Afresan. — Tromsö. — Deltagarne i färden. — Uppehåll vid Måsö. — Skogsgränsen. — Klimat. — Skörbjugg och botemedel deremot. — Den första kringseglingen af Nordkap. — Otheres reseberättelse. — Föreställningar om Skandinaviens geografi under 1500-talets förra hälft. — Äldsta kartor öfver Norden. — Herbersteins berättelse om Istomas resa. — Gustaf Vasa och nordostpassagen. — Willoughbys och Chancelors resor.

Afresan.

Vega lemnade Karlskronas hamn den 22 juni 1878. Inberäknadt löjtnanterna Palander och Brusewitz, bestod besättningen då af 19 man från svenska flottan, till hvilka kommo de tvenne utländske sjöofficerare, som skulle deltaga i färden, löjtnanterna Hovgaard och Bove. Dessa hade någon tid uppehållit sig i Karlskrona för att närvara vid fartygets utrustning och försättande i sjödugligt skick.

Kjöbenhavn anlöptes den 24 juni för att taga om bord den mängd lifsmedel, som derstädes blifvit uppköpt. Den 26 juni fortsattes färden till Göteborg, der ankaret fäldes den 27. Under öfverresan medföljde den berömde italienske geografen Commendatore Christoforo Negri, hvilken sedan flere år tillbaka med synnerligt intresse följt alla ishafsfärder och nu af sitt lands regering erhållit uppdrag att närvara vid Vegas afresa från Sverige, taga kännedom om dess utrustning m. m. I Göteborg gingo om bord docenten Kjellman, dr Almqvist, dr Stuxberg, löjtnant Nordqvist och en i Stockholm förhyrd handtlangare för naturforskarne, och här intogs större delen af expeditionens vetenskapliga utrustning äfvensom åtskilliga i Sverige inköpta förråd af lifsmedel, kläder m. m.

Den 4 juli lemnade Vega Göteborgs hamn. Under seglingen längs Norges vestkust blåste en hård motvind, genom hvilken ankomsten till Tromsö fördröjdes till den 17 juli. Här gick jag om bord. Kol, vatten, pelsverk af renskinn¹⁵ för alla man äfvensom en mängd annan utrustning, som i Finmarken uppköpts för expeditionens räkning, intogs här, och trenne för färden förhyrda fångstmän inmönstrades.

Gamla verldens polardrägt.		Nya verldens polardrägt.
Lapp, efter original i Nordiska Muséet i Stockholm.		Grönländare, efter en gammal målning i Etnografiska Museum i Kjöbenhavn.16

Tromsö.

Efter en fotografi af CLAUS KNUDSEN i Kristiania.

Afresa från Tromsö. — Deltagarne i färden.

Den 21 juli var Vegas hela utrustning tagen om bord, dess bemanning fulltalig, allt klart till afresa, och samma dag kl. 2 t. 15 min. e. m. lyfte vi ankaret, under lifliga hurrarop från en talrik vid stranden församlad folkmassa, för att på allvar anträda vår ishafsfärd.

Om bord på Vega befunno sig då följande

Deltagare i expeditionen:

Dessutom medföljde på Vega under färden mellan Tromsö och Dicksons hamn, såsom ombud för herr Sibiriakoff, herr S. J. Serebrenikoff, hvilken hade i uppdrag att öfvervaka in- och utlastningen af de varor, som skulle införas till och utföras från Sibirien med Fraser och Express. Dessa fartyg hade redan för några dagar sedan från Vardö afseglat till Chabarowa i Jugor Schar, der de hade befallning att invänta Vega. Lena, det fjerde fartyget som var stäldt till mitt förfogande, hade åter enligt erhållen order inväntat Vega i Tromsös hamn, hvarifrån nu dessa båda ångare skulle göra sällskap under färden vidare öster ut.

Uppehåll vid Måsö. — Skogsgränsen. — Klimat. — Skörbjugg och botemedel deremot.

Sedan vi lemnat Tromsö, togs vägen till en början inom skärs till Måsö, i hvars hamn Vega skulle göra några timmars uppehåll för aflemnande af bref i det der belägna postkontoret, troligen det nordligaste i verlden. Men under tiden började en så häftig nordvestvind blåsa, att vi blefvo uppehållna derstädes i trenne dygn.

