Julafton! Julafton! Alla flyga upp ur sina sängar och sprungo
in i varandras sovrum för att få vara den första som
önskade God Jul. Efter många smekningar och omfamningar,
som mera anstått nygifta, fingo vi på oss kläderna
och kunde beskåda granen, som befanns vara den vackraste i mannaminne.
Efter stora inbördesstrider i familjen inbjöds bef.m. Herbert
Andersson med moder till dopp i grytan. Han är ju i alla fall
befallningsman och det måste visas för de övriga undersåtarna.
På eftermiddagen kom någon från Borlänge, som
fick intaga en lätt uppvärmd kost i köket.
Alla folk ha haft en förhistorisk tid. Så även familjen
af Sillén. Men anno domini 1932 kastades historiens ljus även
även över dess leverne i det Liber Annalis Sillenis utgick
i sin första årgång.
Sedan den sedvanliga mängden julklappar utdelats, sutto vi ännu
länge uppe ty julottan började ej förrän kl. ½
8. På julmorgonen tågade barnen med Per i spetsen till
kyrkan. Per bar en fackla, som Erik "räddat" åt
honom från Gustav Adolfsfesten. Juldagskvällen tillbringade
vi i Ransta. Hoppas det blir tradition! På Annandagen hade vi
vårt sevanliga julkalas, som vi hoppades skulle bli inledning
till en rad av festligheter.
På vår rekreationsresa till Stockholm besökte vi
även en teater. Härigenom fingo vi sådan smak för
fru Thalia att vi själva på nyårsdagen uppförde
en pjäs: "En greves liv i 12 scener" som av publiken
mottogs med stort bifall. Huvudpersonen i pjäsen var en viss
greve Oxen[tecknad stjärna], som
från att ha varit kunglig finanssekreterare avancerat till familjen
af Silléns huskaplan.
Ja, så gick jullovet med sena kvällar och långa
mornar och med regn och rusk och den 12 började skolan. Vid uppropet
betraktade vi nyfiket en ny lektor Törnvall. Pappa hade sagt
att denne herre var ganska snobbig och Erik tyckte sig genast se detta
på honom. Senare befanns emellertid nämnde Törnvall
vara en helt annan person. Någon gång i januari hembjöd
Märta en kamrat, fröken Maj-Britt Persson. Pappas stora
förtjusning i unga flickor är välkänd långt
utom familjens krets, varför man ej behöver undra över
hur han upptog inbjudningen. När sedan Erik bjöd hem en
manlig kamrat, blev pappa icke fullt så förtjust. Vännen
Frykstam visade sig i motsats till Maj-Britt vara en i det blå
svävande konstnär.
En idrottslovlördag i februari med härlig is tog pappa
barnen med på en skridskofärd. I början njöto
vi av det vackra vädret och den blanka isen, men så småningom
började en smula trötthet göra sig kännbar. Skridskorna
ville ej sitta på och en och annan rova blev följden. Och
aldrig vände pappa. Slutligen kommo vi till en brant ö,
nämligen Gisselholmen, där gjorde pappa halt. Vi togo av
skridskorna och gingo uppför backen och in till fiskaren där
pappa köpte kaffe åt oss. Efter att ha stärkt oss
och ha fått höra en smula om herren på Ängsö
m.m. återvände vi hem lagom innan skymningen sänkt
sig kring Mälarens stränder.
Söndagen därpå då vi kommo hem gav sig vår
sportige far ut på isen med Arosenius och Westlander. Vi återvände
till Strängnäs, dit de skridskoåkande herrarna redan
ankommit. Med anledning av herrskapet Östbergs nyligen firade
50-årskalas bjödos vi alla på kaffe med herrar och
allt.
I mitten av februari var Märta kvar på gymnasiebal i Strängnäs
och på söndagen kom dom hemifrån med Lene, som några
dagar förut kommit direkt från Deutschland. Synd bara att
första titten blev så kort då de strax återvände
hem igen. Men lördagen därpå träffades vi igen
och det var ju väl. Under dessa dagar lärde pappa Lene åka
skidor efter en alldeles ny och, som det sedermera visade sig, ypperlig
metod. En metod som skakar teorin om "Små, små ord
av kärlek" i sina grundvalar. Alltnog, trots dåligt
före och tö allt som oftast lärde sig Lene med beundransvärd
skicklighet den sköna sporten iklädd en präktig blå
jumper och toppluva i samma material.
Då Märta följande lördag var bjuden på
dans i Strängnäs kom lilla Lene och hushållade. Under
denna tid togo planerna om ett gemensamt hem i Strängnäs
i framtiden allt fastare gestalt. Planer, som tack vare Lenes otrohet,
grymt svekos. - F.ö. turades mimmi och mamma om hos oss. Ibland
små visiter hos faster i en relativt grå tillvaro.
I slutet av april var Eriks nattvardsläsning avslutad och
konfirmationen skulle äga rum i Strängnäs domkyrka
lördagen den 23 april. Tyvärr var mimmi dålig och
Lene hade lovat att stanna hemma hos henne på Salta. - Högtidsdagen
var en klar aprildag med strålande sol och blåsippor
i Aspö-backarna. På e.m. kom pappa i bil hemifrån
och det var tid att bege sig till kyrkan. Erik hade redan ifört
sig sin högtidliga kostym och med möda fått fast
den hårda kragen. Med faster i teten tågade vi uppe
i högkoret i dômen. De fyrtio konfirmanderna hade tagit
plats och lektor Peter-Johan Gustafsson höll tal och förrättade
gudstjänsten. Därefter gingo vi hem och drucko högtidligt
kaffe tillsammans med faster. - På söndagsförmiddagen
kommo Mimmi och Lene med Fritz och deltogo i högmässan
med nattvardsgång. Efter den högtidliga akten åto
vi middag tillsammans med faster och promenerade sedan högtidligt
i det sköna vårvädret. Lene tog också ett
par bilder av Erik på Akropolis. Men alltför fort gick
tiden och snart foro mamma och pappa hem med Lene, som dagen därpå
skulle återvända till Tyskland. Det var så tråkigt
att skiljas från henne, men hoppet om att få fara till
Deutschland under sommaren hägrade som en ljuspunkt i ett icke
alltför avlägset fjärran för Märta.
Nu har skrivfelsputte varit framme ett tag. Enligt den kronologiska
ordningen borde påsken kommit före konfirmationen, men
blir nu inskjuten här i stället.
Den sista skoldagen var en strålande onsdag med verklig vår
i luften den 12 april. Pappa kom och hämtade med [oläsligt]
i bilen, som var på genomresa för att hedra fru Nauckhoff
på Näsbyholm med ett besök. Vanitas vanitatum gjorde
sig dock påmint, läggande en smula sordin på den
glada stämningen. Två stycken studentabiturienter hade
nämligen kört i skrivningarna. Men när vi kommo hem
och och mamma och Lene stodo på trappan och togo emot oss,
var det allt bortglömt. Så firade vi nu en i alla avseenden
härlig påsk. På långfredagen som var stormig
och kall kom tant Karin ut, men först på påskaftonen
kom morbror. På tyskt maner hade lilla Lene gömt ägg
och kycklingar i biblioteket, som vi fingo leta på. Sehr niedlich
war das. Sedan vi på påskdagen varit i kyrkan yrkade
alla på en promenad i skogen. Men då det kom till kritan
ryggade den ena efter den andra tillbaka för stormens dån.
Endast morbror ville sin vana trogen gå till "chön"
och så ------------Lene. Tyvärr blevo de ganska snart
återkallade på grund av ett telefonsamtal till morbror.
Han fick efter en kort stund ge sig iväg. Lene följde
med ett stycke i bilen, till Nybo sägs det. Men påskdagen
var ännu ej slut. Efter morbrors hastiga sorti foro vi till
Sigtuna och hälsade på farbror Axel. Annandagen förflöt
lugnt och på tredjedagen blevo vi bjudna till Oxenstierna,
där mamma höll ett animerat samtal med sin kära skolkamrat
fru Kistner. Dagen därpå var det korta lovet slut och
vi återvände till Strängnäs.
Så gingo de härliga vårdagarna. Då och då
promenader till Tosterön eller Dompis för att plocka de
vårliga vitsipporna uti vår hage.
