1 I Bosworths öfversättning återgifves detta namn med White Sea, en onödig namnmodernisering, hvilken för öfrigt är oriktig, enär Hvita hafvet endast är en vik af den ocean (Cwen Sae), som begränsar Europa i norr.
2 De ryska krönikorna förmäla, att landet mellan Dvina och Petschora (Sawolotskaja Tschud) under första hälften af nionde århundradet blifvit skattlagdt under slaverna i Novgorod. Ett kloster omtalas i början af tolfte århundradet vid mynningen af Dvina, hvaraf man kan sluta, att landet redan då var delvis befolkadt af ryssar, men man saknar alla tillförlitliga upplysningar om tiden, då de rysk-finska ishafsfärderna börjat (jemför F. Litke, Viermalige Reise durch das nördliche Eismeer. Berlin 1835, s. 3).
3 Resan beskrifves hos Hakluyt, l:a uppl. s. 311. I innehållsförteckningen anföres den med orden: »The voyage of Steven Burrough towarde the river Ob, intending the discoverie of the north-east passage. An. 1556.» Att en af Burrough sjelf öfversedd berättelse föreligger, synes af företalet till Hakluyts arbete. I texten skrifves Burrowe i stället för Burrough.
4 Såsom jag redan förut omnämnt, berättar v. Herberstein, att ryssar (Istoma m. fl.) redan 1496 kringseglat Norges nordspets i båtar, hvilka, då det så behöfdes, kunde släpas öfver land. Nordkap eller snarare Nordkyn kallades vid den tiden Murmanski Nos {Norrmanska udden). Då Hulsius i sin samling af resor meddelar v. Herbersteins berättelse om Istomas färd, anser han Swjatoi Nos på Kola-halfön för Nordkap (Hamel, Tradescant. S:t Petersburg 1847, s. 40).
5 Måste vara skrif- eller tryckfel; skall väl vara 68° 48'. Kola ligger vid 68° 51' n. bredd.
6 Denna uppgift är synnerligen märkvärdig. Den visar nämligen, att de fartyg, som vid den tiden begagnades af ryssarne och finnarne, ej voro allt för dåliga i jemförelse med vesteuropéernas, hvilket bestyrkes bland annat deraf, att man ingenstädes i berättelser om engelsmännens och holländarnes forna resor till Novaja Semlja finner uppgifter, som antyda, att dessa skulle i afseende på sjöfart betraktat sig synnerligen öfverlägsna männen från Kola. Då den tidens ryskfinska fångst-lodjor sannolikt icke rönt något inflytande af vestra Europas skeppsbyggnadskonst, vore det vigtigt att få samladt allt, som man känner om dessa fartygs byggnadssätt. Bilder af dem förekomma flerstädes i berättelser om holländarnes resor, men ovisst huru trogna. Enligt dessa är lodjan byggd på klink, med bord ej fastnitade, utan fastbundna med vidjor, såsom ännu stundom brukas i de trakter, hvarom här är fråga. För öfrigt erinrar skutans form om en nutidens fångstjakt.
7 Kap Woronow på vestra sidan af Mesen-flodens mynningsvik.
8 Förmodligen fjellräfvar. Lemningar af räffällor träffar man ännu ofta på de kusttrakter vid Ishafvet, der ryssarne drifvit fångst.
9 Kanin Nos är beläget vid 68° 30'.
10 Det var det första möte mellan vest-europeer och samojeder.
11 De uddar, som begränsa Petschoras mynning, Kap Ruski Saworot och Kap Medinski Saworot, äro belägna i det närmaste vid 69° 0'.
12 Se ofvan sid. 161.
13 Tydligen öar vid sydspetsen af Novaja Semlja.
14 Förmodligen var han af finsk stam. Qvänerna i norra Norge äro fortfarande de skickligaste harpunerarne. På senare tider hafva de dock i afseende på färdighet med harpun och bössa fått rivaler i lapparne.
15 De underrättelser Burrough erhöll om samojederna äro införda här ofvan. sid. 96.
16 Af sammanhanget och af det förhållande, att »mycket is dref i sjön» kan man sluta, att denna hamn var belägen på öns norra sida vid inloppet till Kariska porten.
17 Narmezay är förmodligen samma flod, som på Massas karta kallas Narontza och mynnar ut på vestra kusten af Jalmal.
18 De tre fartyg, som användes vid engelsmännens första sjöfärd mot nordost, hade alla ett olyckligt öde, nämligen:
Edward Bonaventure, fördt af Chancelor och Burrough, seglade 1553 från England till Hvita hafvet, återvände till England 1554 och blef på vägen plundradt af holländarne (Purchas, III s. 250), afgick åter med Chancelor till Dvina 1555 och återvände samma år till England under kapten John Buckland, följde Burrough 1556 till Kola-halfön, gick derpå till Dvina, skulle derifrån till England öfverföra Chancelor och en rysk beskickning, bestående af sändebudet Ossip Gregorjewitsch Nepeja jemte ett följe af 16 män; fartyget var dessutom lastadt med varor till ett värde af 20,000 £. Det förliste i granskapet af Aberdeen den 10 alt. 20 Nov. 1556. Chancelor sjelf, hans hustru och sju ryssar drunknade, hvarjemte de flesta varorna gingo förlorade.
Bona Esperanza, amiralfartyget under 1553 års färd. Dess befälhafvare och hela besättning omkom, såsom förut är berättadt, af sjukdom vid Arzina på Kola-kusten i början af år 1554. Fartyget bergades och skulle 1556 användas vid öfverförandet af den förut nämnda beskickningen. Efter att hafva af storm kringförts i Nordsjön, nådde det hamn i granskapet af Trondhjem, men försvann fullständigt, sedan det lemnat denna hamn, utan att man känner något om dess öde.
Bona Confidentia blef liksom Bona Esperanza bergadt efter den olyckliga öfvervintringen vid Arzina, användes äfven vid den ryska beskickningens öfverförande från Archangel år 1556, men strandade vid norska kusten, hvarvid alla man omkommo och hela lasten gick förlorad.
Af de fyra fartyg, som den 2 augusti 1556 lemnat Dvina, kom endast Philip and Mary, efter öfvervintring vid Trondhjem, lyckligen till Themsen den 18 alt. 28 april 1557 (A letter of master Henrie Lane to the worshipfull master William Sanderson, containing a briefe discourse of that which passed in the north-east discoverie, for the space of three and thirtie yeeres; Purchas, III s. 249).
19 Hamel, Tradescant der ältere, s. 106. Hakluyt, l:a uppl. s. 326. The voiage of the foresaid M. Stephen Burrough An. 1557 from Colmogro to Wardhouse etc. Denna Burroughs resa har blifvit föga beaktad; af den framgår dock det märkliga förhållandet, att nederländare redan då drefvo en omfattande handel på ryska Lappland. I samma berättelse finnes ock en lappsk ordlista samt uppgifter om pris och lämpliga varor för handel med befolkningen på Kola-halfön.
20 Tvenne berättelser om resan finnas intagna i Hakluyts samling (s. 466 och 476). En afskrift af Pets egen dagbok fans för några år sedan, jemte andra böcker, infrusen bland lemningarna efter Barents' öfvervintring på nordostsidan af Novaja Semlja. Den är ej utgifven, men förvarades 1876 hos konsul Rein i Hammerfest.
21 Ryssarne hade således för tre hundra år sedan sjömärken på Novaja Semlja.
22 Man antager vanligen, att Pet seglat in i Kara-hafvet genom Jugor Schar, men att så ej var förhållandet visas dels deraf, att han aldrig talar om att han seglat genom ett långt och smalt sund, dels af berättelsen om de många öar, hvilka han såg på sin färd, och dels af uppgiften att han söder ifrån kringseglat Waigatsch-öns vestligaste udde. Om man undantager små klippor nära stranden, finnas inga öar vid södra delen af Waigatsch-ön. Under seglingen öster om Medinski Savorot tog Pet landet söder om Jugor Schar för Waigatsch, och lodningarna den 19 alt. 29 juli verkstäldes helt säkert i mynningsviken af någon der utfallande mindre flod.
23 Om Jackman säger Hakluyt (2:a uppl. I s. 453): »William med Charles Jackman kom till en hamn i Norge mellan Tronden och Rostock i oktober 1580 och öfvervintrade der. Derifrån reste han följande februari med ett fartyg, tillhörigt danska konungen, till Island, och sedan dess har man ej hört något om honom». Ungefär vid den tiden strandade ett engelskt fartyg vid Ob, och dess besättning blef dödad af samojederna. Man har gissat, att det möjligen varit Jackman (jemför Purchas, III s. 546; Hamel, s. 238). Sannolikare är, att fartyget, som råkade ut för detta olycksöde, var det, som två år före Pets och Jackmans resa tyckes hafva blifvit utsändt af Muscovy Company för att från Petschora framtränga mot öster. Deltagare i denna expedition voro James Bassendine, James Woodcocke och Richard Browne, men angående densamma känner man intet annat än de mycket kloka och förståndiga förhållningsregler, som blifvit uppgjorda för resan (Hakluyt, l:a uppl. s. 406).
