Ett gränspastorat

Tidningsartikel från 1950-talet om Teda, Svinnegarn och Enköpings-Näs kyrkor

 

I ett album med tidningsurklipp i släktarkivet fann jag denna tidningsartikel från 1950-talet (sannolikt 1957) signerad A.E. Jag återger den här "olovandes", eftersom jag inte vet vem som skulle kunna ge tillstånd, och eftersom den redan publicerats i en dagstidning. /SZ

Bor man i östra Mälardalen och vill komma till den västra måste man ta sig genom Västerås. Den nya genomfartsleden utefter mälarstrand gör inte Västerås rättvisa. Man får intrycket av en ostädad stad. Rodnande måste vi medge det, inför kritiken från upplandsvännen, som körde oss i sin bil. Han kom inte riktigt i belåtenhetens balans, förrän vi vid Målhammar nådde upplandsgränsen. Då var han på sin mammas gata.

Målhammar som sista riktpunkt, då det gäller Västmanland, ingav respekt. Den kunnige visste meddela, att det sorgsens följe, som bar den döde Karl XII från dramat i Norge hem till Stockholm, vilade en natt på Målhammar. Hade månne dagsleden börjat i Fellingsbro ståtliga prostgård? Vi styrde nästan rakt söderut till Teda 1300-tals-kyrka, i vars närhet ligger Sveriges minsta fideikommiss. Socknen är också liten. Hyser 200 personer. För 40 år sedan var det mer än dubbelt så många innevånare, 440. Denna lilla socken har ända in på 1930-talet haft egen kyrkoherde. D.v.s. de sista var bara t.f. Bland dem kan nämnas den grevlige f.d. kanslisekreteraren Bengt Oxenstierna och den nu avgående Kila-herden Einar Brundin. Båda passade nog som fisken i Mälaren i denna anrika socken. Om Brundin berättas, att han som herde i Teda fick besök av ingen mindre än den berömde Albert Schweitzer, missionären och nobelpristagaren. De satt på lummig gårdsplan och drack kaffe. Den långväga främlingen ville gå in och telefonera. Kyrkoherden, som var gräsänkling, bad att först få gå in och städa upp litet. Det avböjdes med orden: "Behövs inte, jag har sett hur en afrikansk prins bor, så jag är inte rädd för nånting."

Har den lilla socknen ingen präst, så har den en pampig kyrkvärd. [Anm. Min morfar Elof af Sillén. Foto av kyrkvärden. /SZ] Han var dock oanträffbar, ty han satt just i kyrkomötet såsom i ärkestiftet vald lekmannarepresentant. Vad som genast frapperade vid inträdet i den välbevarade men nyrenoverade (1954-55) helgedomen var predikstolen. Den bar årtalet 1644. Typiskt 1600-tal med rundkindade keruber och avdelade fält med evangelister. Vi kan lova hundra mot ett, att det är Erik Nilsson i Hebo, Fläckebo, som är mästaren. En annan märklighet var gravkoret på höger sida om altaret. Där vilar de sista av den yngsta Stureätten, den som härstammar från ätten Natt och Dag och krossade sin vapensköld 1875. Det var Strömsta säteri, som beboddes av Sturarna. Vid ingången till Sturevalvet stod en skön madonnabild. Invid den brukar söndagligen tändas ljus i ett par vackra tennstakar från tidigt 1700-tal. Men inne i koret stod ett par större och vackrare ljusstakar av silver, bärande Catharina Bielkes namn.

Bielkarna bodde på Kurö, som ända till för 6-7 år sedan tillhörde Teda. Det ligger på en spets av Ängsö och tillhör numera Ängsö församling. Och Västmanland.

Innan vi lämnar Teda kyrka beundrar vi den färgrika korrya, som Teda-damer egenhändigt knutit, och rådbråkar hjärnan för att förstå ursprungliga funktionen för en underlig rund ihålig sten, som ligger i ett hörn. Kanske är det foten på en försvunnen dopfunt från tidig medeltid. Kanske är den från hedenhös, och van vid trolldom, ty den lär vara hämtad från Haraldshög, en hednisk ättehög på Ingeborgs gårds ägor. Gårdens namn har tyvärr ingenting med kung Inge att göra — det kunde man tycka, ty bygden är uråldrig och försvinner i sagans dunkel i fråga om sin historia. Någon skön Ingeborg i sen tid hade begåvat gården med namn. Därför riktigt och rätt att en ny ägare, som förfinat det grandiosa stället, återgivit det sitt ursprungliga namn Huseby.

