulrica Lovisa, Elisabeth
Maria, Christina Eva och Hedvig
Charlotta under yrkande, att Forsner måtte till de omyndiga
såsom rätta bördemän avstå hemmanet och
utjorden samt ersätta rättegångskostnaderna.
von Heijne inställde sig biträdd av v. häradshövdingen
Daniel Taleen.
Forsner ingav en skrift, vari hovsekreteraren Fredric
Palmroth anförde, att köpet - jämte av Georg Elias
von Heijne till Forsner försålda Gumlösa skatterusthåll
- överlåtits till honom, varför han yrkade att bli
i målet instämd.
Bördeskillingen nedsattes av von Heijne hos rätten i en
bancotransportsedel å 6.000 d. kmt.
Då Forsner yrkade att bli skild från målet, anförde
von Heijne, att köpebrevet ställts å Forsner, som
ock lämnat förskrivning på återstående
köpeskilling samt sökt lagfart å fastigheterna och
att invändningen, som allenast syftade till tidens förhalande,
måtte ogillas samt Forsner förpliktas ingå i svaromål
och förete köpebrevet till styrkande av köpeskillingens
belopp.
Rätten resolverade samma dag, att köpet visserligen avhandlats
med Forsner men att med hänsyn till vad som upplysts om Forsners
överenskommelse med Palmroth, saken syntes röra även
denne. von Heijne ålades därför att till nästa
ting instämma även Palmroth och skulle Forsner då
inställa sig försedd med köpebrevet.
När målet ånyo företogs den 10/11 1770 inställde
sig Georg Elias von Heijne och svarandena genom borgmästaren
Pehr Sadelin i Enköping.
Köpebrevet företeddes, vari köpeskillingen var angiven
till 571 rdr. 21 sk. banco. Uppbud hade skett den l/3, 9/6 och 23/10
1769.
På Sadelins begäran nedsattes bördeskilling, 6,000
d. kmt., "i anseende till Palmroth", varefter Sadelin anförde,
att bördeskilling jämlikt jordabalken 5:1 skolat nedsättas
senast den 23/10 1770. Den vid första rättegångstillfället
nedsatta summan hade lyftats, innan köparen Palmroth blivit hörd
i målet huruvida han ville lyfta. Forsner hade haft skäl
för sin då avgivna förklaring, att han ej hade något
att påminna mot bördeskillingens lyftande (den hade den
11/6 1770 lyftats av Georg Elias von Heijne mot borgen av Georg Fredric
von Heijne och Olof Smedberg) , eftersom
han ej varit rätt man att yttra sig därom. von Heijne finge
därför jämlikt nyss nämnda lagrum anses ha avstått
från bördetalan. Vidare vore beloppet av bördeskillingen
ej tillfyllest, enär köpeskillingen i köpebrevet bestämts
i rdr banco ock kursen på sådant mynt stigit från
köpslutet.
von Heijne påpekade, att köpekontraktet bestämde
köpeskillingen till 6.000 d. kmt. Visserligen skulle enligt p.
8 i kontraktet summan i köpebrevet utsättas i rdr banco
efter då varande kurs av 42 mark per rdr för att hålla
köparen skadelös för kursfall i händelse av köpets
återgång. Men Forsners köpeskillingsrevers lydde
å 3.000 d. kmt att betalas i oktober 1770.
Sadelin framhöll, att säljaren erhållit köpeskillingen
efter då gällande kurs av 42 mark. Till i juni 1770 hade
kursen emellertid enligt företedd mäklareattest stigit till
55 mark.
Häradsrätten fann i dom, som föll den 13/11, att von
Heijne hade att i bördetvisten hålla sig till Forsner,
vilken enligt handlingarna vore köpare och därtill sökt
lagfart. Den vid första rättegångstillfället
nedsatta summan svarade mot köpebrevets köpeskilling efter
den vid köpslutet gällande kursen, men då köpekontraktet
stadgade, att köparen i händelse av klander skulle återfå
så många d. kmt att han för dem kunde erhålla
lika antal rdr. banco som köpebrevet utsatte samt växelkursen
sedan den tiden, då bördeskillingen nedsattes, stigit så
högt, att så många rdr. banco som köpebrevet
förmälde icke kunde erhållas; ty fann rätten,
att bördeskilling ej tillfullo inom natt och år efter tredje
uppbudet insatts, varför käranden gått sin bördetalan
förlustig.
Sadelin anförde härefter, att utjorden sålts två
gånger, enär den vore augment och såsom sådan
oskiljaktig från Gumlösa rusthåll, vilket Georg Elias
von Heijne ju sålt till Forsner. I denna fråga ville Forsner
förbehålla sig rätt att väcka särskild talan.
von Heijne erlade vad mot domen; i anledning varav Sadelin begärde
att å Forsners vägnar mot borgen av sig själv och
rådmannen Carl Gustaf Schytz i Enköping
få lyfta bördeskillingen.
von Heijne överlämnade till rättens prövning,
huruvida bördeskillingen borde få lyftas och påstod
att därifrån borde avräknas ett å köpeskillingsreversen
ännu återstående belopp.
Rätten resolverade, att Sadelin finge lyfta hela bördeskillingen;
rättegångskostnaderna kvittades.
Forsner fullföljde talan i fråga om rättegångskostnaderna.
Upplands lagmansrätts dom uti målet föll i Uppsala
den 7/6 1771:
Jordabalken 5:1 stadgade, att bördeman skulle i rätten
inom natt och år ifrån tredje uppbudet nedsätta fulla
köpeskillingen i det mynt, som i köpebrevet står;
men sådan skyldighet hade von Heijne varken med nedsättande
av rdr. banco in natura efter köpebrevets innehåll eller
deras då varande fulla värde i d. kmt fullgjort; alltså
prövade lagmansrätten med häradsrätten rättvist,
att von Heijne till den å sidan omyndiga döttrars vägnar
sökta börden å Tolfsta hemman med därtill hörande
utjord, i anseende till felande bördeskilling, numera icke ägde
rätt. Forsner ålades återställa bördeskillingen
med 5 % ränta från den tid penningarna i rätten nedsattes
och von Heijne skulle gottgöra Forsner rättegångskostnaderna
med 40 d. smt.
von Heijne fullföljde talan till Svea hovrätt. Den 19/4
1773 anmälde parterna, att de förlikts, varefter hovrätten
den 30/3 1774 lät vid den sålunda anmälda förlikningen
bero.
Djursholm i jan. 1967.
Bengt von Heijne