Måsö är en liten klipp-ö, belägen vid 71° n. br., 32 kilometer sydvest från Nordkap, i en fiskrik trakt, ungefär midt emellan Bred-sundet och Magerö-sundet. På öns östra kust inskjuter en vik, hvilken bildar en väl skyddad hamn. Fisket och hamnen hafva gifvit en viss betydelse åt platsen och gjort den till en af civilisationens yttersta utposter mot norden. Här, endast några få kilometer söder om Europas nordspets, finnas, utom en mängd fiskarkojor, kyrka, handelsbod, postkontor, sjukhus m. m., och, jag behöfver knappast tillägga det, åtminstone ej för den som gjort resor i nordligaste Norge, åtskilliga vänliga, gästfria familjer, inom hvilka vi bortspråkade många timmar af vårt ofrivilliga uppehåll i trakten. Ställets invånare lefva naturligtvis af fiske. Allt jordbruk är här

Trädgränsen i Norge. Vid Præstevandet på Tromsön, efter fotografi.

omöjligt, Potatis har visserligen någon gång gifvit ymnig skörd på den närbelägna Ingön (71° 5' n. br.), men vanligen misslyckas dess odling till följd af sommarens korthet; rädisor och en del grönsaker odlas deremot med framgång i trädgårdstäpporna. Af vilda bär träffas lingon, dock i så ringa mängd att man endast sällan kan hopsamla en half eller hel kanna; blåbär förekomma något ymnigare, men Nordens drufva, hjortronen (»Multer»), ytterst rikligt. Från ett område af några qvadratfamnar kan man ofta plocka ett kannmått fullt. Skog finnes här icke, endast buskar.

I granskapet af Nordkap går skogen för det närvarande icke till sjelfva ishafskusten, men på skyddade ställen, belägna ett obetydligt stycke innanför hafsbandet, träffar man redan fyra till fem meter höga björkar.¹⁸ Förr har dock äfven här sjelfva den yttre skärgården varit skogbeklädd, hvilket bevisas af de i myrarne på Finmarkens ytterskär, t. ex. på Renö, inneslutna trädstammar. I Sibirien går skogsgränsen vid Lena-floden intill början af mynningsdeltat, d. v. s. ungefär till 72° n. br.¹⁹ Då

Trädgränsen i Sibirien. Vid Boganida, efter Middendorff.

Nordkap ligger vid 71° 10', går således skogen i Sibirien på sina ställen, d. v. s. längs de stora floderna, betydligt längre mot norr än i Europa. Detta beror dels på den mängd uppvärmdt vatten, som dessa floder om sommaren föra med sig från södern, dels på frötransport med flodvattnet och på gynsammare jordmån. Denna består nämligen der borta af en riklig mylla, som våröfversvämningarna årligen förnya; hos oss åter för det mesta af kala granit- och gneiss-klippor eller ofruktbara sandlager. För öfrigt har trädgränsen i Sibirien och i Skandinavien ett alldeles olika utseende: medan hos oss skogens yttersta utposter mot norden utgöras af nödvuxna björkar, hvilka oaktadt sina förkrympta stammar bekläda bergsidorna med en ganska liflig och tät grönska, består den yttersta trädvegetationen i Sibirien af vresiga och halfförtorkade lärkträd (Larix dahurica Turcz.), hvilka som en gles grå borst sticka upp öfver kullarnes krön.²⁰ Norr om denna gräns ser man vid Jenisej ännu frodiga buskar af vide och grönal. Att den grofva skogen äfven i Sibirien för några århundraden eller årtusenden tillbaka gått längre mot norr än nu, angifva kolossala i tundran funna anstående trädstubbar, och långt söder ut från yttergränsen behöfver man ej heller nu gå, innan man der ser flodstränderna bekransade med höga, grönskande, frodiga träd.

Hjortron (Rubus Chamæmorus L.).

Frukt i naturlig storlek. Blommande stånd förminskade.

Klimatet vid Måsö utmärker sig icke genom någon sträng vinterköld²¹, men luften är fuktig och rå nästan året om. Trakten skall dock vara ganska sund, på det när att skörbjuggen, i synnerhet under fuktiga vintrar, hemsöker befolkningen, så väl bildade som obildade, förmögna som fattiga, gamla som barn. Enligt uppgift af ett på stället bosatt fruntimmer botas mycket svår skörbjugg ofelbart af inlagda hjortron med rom. Några skedar häraf gifvas åt den sjuke dagligen, och en kanna af läkemedlet sades vara tillräcklig att fullständigt bota barn, som varit alldeles hopfallna af sjukdomen. Jag anför detta nya sätt att använda hjortronen, det gamla kända botemedlet mot skörbjugg, emedan jag är öfvertygad derom, att de framtida polarexpeditioner, som häraf vilja taga lärdom, skola finna, att detta länder till helsa och trefnad för alla man om bord, och att läkemedlet sällan ratas, om ej af allt för förhärdade nykterhetsmän.

Den första kringseglingen af Nordkap. — Otheres reseberättelse. — Föreställningar om Skandinaviens geografi under 1500-talets förra hälft. — Äldsta kartor öfver Norden.

I planen för detta arbete ingår att, efter hand som Vega framseglar, gifva en kortfattad berättelse om de mäns färder, som först öppnat den väg hon beträder, och hvilka sålunda hvar i sin mån bidragit till förberedande af den sjöfärd, hvarigenom vägen kring Asien och Europa nu ändtligen blifvit tillryggalagd. Med anledning häraf är det min skyldighet att till en början redogöra för den upptäcktsresa, under hvilken Europas nordspets första gången kringseglades, helst som berättelsen om densamma dessutom eger stort intresse såsom innehållande många märkliga upplysningar rörande de forna befolkningsförhållandena i nordligaste Skandinavien.

Denna resa verkstäldes för ungefär ett årtusende tillbaka af en norrman, Othere, från Halogaland eller Helgeland.²² Denne, som tyckes hafva farit vida omkring, kom under sina irrfärder äfven till den berömde engelske konungen Alfred den stores hof. Inför denne konung gaf han en i enkla, målande ordalag affattad skildring af en sjöresa, som han företagit från sin hembygd mot norr och öster. Berättelsen har blifvit bevarad derigenom, att konung Alfred upptagit den, jemte en beskrifning af en annan nordbos, Wulfstans, resor till södra delen af Östersjön, i första kapitlet af sin anglosaxiska bearbetning af Pauli Orosii historia: »De miseria mundi».²³ Sedermera har den varit föremål för öfversättning och utläggning af en mängd lärde, bland hvilka jag här må nämna skandinaverna H. G. Porthan i Åbo, Rasmus Rask och C. Chr. Rafn i Kjöbenhavn.

Rörande Otheres ställning till konung Alfred äro uppgifterna olika. En del forskare antaga, att han endast varit på besök vid konungens hof, andra att han varit af konung Alfred utsänd på upptäcktsresor, och slutligen uppgifva några, att han varit en krigsfånge, som tillfälligtvis berättat sin erfarenhet om fjerran länder. Efter Porthans mästerliga öfversättning²⁴ lyder Otheres resebeskrifning som följer:

»Othere sade åt sin herre konung Alfred, det han bodde längst i norr af alla norrmän. Han berättade, att han i detta land bodde norr ut vid Vesterhafvet. Dock sade han, att detta land sträcker sig ännu derifrån långt i norr; men det är alldeles obebodt, förutan att på några få ställen finnar tidtals uppehålla sig, hvilka jaga om vintern och fiska om sommaren i deras haf. Han sade, att han en gång ville utröna, huru långt detta land sträckte sig åt norr, eller om någon menniska bodde norr om denna ödemarken. Han for derföre norr ut längs med landet; lemnade under hela resan det öde landet på styrbord och hade öppna hafvet på babord. Efter tre dagar var han kommen så långt norr, som hvalfångarne som längst pläga fara. Derpå for han ännu i norr, så långt han på andra tre dagar förmådde segla. Hvarefter landet böjde sig åt öster, eller hafvet (böjde sig, gaf sig in) åt landet, han visste ej hvilketdera; men det visste han, att han der väntade på vestan eller något nordlig vind och seglade derpå åt öster längs med landet, så mycket han på fyra dagar kunde segla. Då måste han åter vänta på full nordan vind, emedan landet böjer sig der åt söder, eller hafvet ger sig inåt landet; han visste ej hvilketdera. Derpå seglade han åt söder längs med landet, så långt han på fem dagar förmådde segla. Då mötte honom der högt upp in åt landet en stor flod. Hvarefter de vände om i denna flod, emedan de icke tordes segla vidare uppför floden af fruktan för fiendtlighet; så vida landet var väl bebodt på andra sidan om floden. Och han hade ej träffat något bebodt land, sedan han for ifrån sitt eget hem; utan han hade öfverallt ett öde land till höger, utom några fiskare och fogelfångare och jägare, som alla voro finnar. Och till venster hade han vida hafvet.

Bjarmerna hade ganska väl bebyggt sitt land; men de (Othere med sina följeslagare) vågade icke der landstiga. Men terfinnarnes land²⁵ var öfverallt öde förutom der, hvarest jägare vistades, eller fiskare eller fogelfängare.

Flere berättelser meddelade honom bjarmerna dels om sitt eget land, dels om de länder, som dem omgåfvo. Men han visste icke hvad deraf var sant, efter han det aldrig sjelf hade sett. Han tyckte, att finnarne och bjarmerna talade något när samma språk. Han for förnämligast dit, förutan af håg att lära känna landets skaplynne, för hvalrossarnes skull²⁶; ty de hafva ganska ädla ben i sina tänder, af hvilka de resande hemtade med sig några till konungen. Och deras hud är ganska tjenlig till skeppståg. Dessa hvalar äro mycket mindre än andra hvalar; och äro ej längre än sju alnar. Men i hans eget land är det bästa hvalfånget. Der finnas hvalar af fyratioåtta alnars längd, och de största äro femtio alnar långa. Af dessa sade han, att han sjelf sjette dödat sextio på två dagar.²⁷

Han var en ganska förmögen man på det slags egodelar, som utgöra deras rikedom, det är på vilda djur. Han egde på den tiden, då han besökte konungen, tama oköpta djur sex hundrade; dessa djur kalla de renar. Af dem voro sex lockrenar. De äro i ganska högt pris hos finnarne, ty med dem fånga de vildrenar.

Han var ibland de yppersta män i det landet. Dock egde han icke mer än tjugu kor, tjugu får och tjugu svin. Och det lilla han plöjde, det plöjde han med hästar. Men deras förmögenhet beror mest af den skatt, som finnarne till dem betala. Denna skatt består i djurs skinn och fogelfjäder, hvalfiskben och sådana skeppståg, som äro förfärdigade af hvalfisk²⁸ och af sälskinn. Hvar och en betalar efter sin förmögenhet. Den förmögnaste bör erlägga femton mårdskinn, fem renhudar, ett björnskinn, tio korgar fjäder, en björnskinns- eller utterskinns-tröja och tvenne skeppståg, hvartdera sextio alnar långt, förfärdigade det ena af hvalhud, det andra af sälskinn.»

Fortsättningen af Otheres berättelse utgör en skildring af den Skandinaviska halfön och af en resa, som han företagit från sin hembygd åt söder. Derpå lemnar konung Alfred en framställning af dansken Wulfstans resa i Östersjön. Denna del af inledningen till Orosius ligger dock allt för långt utom mitt ämne för att böra anföras i denna reseskildring.

Norskt skepp från 900-talet,

tecknadt med ledning af det 1880 vid Sandefjord funna fartyget, under inseende af Ingvald Undset, Assistent vid Kristiania universitets Samling af Nordiske Oldsager.

Af Otheres enkla och mycket rediga berättelse framgår, att han företagit en verklig upptäcktsresa för att utforska de åt nordost belägna okända länder och haf. Denna färd blef också mycket resultatrik, i det derunder Europas nordligaste del för första gången kringseglades. Ej heller torde det lida något tvifvel, att Othere under denna färd framträngde ända till Dvinas eller åtminstone till Mesen-flodens mynning i bjarmernas land.²⁹ Berättelsen lär oss dessutom, att nordligaste Skandinavien redan då var, om ock glest, befolkadt af lappar, hvilka förde ett lefnadssätt ej synnerligen afvikande från det de vid kusten föra än i denna dag.

Den skandinaviska befolkningen har invandrat till och bosatt sig i Finmarken först på 1200-talet, och från den tiden spriddes naturligtvis i de nordiska länderna en större kunskap om dessa trakter; dock var denna länge ytterligt ofullständig och i vissa hänseenden t. o. m. mindre riktig än Otheres. Den föreställning, man under första hälften af 1500-talet hade om Europas nordligaste delar, framgår af bilagda litografiska afbildningar af tvenne kartor öfver Norden, den ena från år 1482 [högre upplösning], den andra från år 1532 [högre upplösning].³⁰ Ännu på den senare af dessa angifver man Grönland såsom sammanhängande med Norge i granskapet af Vardöhus. Denna karta grundar sig dock, enligt hvad författaren i företalet upplyser, bland annat på uppgifter af tvenne erkebiskopar från Nidaros stift³¹, hvartill Grönland och Finmarken hörde, och från hvars bebyggda del handels- och plundringståg ofta företagits så väl land- som sjövägen ända bort till bjarmernas land. Det vore svårt att fatta, huru med sådana kartor öfver landfördelningen i Norden tanken på en nordostpassage kunnat uppstå, om ej röster äfven då höjt sig för en alldeles motsatt åsigt, grundad dels på en qvarlefva af den gamla föreställningen, man kan säga det gamla folkmedvetandet, att Asien, Europa och Afrika voro kringflutna, dels på berättelser derom, att indier blifvit vinddrifna till Europa längs Asiens nordkust.³² Härtill kom år 1539 den svenske biskopen Olai Magni karta öfver Norden [högre upplösning], hvilken för första gången gaf åt Skandinavien en något så när riktig begränsning i norr.³³ Nära sju hundra år³⁴ räckte det i alla fall, innan Othere i Sir Hugh Willoughby fick en efterföljare, och det är brukligt, att man tillräknar den sistnämnde, med förbigående af Othere, äran att vara den förste i den långa raden af män, som sökt framtränga nordöstra vägen från Atlantiska hafvet till Kina.

Härvid bör dock anmärkas att, medan sådana kartor som Zieglers offentliggjordes i det vestra Europa, en annan och bättre kunskap om de ifrågavarande trakterna var rådande i Norden. Säkert torde nämligen vara, att norrmän, ryssar och karelare i fredliga eller krigiska värf under femtonde och början af sextonde århundradet ofta färdades med båtar från Norges vestkust till Hvita hafvet eller tvärt om, ehuru intet annat finnes antecknadt om sådana resor än den berättelse, som Sigismund von Herberstein³⁵ lemnar i sitt berömda arbete öfver Ryssland om Gregory Istomas och sändebudet Davids färd från Hvita hafvet till Trondhjem år 1496.

Herbersteins berättelse om Istomas resa.

Färden anföres³⁶ under den betecknande titeln »Navigatio per Mare Glaciale», och berättelsen börjar med en förklaring, att Herberstein fått den från Istoma sjelf, hvilken som yngling lärt sig latin i Danmark. Såsom orsak, hvarföre den ovanliga, långa, »men säkra» omvägen öfver nordhafvet hellre valdes än den eljest brukliga kortare vägen, anför Istoma stridigheter mellan Sverige och Ryssland och uppror i Sverige mot Danmark vid tiden, då resan företogs (1496). Sedan han redogjort för färden från Moskwa till Dvinas mynning, fortsätter han sålunda:

»Efter att hafva stigit om bord på fyra båtar i Dvinaflodens mynning höllo de sig först längs oceanens högra strand, hvarest man såg mycket höga och spetsiga berg³⁷, och sedan de på detta sätt tillryggalagt sexton mil och seglat öfver en hafsarm, följde de venstra stranden, lemnande till höger det öppna hafvet, hvilket liksom de närliggande bergen har sitt namn af floden Petzora. Man kom här till ett folk kalladt finlappar, hvilka, ehuru de bo i låga och usla hyddor vid hafvet och föra ett lif nästan likt vilddjurens, i alla fall sades vara mer stillsamma än det folk, som kallas vildlappar. Derpå, sedan de kommit förbi lapparnes land och framseglat åttio mil, kommo de till det land, Nortpoden, som hör under Sveriges konung. Denna landsdel kalla ruthenerna Kajenska Selma, och folket kalla de Kayeni. Sedan de seglat vidare derifrån längs en mycket inskuren kust, som sköt ut åt höger, kommo de till en halfö, som kallades den Heliga näsan³⁸, hvilken utgöres af en stor klippa, som likt en näsa skjuter fram ur hafvet. Men uti den finnes en grotta eller håla, hvilken under sex timmar i sänder uppslukar vattnet och derpå med stort buller och dån åter i hvirflar utkastar det vatten den har slukat. Några kalla den hafvets nafvel, andra Charybdis. Man berättade, att denna hvirfvel hade sådan kraft, att den drager till sig skepp och andra närliggande saker och uppslukar dem. Istoma sade, att han aldrig varit i sådan fara som på detta ställe, emedan denna hvirfvel drog skeppet, i hvilket de färdades, med sådan kraft till sig, att de endast efter ytterlig ansträngning med årornas tillhjelp kunde undkomma. Sedan de kommit förbi denna Heliga näsa, kommo de till en bergudde, hvilken man måste kringsegla. Efter att hafva dröjt här för motvind några dagar, sade skepparen: »denna klippa, som I sen, kallas Semes, och vi skola ej så lätt komma förbi den, om den ej försonas med någon gåfva». Istoma sade sig hafva förebrått skepparen för hans oförståndiga vidskepelse, hvarpå den bannade skepparen ej sade något mera. Så dröjde de den fjerde dagen på stället för det upprörda hafvets skull, men derpå slutade stormen, och man lättade ankar. När färden nu fortsattes med förlig vind, sade skepparen: »Ni skrattade åt min uppmaning att försona Semes-klippan och ansågo det som en löjlig vidskepelse, men helt säkert hade det varit omöjligt för oss att komma förbi den, om jag ej om natten i hemlighet stigit upp på klippan och offrat.» På frågan hvad han offrat svarade skepparen: »hafremjöl blandadt med smör har jag strött på den framskjutande klippa, som vi sågo». Då de seglade vidare, kommo de till en annan stor udde, kallad Motka, snarlik en halfö. På ändan af den fans ett kastell Barthus, hvilket betecknar vakthus, ty Norges konung håller en vakt der för att försvara sina gränser. Tolken sade, att denna udde är sa lång, att den knappast kunde kringseglas på åtta dagar, hvarföre de, för att ej på detta sätt uppehållas, med stor möda buro sina båtar och saker på axlarne en half mils väg öfver land. De framseglade derpå längs dikiloppernas eller de vilda lapparnes land till ett ställe, som kallas Dront (Trondhjem) och ligger 200 mil norr om Dvina.³⁹ Och de sade, att fursten af Moskwa plägade upptaga skatt ända till detta ställe.»

Berättelsen är af intresse, emedan den ger oss ett begrepp om det sätt, på hvilket man för 400 år sedan färdades längs Norges nordkust. Den har möjligen till och med haft ett omedelbart inflytande på utsändandet af Sir Willoughby's expedition, enär den i Venedig 1550 tryckta upplagan af Herbersteins arbete snart nog torde hafva blifvit bekant för venetianaren Cabot, hvilken då för tiden såsom Englands stor-lots (Grand Pilot) med mycken omsorg ledde utrustningen af den första engelska expeditionen mot nordost.

Gustaf Vasa och nordostpassagen.

Ännu större sannolikhet har det för sig, att Olai Magni förut omtalade karta öfver Skandinavien före 1553 varit känd i England. Den utgör ett uttryck af en redan då i Norden rotfästad åsigt, som, i strid mot de sydeuropeiska kosmografernas kartor, antog tillvaran af en öppen sjöförbindelse i norr mellan Kinas haf och Atlanten, och som äfven föranledde Gustaf Vasa att söka åstadkomma en nordostfärd. Denna kom beklagligen ej till utförande, och allt hvad vi veta derom innehålles i ett bref till kurfursten August af Sachsen från fransmannen Hubert Languet, som 1554 besökt Sverige. I detta bref, dagtecknadt den 1 april 1576, säger Languet: »Då jag för tjugutvå år sedan var i Sverige, talade konung Gustaf ofta med mig om denna sjöväg. Slutligen uppmanade han mig att företaga en sådan sjöresa och lofvade utrusta tvenne fartyg med allt, som var nödigt för en lång seglats, och att bemanna dem med de skickligaste sjömän, hvilka skulle göra hvad jag befalde. Men då svarade jag, att jag föredroge resor i bebyggda trakter framför uppsökande af nya obygder.» ⁴⁰ Om Gustaf Vasa funnit en man, lämplig att utföra hans storartade planer, hade det således lätt kunnat hända, att Sverige gjort England äran stridig att hafva öppnat nordostfärdernas långa rad.⁴¹

Willoughbys och Chancelors resor.

Englands sjöfart är för närvarande utan jemförelse större än något annat lands, men den är ej gammal. Ännu i medlet af 1500-talet var den högst obetydlig och hufvudsakligen inskränkt till kustfart i Europa och en eller annan fiskarfärd till Island och New Foundland.⁴² Spaniens och Portugals stora sjömakt och afundsjuka mot andra länder medgåfvo ej heller vid den tiden främmande sjöfarare att idka handel på de ost-asiatiska länder, som af Marco Polo skildrats med så lockande berättelser om oerhörd rikedom på guld och ädla stenar, på dyrbara tyger, kryddor och vällukter. För att norra Europas köpmän skulle kunna dela den vinst, som här stod att vinna, syntes det nödigt att upptäcka nya vägar, oåtkomliga för den Pyreneiska halföns armador. Häri ligger förklaringen till den ifver, med hvilken engelsmän och holländare gång på gång utsände dyrbart utrustade fartyg för att antingen öfver polen, eller ock nordvestra vägen längs nya verldens eller den nordöstra längs gamla verldens nordkust uppsöka en ny väg till Indien och Kina. Dessa färder afstannade först, sedan Spaniens och Portugals uteslutande herravälde till sjös blifvit brutet. Ingen af dem ledde dock till det dermed afsedda målet, men märkligt är, att de i alla fall bilda första häfstången till uppkomsten af Englands ocean-sjöfart.

Sebastian Cabot.

Efter ett porträtt i E. Vale Blake, Arctic experiences, Lond. 1874.43

Sir Hugh Willoughby's resa 1553 var sålunda den första i stor skala tilltagna sjöfärd, som från England sändes till långt aflägsna haf. Den utrustades med mycken omsorg af den berömde, då åldrige sjöfararen Sebastian Cabot, som äfven lemnade befälhafvaren noggranna förhållningsregler, huru han under resans olika skiften skulle bete sig. En del af dessa föreskrifter förefalla visserligen numera barnsliga⁴⁴ men andra kunna fortfarande användas som ordningsregler för hvarje väl ordnad upptäcktsfärd. Dessutom erhöll Sir Hugh ett på latin, grekiska och flere andra språk affattadt öppet bref af Edward VI, i hvilket sades, att upptäckter och inledande af handelsförbindelser voro färdens enda mål, och de folk, med hvilka expeditionen kunde komma i beröring, anmodades att behandla Sir Willoughby och hans män så, som de sjelfva ville blifva behandlade, i fall de komme till England. Så öfvertygad var man om möjligheten att denna väg framtränga till Indien, att man till skydd mot borrmaskar för första gången i England med tunna blyplåtar öfverklädde den under vattnet liggande delen af de fartyg, som stäldes till Sir Hugh's förfogande.⁴⁵ Dessa voro:

1. Bona Esperanza, amiralskepp om 120 tons, på hvilket Sir Hugh Willoughby sjelf befann sig som generalkapten öfver flottan. Besättningen bestod, inberäknadt honom, fartygsbefälhafvaren William Gefferson och sex handelsmän, af 35 man.

2. Edward Bonaventure, om 160 tons, med hvilket följde Richard Chancelor, flottans kapten och hufvudlots. Inalles var detta fartyg bemannadt med 50 man, inberäknadt tvenne handelsmän. Bland besättningen, som uppräknas hos Hakluyt, möter man de sedermera i nordostfartens historia berömda namnen Stephen Burrough, kapten på fartyget, och Arthur Pet.

3. Bona Confidentia, om 90 tons, under befäl af Cornelius Durfoorth, med 28 man, deraf trenne handelsmän.

Fartygens utrustning kostade 6,000 £, fördelade i lotter på 25 £. Sir Hugh Willoughby valdes till befälhafvare »för sitt ståtliga utseende och sin erfarenhet i krigföring»⁴⁶. För utforskande af Österlandens beskaffenhet rådfrågades tvenne »tartarer», som voro anstälda vid konungens stall, men utan att några upplysningar af dem kunde erhållas. Skeppen lemnade Ratcliffe den 10 alt. 20 maj 1553.⁴⁷ De bogserades under gynsam vind af båtar förbi Greenwich, hvarest hofvet då var. Konungen kunde till följd af sjukdom icke närvara, men rådet, hofmännen och en talrik folkmassa rusade till fönster, tak och strand för att se de förbiseglande, med sjömän i nya hafsblåa högtidskläder bemannade fartygen och helsades från dessa med kanonsalut. »Berg och dalar och vatten gåfvo eko, och matroserna ropade så, att det hördes till stjernorna.»⁴⁸ Allt var triumf och glädje; det var nästan som om man anat, att den största sjömakt, verldshistorien har att uppvisa, den dagen föddes.

Sir Hugh Willoughby.

Efter ett porträtt i The Great Picture Hall i Greenwich.

Sjelfva resan blef dock mycket olycklig för Sir Hugh och flertalet af hans följeslagare. Efter att hafva seglat upp längs Englands och Skotlands ostkust foro alla tre fartygen i sällskap öfver till Norge, hvars kust kom i sigte den 14 alt. 24 juli vid 66° nordl. bredd. Man gick i land och fann der trettio små hus, hvilkas invånare flytt undan, förmodligen af fruktan för främlingarne. Trakten kallades, såsom man sedermera erfor, »Halgeland» och var just den del af Norge, från hvilken Othere börjat sin sjöfärd till Hvita hafvet. Härifrån seglade man vidare längs kusten. Den 27 juli alt. 6 aug. ankrade man i en hamn »Stanfew» (kanske Steenfjorden på Lofotens vestkust), hvarest man träffade en talrik och vänlig befolkning, men några andra handelsvaror funnos ej i denna landsdel än torkad fisk och tran. I medlet af augusti blef Edward Bonaventure vid Senjen under en storm skild från de tvenne öfriga fartygen. Dessa sökte nu att nå Vardöhus och seglade derför af och an i olika riktningar, hvarunder man bland annat kom till ett obebodt, isomgifvet land, vid hvars kust hafvet var så grundt, att en båt ej kunde landa. Det uppgafs vara beläget 480' ost till nord från Senjen, vid 72° n. br.⁴⁹ Härifrån seglade man först mot norr, derpå mot sydost. Sålunda nåddes Ryska Lapplands kust, der man den 18 alt. 28 september träffade en god hamn, i hvilken Sir Hugh beslöt att tillbringa vintern. Hamnen var belägen vid utloppet af floden Arzina »nära Kegor». Rörande Sir Hugh Willoughby's och hans 62 följeslagares vidare öden vet man intet annat, än att de alla under vinterns lopp omkommo, helt säkert af skörbjugg. Befälhafvarens dagbok slutar med uppgiften, att man strax efter ankomsten sändt tre man i syd-sydvestlig, tre i vestlig och tre i sydostlig riktning för att undersöka landet, men att de funnit det obebodt. Året derpå träffade ryske fiskare vid öfvervintringsstället skeppen och kroppar af döde män jemte den dagbok, ur hvilken utdrag ofvanför meddelats, och ett af Willoughby bevittnadt testamente⁵⁰, hvilket utvisar, att denne sjelf och en del af manskapet ännu var vid lif i januari år 1554.⁵¹ De tvenne fartygen jemte Willoughbys lik sändes 1555 till England af köpmannen George Killingworth.⁵²

Vardö år 1594.

Efter Linschoten.

Vardö i våra dagar.

Efter fotografi.

Hvad belägenheten af »Arzina» beträffar, så framgår den af uppgiften i Anthony Jenkinsons första resa (Hakluyt, s. 385), att denne använde sju dagar för att komma från Vardöhus till Swjatoinos, och att han på den sjette passerade den flodmynning, der Sir Hugh Willoughby öfvervintrat. På ett afstånd från Vardöhus af ungefär 6/7 af vägen mellan denna stad och Swjatoinos mynnar i Ishafvet, vid 68° 20' nordl. bredd och 38° 30' ostl. längd från Greenwich, en flod, som på nutida kartor är betecknad med namnet »Varsina». Utan tvifvel var det vid denna flods mynning, som tvenne af den första nordostfärdens fartyg öfvervintrade med så olycklig utgång för befäl och manskap.

Det tredje fartyget, Edward Bonaventure, fördt af Chancelor, hade deremot en lycklig och för verldshandeln betydelsefull färd. Såsom förut omnämnts, blef Chancelor under en storm i augusti skild från sina följeslagare. Han seglade nu på egen hand till Vardöhus. Efter att der hafva väntat i sju dagar på Sir Hugh Willoughby »fortsatte han, fast besluten att nå sitt mål eller dö, och oaktadt några skottar sökte öfvertala honom att vända, sin färd vidare till den okända delen af verlden, så långt att solen sken dag och natt öfver det omätliga hafvet».⁵³ På detta sätt nådde han slutligen Dvina-flodens mynning i Hvita hafvet, der ett mindre kloster då för tiden var uppbygdt på det ställe, hvarest Archangel nu är beläget. Snart vann han genom vänligt bemötande förtroende hos invånarne, hvilka mottogo honom mycket gästfritt. Desse afsände dock genast ett ilbud för att underrätta zar Iwan Wasiljewitsch om den märkvärdiga händelsen. Detta hade till följd, att Chancelor fick en inbjudning till hofvet i Moskwa, der han och hans följeslagare tillbragte en del af vintern, mycket firade af zaren. Följande sommar återvände han med sitt fartyg till England. Sålunda inleddes en handelsförbindelse, som snart blef af ofantlig vigt för båda länderna och redan under de närmaste åren gaf upphof till en mängd sjöresor, för hvilka jag dock icke här kan redogöra, då berättelsen om dem icke hör till nordostfärdernas historia.⁵⁴

Stor geograf eller sjöman var Sir Hugh Willoughby tydligen icke, men med rätta har hans och hans följeslagares offervillighet och oförskräckta mod beundrats. Oberäkneligt är ock det inflytande, som Willoughby's och Chancelors resa haft på den engelska handelns, på hela Rysslands och nordliga Norges utveckling. Af klostret vid Dvinas mynning har blifvit en stor blomstrande handelsstad, och en talrik befolkning har slagit sig ned på Ishafvets förr så öde kust. Redan finnes telegrafledning och regelbunden ångbåtsförbindelse ända till gränsen mot Ryssland. Invånarne i Vardö kunna derför nu på några timmar få underrättelse om hvad som händt ej allenast i Paris eller London utan äfven i New York, Indien, Kap, Australien, Brasilien m. m., medan för ett århundrade tillbaka posten kom dit upp endast en gång om året. Det var då, som en tidningsälskande kommendant vidtog den om stor sjelfbeherskning vittnande åtgärden att ej »sluka» posten med ens, utan läsa tidningarna dag för dag ett år efter det de utkommit. Allt detta är nu annorlunda, och dock är man ej nöjd. Handelns och fiskeriernas intressen fordra jernvägsförbindelser med det öfriga Europa. Dem får man helt säkert om några år, och länge torde det ej heller dröja, innan telegrafen spunnit sitt nät och regelbunden ångbåtsförbindelse öppnats längs Ishafskusten långt bortom det haf, som af Chancelor öppnades för verldshandeln.