Huseby ligger i närheten av Svinnegarns egendomliga kyrka. Socknen är vida känd for sin heliga källa. Dit vandrar folk alltfort och där firas sommarfester. Men kyrkan är också värd att ihågkommas. Ursprungligen var den vackrare än nu. Treskeppig och dunkel med låga fönster, som var vanligt på medeltiden. 1608 kom katastrofen genom åskviggen och den röda hanen. Det skulle dröja sextio år, innan den var användbar igen. Det var greve Falkenberg på Haga slott, som gjorde slag i saken. "Han lät såga ned pelarna och taga upp nya fönster och sätta innertak", såsom det heter i handlingarna. Nuvarande säregna platta tak med pärlspont kom år 1900. Pärlspont var fint då. Predikstolen är av 1600-talssnitt men kom till kyrkan först 1730, skänkt av en Falkenberg. Skrikande guldränder är från senare tid, annars är predikstolen unik och väl bevarad.

I sakristian såg vi ett par sevärdheter. Där hängde en liten oansenlig träklubba på väggen. Den första i sitt slag som vi sett. Det var en gångklubba för ringning i kyrkans klockor. Socknen var indelad i ringrotar. Den som fick klubban var i tur att sköta ringningen. Det var långt före det vita kolets tid, när ännu självhushållen och naturaprestationerna existerade. I ett hål i golvet blev vi varse ett äldre lägre golv. Sakristian hade haft högre till taket, som ännu utgöres av medeltida valv. Kanske hade sakristian varit kyrka en gång? Som ett exempel på forna tiders frigjorda sätt att handskas med "antikviteter" kan nämnas, att runstensfragment hade legat som stöd för syllarna i det gamla golvet. Fragmenten var nu hoplagda som ett pussel i vapenhuset och väntade på tolkning av sakkunnig. Kanske har de något att förmäla om socknens äldsta historia.

I äldre tider skrevs sockennamnet Svingarn. Det var eget pastorat till förra delen av 1500-talet då det lades till Tillinge. På 1600-talet fanns här en komminister som var gift med Abluna Svinfot. Han fick eftermälet att vara "en stor ockrare som gnager intill benen". En annan studerade flitigt och var en av stiftets lärdaste komministrar. En tredje skänkte till kyrkan en ljuskrona med åtta pipor med föreskrift att hans efterträdare varje julotta skulle hålla ljusen till kronan. Huruvida föreskriften ännu respekteras är okänt.

En kyrkoherde 1643 "skrapades för det han ej sökte förekomma vidskepelserna vid Svingarns källa". Han försvarade sig med att rikskansleren och ärkebiskopen själva varit där. Rikskanslern var ingen mindre än den store Axel Oxenstierna, som hade nära till källan, ty han bodde på Hjulsta i Enköpings-Näs socken. Den store statsmannen var mycket from och besökte ofta kyrkan. Han satt då med sin fru i främsta bänken. Den liksom närstående bänkar är än i dag vändbänkar. Under altartjänsten sitter man vänd mot altaret och under predikan vänd tvärtom för att se prästen. Predikstolen är långt ner i kyrkan.

Enköpings-Näs kyrka, som liksom Teda och Svinnegarn år 1556 räknades till Västerås stift, utgör f.n. ett pastorat, som tillsammans icke har tusen innevånare. Men alla tre kyrkorna är fyllda av skatter från gångna epoker. Bland Enköpings-Näs många unika dyrbarheter finns en brudpäll i guldbrokad, använd första gången 1797.

Sista gången fungerade den jämt hundra år senare, då Thyra Kantzow på Hjulsta stod brud. En skrud och ett antependium från 1779 har betydligt äldre märkliga applikationer, som visar en björn och en krönt person. Den sista är kanske himladrottningen med diadem (Jungfru Maria) eller en furstinna med krona på huvudet, på medeltiden en vanlig symbol för kyrkan. Men björnen, vad säger den? Bockhorn och hästhov, varför inte också björnram, var epitet för djävulen. De unika bilderna lär peka på det katolska Polen som ursprungsland. Krigsbyte? En medeltida notskrift letades fram i samband med Natan Söderbloms visitation 1928 och lär ha glatt honom storligen.

Det är glädjande att se, hur små församlingar håller sina kyrkor välordnade och vårdar sina rariteter. Detta lilleputtpastorat vid västmanlandsgränsen har lyckan att ännu ha två pietetsfulla präster. Hur det blir i framtiden vet ingen. Positivt intresserade kyrkvärdar är också en tillgång. Hela bygden såg välhållen ut med enstaka gamla välskötta säterier. Som ett exempel vill jag nämna Brunnsholm. För trettio år sedan gick den gamla, ståtliga gården i handeln. Den verkade då nedgången. Nu stod den förnyad i imponerande kanske karolinsk stil. En nyskapelse i gammal anda. På vägen dit såg vi en imponerande säregenhet, värd att se. En stor ormgran med långa vackra grenar, en härlig syn för den som är förälskad i träd. Även den vilt växande naturen kan samla sig till unika sevärdheter i Guds vackra värld. Inte minst i Mälardalen.

A. E.

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 april 2011.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt