Inledning

Vega

Den sjöfärd, som jag i denna bok skall skildra, föregicks och föranleddes af tvenne andra från Sverige utgångna sjöresor till vestra delen af det sibiriska Ishafvet, under hvilka jag, första gången år 1875 med en fångstskuta »Pröven» och andra gången år 1876 med ett ångfartyg »Ymer», nådde Jenisejs mynning.

Efter hemkomsten från den sistnämnda färden trodde jag mig, på grund af den derigenom förvärfvade erfarenheten och på grund af de lärdomar, som man under belysning af denna erfarenhet kan hemta från äldre, i synnerhet ryska undersökningar af Asiens nordkust, kunna förklara, att det öppna farvatten, hvilket två år å rad fört mig öfver det förut så illa beryktade Kara-hafvet till Jenisejs mynning, enligt all sannolikhet sträckte sig ända bort till Beringssund, och att en kringsegling af den gamla verlden således vore möjlig.

Naturligt var, att jag skulle söka fullfölja det uppslag till nya vigtiga upptäckter, som här yppade sig. Det gälde ju lösandet af en geografisk uppgift, framträngandet nordöstra vägen till Kina och Japan, hvilken sedan mer än trenne århundraden utgjort föremål för täflan bland verldens första handelsstater och djerfvaste sjöfarare, och hvars utförande, om man uppfattar den som en kringsegling af den gamla verlden, redan för årtusenden tillbaka varit ett önskningsmål för geograferna. Jag beslöt derföre till en början att för ändamålet använda de penningemedel, som herr A. Sibiriakoff efter min återkomst från 1876 års färd stält till mitt förfogande för fortsättning af undersökningarna i det sibiriska Ishafvet. För en färd af den utsträckning, hvarom nu var fråga, var dock denna summa alldeles otillräcklig. Med anledning häraf vände jag mig till Hans Maj:t Konungen med förfrågan, huruvida den påtänkta sjöfärden kunde i afseende å sin utrustning räkna på något understöd från allmänna medel. Konung Oscar, som redan såsom arffurste lemnat ett rikligt bidrag till den Torellska expeditionen 1861, omfattade genast mitt förslag med synnerlig värma och lofvade att inom kort för rådplägning i ämnet till sig sammankalla de svenska Jenisej-fararne och andra för våra forskningsfärder i norden intresserade män samt uppmanade mig att till dess vara beredd att fullständigt framlägga de skäl, hvarpå jag grundade min från den allmänna uppfattningen så afvikande mening rörande isförhållandet i hafvet vid Sibiriens nordkust.

Denna sammankomst, hvilken kan betraktas som Vega-expeditionens födelsedag, egde rum på Stockholms slott den 26 januari 1877 och inleddes med en middag, till hvilken en mängd personer voro inbjudna, bland dem de i Stockholm för tillfället befintliga medlemmarne af svenska konungahuset, prins Hans af Glücksburg, grosshandlaren d:r Oscar Dickson, statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet friherre F. W. von Otter, bekant för sjöresor i de arktiska farvattnen 1868 och 1871, docenten F. R. Kjellman, d:r A. Stuxberg, den förre deltagare i öfvervintringen vid Mosselbay 1872-73 och Jenisej-färden 1875, den senare i Jenisej-resorna 1875 och 1876, samt docenterna Hj. Theel och A. N. Lundström, båda deltagare i 1875 års Jenisej-färd.

Efter middagen framlades programmet för den tilltänkta resan, ungefär i den form, i hvilken detsamma sedermera blifvit på flere språk i tryck offentliggjordt. Härefter uppstod en liflig rådplägning, hvarunder skäl anfördes för och mot planens utförbarhet. I synnerhet gaf frågan om isförhållandena och hafsströmmarne vid Kap Tscheljuskin anledning till ett utförligt meningsutbyte. Slutet på detta blef, att Hans Majestät först af alla förklarade sig öfvertygad om reseplanens utförbarhet och beredd att ej allenast såsom konung utan äfven som enskild man kraftigt understödja företaget. Grosshandlaren d:r Oscar Dickson delade Hans Maj:t Konungens åsigt och lofvade bidraga till de betydliga omkostnader, som den nya upptäcktsfärden erfordrade. Det blef den sjette resa till de högnordiska farvattnen, hvilken d:r O. Dickson till större eller mindre del bekostat.1 D:r O. Dickson blef sedermera Vega-färdens bankir, i det han till betydlig del förskotterade omkostnaderna för densamma, men efter återkomsten blefvo dessa jemnt fördelade emellan Hans Maj:t Konungen, d:r Dickson och herr Sibiriakoff.

Jag hade genast den tillfredsställelsen att vid denna nya ishafsfärd kunna såsom föreståndare för expeditionens botaniska och zoologiska arbeten fästa mina gamla bepröfvade vänner från föregående resor, de i den arktiska litteraturen så väl kända forskarne, docenten d:r Kjellman och d:r Stuxberg. Längre fram på året erbjöd sig äfven en annan deltagare i 1872-73 års öfvervintring på Spetsbergen, löjtnanten, numera kaptenen vid svenska flottan L. Palander, att medfölja den nya expeditionen såsom fartygsbefälhafvare, ett erbjudande som jag med glädje antog, väl bekant som jag under föregående resor blifvit med kapten Palanders utmärkta duglighet som sjöman och arktiker. Ytterligare anslöto sig till expeditionen löjtnanten vid italienska flottan Giacomo Bove, löjtnanten vid danska flottan A. Hovgaard, läkaren med. kand. E. Almqvist, ryske gardeslöjtnanten O. Nordqvist och löjtnanten vid svenska flottan E. Brusewitz, hvartill kommo 21 man underbefäl och manskap enligt förteckning, som längre fram skall meddelas.

En expedition med den omfattning som den här föreslagna, afsedd att möjligen vara tvenne år, med eget fartyg och en talrik, väl aflönad bemanning samt en betydande vetenskaplig stab, måste naturligtvis blifva ganska dyr. För att något minska utgifterna inlemnade jag den 25 augusti 1877 en ansökan till Kongl. Maj:t med anhållan, att den ångbåt, Vega, som emellertid inköpts för expeditionen, måtte få vid örlogsvarfvet i Karlskrona försättas i fullt sjödugligt skick, äfvensom att, i likhet med hvad som varit fallet vid nordhafs-färderna 1868 och 1872-73, vissa förmåner af allmänna medel måtte beredas det befäl och det manskap från Kongl. Maj:ts flotta, som kunde komma att såsom frivilliga deltaga i den föreslagna resan. Med anledning af denna ansökan behagade Kongl. Maj:t, enligt skrifvelse af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 31 dec. 1877, dels medgifva sjöaflöning m. m. till den officer och 18 man af kongl. flottan, som kunde komma att frivilligt deltaga i den ifrågavarande färden, dels besluta en framställning till riksdagen, i hvilken åtskilliga anslag och ytterligare förmåner för densamma begärdes.

Framställningen till 1878 års riksdag blef med den frikostighet, som alltid utmärkt svenska folkets ombud, då fråga varit om anslag till vetenskapliga ändamål, bifallen, hvilket äfven var händelsen med en till samma riksdag inlemnad enskild motion af ledamoten i vetenskapsakademien presidenten C. Fr. Wærn, hvarigenom afsågs att bereda företaget några ytterligare fördelar.

Det kan ej komma i fråga att här utförligt anföra riksdagens beslut och de skrifvelser, som med anledning deraf vexlades med myndigheterna. Men en skyldig tacksamhetsgärd är det att nämna det utmärkt förekommande sätt, på hvilket jag under dessa förhandlingar öfver allt bemöttes af tjenstemän i alla grader, äfvensom att korteligen redogöra för de förmåner, som expeditionen slutligen kom att åtnjuta, hufvudsakligast enligt Kongl. Maj:ts bref till marinförvaltningen af den 14 juni 1878.

Sedan tvenne officerare och 17 man af Kongl. Maj:ts flotta erhållit tillstånd att som frivilliga deltaga i expeditionen, bemyndigades jag att från flottans kassa i Karlskrona, mot skyldighet att återbära den del af medlen, som ej skulle komma att för ändamålet erfordras, och mot afgifvande af godkänd säkerhet, för expeditionens räkning uppbära dels full sjöaflöning för de i densamma deltagande officerare, underbefäl och manskap under tvenne år, dels aflöning för expeditionens läkare under samma tid efter 3,500 kronor för år, dels portionspenningar för flottans manskap efter 1 kr. 50 öre pr man och dag. Den summa, hvarmed proviantkostnaden öfverskred det belopp den bort utgöra efter nämnda beräkning, betäcktes deremot af expeditionen, som likaledes betalade en betydlig fyllnadsaflöning till det flottan tillhörande sjöfolket. Vidare erhöll jag tillstånd att för expeditionens räkning från flottans förråd i Karlskrona utbekomma proviant, medikamenter, kol, olja och annan behöflig utredning, mot ersättningsskyldighet för hvad af det sålunda utlemnade kunde komma att i kostnad öfverskrida 10,000 kronor; och slutligen medgafs, att expeditionens fartyg finge utrustas och försättas i fullt sjödugligt skick på Karlskronas örlogsvarf, dock med vilkor att expeditionen skulle betala det belopp, hvarmed dessa reparationskostnader kunde komma att öfverskrida 25,000 kronor.

Deremot blef min anhållan, att på det för sjöfärden inköpta ångfartyget Vega föra örlogsflagg, af sjöministern afslagen i ett bref af den 2 februari 1878. Vega inskrefs med anledning häraf påföljande mars månad i Svenska segelsällskapet. Det var således under detta sällskaps flagga, svenska örlogsflaggan med ett krönt O i midten, som den första kringseglingen af Asien och Europa verkstäldes.

Vega var, såsom af den längre fram lemnade beskrifningen synes, ett temligen stort fartyg, hvilket under början af färden skulle blifva tungt lastadt med lifsmedel och kol. Det kunde derför blifva temligen svårt att taga detsamma af grund, om det under framseglingen längs kusten i ett nytt, oförsökt farvatten oförmodadt skulle stöta på en ler- eller sandbank. Jag begagnade derför med begärlighet herr Sibiriakoffs anbud att under första hälften af resan bereda expeditionen en större säkerhet genom att till mitt förfogande ställa medel för byggande af en annan mindre ångbåt, Lena, som skulle hafva Lena-floden till hufvudmål, men som under början af resan skulle bilda ett tender-fartyg för Vega, hvilket kunde, när så pröfvades nyttigt, sändas förut för att undersöka isförhållanden och farvatten. Jag lät bygga Lena vid Motala, af svenskt bessemerstål, hufvudsakligast efter en ritning af ingeniör E. Runeberg i Finland. Båten motsvarade synnerligen väl det med densamma afsedda ändamålet.

Ett oväntadt tillfälle att under resan förse ångbåtarne med kol erbjöd sig dessutom derigenom, att jag, samtidigt med förberedelserna till Vegas färd, erhöll i uppdrag att, äfvenledes för herr Sibiriakoffs räkning, utrusta tvenne andra fartyg, ångbåten Fraser och segelfartyget Express, hvilka skulle till Europa afhemta en i Jenisejs mynning upplagd sädeslast och dit införa en del europeiska varor. Dessa senare fylde dock ingalunda Express' rymliga lastrum, hvilket i stället kunde användas för medtagande af kol för de trenne ångbåtarnes räkning. Detta var så mycket fördelaktigare, som Vega och Lena enligt reseplanen skulle skiljas från Express och Fraser först vid Jenisejs mynning. De förstnämnda fartygen sattes således i tillfälle att ännu på detta ställe taga om bord så mycket kol, som utrymmet medgaf.

Jag kommer längre fram att redogöra för de öfriga trenne fartygens färder, hvilka hvar för sig förtjena en plats i sjöfartens historia. Till en lättare öfversigt vill jag här blott nämna, att vid början af den sjöfärd, som här skall beskrifvas, följande fyra fartyg stodo till mitt förfogande:

1. Vega, förd af löjtnanten vid svenska flottan L. Palander; kringseglade Asien och Europa;

2. Lena, förd af fångstkaptenen Christian Johannessen; det första fartyg som från Atlanten nådde Lena-floden;

3. Fraser, förd af kofferdikaptenen Emil Nilsson, och

4. Express, förd af kofferdikaptenen Gundersen; de första som från Jenisej hemförde sädeslaster till Europa.2

Då Vega inköptes för expeditionens räkning, beskrefs det af säljarne på följande sätt:

»Ångaren Vega är byggd i Bremerhaven åren 1872 till 1873 af bästa ekmaterialier för aktiebolaget 'Ishafvets' räkning och under särskild uppsigt. Den har 12 års första klass 3/3 I. I. Veritas, mäter brutto 357 registertons eller 299 netto. Den är byggd och använd till fångstfart på norra Ishafvet samt försedd med alla dertill nödvändiga och brukliga förstärkningar. Förutom den vanliga bordläggningen af ek, har fartyget ishud af greenheart öfverallt der is kan anses komma åt fartyget. Ishuden sträcker sig från närheten af undra röstbultarna till 1,2 à 1,5 meter från kölen.

Dimensionerna äro:

Längd i kölen
87,6
meter
d:o öfver däck
43,4
»
Högsta bredd
8,4
 
»
Rummets djup
4,6
 
»

Ångmaskinen om 60 hästkrafter är af Wolfska systemet med ytkondensor af utmärkt beskaffenhet. Den fordrar omkring 10 kub.-fot kol i timmen. Fartyget har fullständig barkskeppsrigg samt pitchpine-master, jerntrådsrigg och patentrefvande märssegel. Det seglar och manövrerar ovanligt väl, går för blott segel intill 9 à 10 knop. Under profturen gjorde ångaren 7½ knop, men kunna 6 à 7 knop anses vara den fart maskinen åstadkommer. Vidare finnes kraftig ångwinch, reservroder och reservpropeller. Fartyget är dessutom uti hela undre rummet försedt med jerncisterner, så byggda att de jemnt passa efter fartygets botten och sida, hvadan dessa cisterner utgöra en icke ringa motståndskraft vid händelse af istryck. De äro äfven särdeles tjenliga för bevarandet af proviant, vatten och stenkol.»3

Vi hade ej skäl att jäfva beskrifningen4, men i alla fall var det nödigt för ett nordhafsfälttåg, sådant som det här ifrågavarande, att ytterligare öfverse fartyget, öfvertyga sig om att alla dess olika delar voro i fullgodt skick, göra de förändringar i rigg m. m., som de förändrade anspråken kunde betinga, och slutligen att inreda fartyget så, att det kunde hysa en vetenskaplig stab, som jemte officerarne belöpte sig till 9 personer. Dessa arbeten utfördes å Karlskronas varf under inseende af kapten Palander. Samtidigt ombesörjdes den vetenskapliga utrustningen, hufvudsakligast i Stockholm, hvarvid en mängd redskap för fysikaliska, astronomiska och geologiska undersökningar erhöllos till låns från kongl. vetenskapsakademien.

Spisordningen under expeditionen faststäldes dels på grund af vår erfarenhet från 1872-73 års öfvervintring, dels med ledning af ett särskildt utlåtande i ämnet af den utmärkte läkaren vid nämnda ishafsfärd, d:r A. Envall. Konserver5, smör, mjöl m. m. uppköptes dels i Karlskrona, dels i Stockholm och Kjöbenhavn; en del pemmikan förfärdigades i Stockholm (af Z. Wikström), en annan del inköptes från England; färsk mogen potatis6 anskaffades från Medelhafvet, en större mängd tranbärssaft från Finland, inlagda hjortron, kläder af renskinn m. m. från Norge (genom sakföraren Ebeltoft) o. s. v. — med ett ord intet försummades att göra fartyget så väl utrustadt som möjligt för fyllande af dess stora uppgift.

Denna framgår af nedanstående:

Reseplan,

inlemnad till Hans Majestät Konungen i juli 1877.

De forskningsfärder, som under de senare årtiondena från Sverige afgått mot norden, hafva redan länge sedan erhållit en verklig nationel betydelse genom det lifliga intresse, med hvilket de omfattats öfverallt så väl inom som utom fosterlandet, genom de betydande summor, som på dem offrats af staten och framför allt enskilda personer, genom den praktiska skola de utgjort för öfver tretio svenska naturforskare, genom de vigtiga vetenskapliga och geografiska resultat de lemnat och genom det material till vetenskaplig forskning, som genom dem hembragts till Sveriges Riksmuseum och som gjort detta i afseende å arktiska naturföremål till det rikaste i verlden. Härtill komma upptäckter och undersökningar, som redan blifvit eller lofva att i en framtid blifva af praktisk betydelse, t. ex. expeditionernas meteorologiska och hydrografiska arbeten, deras omfattande undersökning af säl- och hvalrossfångsten i polarhafven, påvisandet af den förut ej anade fiskrikedomen vid Spetsbergens kuster, upptäckter på Beeren Island och Spetsbergen af betydande kol- och fosfatlager, hvilka i en framtid böra blifva af stor ekonomisk betydelse för närliggande länder, och framför allt de tvenne sista expeditionernas lyckliga framträngande till mynningen af de stora, till gränserna mot Kina segelbara sibiriska floderna Obi och Jenisej, hvarigenom ett månghundraårigt sjöfartsproblem ändtligen vunnit sin lösning.

Men just de resultat, som redan vunnits, mana till fortsättning, i synnerhet som de tvenne sista expeditionerna öppnat ett nytt, i vetenskapligt och jag vågar äfven säga praktiskt hänseende utomordentligt lofvande forskningsfält, nämligen den öster om Jenisejs mynning belägna delen af Ishafvet. Ännu i våra dagar, i telegrafens och ångans tidehvarf, möter man här ett i vetenskapligt hänseende nytt, förut oberördt forskningsområde. Ja, hela den ofantliga ocean, som utbreder sig öfver 90 längdgrader från Jenisejs mynning, förbi Kap Tscheljuskin, de gamle geografernas Promontorium Tabin, till Wrangelsland, har, om man undantager färder med större eller mindre båtar längs stränderna, aldrig ännu plöjts af någon fartygsköl och aldrig skådat en ångares rökpelare.

Det är dessa förhållanden, som föranledt mig att söka åstadkomma medel till en i vetenskapligt och nautiskt hänseende så fullständigt som möjligt utrustad expedition, hvilken skulle hafva till uppgift att i geografiskt, hydrografiskt och naturhistoriskt hänseende undersöka norra Ishafvet bortom Jenisejs mynning, om möjligt till Beringssund. Man kan, utan fara att säga för mycket, påstå, att ett mer lofvande forskningsområde sedan Cooks berömda resor i Stilla oceanen ej förelegat någon forskningsexpedition, om blott isförhållandena medgifva att med en dertill lämplig ångare framtränga i detta haf. För att kunna döma härom torde det vara af nöden att kasta en kort återblick öfver de försök, som gjorts att framtränga å den väg, som den ifrågasatta expeditionen skulle få till uppgift att beträda.

Den svenska hamn, från hvilken expeditionen skall utgå, kommer förmodligen att blifva Göteborg. Afgångstiden är bestämd till början af juli 1878. Vägen tages till en början längs med Norges vestkust förbi Nordkap och mynningen af Hvita hafvet till Matotschkin-sundet vid Novaja Semlja.

Öppnandet af en sjöförbindelse mellan det öfriga Europa och dessa trakter genom sir Hugh Willoughby och Richard Chancelor 1553 var frukten af den första från England för upptäckter utsända sjöexpedition. Deras färd utgör derjemte det första försök till finnande af en nordostlig förbindelse med Kina. Målet nåddes visserligen icke, men deremot öppnade den ifrågavarande resan sjöförbindelsen mellan England och Hvita hafvet och bildar derigenom en vändpunkt ej allenast i Englands och Rysslands sjöfart, utan äfven i verldshandeln. Den kräfde ock sina offer, i det sir Hugh Willoughby sjelf med hela besättningen på det fartyg, som stod under hans befäl, omkom under öfvervintring på Kola-halfön. I våra dagar färdas tusentals fartyg tryggt och säkert på denna stråt.

Med den kännedom man numera eger om isförhållandet i det Murmanska hafvet — så kallas på äldre kartor hafvet mellan Kola och Novaja Semlja — kan man under senare delen af sommaren segla från Hvita hafvet till Matotschkin-sundet utan att behöfva befara det ringaste hinder af is. För några årtionden tillbaka var dock, till följd af bristande kunskap om den rätta tiden och rätta vägen, förhållandet helt annorlunda, såsom nogsamt synes af berättelsen om de svårigheter och faror den berömde ryske sjöfaranden grefve Lütke mötte under sina, fyra somrar å rad (1821-1824) upprepade resor längs med Novaja Semljas vestkust. En duglig fångstman kan numera med ett vanligt fångstfartyg på en enda sommar segla mer vidt omkring på dessa haf än förut en med alla ett örlogsvarfs tillgångar utrustad expedition på fyra gånger så lång tid.

Från Murmanska hafvet kan man komma in i det Kariska på fyra olika vägar, nämligen a) Jugor-sundet, de gamle Holländarnes Fretum Nassovicum mellan Waigatsch-ön och fasta landet; b) Kariska porten mellan Novaja Semlja och Waigatsch-ön; c) Matotschkin-sundet, som mellan 73° och 74° n. br. tudelar Novaja Semlja, och slutligen d) vägen norr om denna dubbel-ö. Vägen förbi Novaja Semljas nordspets blir vanligen isfri först i början af september månad och torde derför ej böra väljas vid en expedition, som har till uppgift att framtränga långt öster ut i dessa haf. Jugor-sundet och Kariska porten blifva tidigt fria från fast is, men besväras i stället länge af betydande drif-ismassor, som af de här med ebb och flod vexlande hafsströmmarne föras af och an i bugterna på ömse sidor om sunden. Dessutom saknas åtminstone vid Jugor-sundet goda hamnar, till följd hvaraf de kringdrifvande ismassorna kunna blifva af stor olägenhet för de fartyg, hvilka söka på dessa vägar tränga in i det Kariska hafvet. Matotschkin-sundet åter bildar en nära hundra kilometer lång, trång, men djup och, med undantag af ett par till läget kända grund, ren kanal, som visserligen först i senare hälften af juli plägar blifva fri från fast is, men som å andra sidan, till följd af hafskustens gestalt, är mindre besvärad af drif-is än de södra sunden. Goda hamnar finnas vid sundets östra mynning. Åren 1875 och 1876 voro så väl sundet som de utanför liggande hafven fullkomligt isfria i slutet af augusti, men långt tidigare var isen så skingrad äfven på östra sidan, att ett fartyg utan fara kunde leta sig en väg mellan de spridda drif-isstyckena. Den del af Novaja Semlja, som af fångstmännen först angöres om våren, plägar ofta vara just vestkusten utanför Matotschkin.

I fall ej mindre vanliga väderleksförhållanden inträffa i de här ifrågavarande trakterna under loppet af för- och högsommaren 1878, t. ex. mycket ihållande sydliga vindar, som tidigt skulle föra drif-isen bort från kusten af fasta landet, anser jag det, med anledning af hvad jag har antydt, vara för expeditionen tryggast att välja vägen genom Matotschkin-sundet.

Man kan dock icke påräkna att redan i början af augusti härifrån hafva ett öppet farvatten rakt mot Dicksons hamn vid Jenisej-mynningen, utan måste man göra sig beredd på en betydlig omväg mot söder för att undvika de i Kariska hafvet ända till början af september kringdrifvande ismassorna. Det uppehåll af några dagar, som isförhållandena här kunna föranleda, lemnar för öfrigt expeditionen tillfälle till värderika naturhistoriska och hydrografiska arbeten i den ända till 200 famnar djupa kanal, som framgår längs med Novaja Semljas östkust. För öfrigt är Kariska hafvet icke djupt, utan jemngrundt (10—30 famnar), dock utan att vara besväradt af undervattensbankar eller klippor. Det rikaste djurlifvet träffas i förutnämnda djupa ränna längs med östkusten, och det är äfven härifrån våra tvenne föregående expeditioner hemfört flere i systematiskt hänseende synnerligen egendomliga och intressanta djurformer. Äfven alglifvet är här närmast kusten rikt och yppigt. Nästa års expedition bör derför söka komma till Matotschkin så tidigt, att åtminstone några dagars vetenskapligt arbete medhinnes i dessa trakter.

Sjelfva färden från Kariska hafvet till Dicksons hamn möter, enligt den erfarenhet man numera har vunnit, icke någon svårighet. Dock kan man ej påräkna att komma till Dicksons hamn förr än den 10 till den 15 augusti. År 1875 nådde jag denna hamn den 15 augusti med en segelskuta efter att i Kariska hafvet hafva varit mycket fördröjd af stiltje. Med en ångbåt hade hamnen nämnda år kunnat nås redan första dagarne af månaden. År 1876 voro isförhållandena mindre gynsamma till följd af en kall sommar och ihållande nordostvindar. Men äfven detta år kom jag till Jenisejs mynning den 15 augusti.

Vid Dicksons hamn är det min afsigt att lägga till åtminstone för några timmar för att å någon af de kringliggande holmarne nedlägga post, i fall jag ej, såsom sannolikt är, blir i tillfälle att här möta något från Jenisejsk utsändt fartyg, med hvilket underrättelser om expeditionen kunna hemsändas.

Verkliga iakttagelser rörande de hydrografiska förhållandena mellan Jenisejs mynning och Kap Tscheljuskin saknas för det närvarande nästan helt och hållet, enär, såsom jag redan omnämnt, något större fartyg aldrig seglat fram härstädes. Äfven om ryska båtfärder längs med kusten känner man ytterst litet, och af deras misslyckade försök att framtränga här kan man ingalunda draga någon ogynsam slutsats om hafvets segelbarhet under vissa tider af året. Om man med kännedom om de tillgångar för utrustning af sjöexpeditioner Sibirien för det närvarande eger, söker göra sig begrepp om utrustningen af de på skilda vägar med utomordentlig ihärdighet till Sibiriens nordkust åren 1734-1743 utsända ryska expeditionerna7, så bör man lätt inse det berättigade i detta uttalande. Med skäl kan man vänta, att en väl utrustad ångbåt skall kunna framtränga vida bortom det ställe, der dessa nödgats vända med sina små, men med en talrik bemanning försedda, för is allt för bräckliga och för öppen sjö odugliga, oftast med vidjor sammanhållna farkoster.

För öfrigt äro endast tre sjöfärder eller kanske rättare kustfärder i denna del af det Kariska hafvet kända, alla under ledning af styrmännen Minin och Sterlegoff. Det första försöket verkstäldes år 1738 i en »dubbelslup» af 70 fots längd, 17 fots bredd och 7½ fots djup, byggd i Tobolsk och derifrån förd till Jenisej af löjtnant Owzyn. Med detta fartyg framträngde Minin utför Jenisej till 72° 53' n. br. Härifrån utsändes en jolle vidare mot norden, men äfven den nödgades till följd af proviantbrist vända, innan man nått det ställe vid Jenisejs mynning, som af mig benämnts Dicksons hamn. Följande året gjordes ett nytt försök, hvarvid man dock ej heller hann längre än sommaren förut. Ändtligen lyckades man 1740 att med förut nämnda dubbelslup nå 75° 15' n. br., efter att hafva utstått stora faror under en svår sjögång i flodmynningen. Den 2 september, just då den fördelaktigaste tiden för seglatsen i dessa farvatten inträdt, vände man, hufvudsakligast med anledning af den sena årstiden.

Ytterligare finnas ett par på verkliga iakttagelser grundade meddelanden rörande isförhållandena vid denna kust att tillgå. Akademikern Middendorff nådde nämligen under sin berömda forskningsresa i norra Sibirien den 25 augusti 1843 från land hafskusten vid Tajmur-viken (75° 40' n. br.) och fann hafvet isfritt, så långt ögat från höjdsträckningen vid kusten kunde nå.8 Dessutom anför Middendorff, att jakuten Fomin, den ende som tillbragt en vinter vid Tajmur-viken, förklarat, att isen lossnar i det utanför liggande hafvet i första hälften af augusti, och att den af sydlig vind drifves bort från stranden, dock ej längre än att drif-iskanten kan ses från strandhöjderna.

Landet mellan Tajmur och Kap Tscheljuskin har blifvit kartlagdt genom färder i slädar längs med kusten af styrman Tscheljuskin år 1742. Det är numera fullkomligt afgjordt, att Asiens nordligaste udde af honom upptäcktes i maj månad nämnda år, och då var naturligtvis hafvet utanför isbelagdt. Någon iakttagelse om isförhållandena under sommaren eller hösten i hafvet närmast vester om Kap Tscheljuskin finnes deremot icke, men då fråga är om farbarheten af detta haf, är det på sin plats att redan här framhålla, att Prontschischew den 1 september 1736 i öppet haf med kustfarkoster öster ifrån i det allra närmaste nådde Asiens nordspets, som antages vara belägen vid 77° 34' n. lat. och 105° ost. long., och att norske fångstmän under senhösten upprepade gånger seglat långt öster ut från Novaja Semljas nordspets (77° n. lat. och 68° ost. long.) utan att möta någon is.

Af hvad ofvan anförts är tydligt, att man för det närvarande icke eger någon fullständig, på verkliga iakttagelser grundad kunskap om de hydrografiska förhållandena på kuststräckan mellan Jenisej och Kap Tscheljuskin. Jag anser dock, att man under september och möjligen senare delen af augusti månad bör kunna med full säkerhet påräkna att här erhålla ett isfritt vatten, eller åtminstone en bred isfri ränna längs med kusten, på grund af de ofantliga massor varmt vatten, som de i Högasiens stepper upprinnande floderna Obi, Irtisch och Jenisej här utgjuta i hafvet efter att hafva upptagit vatten från ett under augusti månad öfver allt starkt uppvärmdt flodområde, större än sammanlagdt alla de floders, som utfalla i Medelhafvet och Svarta hafvet.

Mellan Dicksons hamn och Beli-ön framgår derför en väldig sötvattenström, till en början mot norden. Det inflytande, som jordens rotation utöfvar i dessa höga breddgrader på strömmar, som framlöpa ungefär i meridianens riktning, är dock mycket betydligt och ger åt söder ifrån kommande strömmar en östlig aflänkning. Till följd häraf måste Obi-Jenisejs flodvatten till en början hållas liksom instängdt i en egen strömfåra längs med Tajmur-landets kust, ända tills strömmen bortom Kap Tscheljuskin obehindradt kan framlöpa mot nordost eller öster. Nära utloppet af de större floderna har jag under lugnt väder i denna ström ungefär vid 74° n. lat. iakttagit en värmegrad, uppgående utanför Jenisej till + 9°, 4 (den 17 augusti 1875), utanför Obi till + 8°, 0 (den 10 augusti samma år). Såsom vanligt åstadkommer denna söder ifrån kommande ström dels en kall undervattenström, som vid storm lätt blandar sig med ytvattnet och afkyler detsamma, dels på ytan en nordlig, kall, isbeströdd motström, hvilken till följd af jordens omlopp får en vestlig aflänkning och som tydligen framgår från öppningen mellan Kap Tscheljuskin och Novaja Semljas nordspets mot östra sidan af denna ö och torde vara orsaken till de stora drif-ismassor, som om sommaren äro pressade mot Novaja Semljas ostkust. Enligt min egen erfarenhet och enligt enstämmig utsaga af fångstmännen bortsmälter denna is om hösten nästan fullständigt.

För att bedöma det afstånd, på hvilket den från Obi-Jenisej kommande strömmen kan undanskjuta drif-isen, bör man erinra sig, att äfven en mycket svag ström utöfvar inflytande på isens läge, och att t. ex. strömmen från Plata-floden, hvars vattenmängd dock icke torde uppgå till Obi-Jenisejs, ännu är tydligt märkbar på ett afstånd af 1,500 kilometer från flodmynningen, d. v. s. på ungefär 3 gånger så långt håll som afståndet från Dicksons hamn till Kap Tscheljuskin. Den enda hafsvik, hvilken kan jemföras med Kariska hafvet i afseende å storleken af det område, som genomkorsas af de i viken mynnande floderna, är Mexikanska viken.9 Flodströmmarne härifrån anses mäktigt bidraga till Golfströmmen.

Äfven vindarne, hvilka under höstmånaderna i dessa trakter ofta blåsa från nordost, torde i sin mån bidraga att hålla en bred, något så när isfri ränna längs med den här ifrågavarande kuststräckan.

Den erfarenhet vi ega rörande farvattnet från Kap Tscheljuskin öster ut emot Lena grundar sig hufvudsakligast på iakttagelser af de expeditioner, som före medlet af förra århundradet af ryska regeringen utsändes att kartlägga Asiens nordligaste del. För ett riktigt bedömande af de resultat, som vunnits, måste man med fullt erkännande af det stora mod, den utomordentliga ihärdighet och den motståndskraft mot mödor och besvärligheter af alla slag, som alltid utmärkt den ryske polarfararen, fortfarande hafva i minnet, att sjöfärderna utfördes med små segelfartyg af ett byggnadssätt, som efter nutidens fordringar är alldeles oanvändbart för farkoster, bestämda för segling i öppet haf, och allt för svagt för att kunna tåla möte med is. De saknade vidare ej allenast nutidens mäktiga hjelpmedel ångan, utan äfven en ordentlig, för verklig manövrering lämpad segelrigg samt voro till hufvudsaklig del bemannade med en besättning från Sibiriens flodstränder, hvilken aldrig förut sett oceanens vatten, erfarit verklig sjögång eller pröfvat seglats bland hafsis. Med behörigt afseende på dessa förhållanden synas mig nedan anförda resor ovilkorligen tala derför, att man äfven här under hösten bör kunna påräkna ett farbart haf.

Resorna utmed kusten öster om Kap Tscheljuskin utgingo från staden Jakutsk, belägen vid Lenas strand, vid 62° n. lat., 140 svenska mil (omkr. 1,500 kilometer) från flodmynningen. Här byggdes äfven de farkoster, som användes till dessa färder.

Den första afgick år 1735 under befäl af marinlöjtnant Prontschischew. Efter att hafva seglat ned för floden och den 14 augusti hafva passerat Lenas östra mynningsarm, kringseglades flodens betydliga deltaland. Den 7 september hade man ännu ej nått längre än till Oloneks mynningsvik. Trenne veckor hade således åtgått att segla fram en sträcka, som en vanlig ångbåt skulle kunnat tillryggalägga på en enda dag. Man såg is, men hindrades ej deraf. Deremot fördröjdes framfärden af motvind och förmodligen pålandsvind, af hvilken Prontschischews fartyg, om det oförsigtigt gifvit sig ut, lätt kunnat kastas mot stranden. Den sena årstiden förmådde Prontschischew att här lägga upp fartyget för vintern vid några af pelsjägare uppbyggda sommarjurter, belägna 72° 54' n. lat. Vintern förflöt lyckligt, och det följande året (1736) bröt Prontschischew åter upp, så snart isförhållandena i Olonek-viken det medgåfvo, hvilket dock först inträffade den 15 augusti. Kursen stäldes längs med kusten mot nordost. Här och der möttes drif-is, men det gick dock hastigt framåt, så att han den 1 september nådde 77° 29' n. lat., efter hvad man numera vet i det omedelbara granskapet af Kap Tscheljuskin. Täta ismassor nödgade honom här att vända, och man seglade åter till mynningen af Olonek, som nåddes den 15 september. Kort förut hade fartygets utmärkte befälhafvare dött i skörbjugg, och några dagar derpå dog äfven hans unga hustru, som följt honom på den besvärliga färden. Då dessa skörbjuggsfall ej inträffade under vintern, utan strax efter sommarens slut,, så bilda de ett ganska märkligt bidrag till bedömande af det sätt, på hvilket den tidens arktiska expeditioner voro utrustade.

En ny expedition framgick 1739 under marinlöjtnant Chariton Laptew längs med samma kuststräcka. Man lemnade Lena den 1 augusti och nådde Kap Thaddeus vid 76° 47' den 2 september efter en seglats, som endast utanför Chatanga-bugten var besvärad af drif-is. Kap Thaddeus är beläget endast 8 till 9 svenska mil från Kap Tscheljuskin. Man vände här dels med anledning af drif-ismassor, som spärrade vägen vidare, dels med anledning af den sena årstiden och öfvervintrade innerst i Chatanga-bugten, som nåddes den 8 september. Följande året sökte Laptew återvända längs med kusten till Lena, men fartyget krossades utanför Oloneks mynning af drif-is. Efter många besvärligheter och faror lyckades alla man rädda sig till förra årets vinterqvarter. Dels härifrån, dels från Jenisej verkstälde Laptew sjelf och hans underbefälhafvare, styrman Tscheljuskin, samt geodeten Tschekin de följande åren en mängd slädfärder för kartläggningen af den halfö, som längst i nordvest skjuter ut från Asiens fasta land.

Härmed afslutades sjöresorna vester om Lena. Asiens nordvestligaste udde, som 1742 nåddes från land af Tscheljuskin, en af de mest energiske deltagarne i en stor del af förut anförda resor, kunde ej från sjösidan uppnås, och än mindre hade man lyckats att med fartyg tränga från Lena till Jenisej. Prontschischew hade dock den 1 september 1736 vändt endast några få minuter, och Laptew den 2 september 1739 endast omkring 50' från nämnda udde efter färder i fartyg, hvilka tydligen voro alldeles olämpliga för ändamålet. Bland de vidrigheter och motgångar, som de mött under dessa resor, tyckes ej allenast is, utan äfven ogynsamma och hårda vindar spelat en betydande rol. Af fruktan för att icke kunna nå någon lämplig af infödingar besökt vinterstation, vände man dessutom oftast just vid den tid af året, då polarhafven blifva mest isfria. Med behörigt afseende på dessa förhållanden kan man tryggt påstå, att något allvarligt hinder för Kap Tscheljuskins kringsegling nämnda år sannolikt icke skulle hafva förefunnits för ett ångfartyg behörigen utrustadt för seglats bland is.

Från hafvet mellan Lena och Beringssund har man vida talrikare och fullständigare iakttagelser än från föregående sträcka. Hoppet om erhållande af skatt och handelsvinst från de vid kusten boende vilda folkslagen lockade äfventyrslystne ryske fångstmän (Promyschlenis) redan före medlet af 1600-talet att företaga en mängd sjöfärder längs med kusterna. På en karta, som är bifogad förut anförda, på forskningar i de sibiriska arkiven grundade arbete af Müller, finnes längs med kusten en sjöväg utprickad med påskrift Route anciennement fort fréquentée, Voyage fait par mer en 1648 par trois vaisseaux russes, dont un est parvenu jusqu'à la Kamschatka.10

Beklagligen hafva de närmare omständigheterna vid de flesta af dessa färder blifvit helt och hållet bortglömda, och att vi om en eller annan erhållit några torftiga underrättelser, har nästan alltid berott på någon anmärkningsvärd olyckshändelse, på rättstvister eller andra förhållanden, som föranledt myndigheternas ingripande. Detta är till och med fallet med den berömdaste af dessa färder, kosacken Deschnews, rörande hvilken några underrättelser blifvit räddade endast derigenom, att tvist uppstod mellan Deschnew och en af hans kamrater om upptäcktsrätten till en hvalrossbank på Kamschatkas ostkust. Denna färd utgjorde dock en verklig upptäcktsresa, företagen med regeringens bifall, dels för uppsökande af några stora öar i Ishafvet, rörande hvilka en mängd berättelser voro gängse bland fångstmännen och infödingarne, dels för utvidgandet af ryssarnes skatteområde öfver de ännu okända trakterna i nordost.

Deschnew afreste den 1 juli 1648 från Kolyma som befälhafvare för en af de sju, med tretio man bemannade kotscher11, af hvilka expeditionen utgjordes. Rörande fyra af fartygen saknar man hvarje underrättelse. Antagligt är, att de snart vände åter, ej att de förolyckats, såsom åtskilliga författare förmodat. Trenne under befäl af kosackerna Deschnew och Ankudinow samt pelsjägaren Kolmogorzow kommo lyckligen till Tschuktskojnos, efter hvad det tyckes, i isfritt vatten. Här gjorde Ankudinows farkost skeppsbrott, hvarvid dock manskapet räddades och fördelades på de tvenne andra, som snart blefvo skilda åt. Deschnew fortsatte färden längs Tschuktscher-halföns ostkust till Anadir, som uppnåddes i oktober. Ankudinow tyckes till och med hafva uppnått Kamschatka-flodens mynning, hvarest han slog sig ned bland infödingarne och slutligen dog af skörbjugg.

Följande året (1649) seglade Staduchin åter igen under sju dygn öster ut från Kolyma till granskapet af Tschuktskojnos i ett, så vidt man af den bristfälliga berättelsen kan sluta, isfritt haf. Deschnews egen uppfattning af hafvets segelbarhet kan inses deraf, att han vid Anadir lät insamla virke för att, sedan hans eget fartyg förlist, bygga sig nya kotscher. Med dessa ville han sända till Ja-kutsk den skatt af pelsvaror, som uppburits af infödingarne. Han måste dock af en lätt förklarlig brist på material till nya farkosters byggande afstå från sin föresats, hvarvid han tillika anmärker, att hafvet kring Tschuktskojnos ej alla år är isfritt.

En mängd resor från de sibiriska floderna norr ut hafva vidare efter Nischni Kolymsks anläggning genom Michael Staduchin 1644 utförts med anledning af de rykten, som voro gängse bland infödingarne vid kusten om tillvaran af stora bebodda, på skog, pelsvaror, hvalrosständer och mammutben rika öar i det sibiriska Ishafvet. Ofta bestridda, men dock åter af folk- eller jägartron ihärdigt upptagna, hafva dessa rykten slutligen i hufvudsaken besannats genom upptäckten af de Ny-Sibiriska öarna, af Wrangelsland och af den öster om Beringssund belägna delen af Norra Amerika, hvars naturbeskaffenhet gifvit anledning till det gyllene sagoskimmer, hvarmed folktron med orätt utsmyckade de kala, skoglösa öarna i Ishafvet.

Samtliga dessa försök att från den sibiriska kusten tränga i öppet haf norr ut hafva misslyckats af det enkla skäl, att ett öppet haf redan vid en frisk segelbris var lika förderfligt för de fartyg, som stodo den djerfve, men illa utrustade sibiriske polarfararen till buds, som ett isfyldt haf, ja farligare, ty i det senare fallet kunde man, om fartyget krossades, oftast rädda sig på isen och hade då blott att kämpa mot hunger, snö, köld och andra svårigheter, vid hvilka de fleste från barndomen varit vane, men i det öppna hafvet krängde det illa byggda, svaga, med lerblandad mossa diktade och med vidjor hopfästa fartyget läck redan vid en obetydlig sjögång och var vid en starkare hjelplöst förloradt, i fall ej nödhamn snart kunde nås.

Man föredrog snart att söka nå öarna genom slädfärder på isen och upptäckte sålunda slutligen hela den betydliga ögrupp, som benämnes Nya Sibirien. Öarna blefvo ofta besökta af fångstmän, hufvudsakligast för insamlande af mammutbetar, af hvilka stora massor jemte ben af mammut, noshörning, får, oxe, häst m. m. finnas inbäddade i dervarande ler- och sandlager. Sedermera hafva de blifvit fullständigt kartlagda under de Hedenströmska expeditionerna, utrustade af ryska rikets kansler grefve Rumänzow 1809-1811, och under löjtnant Anjous expedition 1823. Hedenströms expeditioner verkstäldes sålunda, att man, innan islossning inträffat, öfverreste med slädar dragna af hundar på isen till öarna, tillbragte sommaren derstädes och om hösten, då hafvet blifvit isbelagdt, återvände. Då fråga är om hafvets segelbarhet, skulle dessa på ett särdeles förtjenstfullt sätt utförda expeditioner hafva stort intresse i synnerhet genom iakttagelser från land rörande isens beskaffenhet om hösten, men i den korta berättelsen om Hedenströms färder, som finnes intagen i Wrangels »Reise» s. 99-119, den enda källa som i detta afseende varit mig tillgänglig, beröres denna fråga ej med ett enda ord.12 Deremot hafva genom hr Sibiriakoffs försorg upplysningar rörande denna för vår expedition vigtiga fråga blifvit lemnade af inbyggare i norra Sibirien, hvilka hafva till födkrok insamlandet af mammutbetar å den ifrågavarande ögruppen. Enligt dessa berättelser blir hafvet mellan norra Asiens kust och Nya Sibiriens öar årligen temligen isfritt.

En särdeles märkvärdig upptäckt gjordes år 1811 af Hedenströms följeslagare, jakutske borgaren Sannikow. Han fann nämligen på vestkusten af ön Kotelnoj lemningar af en groft upptimrad vinterboning i granskapet af vraket efter ett fartyg af helt olika byggnadssätt mot det, som brukas i Sibirien. Dels häraf, dels af en mängd redskap, som lågo kringströdda på stranden, drog Sannikow den slutsatsen, att en fångstman från Spetsbergen eller Novaja Semlja blifvit vinddrifven hit och jemte sitt manskap uppehållit sig härstädes en tid. Inskriften på ett i granskapet af stugan befintligt grafkors uttolkades beklagligen icke.

Under den stora nordiska expeditionen 13 gjordes äfven några försök att från Lena tränga öster ut. Det första stod under befäl af löjtnant Lassinius 1735. Han lemnade den 21 augusti Lenas östligaste mynningsarm, framseglade 120 verst mot öster och mötte här drif-is, som nödgade honom att söka en hamn vid kusten. Här tillbringades vintern med den olyckliga påföljd, att chefen sjelf och större delen af expeditionens 52 man omkommo af skörbjugg.

Följande året 1736 utsändes åt samma håll en ny expedition under löjtnant Dmitri Laptew. Med Lassinii fartyg försökte han i medlet af augusti segla öster ut, men mötte snart mycket drif-is. Redan i slutet af månaden, den tid då sjöfärden egentligen bort börjas, vände han derför åter till Lena.

År 1739 företog Laptew sin tredje resa. Han framträngde till Indigirkas mynning, hvilken tillfrös den 21 september, och öfver-vintrade der. Följande året fortsattes färden något bortom Kolymas mynning, till Stora Kap Baranow, hvarest framfärden mot öster den 26 september hindrades af drif-is. Efter att hafva återvändt till Kolyma och öfvervintrat vid Nischni Kolymsk sökte han året derpå ytterligare att i några under vintern nybyggda stora båtar tränga öster ut — dock till följd af dimma, motvind och is utan framgång. Vid bedömande af det resultat, dessa resor lemnat, måste man taga i betraktande de ytterst olämpliga fartyg, med hvilka färderna företogos, i hörjan med en dubbelslup byggd i Jakutsk (1735), sedermera med tvenne i Nischni Kolymsk byggda båtar. I fall man får sluta sig till dessa fartygs beskaffenhet af dem, som nu användas på de sibiriska floderna, så måste man snarare förvåna sig öfver, att någon på dem kunde våga sig ut på ett verkligt haf, än anse de nu omnämnda mindre lyckliga färderna som bevis derpå, att utsigt här ej förefinnes att framtränga med ett efter nutidens fordringar bygdt och med ångkraft försedt fartyg.

Det återstår mig slutligen att omtala de få försök, som gjorts att från Beringssund tränga mot vester.

Deschnews färd från Lena genom Beringssund till Anadirs mynning år 1648 förblef under loppet af omkring ett århundrade alldeles okänd, ända till dess Müller ur de sibiriska arkiven framletade enskildheterna af så väl denna som åtskilliga andra färder längs med Sibiriens nordkust. Att minnet af dessa märkliga färder blifvit bevaradt åt efterverlden beror, såsom nämndt är, dock uteslutande på tillfälliga omständigheter, rättstvister och dylikt, hvilka föranledt skrifveri till och från myndigheterna. Om andra likartade företag hafva vi helt säkert icke någon kunskap, oaktadt man då och då finner antydningar, att det nordliga hafvet fordom ofta varit befaret. Vid redogörelse för de af myndigheterna anordnade expeditionerna händer det t. ex. ofta, att man omtalar möten med fångst-eller handelsmän, som färdades längs med kusten för enskild räkning. Dessa resor beaktades dock föga, och ännu 81 år efter Deschnews färd var tillvaran af ett sund mellan Asiens nordöstra och Amerikas nordvestra udde alldeles okänd eller åtminstone betviflad. Ändtligen genomseglade Bering 1729 å nyo sundet och fäste vid detsamma sitt namn. Han framseglade dock ej synnerligen långt (till 172 gr. vestlig longit.) längs med Asiens nordkust, oaktadt han icke tyckes hafva mött något ishinder. Nära femtio år derefter afslutade Cook i dessa farvatten den följd af glänsande upptäckter, hvarmed han riktat den geografiska vetenskapen. Efter att 1778 hafva seglat ett godt stycke öster ut längs med Amerikas nordkust vände han mot vester och uppnådde der 180:de longitudsgraden den 29 augusti. Möte med is afskräckte honom att härifrån söka framtränga vidare mot vester, och för någon egentlig seglats bland is lär hans fartyg knappast varit utrustadt eller lämpadt.

Sedan Cooks tid känner man trenne expeditioner, som från Beringssund seglat vester ut. Den första var en amerikansk expedition under kaptenen Rodgers 1855. Han uppnådde, efter hvad det tyckes i öppet vatten, Kap Jakans longitud (176° ö. long. från Greenw.). Den andra var den engelske hvalfångaren Long, som 1867, letande efter en ny gifvande hvalfångstplats, seglade från Beringssund längre mot vester än någon före honom. Redan den 10 augusti nåddes Tschaunbays longitud (170° ö. long. från Greenw.). Han var ute på hvalfångst, ej på upptäcktsresor, och vände här, men uttalar i den korta berättelse han lemnat om sin resa den bestämda öfvertygelsen, att en sjöresa från Beringssund till Atlantiska oceanen hör till möjligheternas område, och tillägger att, om ock denna sjöförbindelse icke kommer att hafva någon kommersiel betydelse, så, bör dock en sjöförbindelse mellan Lena och Bering blifva af nytta för tillgodogörande af nordliga Sibiriens produkter.14 Slutligen har under sistlidna år en rysk expedition blifvit utsänd för att från Beringssund nå Wrangelsland. Enligt meddelande i tidningarna hindrades hon af is så väl derifrån som från att segla långt mot vester.

Genom hr Sibiriakoff hafva upplysningar infordrats från nordliga Sibirien rörande isförhållandena i det utanför liggande hafvet. Numera tyckes dock fångsten i dessa trakter aftagit så betydligt, att endast få personer funnits, som kunnat lemna något besked på de uppstälda frågorna.

I Jakutsk fans sålunda endast en enda man (en prest), som varit vid Ishafvets kust. Han berättar, att hafvet vid frånlandsvind blir isfritt, men att isen åter vid pålandsvind kommer tillbaka och derigenom utsätter de fartyg, som ej hinna någon säker hamn, för stor fara.

En annan af brefskrifvarne meddelar på grund af iakttagelser under Tschikanowskis expedition, att hafvet år 1875 utanför Olonek var helt och hållet isfritt, men tillägger tillika, att året i detta hänseende var ett undantagsår. Ej allenast om sommaren men äfven om vintern är den nordliga oceanen stundom isfri, och på ett afstånd af 200 verst från kusten är hafvet öppet äfven om vintern, ovisst dock i hvilken utsträckning. Det senare förhållandet bekräftas äfven genom Wrangels resor med hundslädar på isen åren 1821-1823.

En tredje person säger: »Enligt de underrättelser jag erhållit, är den norra kusten från Lenas till Indigirkas mynning fri från is från juli till september. Nordlig vind för is mot kusten, men icke i stora massor. Enligt deras iakttagelser, som söka mammutbetar, är hafvet isfritt ända till södra delen af de Ny-Sibiriska öarna. Det är sannolikt, att just dessa öar bilda ett skydd mot isen i det Werchnojanska distriktet. Annorlunda förhåller det sig på den Kolymska kuststräckan, och kan man blott från Beringssund komma till Kolyma, så nog kan man komma från Kolyma till Lena.»

Förhållandet, att isen om sommaren vid sydliga vindar drifves bort från kusten, men ej längre än att den i större eller mindre mängd återkommer vid nordlig vind, bekräftas ytterligare af andra brefskrifvare och synes mig visa, att de Ny-Sibiriska öarna och Wrangelsland endast utgöra länkar i en vidsträckt, parallelt med Sibiriens nordkust fortlöpande ögrupp, som å ena sidan hindrar isen från det mellanliggande hafvet att fullständigt drifva bort och gynnar isbildningen om vintern, men å andra sidan skyddar kusten för den norr om öarna bildade egentliga polarisen. De berättelser jag har anfört gälla för öfrigt hufvudsakligast sommarmånaderna. Likasom i det förut ännu sämre beryktade Kariska hafvet, torde isen äfven här om hösten för det mesta smälta bort, så att man vid denna årstid kan påräkna ett temligen, öppet haf.

De fleste af de brefskrifvare, som lemnat underrättelser om isförhållandena i det sibiriska polarhafvet, sysselsätta sig ytterligare med de rykten, som spridt sig i Sibirien, att amerikanska hvalfångare skulle från kusten varit sedda långt vester ut. Riktigheten häraf förnekas alltid på det bestämdaste. Dessa rykten hvila dock åtminstone till en del på verklig grund. Jag har nämligen personligen träffat en hvalfångare, som i trenne år från ett hvalfångarefartyg drifvit handel med kustinvånarne mellan Kap Jakan och Beringssund. Han var fullt öfvertygad, att man åtminstone vissa år skulle kunna segla från Beringssund till Atlantiska oceanen. En gång hade han återvändt genom Beringssund först den 17 oktober.

Af hvad jag sålunda anfört framgår:

att den norr om Sibiriens nordkust belägna oceanen mellan Jenisejs mynning och Tschaunbay aldrig plöjts af kölen på ett verkligt sjödugligt fartyg, än mindre befarits af någon för färd bland is särskildt utrustad ångare;

att de smärre fartyg, med hvilka man sökt befara denna del af verldshafvet, aldrig vågat sig synnerligen långt från kusten;

att ett öppet haf vid frisk vind varit för dem lika förderfligt, ja förderfligare än ett haf betäckt med drif-is;

att de nästan alltid sökt någon lämplig vinterhamn just vid den tid af året, då hafvet blir mest isfritt, nämligen sensommaren eller hösten;

att detta oaktadt hafvet från Kap Tscheljuskin till Beringssund upprepade gånger befarits, om man ock ej lyckats tillryggalägga hela sträckan på en gång;

att det under vintern längs med kusten, men förmodligen ej i det öppna hafvet, bildade istäcket hvarje sommar brytes och ger upphof till vidsträckta drif-isfält, som än af pålandsvind drifvas mot kusten, än af sydlig vind drifvas ut till hafs, dock aldrig längre än att isen kommer åter efter några dagars nordlig vind, hvadan det synes sannolikt, att det sibiriska hafvet är så att säga afstängdt från det egentliga polarhafvet genom en serie öar, af hvilka man för närvarande endast känner Wrangelsland och de öar, som bilda Nya Sibirien.

Med anledning häraf synes det mig sannolikt, att en för ändamålet väl utrustad ångare skall kunna, utan att möta allt för många svårigheter, åtminstone till följd af ishinder, under hösten på några få dagar framtränga denna väg och derigenom ej allenast lösa en för århundraden tillbaka uppstäld geografisk uppgift, utan äfven blifva i tillfälle att med alla de hjelpmedel, som numera kunna ställas vetenskapsmannen till buds, i geografiskt, hydrografiskt, geologiskt och naturhistoriskt hänseende undersöka ett förut i dessa hänseenden nästan okändt haf af ofantlig utsträckning.

Hafvet norr om Beringssund besökes numera af hundratals hvalfångare, och vägen derifrån till amerikanska och europeiska hamnar utgör derför en mångbefaren sjöfartsstråt. För få årtionden tillbaka var detta dock ingalunda fallet. Berings, Cooks, Kotzebues, Beechey's m. fl. resor ansågos då såsom djerfva, af lyckan gynnade forskningsexpeditioner af stor vigt och betydelse i vetenskapligt hänseende, men utan någon omedelbar praktisk nytta. För snart halftannat århundrade tillbaka gälde detsamma om Spangenbergs resa från Kamschatka till Japan år 1739, hvarigenom ryssarnes upptäcktsfärder i nordligaste delen af Stilla oceanen sammanbundos med holländarnes och portugisernas till] Indien, Sunda-öarna och Japan, och i fall det skulle lyckas för vår expedition att efter Asiens kringsegling nå Suezkanalen, så möter här ett storverk, som mer än något annat utgör en erinran derom, att hvad som i dag till och med af sakkunnige förklaras för omöjligt, ofta nog i morgon är genomfördt.

Jag är äfven fullt öfvertygad derom, att en seglats längs med Asiens nordkust, i fall ej allt för ogynsamma omständigheter sammanstöta, ej allenast är utförbar, utan äfven kommer att blifva af oberäknelig praktisk betydelse, ingalunda omedelbart såsom en ny handelsstråt, men väl medelbart genom det insegel, som härigenom skulle lemnas på den praktiska användbarheten af en sjöförbindelse mellan nordliga Skandinaviens hamnar och Obi-Jenisej, å ena sidan och mellan Stilla oceanen och Lena å den andra.

Skulle mot förmodan expeditionen ej lyckas utföra det uppgjorda programmet i dess helhet, så bör den dock icke blifva förfelad. I så fall bör expeditionen under en längre tid komma att uppehålla sig vid ställen på Sibiriens nordkust, lämpliga för vetenskaplig forskning. Hvarje mil bortom Jenisejs mynning är ett steg framåt till en fullständig kännedom om vårt jordklot, ett mål som en gång måste uppnås, med större eller mindre uppoffringar, och till hvilket det är en hederssak för hvarje bildad nation att i sin mån bidraga.

Vetenskapsmannen blir i dessa förut obesökta farvatten i tillfälle att lemna svar på en mängd frågor rörande polarländernas forna och nutida beskaffenhet, af hvilka mer än en i och för sig är af tillräcklig vigt och betydelse för att föranleda en sådan expedition, som den nu ifrågavarande. Endast några få af dessa frågor må det tillåtas mig att här påpeka.

Om man undantager den del af Kariska hafvet, som de tvenne senaste svenska expeditionerna utforskat, saknar man för det närvarande hvarje kunskap om alg- och djurlifvet i det haf, som sköljer Sibiriens nordkust. Helt säkert möter oss här, i motsats mot hvad man hittills antagit, samma rikedom på djur och växter som i hafven kring Spetsbergen. I Sibiriens ishaf böra växt- och djurformerna, så vidt man på förhand kan döma, uteslutande utgöras af lemningar från den glacialtid, som närmast föregått nutiden, något som icke är fallet i de polarhaf, der Golfströmmen utbreder sitt vatten och dit den sålunda för former från sydligare trakter. Men en fullständig och säker kännedom derom, hvilka djurformer äro af glacialt och hvilka af atlantiskt ursprung, är af genomgripande betydelse ej allenast för zoologien och djurgeografien, utan äfven för Skandinaviens geologi och särskildt för kännedomen om våra lösa jordlager.

Få vetenskapliga fynd eller upptäckter hafva så mäktigt fängslat så väl lärdes som olärdes intresse, som upptäckten i Sibiriens

frusna jord af kolossala elefantlemningar, stundom ännu väl bibehållna med hull och hår. Hithörande fynd hafva mer än en gång varit föremål för vetenskapliga expeditioner och noggranna undersökningar af framstående lärde, men dock är mycket ännu gåtfullt med afseende å en mängd omständigheter, som stå i samband med Sibiriens mammutperiod, hvilken kanske varit samtidig med vår glacialtid. Särskildt är vår kännedom om de djur- och växtformer, som lefde samtidigt med mammuten, högst ofullständig, oaktadt man vet, att i de nordligaste från land svårtillgängliga delarne af Sibirien smärre kullar förekomma, betäckta med ben af mammut och andra med den samtida djurformer, och att man öfverallt derstädes träffar så kalladt noakträ, d. v. s. halfförstenade eller förkolade växtlemningar från flere olika geologiska tidskiften.

Öfver hufvud taget är en så fullständig utredning som möjligt af de svårtillgängliga polartrakternas geologi ett nödvändigt vilkor för kännedomen om vårt jordklots forna historia. För att bevisa detta behöfver jag blott erinra om det epokgörande inflytande, som utöfvats på geologiens läror genom upptäckten i polarländernas berg och jordlager af praktfulla växtlemningar från vidt skilda geologiska tidskiften. Äfven på detta fält bör en expedition till Sibiriens nordkust kunna vänta rika skördar. Dessutom träffar man i nordliga Sibirien lager, som blifvit afsatta ungefär samtidigt med södra Sveriges kolförande bildningar och som derför innehålla försteningar af djur och växter, hvilka just nu äro af alldeles särskildt intresse för den geologiska vetenskapen inom vårt eget land, med anledning af de fynd af praktfulla växtförsteningar, som under de senare åren blifvit gjorda flerestädes hos oss, och som gifva oss en så liflig bild af den subtropiska vegetation, som fordom betäckt den skandinaviska halfön.

Få vetenskaper torde en gång komma att lemna så vigtiga praktiska resultat som meteorologien — ett förhållande eller snarare en redan delvis realiserad förhoppning, som vunnit allmänt erkännande genom de betydande medel, som i alla bildade länder blifvit anslagna till upprättande af meteorologiska institutioner och till uppmuntrande af meteorologiska forskningar. Men väderleksförhållandena i ett land äro så beroende af temperatur, vind, lufttryck m. m. i långt aflägsna trakter, att lagarne för ett lands meteorologi endast kunna utredas genom sammanställning af iakttagelser från de mest aflägsna länder. Flere internationela meteorologiska företag hafva derför redan kommit till stånd, och man kan nästan betrakta de olika ländernas meteorologiska institutioner såsom olika afdelningar af ett och samma, öfver hela jorden fördelade embetsverk, genom hvilkas endrägtiga samarbete det föresätta målet en gång skall uppnås. Men bortom de ställen, för hvilka årliga observationsserier kunna erhållas, finnas trakter af tusentals qvadrat-mils omfång, från hvilka ännu inga eller endast spridda iakttagelser erhållits, och dock har man just här nyckeln till många eljest svårförklarliga väderleksförhållanden inom Europas kulturländer. Ett sådant meteorologiskt område, okändt men af yttersta vigt, bildar det norr om Sibirien liggande Ishafvet och der belägna land och öar. Det är för Europas och Sveriges meteorologi af stor vigt att erhålla tillförlitliga uppgifter om landfördelningen, isförhållandena, lufttrycket och temperaturen i denna i detta hänseende ännu föga kända del af jordklotet, och den svenska expeditionen kommer här att hafva ett forskningsmål af direkt betydelse för vårt eget land.

I viss mån kan detsamma sägas om de bidrag, som från dessa trakter kunna erhållas till kännedomen af de jordmagnetiska förhållandena, af norrskenet m. m. Härtill komma undersökning af djur- och växtverlden i förut i detta hänseende okända länder, etnografiska forskningar, hydrografiska arbeten o. s. v.

Jag har naturligtvis här endast kunnat lemna en kort antydan om de vetenskapliga frågor, som möta expeditionen under ett längre uppehåll vid Sibiriens nordkust, men det, som anförts, torde vara nog för att visa, att expeditionen, äfven om dess geografiska mål ej skulle uppnås, bör kunna värdigt ansluta sig till likartade företag, som förut utgått från Sverige och som ländt vetenskapen till gagn och det svenska namnet till heder.

Skulle expeditionen åter, såsom jag hoppas, temligen obehindradt och således inom en jemförelsevis kort tid kunna nå Beringssund, så blir visserligen den tid, som under vägen kan egnas naturhistoriska forskningar, allt för kort för en lösning af många bland de vetenskapliga frågor jag här anfört. Men oberäknadt det verldshistoriska sjöfartsproblem, som då blifvit löst, böra äfven i sådant fall ofantligt vigtiga och omfattande bidrag kunna erhållas till kännedomen om de geografiska, hydrografiska, zoologiska och botaniska förhållandena i Sibiriens ishaf, och bortom Beringssund möta expeditionen andra länder med en mer yppig och vexlande natur, der andra, oss kanske mindre närliggande, men derför för vetenskapen i dess helhet ej mindre vigtiga frågor taga forskarens uppmärksamhet i anspråk och lemna en rik belöning för hans arbete och möda.

Det är dessa betraktelser, som legat till grund för uppgörande af planen för den expedition, hvarom här är fråga.

Min afsigt vore att i början af juli månad 1878 lemna Sverige i en för fart bland is särskildt byggd ångbåt, som provianteras för högst tvenne år och som, utom en vetenskaplig stab af fyra eller fem personer och fyra i Norge förhyrda fångstmän, är bemannad med en sjöofficer, en läkare samt högst aderton man underbefäl och manskap, helst frivillige från Eders Kongl. Maj:ts flotta. Kursen ställes i början till någon lämplig hamn på Norges nordkust, hvarest kol intages. Härifrån ställes kosan till Matotschkin-sundet på Novaja Semlja, hvarest gynsamt tillfälle inväntas till passerandet af det Kariska hafvet. Sedermera fortsättes färden till Dicksons hamn vid Jenisejs mynning, som jag hoppas kunna uppnå i första hälften af augusti. Så snart omständigheterna det medgifva, fortsätter expeditionen härifrån färden i den öppna vattenränna, som Obis och Jenisejs vattenflöden ovilkorligen måste bilda längs med kusten till Kap Tscheljuskin, möjligen med några mindre slag åt nordvest för att se till, om ej någon större ö förefinnes mellan nordliga delen af Novaja Semlja och norra Sibirien.

Vid Kap Tscheljuskin möter expeditionen det enda ställe på den föreslagna vägen, der något fartyg ej framseglat, och detta ställe anses kanske med rätta som det svårast passerbara under hela nordostpassagen. Då Prontschischew 1736 i små, med otillräckliga hjelpmedel byggda flodfartyg nådde några få minuter från denna Asiens nordvestligaste udde, borde det dock för vårt, med alla nutidens hjelpmedel utrustade fartyg ej möta några allt för stora svårigheter att segla fram härstädes, och i så fall hafva vi sannolikt temligen öppet vatten mot Beringssund, som borde kunna nås innan slutet af september.

Om tid och isförhållanden det medgifva, vore det önskligt, att expeditionen under denna färd gjorde några slag mot norden för att tillse, om ej land förefinnes mellan Kap Tscheljuskin och den Ny-Sibiriska ögruppen samt mellan den sistnämnda och Wrangels-land. Från Beringssund tages vägen, med de uppehåll som omständigheterna kunna föranleda, först till någon asiatisk hamn, från hvilken underrättelser kunna sändas till hemlandet, och derpå vidare rundt Asien till Suez. Skulle expeditionen blifva hindrad att framtränga vidare öster om Kap Tscheljuskin, får det bero på förhållandena, hvilka det är svårt att på förhand förutse, om den omedelbart skall återvända till Europa, i hvilket fall expeditionens fartyg, utrustning och bemanning genast kunna användas för något annat ändamål, eller om den bör öfvervintra i någon lämplig hamn i Taimurs, Pjäsinas eller Jenisejs mynningsvikar. Skulle åter öster om Kap Tscheljuskin ishinder möta, så bör hamn sökas å någon lämplig plats på Sibiriens nordkust, hvarifrån under följande sommar tillfälle erbjuder sig till vigtiga forskningar i det sibiriska Ishafvet, och under sommarens lopp helt säkert äfven någon möjlighet yppar sig att, då sydliga vindar drifvit isen från kusten, nå Beringssund. Sannolikt erhåller man äfven tillfälle att, om öfvervintring blir nödvändig, från de ifrågasatta vinterqvarteren sända bref till hemlandet.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 29 oktober 2007.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt