Fotnoter till Vegas färd kring Asien - kapitel 3

1 Namnet stormfogel nyttjas äfven för stormsvalan (Thalassidroma pelagica Vig.) Denna förekommer ej i de delar af polarhafvet, hvarom här är fråga.

2 Vid Beeren Eiland såg Tobiesen den 28 maj 1866 stormfogelägg lagda omedelbart på den is, som ännu täckte klippan. På ett ställe var till och med den på sitt ägg rufvande fogeln med ena benet fastfrusen i isen. Den 31 alt. 21 aug. 1596 fann Barents vid norra delen af Novaja Semlja, att några foglar utvalt ett med litet jord täckt isstycke till häckningsställe. I båda dessa fall har undre delen af äggen under häckningen aldrig kunnat uppvärmas öfver 0°.

3 Det skulle förtjena undersökas, huruvida ej en del alke-kungar, liksom Spetsbergsripan, tillbringa vintern i sina stenrös och endast temligen sällan flyga ut för att på sjön insamla sin föda.

4 Detta namn har fogeln erhållit af de holländska hvalfångarne.

5 Under mina många resor i Ishafvet har jag endast en gång sett en ismås i ungdrägt, nämligen 1878 vid Pitlekaj, då en tschuktsch utbjöd en dylik fogel för en ripa. Den var hvit med svarta fläckar.

6 Mängden af ejderdun, som från polarländerna infördes till Tromsö, belöpte sig 1868 till 540, 1869 till 963, 1870 till 882, 1871 till 630, 1872 till 306 kilogram. Hela årsutbytet kan sannolikt uppskattas till tre gånger så mycket.

7 Redan på södra Novaja Semlja träffas dock, jemte snösparfven, åtskilliga andra sångfoglar, t. ex. lappsparfven (Emberiza lapponica L.) och berglärkan (Alauda alpestris L.). De häcka på marken under någon buske, tufva eller sten, i ganska omsorgsfullt inredda, med ängsull och fjäder fodrade bon, och äro ej sällsynta.

8 Äfven Hedenström anger (Otrywki o Sibiri, St. Petersburg 1830, s. 130), att ripan öfvervintrar på de Nysibiriska öarna, och att den der är fetare och mörare än på fastlandet.

9 Ensamt fångstfartygen från Tromsö hemförde år 1868 996, år 1869 975 och år 1870 837 renar. Då härtill kommer den mängd renar, som skjutes om våren och icke upptages vid beräkning af fångsten, och då man betänker, att antalet fångstfartyg, som utrustas från Tromsö, är mindre än det, som utgår från Hammerfest, och att renskytte på Spetsbergen äfven idkas af fångstmän från andra städer äfvensom af turister, så måste man antaga, att minst tre tusen djur blifvit fälda under hvart och ett af de nämnda åren. Förut var renskyttet än mer gifvande, men sedan 1870 har det betydligt minskats.

10 Då Spetsbergen först kartlades, erhöllo en mängd ställen namn efter renar, hvilket antyder, att renen då fans der i stort antal, och just på de flesta af dessa ställen saknas renen numera fullständigt. Deremot sågo de holländska och engelska resandena under 16:de seklet icke några renar på Novaja Semlja. Under den svenska expeditionen 1875 sågos inga renar på denna ös vestkust söder om Karmakul bay, hvaremot en mängd skötos vid Besimannaja bay och Matotschkin-sundet. Då några bland den bekante norske fångstkaptenen Sievert Tobiesens följeslagare år 1872-73 tvungos att öfvervintra vid Norra Gåskap, sköto dessa under vintern och våren endast 11 renar. Några ryssar, som genom olyckshändelse blefvo tvungna att tillbringa sex år efter hvarandra någonstädes vid kusten af Stans Foreland (Maloy Broun) och som under denna långa tid voro i afseende å sitt lifsuppehälle helt och hållet hänvisade till hvad de utan tillhjelp af skjutgevär (de egde, då de landade, krut och kulor till endast tolf skott) kunde genom jagt anskaffa, hade, då de tre öfverlefvande år 1749 återfunnos och afhemtades, dödat två hundra femtio renar. (P. L. le Roy, Relation des avantures arrivées à quatre matelots Russes jettés par une tempête près de l'Isle deserte d'Ost-Spitzbergen, sur laquelle ils ont passé six ans et trois mois. s. 1. 1766.)

11 Under öfvervintringen 1869-70 vid Ost-Grönland såg dr Pansch en gång en björninna med helt små ungar (Die zweite deutsche Nordpolarfahrt. Leipzig 1873-1874. B. 2, s. 157).

12 W. Scoresby's des Jüngern Tagebuch einer Reise auf den Wallfischfang. Aus dem Engl. übers. Hamburg 1825, s. 127.

13 Die zweite deutsche Nordpolarfahrt. B. 1, s. 465.

14 Grönlands historiske Mindesmärker. Kjöbenhavn 1838. III, s. 384.

15 Ramusio, del 2, Venedig 1583, s. 60.

16 Det uppgifves att äfven vargar skola förekomma på Novaja Semlja ända upp till Matotschkin-sundet. På nordkusterna af Asien och östra Europa äro de ganska allmänna.

17 D. v. s. icke på Spetsbergen och Novaja Semlja, men väl på kusterna af fastlandet. I Vest-Grönland är myggen ännu så långt norr ut som vid södra delen af Disko-ön så förfärlig, i synnerhet för nykomlingen under de första dagarne, att ansigtet på den, som utan flor vågar sig in i buskbevuxna sumptrakter, inom några timmar blir oigenkänligt. Ögonlocken igensvälla och förvandlas till stora vattenblåsor, i hårfästet bilda sig suppurerande bulnader o. s. v. Men när man en gång genomgått denna obehagliga och smärtsamma ympning, så tyckes kroppen, åtminstone för en sommar, mindre mottaglig för mygg-giftet.

18 Då den enda Chrysomela, som v. Baer fann vid Matotschkin Schar, spelat en så stor rol i den arktisk-zoologiska litteraturen, skall jag här uppräkna de coleopter-arter, som man numera — efter professor Mäklins bestämning af de genom oss hemförda samlingarna — känner från sjelfva Novaja Semlja. Dessa äro: Feronia borealis Ménétr., F. gelida Mäkl., Amara alpina Fabr., Agabus subquadratus Motsch., Homalota sibirica Mäkl., Homalium angustatum Mäkl., Cylletron(?) hyperboreum Mäkl., Chrysomela septentrionalis(?) Ménétr., Prasocuris hannoverana Fabr., v. degenerata. Från Waigatsch-ön hemfördes ytterligare sju arter, som ej träffades på Novaja Semlja. Insekterna förekommo dels under stenar, i synnerhet på ställen med ymnig lemmelspillning eller i trakter rika på fogelbon, dels under varma dagar på salixbuskar.

19 Sjöborrar förekomma endast ytterligt sparsamt i Kara-hafvet och det sibiriska Ishafvet, men vester om Novaja Semlja på vissa ställen i sådan mängd, att de nästan tyckas täcka hafsbottnen.

20 Jemför Malmgrens lärorika af handlingar i Kongl. Vetenskaps-akademiens skrifter och Scoresby, Arctic regions, Edinburgh 1820, I s. 502. Att hvalrossen spisar musslor, antydes redan på nedan (s. 153) återgifna holländska teckning från början af 1600-talet.

21 Redskap af hvalrossben förekomma bland nordiska graffynd.

22 Jemför noten på s. 46 här ofvan.

23 Jag har 1858 sett en Phoca barbata med af ålder bortnötta tänder, hvilken till sin rödbruna färg ganska mycket liknade en hvalross och eftergaf den föga i storlek.

24 Albertus Magnus, De animalibus. Mantua 1479. Lib. 24. På samma ställe gifves dock en på verklig erfarenhet grundad beskrifning af hvalfångsten, med det förståndiga tillägg att det, som de gamle skrifvit härom, ej öfverensstämmer med erfarenheten.

25 Denna bild är utförd efter ett af Frederik Muller lemnadt facsimile ur Hessel Gerritz., Descriptio et delineatio geographica detectionis freti etc. Amsterodami 1613. Samma bild återgifves färglagd i Blavii Atlas major, Del I 1665, s. 25, med påskrift: »Ad vivum delineatum ab Hesselo G. A.»

26 A report upon the condition of affairs in the territory of Alaska. Washington 1875, s. 160.

27 Bilden är tagen ur en handskrifven japansk resebeskrifning (n:o 360 i det af mig hemförda japanska biblioteket). Enligt meddelande af en attaché vid den japanska beskickning, som hösten 1880 besökte Stockholm, bär boken titeln Kau-kai-i-fun, »berättelse om en märklig resa på aflägsna haf». Handskriften, i 4 band, är utförd år 1830. I inledningen säges, att då några japaneser den 21 november 1793 (?) skulle med en last ris resa till Jesso, blefvo de af en storm kastade ur sin kurs och drefvo länge omkring på hafvet, tills de i början af juni det följande året kommo till någon af de Aleutiska öarna, som nyss blifvit eröfrade af ryssarne. De dröjde der tio månader och kommo i slutet af juni följande år till Ochotsk. Året derpå om hösten fördes de till Irkutsk, der de dröjde i åtta år, väl bemötta af ryssarne. Derpå fördes de till Petersburg, der de erhöll audiens hos kejsaren, fingo pelsar och utmärkt mat. Slutligen återsändes de sjöledes kring Kap Horn till Japan med ett af kapten von Krusensterns fartyg. De öfverlemnades i Nagasaki åt de japanska myndigheterna våren 1805, efter att hafva varit frånvarande från hemlandet omkring tretton år. Från Nagasaki fördes de till Jeddo hvarest förhör anstäldes med dem. En person gjorde frågorna, en annan uppskref svaren och en tredje åskådliggjorde i bild allt det märkliga de upplefvat. Derpå återsändes de till sin hemort. I inledningen talas vidare om, att de skeppsbrutna voro okunniga sjömän, af hvilka ofta föga uppmärksamhet egnats just åt de vigtigaste saker. Man varnas derför att sätta full lit till deras berättelser och till bokens teckningar. Dessa senare upptaga verkets fjerde del, bestående af öfver 100 qvart-sidor. Märkligt är att ryssarnes första jordomsegling och japanesernas första resa kring jorden inträffade samtidigt.

28 Till undvikande af missförstånd använder jag detta namn i stället för det vanliga, men oegentliga hvitfisk.

29 Hakluyt, 1 uppl., s. 317.

  Senast ändrat eller kontrollerat den 2 november 2007.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt