1 Amerikas nordkust utgör fortfarande tillhåll for en ej obetydlig eskimåbefolkning, hvilken ännu för ett par årtionden tillbaka utbredde sig till 80:de breddgraden. Då klimatet i norra delen af gamla verlden föga skiljer sig från det, som råder i motsvarande trakter af den nya, då på båda ställena finnes riklig tillgång på fisk, samt då säl- och hvalrossfångsten, åtminstone mellan Jenisej och Chatanga, bör kunna blifva lika gifvande som vid Amerikas nordkust, så förefaller denna, först under senare tider uppkomna olikhet ganska påfallande. Förhållandet synes mig kunna förklaras på följande sätt. Intill våra dagar hafva en mängd små vilda folkstammar i Amerika bekrigat hvarandra, hvarvid de svagare, för att undgå den mäktigare stammens utrotningsraseri, nödgats vika undan till nordens isöknar, skattande sig lyckliga, om de der i fred för sina fiender kunnat vinna bergning genom att antaga polarfolkens för klimatet och landets näringskällor afpassade lefnadssätt. Likadant har förhållandet en gång varit i Sibirien, och många antydningar finnas derom, att spillror af slagna folkstammar fordom från söder drifvits upp, ej allenast till fastlandets nordkust, utan äfven bortom densamma, till de utanför liggande öarna. I Sibirien har dock förhållandet sedan ett fjerdedels årtusende tillbaka helt och hållet förändrats genom landets eröfring af ryssarne. Trycket af det nya herraväldet har, oaktadt många enskilda våldshandlingar, i det hela varit mindre förstörande för den ursprungliga befolkningen än det inflytande, som europeerna utöfvat i Amerika. Det ryska väldet har åtminstone i ett hänseende haft en obetingadt välgörande verkan, i det att det förhindrat de ständiga fejderna mellan de inhemska folkslagen. De till den ogästvänliga norden bortdrifna stammarne hafva kunnat återvända till blidare luftstreck, och der detta ej egt rum, hafva de, i brist på nya inflyttningar från södern, dukat under i kampen mot köld, hunger och koppor eller andra af landets nya herrar införda sjukdomar.

2 Cornelis de Bruins Reizen over Moskovie, door Persie en Indie etc, Amsterdam 1711, s. 12. Författarens namn skrifves äfven de Bruyn och le Brun.

3 Redan Herodot omtalar i bok 4 kap. 196, att kartaginenserna på ett likartadt sätt bytte varor med ett folk, boende på kusten af Afrika bortom Herakles' stoder. Samma bytessätt användes ännu nära två tusen år senare, då Afrikas vestkust besöktes af venetianaren Cadamosto år 1454 (Ramusio, I, 1588, blad 100).

4 Såsom säkerhet för de besegrade folkens underkastelse brukade ryssarne från dem taga ett antal män och qvinnor af deras förnämsta slägter som gisslan. Dessa personer kallades amanater och höllos i ett slags träldom vid ryssarnes befästade vinterbostäder.

5 Arbetet är en öfversättning, utförd i Tobolsk på försorg af svenska officerare, krigsfångar efter slaget vid Pultava, från ett tartariskt manuskript af Abulgasi Bayadur Chan. Originalhandskriften (?) finnes på Upsala bibliotek, dit den blifvit skänkt år 1722 af överstelöjtnant Schönström. Öfversättningen är försedd med noter af Bentinck, holländare till börden, men äfven han i svenskarnes tjenst fången vid Pultava.

6 Lütke säger (Ermans Archiv, III s. 464), att det fredliga förhållandet till tschuktscherna började efter ett fredsslut, som kom till stånd tio år efter det Anadyrsk blifvit utrymdt; der hade nämligen under 36 år varit förlagd en besättning af 600 man, som kostat öfver en million rubel. Denna »fred» har det förut så stridslystna folket ända till våra dagar samvetsgrant hållit, på några marknadsgräl när, som förmådde general-guvernören öfver Östra Sibirien Treskin att år 1817 med dem sluta en handelstraktat, hvilken tyckes hafva blifvit troget följd till båda parternas belåtenhet och förmån (Dittmar, s. 128).

7 Müller har likaledes från glömskan räddat några andra underrättelser om tschuktscherna, som kort derpå insamlades vid Anadyrsk. När man nu läser dessa berättelser, finner man ej allenast att tschuktscherna kände till eskimåerna, på amerikanska sidan, utan ock att sagor om vestra Amerikas indianer trängt fram ända till dem och vidare genom myndigheterna i Sibirien kommit till Europa, ett förhållande som kanske förtjenar att beaktas vid bedömande af Herodots och Marco Polos skrifter.

8 Sauer, An account etc, s. 255 o. 319. Sarytschew, Reise, übersetzt von Busse, II s. 102.

9 Über die Koriäken und die ihnen sehr nahe verwandten Tschuktschen (Bulletin historico-philologique de l'Académie de St. Pétersbourg, T. XIII, 1856, s. 126).

10 Att tschuktscherna med åtskilliga ceremonier bränna sina döda omtalar Sarytschew på grund af meddelanden från tolken Daurkin, hvilken 1787-91 lefde bland ren-tschuktscherna för att lära känna deras språk och sedvanor och hos dem anmäla ankomsten af Billings expedition (Sarytschews Reise, II s. 108). Uppgiften är således helt säkert mycket tillförlitlig. Den kustbefolkning, med hvilken Hooper kom i beröring, lade deremot ut sina döda på särskilda ställningar, hvarest liken fingo uppätas af korpar eller förmultna (anf. arb. s. 88).

11 I fall medarne icke äro på detta sätt isskodda, så blir vid sträng köld friktionen mellan dem och den hårda snön mycket stark och föret derföre ytterst tungt.

12 Nästan alla långväga resande, som passerade Vega, hade sina hundar förspända på detta sätt. Deremot säger Sarytschew, att vid S:t Lawrence bay alla hundarne för en släde voro spända i bredd, och att detsamma varit seden i granskapet af Moores vinterqvarter vid Tschukotskojnos visar bilden å s. 71 i Hoopers förut anförda arbete. Man bör dervid erinra sig, att befolkningen på båda dessa ställen var eskimåer, som antagit tschuktschernas språk. De grönländska eskimåerna hafva sina hundar förspända i bredd, kamtschadalerna i en lång rad. Naturligtvis lämpa sig i bredd spända hundar föga för skogstrakter. De här anförda olika sätten att förspänna hundarne antyda derför, att eskimåerna en längre tid än tschuktscherna bott norr om skogsgränsen.

13 En utförlig afhandling om de födoämnen, som tschuktscherna hemta från växtriket, författad af dr Kjellman, finnes intagen i Vega-expeditionens vetenskapliga arbeten. Redan Popow omtalar, att tschuktscherna förtära mycket bär, rötter och örter (Müller, III s. 59).

14 Redan i början på sjuttonhundratalet rökte alla Sibiriens folkstammar, män och qvinnor, vuxna och barn, passioneradt (Hist. généalog. des tartares, s. 66).

15 Rörande de amerikanska marknaderna lemnar dr John Simpson goda upplysningar i »Observations on the western Esquimaux». Han uppräknar tre marknadsplatser i Amerika, utom den vid Beringssund. Under marknaderna sysslar man äfven med dans och nöjen, hvilka pågå med sådan liflighet, att marknadsfolket knappast sofver under hela tiden. Öfver marknaden vid Anjui, till hvilken tschuktscherna ännu år 1821 infunno sig fullt beväpnade med spjut, båge och pilar, lemnar Matiuschkin en mycket liflig skildring (Wrangels Reise, I s. 270), och ett besök vid densamma år 1868 beskrifves af C. von Neumann, hvilken såsom astronom deltog i von Maydells expedition till Tschuktsch-landet (Eine Messe im Hochnorden; Das Ausland 1880, s. 861).

16 Dylika i spetsen brända pinnar, äfvensom aflånga, i en ända sotade, efter doppning i tran som facklor använda stenar har jag funnit nedlagda vid sidan af liken i gamla eskimågrafvar på nordvestra Grönland.

17 I de underrättelser, som under början af sjuttonhundratalet vid Anadyrsk insamlades om tschuktscherna, omtalas äfven, att de lefde utan all öfverhet. I motsats härtill meddelas i M. von Krusensterns Voyage autour du monde 1803-1806, Paris 1821, II s. 151, en berättelse af guvernören Koscheleff om några underhandlingar, som han haft med »en chef för hela tschuktschiska nationen». Jag tager för gifvet, att det var klent bestäldt med chefskapet, och Koscheleffs hela skildring af sitt möte med den förmodade chefen bär en allt för liflig europeiskt-romantisk prägel, för att den skulle kunna vara i någon mån naturtrogen. På samma ställe säges äfven, att en broder till guvernör Koscheleff vintern 1805-1806 gjorde en resa bland tschuktscherna, öfver hvilken han efter återkomsten sände en berättelse, åtföljd af en tschuktschisk ordlista, till v. Krusenstern.

18 Originalen till de här i träsnitt återgifna teckningarna äro utförda på papper, dels med blyertspenna dels med röd ockra. De särskilda grupperna föreställa å första sidan: 1. hundspann, 2, 3. hvalar, 4. jagt på isbjörn och hvalross, 5. simpa och torsk, 6. man som fiskar, 7. harjagt, 8. foglar, 9. vedhuggare, 10. man som leder en ren, 11. hvalrossfångst (7 och 9 föreställa europeer); å andra sidan: 1. en renfora, 2. ren som fångas med lasso af två män, 3. man som kastar harpun, 4. säljagt från båt, 5. björnjagt, 6. mannen i månen, 7. man som leder en ren, 8. renar, 9. en tschuktsch med staf och en bågskytt, 10. renhjord med väktare, 11. renar, 12. två tält, man åkande på hundsläde m. m.