24 Något snarlikt namn har jag ej kunnat finna på nutida kartor.
25 Han hette egentligen Willem Barentszoon; namnet skrifves för öfrigt äfven Barentz, Barendsz., Bernardsson m. m. — Barents' trenne resor finnas beskrifna af Gerrit de Veer i ett arbete, som utkom första gången 1598 i Amsterdam i en holländsk, en latinsk och en fransk upplaga. Den sistnämnda bär titeln: Vraye Description de Trois Voyages des Mer tres admirables faicts . . . par les navires d'Hollande & Zelande au nord . . . vers les Royaumes de China & Catay etc. Sedermera har detta arbete blifvit många gånger omtryckt på olika språk, dels ensamt, dels i de Brys, Purchas' m. fl:s samlingar af resor. Se härom P. A. Tiele, Mémoire bibliographique sur les journaux des navigateurs Néerlandais. Amsterdam 1867.
26 Med anledning af tvenne stora kors, som funnos uppresta på ön. Detta visar, att ryssar befarit äfven nordliga delen af Novaja Semlja före vest-europeerna.
27 Namnet Oliver Brunel förekommer så ofta i berättelserna om de första färderna till Novaja Semlja, och den man, som bar det, tyckes hafva utöfvat ett så stort inflytande på utvecklingen af handelsförbindelserna med Ryssland och utsändandet af upptäcktsexpeditioner i Norra Ishafvet, att jag med några ord skall redogöra för hans lefnadsöden, hufvudsakligast efter S. Muller, Geschiedenis der Noordsche Compagnie, Utrecht 1874, s. 26.
Oliver Brunei var född i Brussel och reste år 1565 på ett ryskt fartyg från Kola till Kolmogor för att lära sig ryska språket och få kännedom om traktens handelsförhållanden. Men engelsmännen, som naturligtvis ifrigt sökte motverka allt intrång på sitt nyupptäckta handelsområde, förmådde ryssarne att under några år hålla honom häktad. Slutligen blef han frigifven eller snarare öfverlemnad till de rika handelsmännen Jakov och Grigory Anikiew (Stroganow). Till följd häraf kom Brunel att deltaga i de handelsfärder, som af detta handelshus, hvilket genom Sibiriens eröfring fick en verldshistorisk betydelse, utsändes så väl land- som sjövägen till de närmast Ryssland belägna delarne af Asien, hvarigenom han blef väl bekant med Ishafvet och Ob-flodens utloppsvik. Genom Brunels förmedling inleddes sedermera direkta förbindelser mellan Nederländerna och det stora, i vidsträckta länder, om ej de jure så de facto, nästan suveräna handelshuset. I sammanhang härmed verkade Brunel kraftigt för att på allvar öppna Nederländernas sjöfart på Hvita hafvet och att der anlägga ett nederländskt faktori, som förlades ej på den af engelsmännen upptagna Rosenön, utan på det ställe der det nuvarande Archangel är beläget. Derpå deltog Brunel i förarbetena för en rysk nordostfärd, för hvilken svenska skeppsbyggmästare antogos i Stroganows tjenst. Brunel sjelf reste landvägen till Holland för att värfva manskap. En mängd enskildheter rörande dessa Brunels företag innehållas i ett bref af John Balak till Gerard Mercator, dagtecknadt »Arusburgi ad Ossellam fluvium» den 20 februari 1581. Brefvet är aftryckt i 2:dra upplagan af Hakluyt, 1598, I. s. 509. Knappast hade Brunel emellertid framkommit till sitt hemland, förr än han ändrade plan och ville åt sitt eget fädernesland förvärfva hedern och nyttan af företaget. Holländarnes första försök att nordöstra vägen nå Kina och Japan kom så till stånd. Om denna resa veta vi för öfrigt endast, att Brunel förgäfves sökte segla genom Jugor Schar, och att hans med pelsverk, glimmerskifvor och bergkristall rikt lastade fartyg under hemvägen förliste i Petschoras mynning (Beschryvinghe vander Samoyeden Landt in Tartarien etc. Amsterdam 1612. S. Mullers photolit. repr. 1878). Glimmern och bergkristallen hemtades helt säkert från Ural, då några användbara glimmerskifvor och större bergkristaller ej finnas i Petschora-trakten. Derpå gick Brunel i dansk tjenst. Man vet nämligen, att en Oliver Brunel under Konung Fredrik II:s regering i Danmark erbjöd sig att uppsöka Grönland och för detta ändamål år 1583 erhöll rätt att bosätta sig i Bergen samt der åtnjuta sex års skattefrihet (jemför Grönlands historiske Mindesmærker. Kjöbenhavn 1838. B. III s. 666).
28 Förmodligen ryssarnes Sachanich Bay.
29 Voyagie, ofte Schip Vaert, van Jan Huyghen van Linschoten, van by Noorden om langes Noorwegen de Noortcaep, Laplant, Vinlant, Ruslandt . . . tot voorby de revier Oby; Franeker 1601. En annan upplaga Amsterdam 1624, och i utdrag i Saeghmans samling af resor 1663. Resan finnes äfven beskrifven i Blavii Atlas major 1665. Linschoten var »commis» om bord, en syssla som i sig innefattade på en gång befattningen af supercargo och den af egarens ombud.
30 Det är Jugor Schar. Detta namn förekommer äfven, ehuru i något förvrängd form såsom »Wegorscoi tzar», på Isaac Massa's karta af 1612, hvilken enligt utgifvarens uppgift är en afteckning af ett ryskt kort.
31 Denna är beskrifven både af de Veer och Linschoten i förutnämnda arbeten.
32 Dessa märkliga uppgifter finnas redan i Linschotens förut omnämnda, år 1601 tryckta arbete och kunna derför ej vara understuckna. De visa alltså, att Taimurlandet varit bebodt af samojeder, och att detta lands geografi var för dem välbekant.
33 Se här ofvan sid. 135.
34 Skildringen af denna resa bildar hufvuddelen af förutnämnda arbete af de Veer. Helt säkert hafva äfventyren under öfvervintringen, den första vid så hög nordlig breddgrad, i första rummet tillskyndat de Veers arbete den ofantliga folkgunst detsamma åtnjutit och föranledt dess öfversättande till så många språk.
35 Beslutet angående utfästandet af denna belöning kan inhemtas af följande: Extract uit het Register der Resolutien van de Hoog Mogende Heeren Staten Generael der Vereenigde Nederlanden.
Folio 158 vso. 13 April 1596. De Gedeputeerde van de Heeren Staten van Holland verclaren dat heure principalen geadviseert hebbende op de hervattinge van het voyagie naer China en Japan, benoorden om, deselve voyage afgeslagen hebben, ten aenzien van de groote costen die nu twee Jaren achter den anderen om de reyse te verzoeken te vorgeefs angewent zijn, maer dat Hare E. goetgevonden ende geconsenteert hebben, mede tgevolgh van de andere provincien bij zoeverre datter eenige coopluijden aventuriers bij compagnie ofte anderssine de voerscreven reijse op heure costen ende risique, zonder te schepen ende tgelt van den lande, zonde begeren te verzoeken, dat men dezelve aventuriers de reijse gevonden ende gedaen hebbende, daervan brengende goet ende geloofflijck beschijt, tot haer luijder wedercomste, zal vereeren mette somme van vijff en twintich duysent gulden eens. Item daar enboven accorderen den vrijdom voor twee jaren van convoyen der goederen die zij uit dese landen naer China off Japan zullen transporteren, ende noch vrijdom voer den tyd van acht jaren van te goederen die zij uit China ofte Japan in dese landen sullen bringen. Waerop geadviseert wesende hebben de Gedeputeerde van d'andere provincien hen daarmede geconformeert, die van Seelant opt welbehagen van heure principalen, maer die van Utrecht hebben verclart niet te consenteren in de vereeringe van XXVM £.
36 Hvarje nordhafsfarare har en eller annan gång gjort samma eller ett likartadt misstag. År 1861 trodde sig t. ex. ett båtparti, med hvilket jag följde, tydligen se sjömän i sydvester och med hvita skjortärmar bygga en varde på en, efter hvad vi tyckte, närbelägen udde. Men varden befans vara ett mycket aflägset berg, skjortärmarne bildades af snöfält, sydvesterna af klippspetsar, och rörelsen uppkom genom luftlagrens dallring.
37 Helt säkert Anser bernicla, hvilken är allmän vid Spetsbergens vestkust. Det holländska namnet bör hvarken, såsom en del engelsmän gjort, öfversättas med rödgås, ej heller förvexlas med rotges.
38 Se den afritning af Barents' egen karta med utsatt kurs, som finnes intagen i Pontanus, Rerum et urbis Amstelodamensium historia, Amst. 1611, och bifogas detta arbete i fotolitografiskt facsimile.
39 Under antagande af en horisontal refraktion af ungefär 45'.
40 Se härom de Veer, blad 25, och ett i Blavii Atlas Major, Tom. 1, mellan sid. 30 och 31 inbundet opagineradt blad. Att misstag i datum förekommit är icke möjligt, emedan polhöjden bestämdes riktigt genom en solhöjdsmätning den 19 alt. 29 febr., 11 alt. 21 och 21 alt. 31 mars (se de Veer, bl. 27). Dessutom iakttogs på riktigt datum, den 24 jan. alt. 3 febr., en konjunktion af Jupiter och månen, hvarigenom längdskilnaden mellan Ishamnen och Venedig bestämdes till 75°. Så felaktig denna bestämning än är, så visar den dock, att dagräkningen varit riktig.
41 Jemte en för norrmännen afsedd våg uppbyggd år 1582 af förste vojvoden i Kola (Hamel, s. 66). Hos Pontanus (Rerum et urbis Amstelodamensium Historia, Amsterodami 1611, s. 142) finnes den inre gården af detta hus aftecknad jemte de skeppsbrutnas mottagande derstädes.
42 Årtalet angifves af F. v. Adelung (Kritisch-Litterärische Uebersicht etc.) oriktigt till 1647.
43 Följande upplagor anföras: fyra franska Paris 1671, 1672, 1676 och Amsterdam 1708; sex tyska Hamburg 1675, Leipzig 1703, 1706, 1710, 1711 och 1718; en latinsk Glückstadt 1675; två holländska Amsterdam 1681 och 1685; en italiensk tryckt i Conte Aurelio degli Anzi's II Genio Vagante, Parma 1691; tvenne engelska, den ena tryckt särskild 1706, och den andra i Harris, Navigantium atque Itinerantium Bibl., 3:e uppl. London 1744, 48, vol. II s. 457.
44 Historien om vindknutarne är tagen från Olaus Magnus, De gentibus septentrionalibus, Roma 1555, s. 119. Der gifves till och med en afbildning af knutarnes utseende.
45 Jemför ofvan s. 194.
46 Dessa voro James, hertig af York, lord Berkley, sir Joseph Williamson, sir John Bankes, mr Samuel Peeps, kapten Herbert, mr Dupey och mr Hoopgood (Harris, Nav. Bibl., Vol. II, s. 453).
47 »All I could do in this exigency was to let the brandy-bottle go round, which kept them allways fox'd, till the 8:th July Captain Flawes came so seasonably to our relief» (Barrow, A chronological history of voyages into the arctic regions, London 1818, s. 268).
48 A letter, not long since written to the Publisher by an Experienced person residing at Amsterdam etc. (Philosophical Transactions. Vol. IX s. 3. London 1674).
49 A summary Relation of what hath been hitherto discovered in the matter of the North-East passage; communicated by a good Hand (Phil. Trans. Vol. X s. 417. London 1675).
50 Tiden då resan gjordes uppgifves ej i det anförda brefvet. Harris säger sig med stor svårighet fått reda på årtalet 1670 för den lyckliga resan rnot öster. Han säger vidare, att de personer, som lemnade honom denna underrättelse, dessutom berättade, att man vid den tiden, då denna ansökan inlemnades till generalstaterna, äfven påstått, att det icke vore någon svårighet att segla norr ut från Spetsbergen (»Grönland»), och att många holländska fartyg verkligen gjort det. För att bestyrka denna uppgift bådo handelsmännen, att den grönländska handelsflottans dagböcker för år 1655 skulle granskas. Detta skedde. I sju af dem fans antecknadt, att man seglat upp till 79° n. br. Tre andra journaler öfverensstämde deri, att man den 1 aug. 1655 observerat 88° 56'. Hafvet var här isfritt och sjögången stark (Harris, Nav. Bibl., II, s. 453). J. R. Forster (Geschichte der Entdeckungen und Schiffsfahrten im Norden, Frankfurt a. d. Oder 1784) tyckes förlägga resan öster ut från Novaja Semlja till tidpunkten före 1614. Sannolikt är det dock här fråga om Vlaminghs märkliga resa 1664 eller om resan 1666, för hvilken jag ofvanför redogjort.
51 På senare tider hafva hvalfångarne varit mer anspråkslösa i afseende på uppgifter om nådda höga nordliga breddgrader. En holländare, som 22 år rest på hvalfångst, uppgaf sålunda vid ett tillfälligt möte i Belsound år 1766 med Tschitschagoff bland annat, att han sjelf en gång varit vid 81°, men att han hört att andra hvalfångare varit vid 83° och sett land öfver isen. Endast en gång hade han på afstånd sett Grönlands ostkust vid 75° n. br. (Herrn v. Tschitschagoff Russisch-kaiserlichen Admirals Reise nach dem Eissmeer, S:t Petersburg 1793, s. 83). Äfven holländska skeppare, som i början på sextonhundratalet framträngt norr om Spetsbergen till 82°, sade sig derifrån hafva sett land mot norden (Muller Geschiedenis der Noordsche Compagnie, s. 180).
52 Witsen meddelar, s. 43, att han talat med en holländsk sjöman, Benedictus Klerk, som förut tjenat på hvalfångarefartyg och sedan råkat i fångenskap på Korea. Denne hade försäkrat, att han i hvalar, som dödats vid detta lands kuster, funnit holländska harpuner. Holländarne drefvo då hvalfångst endast i norra delen af Atlantiska oceanen. Fyndet visar således, att hvalar kunna simma från den ena oceanen till den andra. Då man vet, att detta kolossala ishafsdjur icke simmar från den ena isoceanen till den andra öfver equatorn, så måste den nämnda iakttagelsen betraktas som synnerligen vigtig, i synnerhet på en tid då frågan huruvida Asien och Amerika hängde tillsammans öfver polen ännu var oafgjord. Witsen uppräknar äfven, s. 900, flere tillfällen, då man funnit stenharpuner i huden på hvalar, som fångats i norra Atlanten. Dessa harpuner kunna dock lika väl härröra från de vilda, med jernet obekanta folkstammarna vid Davis strait, som från folk bosatta vid norra delen af Stilla hafvet. Äfven vid Kamschatka har man, långt innan europeernas hvalfångst i Beringhafvet började, uti hvalfiskar funnit harpuner märkta med latinska bokstäfver (Steller, Beschreibung von dem Lande Kamtschatka, Frankfurt und Leipzig 1774, s. 102).
53 Beskrifningen om Woods resa trycktes 1694 i London af Royal Society's boktryckare Smith and Walford (enligt uppgift af Barrington, The possibility of approaching the North-Pole asserted, 2:d ed. London 1818, s. 34). Jag har endast varit i tillfälle att se utdrag ur denna resebeskrifning hos Harris m. fl.
54 Rörande denna fråga har Barrington offentliggjort en mängd uppsatser, hvilka finnas sammanstälda i ofvan anförda arbete, af hvilket två upplagor utkommit.
55 Flerstädes i Mittheilungen 1855-79.
56 Att tunnare islager under klart och stilla väder bilda sig äfven i det öppna hafvet och öfver stora hafsdjup, iakttogs flere gånger under 1868 års resa. Men då man betänker, att det salta vattnet icke har något öfver fryspunkten beläget täthetsmaximum, att is är en dålig värmeledare, och att den klara, nybildade isen snart täckes med ett snölager, som hindrar utstrålning, så synes det mig vara föga sannolikt, att istäcket på djupa, öppet belägna ställen kan hinna bli så tjockt, att det ej upprifves redan af en lindrig storm. Äfven den grunda hamnen vid Mosselbay tillfrös varaktigt först i början af februari, och sista dagarne af januari var sjögången i hamnen så stark, att den svenska expeditionens alla tre fartyg höllo på att förlisa — till följd af våldsam sjögång vid 80:de breddgraden i slutet af januari! Hafvet måste då hafva varit öppet mycket långt mot nordvest. Vid Spetsbergens vestkust skall hafvet om vintern sällan vara fullständigt fruset inom synhåll från land. Äfven i Barents' vinterhamn vid Novaja Semljas nordöstra kust blef hafvet ofta under årets kallaste tid mer eller mindre isfritt, och Hudsons uttalande, »att det ej är förvånande att så mycket is möter seglaren i norra Atlanten, då så många sund och vikar finnas på Spetsbergen», visar att äfven han ej trodde på någon isbildning i öppet haf.
