Redan då jag var mycket liten inplantade min moder hos mig en fruktansvärd fasa för allt vad studentexamen hette, men nu sedan all oro och omsorg äro överståndna skall jag be att få påpeka för min broder att man bör gå till verket med allvar dock inte med övermod, såsom min gamle lärare en gång uttryckte sig. Det hela är för all del inte någon leksak, men man bör icke förmörka sitt eljest ljusa barnasinne med onödiga farhågor. Och vid det här laget minns jag bara hur lustigt det gick till efteråt. Alltså till beskrivningen av mina erfarenheter den härliga majdagen anno domini 1935.

Efter en i allo lugn natt stod jag upp, drack en kopp té och begav mig åstad på vandringen upp mot Olympen följd av mammas blickar. Quod bonum faustum felixque sit! Även min kamrat fröken Maj-Britt Pehrsson-Polmer torde ha startat under liknande omständigheter, och när jag stötte samman med henne styrde hon med snabbare steg än vanligt kosan upp mot Roggeborgen. Ett litet ögonblick blevo vi dock avbrutna i det att att vi måste hejda vår framfart för att beundra den brio och virtuositet varmed vår käre klasskamrat Herr m.m. L. Bedinger under skenbart lugn knöt sin fluga med blicken riktad mot den vackra vy, som utsikten från hans fönster erbjuder, medan hans fastrar som yra höns foro hit och dit i morgondiset. Nästa etapp var Biskopsgården, där biskopinnan själv beväpnad med en toffel önskade lycka och framgång åt de förbipasserande abiturienterna. Och att toffeln verkligen hjälpte, därom äro vi alla övertygade.

Vid framkomsten till skolan presenterades vi för alla de skräckinjagande examensvittnena, som sedan t.o.m. visade sig så beskedliga att de biträdde som sufflörer. Så började då den latinska lektionen med Solvitur acris hiems grata vice veris et favone och det hela ramlade på riktigt snällt. Värre blev det när vi skulle förhöras på Kolonialväldenas historia och då företrädesvis Amerikas. Visst gick det, men frågan är dock, om inte det AB, vi lyckades prestera mer härrör sig från vårt goda anseende än våra gedigna kunskaper i ämnet. Riktigt på vår Mammas gata kände vi oss emellertid först, då grekiskan kom upp på tapeten. Och med en färdighet, som skulle ha förvånat den mest infödde son av Hellas flödade detta antikens sköna språk över våra läppar. Glada och lätta om hjärtat över att ha det värsta bakom oss, kunde vi sedan avnjuta vår frukost. Jag i fröken Eva Vidmans hulda närvaro. Det hade nämligen inträtt en liten paus i den intressanta och för båda parterna givande rundtur i den gamla kulturstadens sevärdheter, som hon företagit under pappas charmanta ledning.

 

Då vi efter den tyska lektionen, som man tack vare Törnvalls tillmötesgående kan beteckna som en bagatell, oroligt vandrande av och an i korridoren väntade på resultatens tillkännagivande, uppträdde vaktmästare Petrus på ett sätt som jag antar att åtskilliga av hans ämbetsbröder föra honom efter. Med en dryghet, som upptände vrede hos envar av oss, yttrade han, bemälde person: Det är jag, som meddelar utgången för er. - Det hat, som han är utsatt för av alla klasser och partier i läroverket torde sålunda i viss grad vara berättigat. Så småningom värdigades han också tillkännagiva att alla voro godkända. Men i stället för att såsom vi hade velat kasta oss ut till den månghövdade mängden där utanför, som vi under väntan sett samlas med blommor och regementsmusik, måste vi stående åhöra ett tal av rektor, där han förklarade oss för mogna och uppmanade oss att vi skulle besinna det vi voro den sista studentårgång, som lämnade denna lärdomsborg med sina månghundraåriga ärorika traditioner.

Så fick man då äntligen bäras ut till "blomstren" och filmkamerornas korseld, visserligen på ett par ordentligt vadderade axlar men det var inte utan att jag kände en viss benägenhet att hasa utför ändå. De arma blommorna slets lätt sönder under farten och hissningen, men somliga förutseende hade skickat sin tribut hem till Nabben och dessa härliga buketter prunkade sedan med oförminskad kraft på det förtjusande middagsbord, som fru Sverdrup med verklig omsorg dukat i sin Skogshydda.

Efter vederbörligt tåg runt staden, regementsmusik och sång åtföljt av viftande med studentkäppen nådde vi elvan, där "bärarna och grevarna" bjödos på vin och tårtor. Här fick undertecknad också röna bevis på stor minnesgodhet från släkt och vänner. I uppbrottets ögonblick fick också fröken Gråhake ta sig litet vin, men jag måste tyvärr kila hem till den väntande middagen.

Kring det med gult och blått smyckade bordet fylkade vi oss sedan i glädje och gamman. Tal och sång ingingo som ett rikt led i programmet. Höjdpunkten nåddes kanske, då min morbror på grund av ett vad såg sig tvungen att överlämna ett större belopp till mig åtföljt av ett vackert anförande. [Mamma hade lyckats infoga det Runebergska ordet "brunskäggyvig" i sin studentuppsats. /SZ] Min äldste broder, den kände bröllopstalaren, läste upp telegrammen från när och fjärran och utbringade en skål från absent friends.

Efter denna angenäma fest till vilken min faster låtit sy en ny création från ateljé Louise, skyndade jag vidare till de väntande nöjena. Nästa punkt på programmet var en färd i öppen lastbil genom staden till regementet, där musiken hälsade med studentsången och vídare på uppvaktning till de olika lärarna. En liten malör inträffade därvid hos doktor Jägerstad, då vi skulle bringa honom vår hyllning. Vimsig på grund av festyran och all rörelse i den eljest i största ro försänkta staden hade den som skulle utbringa levet glömt den omständigheten att dr. J. nyligen bytt namn och kallade honom helt enkelt för Johnsson. På grund av denna lapsus fick dock den bemälde magistern ett extra leve, den sista gången med sitt riktiga namn.

Vårt hesa skränande hjälpte oss ej att hålla oss varma den kalla dagen, så det var därför av behovet påkallat att Bedinger bjöd oss på en riktig konjak hos sina älskvärda fastrar. Och därifrån marscherade vi par om par till balen.

Men knappt hade vi hunnit taga många steg i dansens virvlar förrän vi på mer eller mindre starka armar buros omkring under tonerna av Sjung om... Då vi vid ett-tiden hunnit med rätt många varv runt salen, borde vännen Eric Oxenstierna rätteligen ha lämnat den i feststämning försänkta idyllen och farit med mamma hem, men den oemotståndliga fröken Pohlmer hade inviterat den unge greven att fortsätta nattens orgier i hennes våning och vem kunde då motstå! Med mammas tillåtelse att få stanna ett par timmar traskade även han med i ett utvalt sällskap upp till herrskapet Pohlmer. Kring det med ballonger och lukulliska läckerheter smyckade matsalsbordet vankade herr Pohlmer fram och tillbaka yr av förtjusning över sin dotters framgångar. Och solig och leende tog fru Pohlmer själv emot. I tre olika rum bänkade vi oss vid smörgåsbordet och nubben, som livligt senterades av tredje ringarna Clemensson [väl Carl-Johan Clemedson? /SZ] och af Sillén. En hel del okända studenter från Uppsala droppade in och bidrogo märkbart att höja stämningen med sin fläkt av evig ungdom.

Knappt hade vi svalt efterrätten, förrän den för Eric O:s vidkommande stipulerade fristen löpte till ända, och med sorg i hjärtat ehuru med studentsången på läpparna och ivrigt gestikulerande med armarna begav han sig på väg till Nabben. Men då min hjärtegoda moder fick se hans bedjande ögon, hade hon intet annat val än att låta honom få avnjuta festen till slut. Döm om vår förvåning sedan då vi trötta av dansen och den "tidiga" timmen hade lägrat oss i diverse soffhörni den största oreda och bemälde Eric glad i hågen stegade in och genast med friskt mod kastade sig in i Cariocans turer.

 

Men det blev också en ända på den dagen och den natten. Och då trampade mamma gasen i botten och ilade hem med oss för att vi skulle få träffa morbror ett ögonblick och få tillbringa en angenäm dag tillsammans med pastor Palmquist. Sedan återvände ego till Strängnäs för att fortsätta nöjena.

Hemma på Salta däremot ordnade mamma ett storartat kalas för mina vänner. Lördagen den 25 maj stod middagsbordet dukat på snedden i salen, medan Lennarts extra beställda smörgåsbord var placerat på altanen med solöga och allsköns godsaker, som livligt uppskattades. Enligt en utmärkt in i minsta detalj uttänkt placering fylkade vi oss runt bordet. Pappa höll ett sublimt tal, i vilket han bjöd samtliga närvarande kavaljerer att blicka in i sin bordsdams öga och där finna den knoppande våren. Varpå min ädla moder fann sig föranlåten att utbrista: "Stackars Kandidat Löw!" Efter dansen tågade alla ungdomarna ut till offerlunden och offrade ettöringar för den lyckliga och ljusnande framtiden.

[Gästlistan: Bengt Löw, Uno Murray, Hans Johanson, Eric C.G. Oxenstierna, Marianne Lundmark, Lennart Bedinger, Lilli Lundqvist, Elisif Norberg, Einar Juléus, Ingris Swensson, Kerstin Sandvall, Ivar Insulander, Maj-Britt Pohlmer, Birgitta Johansson, Olov Thulin, Jan ?, Arne Ringby, Gunnar Löwenhielm.]