Sista april firades detta år visserligen utan eld men ej
utan gäster. Grannarna representerades av greven, förvaltarns
och ingeborgarna. Så kom Maj, kulen grå men det var
vår ändå. Den 11 inleddes högtidsdagarna med
Märtornas namnsdag, den 12 en serie blindtarmsfarhågor
i det Erik fick lägga sig på sjukhuset. I och med Eriks
namnsdag inträdde en ljusning i vädret. Solen sken och
allt var vår. Den 24 firades Pappas födelsedag i närvaro
av traktens herrar.
Brev
från Lene till Gunhild och Elof den 9 maj efter hemkomsten
till Dresden.
Brev
från Lene till Elof den 21 maj. Entusiasm över Hitler
och hans fredstal.
I studentexamen den 29 klarade sig alla abiturienterna och blev
burna runt staden föregångna av regementsmusik. På
natten var Märta på studentbalen och svävade omkring
i dansens virvlar med både grevar och lärare.
Brev
från Henning Tiblin till Salta den 4 juni 1933.
Så fortsatte terminen med täta lappskrivningar tills
pingsten, hänryckningens tid kom som ett ljuvligt avbrott.
Det var ovanligt varmt och skönt, redan på annandagen
kunde vi ta det första doppet vid Salta vaskan. På kvällen
då vi skulle återvända till Strängnäs
vägrade bilen att göra tjänst och föra oss bort
från den ljuvliga samvaron i hemmet och först sedan Einar
Wall lagt sina undergörande händer på den, var den
åter villig att föra sina herrar till Strängnäs.
Dagen därpå kommo föräldrarna för att
åhöra den sånguppvisning som föregick examen.
Denna hölls den 9 juni. Barnen af Sillén fingo hämta
var sitt stipendium och riktigt fina betyg.
Quod bonum faustum felixque sit! Efteråt avslutades det hela
med kaffe på Akropolis tillsammans med ett par av Märtas
Enköpingsflickor som kommit på besök.
Så var du då kommen ljuvliga, långa sommar! Dagen
efter examen gick en grandiosare bal av stapeln på Salta.
Det var dels nuvarande eller f.d. medlemmar av av Regium Gymnasium
Strängnensis och dels traktens ungdomar som fått den
äran. Det var en av dessa underbara nätter som juni är
så rik på. Festen var lyckad hoppas värdfolket
och det anse säkert också åtminstone de gäster,
som fingo njuta natten till kl. 8 f.m. nästföljande dag.
Ett par av flickorna stannade över natten och dem skjutsade
pappa och Märta tillbaks till Strängnäs dagen därpå.
På hemvägen befriade vi oss från landsvägsdammet
i Valklövssundets svalkande böljor. Senare på e.m.
firades trefaldighetsafton traditionsenligt på Ingeborg. Dock
förekom en ny attraktion, nämligen supé i stora
salongen.
Sommaren var fylld av idel glädje och gamman. I början
festade pappa om med pojkarna en dag i kungl. huvudstaden och en
dag kom farbror Axel med Dahlboms varefter färden i vilken
även pappa deltog fortsattes till Strängnäs. Samma
dag for Erik med cykel till Julita på gymnasistmöte och
stannade borta en vecka.
Småskoleexamen förrättades av den lille sockentalaren
med den kända bravur och virtuositet som aldrig fattas honom.
- Den 22 juni väntade pappa och Märta vid bussen i 55
minuter, men den som väntar på något gott.........
till slut kom vår kära faster för att med sin fläkt
sätta stil på vårt midsommarfirande. Det vanliga
värdfolket generade sig dock icke för att på grevens
inbjudan tillbringa aftonen i prästgården. Men en kopp
kaffe därhemma försonade faster med det tunga slaget.
Tant Karin kom också ut på midsommardagen. I det kalla,
blåsiga vädret var det rätt besvärligt att
få majstången rest, men med hjälp av "Glühwein"
gick det dock. - Kort efteråt kom den sorgliga nyheten om
den lilla Gabriel Oxenstiernas död i Riga.
I början av juli skjutsade mimmi, mamma, Per och Märta
till Sparreholm på gymnasistmöte för en vecka. Det
var torr väderlek under denna tid och förgäves suckade
man efter regn. Karin Dahlbom kom nu för att tillbringa resten
av sommaren hos oss. En sorglig händelse, en mörk punkt
på den eljest ljusa sommaren var Kathies operation, då
hon gäckade vårt hopp om en massa rara valpar. Men tiden
läkte Kathies sår. En dag kom ruskvädersdoktorn
hem, medförande både ett härligt regn och lilla
Kathie. Dagen därpå företogo Sillénarna med
gäst och inackordering en utflykt till Västerås,
därest de intogo bl.a. ett gott kaffe på Oscars Café.
På hemvägen besågs den förnämliga urgamla
bondesläkten Tiblins fädernekyrka i Badelunda.
|
Ej
i Liber.
|
Bad på Hacksta. Fr. v. Erik, Märta, Axel Hakelius,
Per (?), Elof, Gunhild, Eva Hakelius, tre okända (Anders
och Marga?). |
Även denna sommar kom pappas vikingablod i svallning. Mamma
måste med svidande hjärta skjutsa honom, Erik och Karin
till Hjulsta färja f.v.b. med "Snäckan". Sjöfärden
blev härlig med omväxlande storm och stiltje. Sent på
nätterna sutto Erik och Karin i den romantiska belysningen
av måne och cigarettsken vid rodret medan kapten tog igen
sig. Vid hemkomsten utbrast Karin entusiastiskt: "O, Per du
skulle ha varit med. Men det var sant, du skulle ju inte ha fått
rum." De hemmavarande landkrabborna skulle naturligtvis också
roa sig. De foro och besågo fru Götbergs i Haga hönsfarm.
Vykort
från Lene till Per på namnsdagen den 1 augusti.
Det ena nöjet avlöste det andra. Dagen efter hemkomsten
från seglingen skjutsade pappa familjen till Sigtuna där
vi hos farbror Axel fyllde vommen med körsbär. Ett annat
nöjsamt inslag i enformigheten på landet utgjorde fröken
Lina Dahlboms ankomst. Hon hyste ett vänligt intresse för
gubbar. Mot pappa visade hon en sådan nedlåtenhet att
hon ville lägga bort titeln. - En härlig sommarsöndag
foro traktens familjer till Unge Brytz på Marby för att
insupa solsken och sjöluft. Oknön utövade en verklig
tjuskraft på traktens familjer särskilt besöktes
den av herrskapet Klingberg. Genom en diplomatisk fint av pappa
kunde vi fortskaffa oss sjöledes till Oknön i herr Bagges
motorbåt. - En för Mamma, Mimma, Märta och Per synnerligen
rolig upplevelse var att få komma till Domnarvet. De hemmavarande
hade däremot ganska tråkigt. Särskilt Karin visade
en sur uppsyn. Direkt efter hemkomsten från Dalom for man
till en hembygdsfest i Tibble. - Så kom sommarens prick över
i-et i det vi foro till Djursholm och seglade hem den nyköpta
segelbåten "Sissan". Själva segelfärden
beskrives på annan plats. Vi kunna dock inte underlåta
att uttrycka vår beundran för Pers stora beslutsamhet
och rådighet, som är utmärkande för hans karaktär
att gå hem från Nybyholm. - Härefter blevo
dagarna alltmer melankoliska tills slutligen melankolin kulminerade
den 28, då skolan började.
I början av september hugnades vi i Strängnäs med
ett besök i segelbåten av pappa som med avsikt att värva
kompanjoner hade tagit Nilson och Klingberg med på en tur.
På natten låg pappa hos oss, under det att dom andra
i nattmörkret fick bege sig ut till Sissan i den rankiga jollen.
- En kompanjon hade pappa i alla fall fått i morbror, som
även kom och provseglade sin lustyacht. Samma dag kom förgyllar
Lundgren fr. Strängnäs, som fått i uppdrag att förgylla
morbrors fina spegel.
Brev
från Henning Tiblin till mamma Elvira Tiblin den 11 september.
Brev
från Helene Zenker till blivande svärmor Elvira Tiblin
den 12 september.
Brev
från Gunhild af Sillén till mamma Elvira Tiblin den
14 september.
Den 15 sept, en fredag, fyllde Mimmi 60 år och uppvaktades
i Strängnäs i all stillhet av oss barn. Men på
lördagen, då även faster följde med hem
till Salta, kommo grannarna på supé, varvid jubilaren
blev föremål för hjärtliga hyllningar
bl.a. av sin son och farbror Oscar, som i ett högstämt
anförande bl.a. berättade om fru Tibbelin i Valla
vid gödselhögen.
T. h. faster Märta i Strängnäs
med Elof och hunden Tasso.
|
|
På mimmis 40-åriga bröllopsdag söndagen den
24 sept. sedan vi varit i kyrkan möttes vi av en enastående
nyhet. Vi sutto just i salen, då mamma och mimmi kommo in
med underligt högtidlig uppsyn. Mimmi började spela Nu
tacker Gud allt folk, men vi avbröt henne för att få
veta orsaken, antingen måste något mycket sorgligt eller
mycket glädjande ha inträffat. Alltnog Mimmi läste
upp ett brev
från morbror med nyheten om hans förlovning med Lene.
Nu sjöng vi den avbrutna psalmen till slut och drucko sedan
högtidligt kaffe vid flagg- och blomsterprytt bord med de bådas
porträtt. Hela dagen och alla därpå följande
hade vi sen samtalsämne minsann. Skickade telegram till Lene
och fingo svar efter några timmar: "Stehe voll Dank
und Freude mitten in Eurem Kreise."
Brev
från Elisabeth Zenker till Elvira Tiblin den 27 september.
Brev
från Lene till blivande svärmor Elvira den 28 september.
Terminen gick f.ö. tämligen lugnt. Då vi inte fingo
några varningar, firades det på bio i Enköping.
På oktoberlovet voro Mimmi, mamma och Per till Domnarvet på
ett kort besök.
Snart tog bröllopsbestyren allt fastare karaktär efter
tusen och en "om och men". Och nog kändes det att
det låg något i luften, då vi på lördagskvällarna
foro till Enköping för att prova bröllopskläder.
Om förberedelserna,
se:
Kort
från Lene den 17 oktober.
Brev
från Henning till systern Gunhild den 18 oktober.
Brev
från Lene till svärmor Elvira den 19 oktober.
Brev
från Henning till Elvira den 23 oktober.
Brev
från Lene till Gunhild den 24 oktober.
Brev
från Gunhild till Elvira den 25 oktober.
Brev
från Lene till Elvira den 9 november.
Brev
från Henning till Gunhild den 16 november.
Gustaf Adolfsdagen tillbringade pappa och mamma i Strängnäs,
där de deltogo i gymnasiefesten. Efteråt träffade
vi Brundin på torget.
Så kom söndagen före bröllopet med visit av
doktor Friberg. Mimmi och Erik stannade i Strängnäs på
grund av den senares förkylning. Själva bröllopet
kan den intresserade taga del av på annat ställe. På
söndagen efteråt hade vi lunch för Olbers(es), Bagges
m.fl. Då vi på måndagsmorgonen kommo ned till
Hjulsta färja hade en olycka inträffat, som hindrade trafiken.
Lyckligtvis! Ty vi fingo nu "gratis" en dag till hemma.
- På tisdagen kom dom hemifrån för att visa Tante
Elisabeth och Gerd Strängnäs. - Första advent firades
traditionsenligt med ljus och adventsbricka (även en smula
kortspel). Vi togo farväl av våra släktingar som
skulle fara till Domnarvet. "Å tysan Karlson", vad
vi blevo överraskade då vi fingo se Gerd i Strängnäs
tisdagen därpå. Han hade nämligen återvänt
till Salta. "Dom stora" var på Vappa på kvällen,
så vi firade hemma med ljus, nötter och punsch! Men sen
for också Gerd och spåren efter bröllopet började
alltmera att plånas ut.
Brev
från Henning och Lene till Elvira den 12 december 1933.
Sista söndagen under terminen fingo vi ej fara hem. Vi fördrevo
tiden tillsammans med föräldrarna genom att göra
julgranskarameller o.dyl. De tre sista dagarna kröpo fram,
men slutligen slog uppbrottets timme och vi foro hem. Sedan vi hämtat
vår gran ute i skogen arbetades träget på Liber.
- Med hopp om att få uppleva ännu ett bröllop under
1933 slutar vi krönikan.
En seglats
Jag är inte så särdeles road av segling. Allrahelst
när man är ute och hämtar en ny segelbåt. När
vi, min far, broder Erik och syster Märta, seglade över
norra Björkfjärden då var jag t.o.m. skraj. Men
denna gång trodde jag inte att det skulle bli sådana
äventyr som jag senare skall berätta om. - Det var inte
första gången jag var ute och seglade. Jag var med när
pappa, Erik och en god vän till pappa seglade till Västerås.
Då var det härligt segelväder och allt gick bra.
Men denna gång blev det tvärtom.
Pappa seglade också mycket som "strängnäspojke".
Sålunda gick pappas seglarminne åter uppe. - Pappa hade
läst i tidningen att en stor fin segelbåt skulle säljas
vid Djursholm. Han reste därför dit för att se på
den. Ägaren till båten var majoren m.m. Wernstedt. Pappa
känner honom f.ö. Ungefär en vecka senare skulle
vi segla hem den.
Bilen kördes fram på gården. Alla följde
med. Mamma och mimmi följde med för att handla. Pappa,
Erik och jag skildes från de andra vid Stallmästargården
för att lämna all packning. När vi så höllo
på med att instuva matsäcken kom major Wernstedt. Han
följde med ut till båten med den lilla jollen och hämtade
sina tillhörigheter. Därefter blevo vi inbjudna på
middag. Maten bestod av sega och okokta biffar med örter till.
När jag skulle börja skära biffen sprätte det
till så att fyra stycken ärtor rullade ut på bordet.
I detsamma ringde det i telefon så att majorn fick gå
och taga emot samtalet. En av ärtorna kom så nära
majorens tallrik, att han trodde det var hans ärta och tog
upp den. Således var det bara tre kvar, vilka jag snart tog
hand om. Efter den roliga middagen foro vi och hämtade Märta
vid Stallmästargården, där vi stämt möte.
Därifrån foro vi med Mamma och mimmi till Haga. När
vi så skilts reste vi direkt till vår lilla farkost.
Så när vi kommo dit bäddade Märta genast.
Men sova kunde vi inte. Det var kallt och ruggigt. Klockan halv
fyra gick pappa upp och hissade segel. Jag följde med. Det
var total vindstilla. Det gick så sakta, men omkring klockan
ett (1) nalkades vi Stockholm. Just som vi kom in i strömmen,
kom den stora tyska atlantbåten Oceana. Det var en ståtlig
syn! När vi sedan paddlat oss igenom Hammarbyleden voro vi
alltså inne i Mälaren. Då började det fräsa
om stäven. Och vid omkr. kl. 5 voro vi vid Drottningholm. Där
drucko vi kaffe. Därifrån foro vi till Hesselby och stannade
där för natten.
Den natten sovo vi gott. Men på kvällen var det hemskt.
Åskan gick och det blixtrade. Klockan sex följande dag
startade vi åter mot okända öden och äventyr.
På morgonen blåste det riktigt friskt. Då blev
jag t.o.m. rädd. Men värre blev det. Så seglade
vi och seglade tills vi åkte i land för att bada. Vi
fortsatte vidare. Men pappa sade att han inte började känna
igen sig, och kunde inte få det att stämma med sjökortet.
Vi seglade till en brygga och Märta gick och frågade
i en stuga var vi befann oss. Svaret blev att vi voro i en vik,
som kallades Långtarmen. På det sättet hade vi
seglat fel en hel mil. Vi voro nära Björkfjärden
och beslöto därför att reva. Där blev jag verkligt
rädd. Jag tordes knappast sticka näsan upp ur kajutan.
Det var det hemskaste på hela färden. På Oknöfjärden
nära Nybyholm tapade vi jollen. Repet hade sprungit av. När
vi landade vid Nybyholm för att låna en motorbåt,
det rådde nämligen stor storm, for pappa med en karl
där för att söka upp den drivande jollen. Under tiden
gick jag hem, den över 1 mil långa vägen, ty nu
hade jag fått nog av sjölivet. Så var den hemska
seglatsen avslutad.
J'accuse
Finlandsfarare
och präst