|
Den sjöfärd, som jag i denna bok skall skildra, föregicks
och föranleddes af tvenne andra från Sverige utgångna sjöresor till
vestra delen af det sibiriska Ishafvet, under hvilka jag, första
gången år 1875 med en fångstskuta »Pröven» och andra gången
år 1876 med ett ångfartyg »Ymer», nådde Jenisejs mynning.
Efter hemkomsten från den sistnämnda färden trodde
jag mig, på grund af den derigenom förvärfvade erfarenheten och
på grund af de lärdomar, som man under belysning af denna erfarenhet
kan hemta från äldre, i synnerhet ryska undersökningar af Asiens
nordkust, kunna förklara, att det öppna farvatten, hvilket två år
å rad fört mig öfver det förut så illa beryktade Kara-hafvet till
Jenisejs mynning, enligt all sannolikhet sträckte sig ända bort
till Beringssund, och att en kringsegling af den gamla verlden således
vore möjlig.
Naturligt var, att jag skulle söka fullfölja det uppslag
till nya vigtiga upptäckter, som här yppade sig. Det gälde ju lösandet
af en geografisk uppgift, framträngandet nordöstra vägen till Kina
och Japan, hvilken sedan mer än trenne århundraden utgjort föremål
för täflan bland verldens första handelsstater och djerfvaste sjöfarare,
och hvars utförande, om man uppfattar den som en kringsegling af
den gamla verlden, redan för årtusenden tillbaka varit ett önskningsmål
för geograferna. Jag beslöt derföre till en början att för ändamålet
använda de penningemedel, som herr A. Sibiriakoff efter min
återkomst från 1876 års färd stält till mitt förfogande för fortsättning
af undersökningarna i det sibiriska Ishafvet. För en färd af den
utsträckning, hvarom nu var fråga, var dock denna summa alldeles
otillräcklig. Med anledning häraf vände jag mig till Hans Maj:t
Konungen med förfrågan, huruvida den påtänkta sjöfärden kunde i
afseende å sin utrustning räkna på något understöd från allmänna
medel. Konung Oscar, som redan såsom arffurste lemnat ett
rikligt bidrag till den Torellska expeditionen 1861, omfattade genast
mitt förslag med synnerlig värma och lofvade att inom kort för rådplägning
i ämnet till sig sammankalla de svenska Jenisej-fararne och andra
för våra forskningsfärder i norden intresserade män samt uppmanade
mig att till dess vara beredd att fullständigt framlägga de skäl,
hvarpå jag grundade min från den allmänna uppfattningen så afvikande
mening rörande isförhållandet i hafvet vid Sibiriens nordkust.
Denna sammankomst, hvilken kan betraktas som Vega-expeditionens
födelsedag, egde rum på Stockholms slott den 26 januari 1877 och
inleddes med en middag, till hvilken en mängd personer voro inbjudna,
bland dem de i Stockholm för tillfället befintliga medlemmarne af
svenska konungahuset, prins Hans af Glücksburg, grosshandlaren
d:r Oscar Dickson, statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
friherre F. W. von Otter, bekant för sjöresor i de arktiska
farvattnen 1868 och 1871, docenten F. R. Kjellman, d:r A.
Stuxberg, den förre deltagare i öfvervintringen vid Mosselbay
1872-73 och Jenisej-färden 1875, den senare i Jenisej-resorna 1875
och 1876, samt docenterna Hj. Theel och A. N. Lundström,
båda deltagare i 1875 års Jenisej-färd.
Efter middagen framlades programmet för den tilltänkta
resan, ungefär i den form, i hvilken detsamma sedermera blifvit
på flere språk i tryck offentliggjordt. Härefter uppstod en liflig
rådplägning, hvarunder skäl anfördes för och mot planens utförbarhet.
I synnerhet gaf frågan om isförhållandena och hafsströmmarne vid
Kap Tscheljuskin anledning till ett utförligt meningsutbyte. Slutet
på detta blef, att Hans Majestät först af alla förklarade sig öfvertygad
om reseplanens utförbarhet och beredd att ej allenast såsom konung
utan äfven som enskild man kraftigt understödja företaget. Grosshandlaren
d:r Oscar Dickson delade Hans Maj:t Konungens åsigt och lofvade
bidraga till de betydliga omkostnader, som den nya upptäcktsfärden
erfordrade. Det blef den sjette resa till de högnordiska farvattnen,
hvilken d:r O. Dickson till större eller mindre del bekostat.1
D:r O. Dickson blef sedermera Vega-färdens bankir, i det han till
betydlig del förskotterade omkostnaderna för densamma, men efter
återkomsten blefvo dessa jemnt fördelade emellan Hans Maj:t Konungen,
d:r Dickson och herr Sibiriakoff.
Jag hade genast den tillfredsställelsen att vid denna
nya ishafsfärd kunna såsom föreståndare för expeditionens botaniska
och zoologiska arbeten fästa mina gamla bepröfvade vänner från föregående
resor, de i den arktiska litteraturen så väl kända forskarne, docenten
d:r Kjellman och d:r Stuxberg. Längre fram på året
erbjöd sig äfven en annan deltagare i 1872-73 års öfvervintring
på Spetsbergen, löjtnanten, numera kaptenen vid svenska flottan
L. Palander, att medfölja den nya expeditionen såsom fartygsbefälhafvare,
ett erbjudande som jag med glädje antog, väl bekant som jag under
föregående resor blifvit med kapten Palanders utmärkta duglighet
som sjöman och arktiker. Ytterligare anslöto sig till expeditionen
löjtnanten vid italienska flottan Giacomo Bove, löjtnanten
vid danska flottan A. Hovgaard, läkaren med. kand. E.
Almqvist, ryske gardeslöjtnanten O. Nordqvist och löjtnanten
vid svenska flottan E. Brusewitz, hvartill kommo 21 man underbefäl
och manskap enligt förteckning, som längre fram skall meddelas.
En expedition med den omfattning som den här föreslagna,
afsedd att möjligen vara tvenne år, med eget fartyg och en talrik,
väl aflönad bemanning samt en betydande vetenskaplig stab, måste
naturligtvis blifva ganska dyr. För att något minska utgifterna
inlemnade jag den 25 augusti 1877 en ansökan till Kongl. Maj:t med
anhållan, att den ångbåt, Vega, som emellertid inköpts för
expeditionen, måtte få vid örlogsvarfvet i Karlskrona försättas
i fullt sjödugligt skick, äfvensom att, i likhet med hvad som varit
fallet vid nordhafs-färderna 1868 och 1872-73, vissa förmåner af
allmänna medel måtte beredas det befäl och det manskap från Kongl.
Maj:ts flotta, som kunde komma att såsom frivilliga deltaga i den
föreslagna resan. Med anledning af denna ansökan behagade Kongl.
Maj:t, enligt skrifvelse af statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet
den 31 dec. 1877, dels medgifva sjöaflöning m. m. till den officer
och 18 man af kongl. flottan, som kunde komma att frivilligt deltaga
i den ifrågavarande färden, dels besluta en framställning till riksdagen,
i hvilken åtskilliga anslag och ytterligare förmåner för densamma
begärdes.
Framställningen till 1878 års riksdag blef med den
frikostighet, som alltid utmärkt svenska folkets ombud, då fråga
varit om anslag till vetenskapliga ändamål, bifallen, hvilket äfven
var händelsen med en till samma riksdag inlemnad enskild motion
af ledamoten i vetenskapsakademien presidenten C. Fr. Wærn,
hvarigenom afsågs att bereda företaget några ytterligare fördelar.
Det kan ej komma i fråga att här utförligt anföra
riksdagens beslut och de skrifvelser, som med anledning deraf vexlades
med myndigheterna. Men en skyldig tacksamhetsgärd är det att nämna
det utmärkt förekommande sätt, på hvilket jag under dessa förhandlingar
öfver allt bemöttes af tjenstemän i alla grader, äfvensom att korteligen
redogöra för de förmåner, som expeditionen slutligen kom att åtnjuta,
hufvudsakligast enligt Kongl. Maj:ts bref till marinförvaltningen
af den 14 juni 1878.
Sedan tvenne officerare och 17 man af Kongl. Maj:ts
flotta erhållit tillstånd att som frivilliga deltaga i expeditionen,
bemyndigades jag att från flottans kassa i Karlskrona, mot skyldighet
att återbära den del af medlen, som ej skulle komma att för ändamålet
erfordras, och mot afgifvande af godkänd säkerhet, för expeditionens
räkning uppbära dels full sjöaflöning för de i densamma deltagande
officerare, underbefäl och manskap under tvenne år, dels aflöning
för expeditionens läkare under samma tid efter 3,500 kronor för
år, dels portionspenningar för flottans manskap efter 1 kr. 50 öre
pr man och dag. Den summa, hvarmed proviantkostnaden öfverskred
det belopp den bort utgöra efter nämnda beräkning, betäcktes deremot
af expeditionen, som likaledes betalade en betydlig fyllnadsaflöning
till det flottan tillhörande sjöfolket. Vidare erhöll jag tillstånd
att för expeditionens räkning från flottans förråd i Karlskrona
utbekomma proviant, medikamenter, kol, olja och annan behöflig utredning,
mot ersättningsskyldighet för hvad af det sålunda utlemnade kunde
komma att i kostnad öfverskrida 10,000 kronor; och slutligen medgafs,
att expeditionens fartyg finge utrustas och försättas i fullt sjödugligt
skick på Karlskronas örlogsvarf, dock med vilkor att expeditionen
skulle betala det belopp, hvarmed dessa reparationskostnader kunde
komma att öfverskrida 25,000 kronor.
Deremot blef min anhållan, att på det för sjöfärden
inköpta ångfartyget Vega föra örlogsflagg, af sjöministern afslagen
i ett bref af den 2 februari 1878. Vega inskrefs med anledning häraf
påföljande mars månad i Svenska segelsällskapet. Det var således
under detta sällskaps flagga,
svenska örlogsflaggan med ett krönt O i midten, som den första
kringseglingen af Asien och Europa verkstäldes.
Vega var, såsom af den längre fram lemnade beskrifningen
synes, ett temligen stort fartyg, hvilket under början af färden
skulle blifva tungt lastadt med lifsmedel och kol. Det kunde derför
blifva temligen svårt att taga detsamma af grund, om det under framseglingen
längs kusten i ett nytt, oförsökt farvatten oförmodadt skulle stöta
på en ler- eller sandbank. Jag begagnade derför med begärlighet
herr Sibiriakoffs anbud att under första hälften af resan bereda
expeditionen en större säkerhet genom att till mitt förfogande ställa
medel för byggande af en annan mindre ångbåt, Lena, som skulle
hafva Lena-floden till hufvudmål, men som under början af resan
skulle bilda ett tender-fartyg för Vega, hvilket kunde, när så pröfvades
nyttigt, sändas förut för att undersöka isförhållanden och farvatten.
Jag lät bygga Lena vid Motala, af svenskt bessemerstål, hufvudsakligast
efter en ritning af ingeniör E. Runeberg i Finland. Båten motsvarade
synnerligen väl det med densamma afsedda ändamålet.
Ett oväntadt tillfälle att under resan förse ångbåtarne
med kol erbjöd sig dessutom derigenom, att jag, samtidigt med förberedelserna
till Vegas färd, erhöll i uppdrag att, äfvenledes för herr Sibiriakoffs
räkning, utrusta tvenne andra fartyg, ångbåten Fraser och
segelfartyget Express, hvilka skulle till Europa afhemta
en i Jenisejs mynning upplagd sädeslast och dit införa en del europeiska
varor. Dessa senare fylde dock ingalunda Express' rymliga lastrum,
hvilket i stället kunde användas för medtagande af kol för de trenne
ångbåtarnes räkning. Detta var så mycket fördelaktigare, som Vega
och Lena enligt reseplanen skulle skiljas från Express och Fraser
först vid Jenisejs mynning. De förstnämnda fartygen sattes således
i tillfälle att ännu på detta ställe taga om bord så mycket kol,
som utrymmet medgaf.
Jag kommer längre fram att redogöra för de öfriga
trenne fartygens färder, hvilka hvar för sig förtjena en plats i
sjöfartens historia. Till en lättare öfversigt vill jag här blott
nämna, att vid början af den sjöfärd, som här skall beskrifvas,
följande fyra fartyg stodo till mitt förfogande:
1. Vega, förd af löjtnanten vid svenska flottan L. Palander;
kringseglade Asien och Europa;
2. Lena, förd af fångstkaptenen Christian Johannessen;
det första fartyg som från Atlanten nådde Lena-floden;
3. Fraser, förd af kofferdikaptenen Emil Nilsson, och
4. Express, förd af kofferdikaptenen Gundersen; de första
som från Jenisej hemförde sädeslaster till Europa.2
Då Vega inköptes för expeditionens räkning, beskrefs
det af säljarne på följande sätt:
»Ångaren Vega är byggd i Bremerhaven åren 1872 till
1873 af bästa ekmaterialier för aktiebolaget 'Ishafvets' räkning
och under särskild uppsigt. Den har 12 års första klass 3/3
I. I. Veritas, mäter brutto 357 registertons eller 299 netto. Den
är byggd och använd till fångstfart på norra Ishafvet samt försedd
med alla dertill nödvändiga och brukliga förstärkningar. Förutom
den vanliga bordläggningen af ek, har fartyget ishud af greenheart
öfverallt der is kan anses komma åt fartyget. Ishuden sträcker sig
från närheten af undra röstbultarna till 1,2 à 1,5 meter
från kölen.
Dimensionerna äro:
Längd i kölen |
87,6
|
|
meter
|
d:o öfver däck |
43,4
|
|
»
|
Högsta bredd |
8,4
|
|
»
|
Rummets djup |
4,6
|
|
»
|
Ångmaskinen om 60 hästkrafter är af Wolfska systemet med ytkondensor
af utmärkt beskaffenhet. Den fordrar omkring 10 kub.-fot kol i timmen.
Fartyget har fullständig barkskeppsrigg samt pitchpine-master, jerntrådsrigg
och patentrefvande märssegel. Det seglar och manövrerar ovanligt
väl, går för blott segel intill 9 à 10 knop. Under profturen
gjorde ångaren 7½ knop, men kunna 6 à 7 knop anses
vara den fart maskinen åstadkommer. Vidare finnes kraftig ångwinch,
reservroder och reservpropeller. Fartyget är dessutom uti hela undre
rummet försedt med jerncisterner, så byggda att de jemnt passa efter
fartygets botten och sida, hvadan dessa cisterner utgöra en icke
ringa motståndskraft vid händelse af istryck. De äro äfven särdeles
tjenliga för bevarandet af proviant, vatten och stenkol.»3
Vi hade ej skäl att jäfva beskrifningen4,
men i alla fall var det nödigt för ett nordhafsfälttåg, sådant som
det här ifrågavarande, att ytterligare öfverse fartyget, öfvertyga
sig om att alla dess olika delar voro i fullgodt skick, göra de
förändringar i rigg m. m., som de förändrade anspråken kunde betinga,
och slutligen att inreda fartyget så, att det kunde hysa en vetenskaplig
stab, som jemte officerarne belöpte sig till 9 personer. Dessa arbeten
utfördes å Karlskronas varf under inseende af kapten Palander. Samtidigt
ombesörjdes den vetenskapliga utrustningen, hufvudsakligast i Stockholm,
hvarvid en mängd redskap för fysikaliska, astronomiska och geologiska
undersökningar erhöllos till låns från kongl. vetenskapsakademien.
Spisordningen under expeditionen faststäldes dels
på grund af vår erfarenhet från 1872-73 års öfvervintring, dels
med ledning af ett särskildt utlåtande i ämnet af den utmärkte läkaren
vid nämnda ishafsfärd, d:r A. Envall. Konserver5,
smör, mjöl m. m. uppköptes dels i Karlskrona, dels i Stockholm och
Kjöbenhavn; en del pemmikan förfärdigades i Stockholm (af Z. Wikström),
en annan del inköptes från England; färsk mogen potatis6
anskaffades från Medelhafvet, en större mängd tranbärssaft från
Finland, inlagda hjortron, kläder af renskinn m. m. från Norge (genom
sakföraren Ebeltoft) o. s. v. — med ett ord intet försummades att
göra fartyget så väl utrustadt som möjligt för fyllande af dess
stora uppgift.
Denna framgår af nedanstående:
Reseplan,
inlemnad
till Hans Majestät Konungen i juli 1877.
De forskningsfärder, som under de senare årtiondena
från Sverige afgått mot norden, hafva redan länge sedan erhållit
en verklig nationel betydelse genom det lifliga intresse, med hvilket
de omfattats öfverallt så väl inom som utom fosterlandet, genom
de betydande summor, som på dem offrats af staten och framför allt
enskilda personer, genom den praktiska skola de utgjort för öfver
tretio svenska naturforskare, genom de vigtiga vetenskapliga och
geografiska resultat de lemnat och genom det material till vetenskaplig
forskning, som genom dem hembragts till Sveriges Riksmuseum och
som gjort detta i afseende å arktiska naturföremål till det rikaste
i verlden. Härtill komma upptäckter och undersökningar, som redan
blifvit eller lofva att i en framtid blifva af praktisk betydelse,
t. ex. expeditionernas meteorologiska och hydrografiska arbeten,
deras omfattande undersökning af säl- och hvalrossfångsten i polarhafven,
påvisandet af den förut ej anade fiskrikedomen vid Spetsbergens
kuster, upptäckter på Beeren Island och Spetsbergen af betydande
kol- och fosfatlager, hvilka i en framtid böra blifva af stor ekonomisk
betydelse för närliggande länder, och framför allt de tvenne sista
expeditionernas lyckliga framträngande till mynningen af de stora,
till gränserna mot Kina segelbara sibiriska floderna Obi och Jenisej,
hvarigenom ett månghundraårigt sjöfartsproblem ändtligen vunnit
sin lösning.
Men just de resultat, som redan vunnits, mana till
fortsättning, i synnerhet som de tvenne sista expeditionerna öppnat
ett nytt, i vetenskapligt och jag vågar äfven säga praktiskt hänseende
utomordentligt lofvande forskningsfält, nämligen den öster om Jenisejs
mynning belägna delen af Ishafvet. Ännu i våra dagar, i telegrafens
och ångans tidehvarf, möter man här ett i vetenskapligt hänseende
nytt, förut oberördt forskningsområde. Ja, hela den ofantliga ocean,
som utbreder sig öfver 90 längdgrader från Jenisejs mynning, förbi
Kap Tscheljuskin, de gamle geografernas Promontorium Tabin, till
Wrangelsland, har, om man undantager färder med större eller mindre
båtar längs stränderna, aldrig ännu plöjts af någon fartygsköl och
aldrig skådat en ångares rökpelare.
Det är dessa förhållanden, som föranledt mig att söka
åstadkomma medel till en i vetenskapligt och nautiskt hänseende
så fullständigt som möjligt utrustad expedition, hvilken skulle
hafva till uppgift att i geografiskt, hydrografiskt och naturhistoriskt
hänseende undersöka norra Ishafvet bortom Jenisejs mynning, om möjligt
till Beringssund. Man kan, utan fara att säga för mycket, påstå,
att ett mer lofvande forskningsområde sedan Cooks berömda resor
i Stilla oceanen ej förelegat någon forskningsexpedition, om
blott isförhållandena medgifva att med en dertill lämplig
ångare framtränga i detta haf. För att kunna döma härom torde
det vara af nöden att kasta en kort återblick öfver de försök, som
gjorts att framtränga å den väg, som den ifrågasatta expeditionen
skulle få till uppgift att beträda.
Den svenska hamn, från hvilken expeditionen skall
utgå, kommer förmodligen att blifva Göteborg. Afgångstiden är bestämd
till början af juli 1878. Vägen tages till en början längs med Norges
vestkust förbi Nordkap och mynningen af Hvita hafvet till Matotschkin-sundet
vid Novaja Semlja.
Öppnandet af en sjöförbindelse mellan det öfriga Europa
och dessa trakter genom sir Hugh Willoughby och Richard Chancelor
1553 var frukten af den första från England för upptäckter utsända
sjöexpedition. Deras färd utgör derjemte det första försök till
finnande af en nordostlig förbindelse med Kina. Målet nåddes visserligen
icke, men deremot öppnade den ifrågavarande resan sjöförbindelsen
mellan England och Hvita hafvet och bildar derigenom en vändpunkt
ej allenast i Englands och Rysslands sjöfart, utan äfven i verldshandeln.
Den kräfde ock sina offer, i det sir Hugh Willoughby sjelf med hela
besättningen på det fartyg, som stod under hans befäl, omkom under
öfvervintring på Kola-halfön. I våra dagar färdas tusentals fartyg
tryggt och säkert på denna stråt.
Med den kännedom man numera eger om isförhållandet
i det Murmanska hafvet — så kallas på äldre kartor hafvet mellan
Kola och Novaja Semlja — kan man under senare delen af sommaren
segla från Hvita hafvet till Matotschkin-sundet utan att behöfva
befara det ringaste hinder af is. För några årtionden tillbaka var
dock, till följd af bristande kunskap om den rätta tiden och rätta
vägen, förhållandet helt annorlunda, såsom nogsamt synes af berättelsen
om de svårigheter och faror den berömde ryske sjöfaranden grefve
Lütke mötte under sina, fyra somrar å rad (1821-1824) upprepade
resor längs med Novaja Semljas vestkust. En duglig fångstman kan
numera med ett vanligt fångstfartyg på en enda sommar segla mer
vidt omkring på dessa haf än förut en med alla ett örlogsvarfs tillgångar
utrustad expedition på fyra gånger så lång tid.
Från Murmanska hafvet kan man komma in i det Kariska
på fyra olika vägar, nämligen a) Jugor-sundet, de gamle Holländarnes
Fretum Nassovicum mellan Waigatsch-ön och fasta landet; b) Kariska
porten mellan Novaja Semlja och Waigatsch-ön; c) Matotschkin-sundet,
som mellan 73° och 74° n. br. tudelar Novaja Semlja, och slutligen
d) vägen norr om denna dubbel-ö. Vägen förbi Novaja Semljas
nordspets blir vanligen isfri först i början af september månad
och torde derför ej böra väljas vid en expedition, som har till
uppgift att framtränga långt öster ut i dessa haf. Jugor-sundet
och Kariska porten blifva tidigt fria från fast is, men besväras
i stället länge af betydande drif-ismassor, som af de här med ebb
och flod vexlande hafsströmmarne föras af och an i bugterna på ömse
sidor om sunden. Dessutom saknas åtminstone vid Jugor-sundet goda
hamnar, till följd hvaraf de kringdrifvande ismassorna kunna blifva
af stor olägenhet för de fartyg, hvilka söka på dessa vägar tränga
in i det Kariska hafvet. Matotschkin-sundet åter bildar en nära
hundra kilometer lång, trång, men djup och, med undantag af ett
par till läget kända grund, ren kanal, som visserligen först i senare
hälften af juli plägar blifva fri från fast is, men som å andra
sidan, till följd af hafskustens gestalt, är mindre besvärad af
drif-is än de södra sunden. Goda hamnar finnas vid sundets östra
mynning. Åren 1875 och 1876 voro så väl sundet som de utanför liggande
hafven fullkomligt isfria i slutet af augusti, men långt tidigare
var isen så skingrad äfven på östra sidan, att ett fartyg utan fara
kunde leta sig en väg mellan de spridda drif-isstyckena. Den del
af Novaja Semlja, som af fångstmännen först angöres om våren, plägar
ofta vara just vestkusten utanför Matotschkin.
I fall ej mindre vanliga väderleksförhållanden inträffa
i de här ifrågavarande trakterna under loppet af för- och högsommaren
1878, t. ex. mycket ihållande sydliga vindar, som tidigt skulle
föra drif-isen bort från kusten af fasta landet, anser jag det,
med anledning af hvad jag har antydt, vara för expeditionen tryggast
att välja vägen genom Matotschkin-sundet.
Man kan dock icke påräkna att redan i början af augusti
härifrån hafva ett öppet farvatten rakt mot Dicksons hamn
vid Jenisej-mynningen, utan måste man göra sig beredd på en betydlig
omväg mot söder för att undvika de i Kariska hafvet ända till början
af september kringdrifvande ismassorna. Det uppehåll af några dagar,
som isförhållandena här kunna föranleda, lemnar för öfrigt expeditionen
tillfälle till värderika naturhistoriska och hydrografiska arbeten
i den ända till 200 famnar djupa kanal, som framgår längs med Novaja
Semljas östkust. För öfrigt är Kariska hafvet icke djupt, utan jemngrundt
(10—30 famnar), dock utan att vara besväradt af undervattensbankar
eller klippor. Det rikaste djurlifvet träffas i förutnämnda djupa
ränna längs med östkusten, och det är äfven härifrån våra tvenne
föregående expeditioner hemfört flere i systematiskt hänseende synnerligen
egendomliga och intressanta djurformer. Äfven alglifvet är här närmast
kusten rikt och yppigt. Nästa års expedition bör derför söka komma
till Matotschkin så tidigt, att åtminstone några dagars vetenskapligt
arbete medhinnes i dessa trakter.
Sjelfva färden från Kariska hafvet till Dicksons hamn
möter, enligt den erfarenhet man numera har vunnit, icke någon svårighet.
Dock kan man ej påräkna att komma till Dicksons hamn förr än den
10 till den 15 augusti. År 1875 nådde jag denna hamn den 15 augusti
med en segelskuta efter att i Kariska hafvet hafva varit mycket
fördröjd af stiltje. Med en ångbåt hade hamnen nämnda år kunnat
nås redan första dagarne af månaden. År 1876 voro isförhållandena
mindre gynsamma till följd af en kall sommar och ihållande nordostvindar.
Men äfven detta år kom jag till Jenisejs mynning den 15 augusti.
Vid Dicksons hamn är det min afsigt att lägga till
åtminstone för några timmar för att å någon af de kringliggande
holmarne nedlägga post, i fall jag ej, såsom sannolikt är, blir
i tillfälle att här möta något från Jenisejsk utsändt fartyg, med
hvilket underrättelser om expeditionen kunna hemsändas.
Verkliga iakttagelser rörande de hydrografiska förhållandena
mellan Jenisejs mynning och Kap Tscheljuskin saknas för det närvarande
nästan helt och hållet, enär, såsom jag redan omnämnt, något större
fartyg aldrig seglat fram härstädes. Äfven om ryska båtfärder längs
med kusten känner man ytterst litet, och af deras misslyckade försök
att framtränga här kan man ingalunda draga någon ogynsam slutsats
om hafvets segelbarhet under vissa tider af året. Om man med kännedom
om de tillgångar för utrustning af sjöexpeditioner Sibirien för
det närvarande eger, söker göra sig begrepp om utrustningen af de
på skilda vägar med utomordentlig ihärdighet till Sibiriens nordkust
åren 1734-1743 utsända ryska expeditionerna7,
så bör man lätt inse det berättigade i detta uttalande. Med skäl
kan man vänta, att en väl utrustad ångbåt skall kunna framtränga
vida bortom det ställe, der dessa nödgats vända med sina små, men
med en talrik bemanning försedda, för is allt för bräckliga och
för öppen sjö odugliga, oftast med vidjor sammanhållna farkoster.
För öfrigt äro endast tre sjöfärder eller kanske rättare
kustfärder i denna del af det Kariska hafvet kända, alla under ledning
af styrmännen Minin och Sterlegoff. Det första försöket verkstäldes
år 1738 i en »dubbelslup» af 70 fots längd, 17 fots bredd och 7½
fots djup, byggd i Tobolsk och derifrån förd till Jenisej af löjtnant
Owzyn. Med detta fartyg framträngde Minin utför Jenisej till 72°
53' n. br. Härifrån utsändes en jolle vidare mot norden,
men äfven den nödgades till följd af proviantbrist vända, innan
man nått det ställe vid Jenisejs mynning, som af mig benämnts Dicksons
hamn. Följande året gjordes ett nytt försök, hvarvid man dock ej
heller hann längre än sommaren förut. Ändtligen lyckades man 1740
att med förut nämnda dubbelslup nå 75° 15' n. br., efter att hafva
utstått stora faror under en svår sjögång i flodmynningen. Den 2
september, just då den fördelaktigaste tiden för seglatsen i dessa
farvatten inträdt, vände man, hufvudsakligast med anledning af den
sena årstiden.
Ytterligare finnas ett par på verkliga iakttagelser
grundade meddelanden rörande isförhållandena vid denna kust att
tillgå. Akademikern Middendorff nådde nämligen under sin berömda
forskningsresa i norra Sibirien den 25 augusti 1843 från land hafskusten
vid Tajmur-viken (75° 40' n. br.) och fann hafvet isfritt, så
långt ögat från höjdsträckningen vid kusten kunde nå.8
Dessutom anför Middendorff, att jakuten Fomin, den ende som tillbragt
en vinter vid Tajmur-viken, förklarat, att isen lossnar i det utanför
liggande hafvet i första hälften af augusti, och att den af sydlig
vind drifves bort från stranden, dock ej längre än att drif-iskanten
kan ses från strandhöjderna.
Landet mellan Tajmur och Kap Tscheljuskin har blifvit
kartlagdt genom färder i slädar längs med kusten af styrman
Tscheljuskin år 1742. Det är numera fullkomligt afgjordt, att Asiens
nordligaste udde af honom upptäcktes i maj månad nämnda år, och
då var naturligtvis hafvet utanför isbelagdt. Någon iakttagelse
om isförhållandena under sommaren eller hösten i hafvet närmast
vester om Kap Tscheljuskin finnes deremot icke, men då fråga är
om farbarheten af detta haf, är det på sin plats att redan här framhålla,
att Prontschischew den 1 september 1736 i öppet haf med kustfarkoster
öster ifrån i det allra närmaste nådde Asiens nordspets,
som antages vara belägen vid 77° 34' n. lat. och 105° ost. long.,
och att norske fångstmän under senhösten upprepade gånger seglat
långt öster ut från Novaja Semljas nordspets (77° n. lat. och 68°
ost. long.) utan att möta någon is.
Af hvad ofvan anförts är tydligt, att man för det
närvarande icke eger någon fullständig, på verkliga iakttagelser
grundad kunskap om de hydrografiska förhållandena på kuststräckan
mellan Jenisej och Kap Tscheljuskin. Jag anser dock, att man under
september och möjligen senare delen af augusti månad bör kunna med
full säkerhet påräkna att här erhålla ett isfritt vatten, eller
åtminstone en bred isfri ränna längs med kusten, på grund af de
ofantliga massor varmt vatten, som de i Högasiens stepper upprinnande
floderna Obi, Irtisch och Jenisej här utgjuta i hafvet efter att
hafva upptagit vatten från ett under augusti månad öfver allt starkt
uppvärmdt flodområde, större än sammanlagdt alla de floders, som
utfalla i Medelhafvet och Svarta hafvet.
Mellan Dicksons hamn och Beli-ön framgår derför en
väldig sötvattenström, till en början mot norden. Det inflytande,
som jordens rotation utöfvar i dessa höga breddgrader på strömmar,
som framlöpa ungefär i meridianens riktning, är dock mycket betydligt
och ger åt söder ifrån kommande strömmar en östlig aflänkning. Till
följd häraf måste Obi-Jenisejs flodvatten till en början hållas
liksom instängdt i en egen strömfåra längs med Tajmur-landets kust,
ända tills strömmen bortom Kap Tscheljuskin obehindradt kan framlöpa
mot nordost eller öster. Nära utloppet af de större floderna har
jag under lugnt väder i denna ström ungefär vid 74° n. lat. iakttagit
en värmegrad, uppgående utanför Jenisej till + 9°, 4 (den 17 augusti
1875), utanför Obi till + 8°, 0 (den 10 augusti samma år). Såsom
vanligt åstadkommer denna söder ifrån kommande ström dels en kall
undervattenström, som vid storm lätt blandar sig med ytvattnet och
afkyler detsamma, dels på ytan en nordlig, kall, isbeströdd motström,
hvilken till följd af jordens omlopp får en vestlig aflänkning och
som tydligen framgår från öppningen mellan Kap Tscheljuskin och
Novaja Semljas nordspets mot östra sidan af denna ö och torde vara
orsaken till de stora drif-ismassor, som om sommaren äro pressade
mot Novaja Semljas ostkust. Enligt min egen erfarenhet och enligt
enstämmig utsaga af fångstmännen bortsmälter denna is om hösten
nästan fullständigt.
För att bedöma det afstånd, på hvilket den från Obi-Jenisej
kommande strömmen kan undanskjuta drif-isen, bör man erinra sig,
att äfven en mycket svag ström utöfvar inflytande på isens läge,
och att t. ex. strömmen från Plata-floden, hvars vattenmängd dock
icke torde uppgå till Obi-Jenisejs, ännu är tydligt märkbar på ett
afstånd af 1,500 kilometer från flodmynningen, d. v. s. på ungefär
3 gånger så långt håll som afståndet från Dicksons hamn till Kap
Tscheljuskin. Den enda hafsvik, hvilken kan jemföras med Kariska
hafvet i afseende å storleken af det område, som genomkorsas af
de i viken mynnande floderna, är Mexikanska viken.9
Flodströmmarne härifrån anses mäktigt bidraga till Golfströmmen.
Äfven vindarne, hvilka under höstmånaderna i dessa
trakter ofta blåsa från nordost, torde i sin mån bidraga att hålla
en bred, något så när isfri ränna längs med den här ifrågavarande
kuststräckan.
Den erfarenhet vi ega rörande farvattnet från Kap
Tscheljuskin öster ut emot Lena grundar sig hufvudsakligast på iakttagelser
af de expeditioner, som före medlet af förra århundradet af ryska
regeringen utsändes att kartlägga Asiens nordligaste del. För ett
riktigt bedömande af de resultat, som vunnits, måste man med fullt
erkännande af det stora mod, den utomordentliga ihärdighet och den
motståndskraft mot mödor och besvärligheter af alla slag, som alltid
utmärkt den ryske polarfararen, fortfarande hafva i minnet, att
sjöfärderna utfördes med små segelfartyg af ett byggnadssätt,
som efter nutidens fordringar är alldeles oanvändbart för farkoster,
bestämda för segling i öppet haf, och allt för svagt för att kunna
tåla möte med is. De saknade vidare ej allenast nutidens mäktiga
hjelpmedel ångan, utan äfven en ordentlig, för verklig manövrering
lämpad segelrigg samt voro till hufvudsaklig del bemannade med en
besättning från Sibiriens flodstränder, hvilken aldrig förut sett
oceanens vatten, erfarit verklig sjögång eller pröfvat seglats bland
hafsis. Med behörigt afseende på dessa förhållanden synas mig nedan
anförda resor ovilkorligen tala derför, att man äfven här under
hösten bör kunna påräkna ett farbart haf.
Resorna utmed kusten öster om Kap Tscheljuskin utgingo
från staden Jakutsk, belägen vid Lenas strand, vid 62° n. lat.,
140 svenska mil (omkr. 1,500 kilometer) från flodmynningen. Här
byggdes äfven de farkoster, som användes till dessa färder.
Den första afgick år 1735 under befäl af marinlöjtnant
Prontschischew. Efter att hafva seglat ned för floden och den 14
augusti hafva passerat Lenas östra mynningsarm, kringseglades flodens
betydliga deltaland. Den 7 september hade man ännu ej nått längre
än till Oloneks mynningsvik. Trenne veckor hade således åtgått att
segla fram en sträcka, som en vanlig ångbåt skulle kunnat tillryggalägga
på en enda dag. Man såg is, men hindrades ej deraf. Deremot fördröjdes
framfärden af motvind och förmodligen pålandsvind, af hvilken Prontschischews
fartyg, om det oförsigtigt gifvit sig ut, lätt kunnat kastas mot
stranden. Den sena årstiden förmådde Prontschischew att här lägga
upp fartyget för vintern vid några af pelsjägare uppbyggda sommarjurter,
belägna 72° 54' n. lat. Vintern förflöt lyckligt, och det följande
året (1736) bröt Prontschischew åter upp, så snart isförhållandena
i Olonek-viken det medgåfvo, hvilket dock först inträffade den 15
augusti. Kursen stäldes längs med kusten mot nordost. Här och der
möttes drif-is, men det gick dock hastigt framåt, så att han den
1 september nådde 77° 29' n. lat., efter hvad man numera vet i det
omedelbara granskapet af Kap Tscheljuskin. Täta ismassor nödgade
honom här att vända, och man seglade åter till mynningen af Olonek,
som nåddes den 15 september. Kort förut hade fartygets utmärkte
befälhafvare dött i skörbjugg, och några dagar derpå dog äfven hans
unga hustru, som följt honom på den besvärliga färden. Då dessa
skörbjuggsfall ej inträffade under vintern, utan strax efter sommarens
slut,, så bilda de ett ganska märkligt bidrag till bedömande af
det sätt, på hvilket den tidens arktiska expeditioner voro utrustade.
En ny expedition framgick 1739 under marinlöjtnant
Chariton Laptew längs med samma kuststräcka. Man lemnade Lena den
1 augusti och nådde Kap Thaddeus vid 76° 47' den 2 september efter
en seglats, som endast utanför Chatanga-bugten var besvärad af drif-is.
Kap Thaddeus är beläget endast 8 till 9 svenska mil från Kap Tscheljuskin.
Man vände här dels med anledning af drif-ismassor, som spärrade
vägen vidare, dels med anledning af den sena årstiden och öfvervintrade
innerst i Chatanga-bugten, som nåddes den 8 september. Följande
året sökte Laptew återvända längs med kusten till Lena, men fartyget
krossades utanför Oloneks mynning af drif-is. Efter många besvärligheter
och faror lyckades alla man rädda sig till förra årets vinterqvarter.
Dels härifrån, dels från Jenisej verkstälde Laptew sjelf och hans
underbefälhafvare, styrman Tscheljuskin, samt geodeten Tschekin
de följande åren en mängd slädfärder för kartläggningen af den halfö,
som längst i nordvest skjuter ut från Asiens fasta land.
Härmed afslutades sjöresorna vester om Lena. Asiens
nordvestligaste udde, som 1742 nåddes från land af Tscheljuskin,
en af de mest energiske deltagarne i en stor del af förut anförda
resor, kunde ej från sjösidan uppnås, och än mindre hade man lyckats
att med fartyg tränga från Lena till Jenisej. Prontschischew hade
dock den 1 september 1736 vändt endast några få minuter, och Laptew
den 2 september 1739 endast omkring 50' från nämnda udde efter färder
i fartyg, hvilka tydligen voro alldeles olämpliga för ändamålet.
Bland de vidrigheter och motgångar, som de mött under dessa resor,
tyckes ej allenast is, utan äfven ogynsamma och hårda vindar spelat
en betydande rol. Af fruktan för att icke kunna nå någon lämplig
af infödingar besökt vinterstation, vände man dessutom oftast just
vid den tid af året, då polarhafven blifva mest isfria. Med behörigt
afseende på dessa förhållanden kan man tryggt påstå, att något allvarligt
hinder för Kap Tscheljuskins kringsegling nämnda år sannolikt icke
skulle hafva förefunnits för ett ångfartyg behörigen utrustadt för
seglats bland is.
Från hafvet mellan Lena och Beringssund har man vida
talrikare och fullständigare iakttagelser än från föregående sträcka.
Hoppet om erhållande af skatt och handelsvinst från de vid kusten
boende vilda folkslagen lockade äfventyrslystne ryske fångstmän
(Promyschlenis) redan före medlet af 1600-talet att företaga en
mängd sjöfärder längs med kusterna. På en karta, som är bifogad
förut anförda, på forskningar i de sibiriska arkiven grundade arbete
af Müller, finnes längs med kusten en sjöväg utprickad med
påskrift Route anciennement fort fréquentée, Voyage
fait par mer en 1648 par trois vaisseaux russes, dont un est parvenu
jusqu'à la Kamschatka.10
Beklagligen hafva de närmare omständigheterna vid
de flesta af dessa färder blifvit helt och hållet bortglömda, och
att vi om en eller annan erhållit några torftiga underrättelser,
har nästan alltid berott på någon anmärkningsvärd olyckshändelse,
på rättstvister eller andra förhållanden, som föranledt myndigheternas
ingripande. Detta är till och med fallet med den berömdaste af dessa
färder, kosacken Deschnews, rörande hvilken några underrättelser
blifvit räddade endast derigenom, att tvist uppstod mellan Deschnew
och en af hans kamrater om upptäcktsrätten till en hvalrossbank
på Kamschatkas ostkust. Denna färd utgjorde dock en verklig upptäcktsresa,
företagen med regeringens bifall, dels för uppsökande af några stora
öar i Ishafvet, rörande hvilka en mängd berättelser voro gängse
bland fångstmännen och infödingarne, dels för utvidgandet af ryssarnes
skatteområde öfver de ännu okända trakterna i nordost.
Deschnew afreste den 1 juli 1648 från Kolyma som befälhafvare
för en af de sju, med tretio man bemannade kotscher11,
af hvilka expeditionen utgjordes. Rörande fyra af fartygen saknar
man hvarje underrättelse. Antagligt är, att de snart vände åter,
ej att de förolyckats, såsom åtskilliga författare förmodat. Trenne
under befäl af kosackerna Deschnew och Ankudinow samt pelsjägaren
Kolmogorzow kommo lyckligen till Tschuktskojnos, efter hvad det
tyckes, i isfritt vatten. Här gjorde Ankudinows farkost skeppsbrott,
hvarvid dock manskapet räddades och fördelades på de tvenne andra,
som snart blefvo skilda åt. Deschnew fortsatte färden längs Tschuktscher-halföns
ostkust till Anadir, som uppnåddes i oktober. Ankudinow tyckes till
och med hafva uppnått Kamschatka-flodens mynning, hvarest han slog
sig ned bland infödingarne och slutligen dog af skörbjugg.
Följande året (1649) seglade Staduchin åter igen under
sju dygn öster ut från Kolyma till granskapet af Tschuktskojnos
i ett, så vidt man af den bristfälliga berättelsen kan sluta, isfritt
haf. Deschnews egen uppfattning af hafvets segelbarhet kan inses
deraf, att han vid Anadir lät insamla virke för att, sedan hans
eget fartyg förlist, bygga sig nya kotscher. Med dessa ville han
sända till Ja-kutsk den skatt af pelsvaror, som uppburits af infödingarne.
Han måste dock af en lätt förklarlig brist på material till nya
farkosters byggande afstå från sin föresats, hvarvid han tillika
anmärker, att hafvet kring Tschuktskojnos ej alla år är isfritt.
En mängd resor från de sibiriska floderna norr ut
hafva vidare efter Nischni Kolymsks anläggning genom Michael Staduchin
1644 utförts med anledning af de rykten, som voro gängse bland infödingarne
vid kusten om tillvaran af stora bebodda, på skog, pelsvaror, hvalrosständer
och mammutben rika öar i det sibiriska Ishafvet. Ofta bestridda,
men dock åter af folk- eller jägartron ihärdigt upptagna, hafva
dessa rykten slutligen i hufvudsaken besannats genom upptäckten
af de Ny-Sibiriska öarna, af Wrangelsland och af den öster om Beringssund
belägna delen af Norra Amerika, hvars naturbeskaffenhet gifvit anledning
till det gyllene sagoskimmer, hvarmed folktron med orätt utsmyckade
de kala, skoglösa öarna i Ishafvet.
Samtliga dessa försök att från den sibiriska kusten
tränga i öppet haf norr ut hafva misslyckats af det enkla skäl,
att ett öppet haf redan vid en frisk segelbris var lika förderfligt
för de fartyg, som stodo den djerfve, men illa utrustade sibiriske
polarfararen till buds, som ett isfyldt haf, ja farligare, ty i
det senare fallet kunde man, om fartyget krossades, oftast rädda
sig på isen och hade då blott att kämpa mot hunger, snö, köld och
andra svårigheter, vid hvilka de fleste från barndomen varit vane,
men i det öppna hafvet krängde det illa byggda, svaga, med lerblandad
mossa diktade och med vidjor hopfästa fartyget läck redan vid en
obetydlig sjögång och var vid en starkare hjelplöst förloradt, i
fall ej nödhamn snart kunde nås.
Man föredrog snart att söka nå öarna genom slädfärder
på isen och upptäckte sålunda slutligen hela den betydliga ögrupp,
som benämnes Nya Sibirien. Öarna blefvo ofta besökta af fångstmän,
hufvudsakligast för insamlande af mammutbetar, af hvilka stora massor
jemte ben af mammut, noshörning, får, oxe, häst m. m. finnas inbäddade
i dervarande ler- och sandlager. Sedermera hafva de blifvit fullständigt
kartlagda under de Hedenströmska expeditionerna, utrustade af ryska
rikets kansler grefve Rumänzow 1809-1811, och under löjtnant Anjous
expedition 1823. Hedenströms expeditioner verkstäldes sålunda, att
man, innan islossning inträffat, öfverreste med slädar dragna af
hundar på isen till öarna, tillbragte sommaren derstädes och om
hösten, då hafvet blifvit isbelagdt, återvände. Då fråga är om hafvets
segelbarhet, skulle dessa på ett särdeles förtjenstfullt sätt utförda
expeditioner hafva stort intresse i synnerhet genom iakttagelser
från land rörande isens beskaffenhet om hösten, men i den korta
berättelsen om Hedenströms färder, som finnes intagen i Wrangels
»Reise» s. 99-119, den enda källa som i detta afseende varit mig
tillgänglig, beröres denna fråga ej med ett enda ord.12
Deremot hafva genom hr Sibiriakoffs försorg upplysningar rörande
denna för vår expedition vigtiga fråga blifvit lemnade af inbyggare
i norra Sibirien, hvilka hafva till födkrok insamlandet af mammutbetar
å den ifrågavarande ögruppen. Enligt dessa berättelser blir hafvet
mellan norra Asiens kust och Nya Sibiriens öar årligen temligen
isfritt.
En särdeles märkvärdig upptäckt gjordes år 1811 af
Hedenströms följeslagare, jakutske borgaren Sannikow. Han fann nämligen
på vestkusten af ön Kotelnoj lemningar af en groft upptimrad vinterboning
i granskapet af vraket efter ett fartyg af helt olika byggnadssätt
mot det, som brukas i Sibirien. Dels häraf, dels af en mängd redskap,
som lågo kringströdda på stranden, drog Sannikow den slutsatsen,
att en fångstman från Spetsbergen eller Novaja Semlja blifvit vinddrifven
hit och jemte sitt manskap uppehållit sig härstädes en tid. Inskriften
på ett i granskapet af stugan befintligt grafkors uttolkades beklagligen
icke.
Under den stora nordiska expeditionen 13
gjordes äfven några försök att från Lena tränga öster ut. Det första
stod under befäl af löjtnant Lassinius 1735. Han lemnade den 21
augusti Lenas östligaste mynningsarm, framseglade 120 verst mot
öster och mötte här drif-is, som nödgade honom att söka en hamn
vid kusten. Här tillbringades vintern med den olyckliga påföljd,
att chefen sjelf och större delen af expeditionens 52 man omkommo
af skörbjugg.
Följande året 1736 utsändes åt samma håll en ny expedition
under löjtnant Dmitri Laptew. Med Lassinii fartyg försökte han i
medlet af augusti segla öster ut, men mötte snart mycket drif-is.
Redan i slutet af månaden, den tid då sjöfärden egentligen bort
börjas, vände han derför åter till Lena.
År 1739 företog Laptew sin tredje resa. Han framträngde
till Indigirkas mynning, hvilken tillfrös den 21 september, och
öfver-vintrade der. Följande året fortsattes färden något bortom
Kolymas mynning, till Stora Kap Baranow, hvarest framfärden mot
öster den 26 september hindrades af drif-is. Efter att hafva återvändt
till Kolyma och öfvervintrat vid Nischni Kolymsk sökte han året
derpå ytterligare att i några under vintern nybyggda stora båtar
tränga öster ut — dock till följd af dimma, motvind och is utan
framgång. Vid bedömande af det resultat, dessa resor lemnat, måste
man taga i betraktande de ytterst olämpliga fartyg, med hvilka färderna
företogos, i hörjan med en dubbelslup byggd i Jakutsk (1735), sedermera
med tvenne i Nischni Kolymsk byggda båtar. I fall man får sluta
sig till dessa fartygs beskaffenhet af dem, som nu användas på de
sibiriska floderna, så måste man snarare förvåna sig öfver, att
någon på dem kunde våga sig ut på ett verkligt haf, än anse de nu
omnämnda mindre lyckliga färderna som bevis derpå, att utsigt här
ej förefinnes att framtränga med ett efter nutidens fordringar bygdt
och med ångkraft försedt fartyg.
Det återstår mig slutligen att omtala de få försök,
som gjorts att från Beringssund tränga mot vester.
Deschnews färd från Lena genom Beringssund till Anadirs
mynning år 1648 förblef under loppet af omkring ett århundrade alldeles
okänd, ända till dess Müller ur de sibiriska arkiven framletade
enskildheterna af så väl denna som åtskilliga andra färder längs
med Sibiriens nordkust. Att minnet af dessa märkliga färder blifvit
bevaradt åt efterverlden beror, såsom nämndt är, dock uteslutande
på tillfälliga omständigheter, rättstvister och dylikt, hvilka föranledt
skrifveri till och från myndigheterna. Om andra likartade företag
hafva vi helt säkert icke någon kunskap, oaktadt man då och då finner
antydningar, att det nordliga hafvet fordom ofta varit befaret.
Vid redogörelse för de af myndigheterna anordnade expeditionerna
händer det t. ex. ofta, att man omtalar möten med fångst-eller handelsmän,
som färdades längs med kusten för enskild räkning. Dessa resor beaktades
dock föga, och ännu 81 år efter Deschnews färd var tillvaran af
ett sund mellan Asiens nordöstra och Amerikas nordvestra udde alldeles
okänd eller åtminstone betviflad. Ändtligen genomseglade Bering
1729 å nyo sundet och fäste vid detsamma sitt namn. Han framseglade
dock ej synnerligen långt (till 172 gr. vestlig longit.) längs med
Asiens nordkust, oaktadt han icke tyckes hafva mött något ishinder.
Nära femtio år derefter afslutade Cook i dessa farvatten den följd
af glänsande upptäckter, hvarmed han riktat den geografiska vetenskapen.
Efter att 1778 hafva seglat ett godt stycke öster ut längs med Amerikas
nordkust vände han mot vester och uppnådde der 180:de longitudsgraden
den 29 augusti. Möte med is afskräckte honom att härifrån söka framtränga
vidare mot vester, och för någon egentlig seglats bland is lär hans
fartyg knappast varit utrustadt eller lämpadt.
Sedan Cooks tid känner man trenne expeditioner, som
från Beringssund seglat vester ut. Den första var en amerikansk
expedition under kaptenen Rodgers 1855. Han uppnådde, efter hvad
det tyckes i öppet vatten, Kap Jakans longitud (176° ö. long. från
Greenw.). Den andra var den engelske hvalfångaren Long, som 1867,
letande efter en ny gifvande hvalfångstplats, seglade från Beringssund
längre mot vester än någon före honom. Redan den 10 augusti nåddes
Tschaunbays longitud (170° ö. long. från Greenw.). Han var ute på
hvalfångst, ej på upptäcktsresor, och vände här, men uttalar i den
korta berättelse han lemnat om sin resa den bestämda öfvertygelsen,
att en sjöresa från Beringssund till Atlantiska oceanen hör till
möjligheternas område, och tillägger att, om ock denna sjöförbindelse
icke kommer att hafva någon kommersiel betydelse, så, bör dock en
sjöförbindelse mellan Lena och Bering blifva af nytta för tillgodogörande
af nordliga Sibiriens produkter.14
Slutligen har under sistlidna år en rysk expedition blifvit utsänd
för att från Beringssund nå Wrangelsland. Enligt meddelande i tidningarna
hindrades hon af is så väl derifrån som från att segla långt mot
vester.
Genom hr Sibiriakoff hafva upplysningar infordrats
från nordliga Sibirien rörande isförhållandena i det utanför liggande
hafvet. Numera tyckes dock fångsten i dessa trakter aftagit så betydligt,
att endast få personer funnits, som kunnat lemna något besked på
de uppstälda frågorna.
I Jakutsk fans sålunda endast en enda man (en prest),
som varit vid Ishafvets kust. Han berättar, att hafvet vid frånlandsvind
blir isfritt, men att isen åter vid pålandsvind kommer tillbaka
och derigenom utsätter de fartyg, som ej hinna någon säker hamn,
för stor fara.
En annan af brefskrifvarne meddelar på grund af iakttagelser
under Tschikanowskis expedition, att hafvet år 1875 utanför Olonek
var helt och hållet isfritt, men tillägger tillika, att året
i detta hänseende var ett undantagsår. Ej allenast om sommaren men
äfven om vintern är den nordliga oceanen stundom isfri, och
på ett afstånd af 200 verst från kusten är hafvet öppet äfven om
vintern, ovisst dock i hvilken utsträckning. Det senare förhållandet
bekräftas äfven genom Wrangels resor med hundslädar på isen åren
1821-1823.
En tredje person säger: »Enligt de underrättelser
jag erhållit, är den norra kusten från Lenas till Indigirkas mynning
fri från is från juli till september. Nordlig vind för is mot kusten,
men icke i stora massor. Enligt deras iakttagelser, som söka mammutbetar,
är hafvet isfritt ända till södra delen af de Ny-Sibiriska öarna.
Det är sannolikt, att just dessa öar bilda ett skydd mot isen i
det Werchnojanska distriktet. Annorlunda förhåller det sig på den
Kolymska kuststräckan, och kan man blott från Beringssund komma
till Kolyma, så nog kan man komma från Kolyma till Lena.»
Förhållandet, att isen om sommaren vid sydliga vindar
drifves bort från kusten, men ej längre än att den i större eller
mindre mängd återkommer vid nordlig vind, bekräftas ytterligare
af andra brefskrifvare och synes mig visa, att de Ny-Sibiriska öarna
och Wrangelsland endast utgöra länkar i en vidsträckt, parallelt
med Sibiriens nordkust fortlöpande ögrupp, som å ena sidan hindrar
isen från det mellanliggande hafvet att fullständigt drifva bort
och gynnar isbildningen om vintern, men å andra sidan skyddar kusten
för den norr om öarna bildade egentliga polarisen. De berättelser
jag har anfört gälla för öfrigt hufvudsakligast sommarmånaderna.
Likasom i det förut ännu sämre beryktade Kariska hafvet, torde isen
äfven här om hösten för det mesta smälta bort, så att man vid denna
årstid kan påräkna ett temligen, öppet haf.
De fleste af de brefskrifvare, som lemnat underrättelser
om isförhållandena i det sibiriska polarhafvet, sysselsätta sig
ytterligare med de rykten, som spridt sig i Sibirien, att amerikanska
hvalfångare skulle från kusten varit sedda långt vester ut. Riktigheten
häraf förnekas alltid på det bestämdaste. Dessa rykten hvila dock
åtminstone till en del på verklig grund. Jag har nämligen personligen
träffat en hvalfångare, som i trenne år från ett hvalfångarefartyg
drifvit handel med kustinvånarne mellan Kap Jakan och Beringssund.
Han var fullt öfvertygad, att man åtminstone vissa år skulle kunna
segla från Beringssund till Atlantiska oceanen. En gång hade han
återvändt genom Beringssund först den 17 oktober.
Af hvad jag sålunda anfört framgår:
att den norr om Sibiriens nordkust belägna oceanen mellan Jenisejs
mynning och Tschaunbay aldrig plöjts af kölen på ett verkligt
sjödugligt fartyg, än mindre befarits af någon för färd bland
is särskildt utrustad ångare;
att de smärre fartyg, med hvilka man sökt befara denna del af
verldshafvet, aldrig vågat sig synnerligen långt från kusten;
att ett öppet haf vid frisk vind varit för dem lika förderfligt,
ja förderfligare än ett haf betäckt med drif-is;
att de nästan alltid sökt någon lämplig vinterhamn just vid den
tid af året, då hafvet blir mest isfritt, nämligen sensommaren
eller hösten;
att detta oaktadt hafvet från Kap Tscheljuskin till Beringssund
upprepade gånger befarits, om man ock ej lyckats tillryggalägga
hela sträckan på en gång;
att det under vintern längs med kusten, men förmodligen ej i
det öppna hafvet, bildade istäcket hvarje sommar brytes och ger
upphof till vidsträckta drif-isfält, som än af pålandsvind drifvas
mot kusten, än af sydlig vind drifvas ut till hafs, dock aldrig
längre än att isen kommer åter efter några dagars nordlig vind,
hvadan det synes sannolikt, att det sibiriska hafvet är så att
säga afstängdt från det egentliga polarhafvet genom en serie öar,
af hvilka man för närvarande endast känner Wrangelsland och de
öar, som bilda Nya Sibirien.
Med anledning häraf synes det mig sannolikt, att en för ändamålet
väl utrustad ångare skall kunna, utan att möta allt för många svårigheter,
åtminstone till följd af ishinder, under hösten på några få dagar
framtränga denna väg och derigenom ej allenast lösa en för århundraden
tillbaka uppstäld geografisk uppgift, utan äfven blifva i tillfälle
att med alla de hjelpmedel, som numera kunna ställas vetenskapsmannen
till buds, i geografiskt, hydrografiskt, geologiskt och naturhistoriskt
hänseende undersöka ett förut i dessa hänseenden nästan okändt haf
af ofantlig utsträckning.
Hafvet norr om Beringssund besökes numera af hundratals hvalfångare,
och vägen derifrån till amerikanska och europeiska hamnar utgör
derför en mångbefaren sjöfartsstråt. För få årtionden tillbaka var
detta dock ingalunda fallet. Berings, Cooks, Kotzebues, Beechey's
m. fl. resor ansågos då såsom djerfva, af lyckan gynnade forskningsexpeditioner
af stor vigt och betydelse i vetenskapligt hänseende, men utan någon
omedelbar praktisk nytta. För snart halftannat århundrade tillbaka
gälde detsamma om Spangenbergs resa från Kamschatka till Japan år
1739, hvarigenom ryssarnes upptäcktsfärder i nordligaste delen af
Stilla oceanen sammanbundos med holländarnes och portugisernas till]
Indien, Sunda-öarna och Japan, och i fall det skulle lyckas för
vår expedition att efter Asiens kringsegling nå Suezkanalen, så
möter här ett storverk, som mer än något annat utgör en erinran
derom, att hvad som i dag till och med af sakkunnige förklaras för
omöjligt, ofta nog i morgon är genomfördt.
Jag är äfven fullt öfvertygad derom, att en seglats längs med Asiens
nordkust, i fall ej allt för ogynsamma omständigheter sammanstöta,
ej allenast är utförbar, utan äfven kommer att blifva af oberäknelig
praktisk betydelse, ingalunda omedelbart såsom en ny handelsstråt,
men väl medelbart genom det insegel, som härigenom skulle lemnas
på den praktiska användbarheten af en sjöförbindelse mellan nordliga
Skandinaviens hamnar och Obi-Jenisej, å ena sidan och mellan Stilla
oceanen och Lena å den andra.
Skulle mot förmodan expeditionen ej lyckas utföra det uppgjorda
programmet i dess helhet, så bör den dock icke blifva förfelad.
I så fall bör expeditionen under en längre tid komma att uppehålla
sig vid ställen på Sibiriens nordkust, lämpliga för vetenskaplig
forskning. Hvarje mil bortom Jenisejs mynning är ett steg framåt
till en fullständig kännedom om vårt jordklot, ett mål som en gång
måste uppnås, med större eller mindre uppoffringar, och till hvilket
det är en hederssak för hvarje bildad nation att i sin mån bidraga.
Vetenskapsmannen blir i dessa förut obesökta farvatten i tillfälle
att lemna svar på en mängd frågor rörande polarländernas forna och
nutida beskaffenhet, af hvilka mer än en i och för sig är af tillräcklig
vigt och betydelse för att föranleda en sådan expedition, som den
nu ifrågavarande. Endast några få af dessa frågor må det tillåtas
mig att här påpeka.
Om man undantager den del af Kariska hafvet, som de tvenne senaste
svenska expeditionerna utforskat, saknar man för det närvarande
hvarje kunskap om alg- och djurlifvet i det haf, som sköljer Sibiriens
nordkust. Helt säkert möter oss här, i motsats mot hvad man hittills
antagit, samma rikedom på djur och växter som i hafven kring Spetsbergen.
I Sibiriens ishaf böra växt- och djurformerna, så vidt man på förhand
kan döma, uteslutande utgöras af lemningar från den glacialtid,
som närmast föregått nutiden, något som icke är fallet i de polarhaf,
der Golfströmmen utbreder sitt vatten och dit den sålunda för former
från sydligare trakter. Men en fullständig och säker kännedom derom,
hvilka djurformer äro af glacialt och hvilka af atlantiskt ursprung,
är af genomgripande betydelse ej allenast för zoologien och djurgeografien,
utan äfven för Skandinaviens geologi och särskildt för kännedomen
om våra lösa jordlager.
Få vetenskapliga fynd eller upptäckter hafva så mäktigt fängslat
så väl lärdes som olärdes intresse, som upptäckten i Sibiriens
frusna jord af kolossala elefantlemningar, stundom ännu väl bibehållna
med hull och hår. Hithörande fynd hafva mer än en gång varit föremål
för vetenskapliga expeditioner och noggranna undersökningar af framstående
lärde, men dock är mycket ännu gåtfullt med afseende å en mängd
omständigheter, som stå i samband med Sibiriens mammutperiod, hvilken
kanske varit samtidig med vår glacialtid. Särskildt är vår
kännedom om de djur- och växtformer, som lefde samtidigt med mammuten,
högst ofullständig, oaktadt man vet, att i de nordligaste från land
svårtillgängliga delarne af Sibirien smärre kullar förekomma, betäckta
med ben af mammut och andra med den samtida djurformer, och att
man öfverallt derstädes träffar så kalladt noakträ, d. v. s. halfförstenade
eller förkolade växtlemningar från flere olika geologiska tidskiften.
Öfver hufvud taget är en så fullständig utredning som möjligt af
de svårtillgängliga polartrakternas geologi ett nödvändigt vilkor
för kännedomen om vårt jordklots forna historia. För att bevisa
detta behöfver jag blott erinra om det epokgörande inflytande, som
utöfvats på geologiens läror genom upptäckten i polarländernas berg
och jordlager af praktfulla växtlemningar från vidt skilda geologiska
tidskiften. Äfven på detta fält bör en expedition till Sibiriens
nordkust kunna vänta rika skördar. Dessutom träffar man i nordliga
Sibirien lager, som blifvit afsatta ungefär samtidigt med södra
Sveriges kolförande bildningar och som derför innehålla försteningar
af djur och växter, hvilka just nu äro af alldeles särskildt intresse
för den geologiska vetenskapen inom vårt eget land, med anledning
af de fynd af praktfulla växtförsteningar, som under de senare åren
blifvit gjorda flerestädes hos oss, och som gifva oss en så liflig
bild af den subtropiska vegetation, som fordom betäckt den skandinaviska
halfön.
Få vetenskaper torde en gång komma att lemna så vigtiga praktiska
resultat som meteorologien — ett förhållande eller snarare en redan
delvis realiserad förhoppning, som vunnit allmänt erkännande genom
de betydande medel, som i alla bildade länder blifvit anslagna till
upprättande af meteorologiska institutioner och till uppmuntrande
af meteorologiska forskningar. Men väderleksförhållandena i ett
land äro så beroende af temperatur, vind, lufttryck m. m. i långt
aflägsna trakter, att lagarne för ett lands meteorologi endast kunna
utredas genom sammanställning af iakttagelser från de mest aflägsna
länder. Flere internationela meteorologiska företag hafva derför
redan kommit till stånd, och man kan nästan betrakta de olika ländernas
meteorologiska institutioner såsom olika afdelningar af ett och
samma, öfver hela jorden fördelade embetsverk, genom hvilkas endrägtiga
samarbete det föresätta målet en gång skall uppnås. Men bortom de
ställen, för hvilka årliga observationsserier kunna erhållas, finnas
trakter af tusentals qvadrat-mils omfång, från hvilka ännu inga
eller endast spridda iakttagelser erhållits, och dock har man just
här nyckeln till många eljest svårförklarliga väderleksförhållanden
inom Europas kulturländer. Ett sådant meteorologiskt område, okändt
men af yttersta vigt, bildar det norr om Sibirien liggande Ishafvet
och der belägna land och öar. Det är för Europas och Sveriges meteorologi
af stor vigt att erhålla tillförlitliga uppgifter om landfördelningen,
isförhållandena, lufttrycket och temperaturen i denna i detta hänseende
ännu föga kända del af jordklotet, och den svenska expeditionen
kommer här att hafva ett forskningsmål af direkt betydelse för vårt
eget land.
I viss mån kan detsamma sägas om de bidrag, som från dessa trakter
kunna erhållas till kännedomen af de jordmagnetiska förhållandena,
af norrskenet m. m. Härtill komma undersökning af djur- och växtverlden
i förut i detta hänseende okända länder, etnografiska forskningar,
hydrografiska arbeten o. s. v.
Jag har naturligtvis här endast kunnat lemna en kort antydan om
de vetenskapliga frågor, som möta expeditionen under ett längre
uppehåll vid Sibiriens nordkust, men det, som anförts, torde vara
nog för att visa, att expeditionen, äfven om dess geografiska mål
ej skulle uppnås, bör kunna värdigt ansluta sig till likartade företag,
som förut utgått från Sverige och som ländt vetenskapen till gagn
och det svenska namnet till heder.
Skulle expeditionen åter, såsom jag hoppas, temligen obehindradt
och således inom en jemförelsevis kort tid kunna nå Beringssund,
så blir visserligen den tid, som under vägen kan egnas naturhistoriska
forskningar, allt för kort för en lösning af många bland de vetenskapliga
frågor jag här anfört. Men oberäknadt det verldshistoriska sjöfartsproblem,
som då blifvit löst, böra äfven i sådant fall ofantligt vigtiga
och omfattande bidrag kunna erhållas till kännedomen om de geografiska,
hydrografiska, zoologiska och botaniska förhållandena i Sibiriens
ishaf, och bortom Beringssund möta expeditionen andra länder med
en mer yppig och vexlande natur, der andra, oss kanske mindre närliggande,
men derför för vetenskapen i dess helhet ej mindre vigtiga frågor
taga forskarens uppmärksamhet i anspråk och lemna en rik belöning
för hans arbete och möda.
Det är dessa betraktelser, som legat till grund för uppgörande
af planen för den expedition, hvarom här är fråga.
Min afsigt vore att i början af juli månad 1878 lemna Sverige i
en för fart bland is särskildt byggd ångbåt, som provianteras för
högst tvenne år och som, utom en vetenskaplig stab af fyra eller
fem personer och fyra i Norge förhyrda fångstmän, är bemannad med
en sjöofficer, en läkare samt högst aderton man underbefäl och manskap,
helst frivillige från Eders Kongl. Maj:ts flotta. Kursen ställes
i början till någon lämplig hamn på Norges nordkust, hvarest kol
intages. Härifrån ställes kosan till Matotschkin-sundet på Novaja
Semlja, hvarest gynsamt tillfälle inväntas till passerandet af det
Kariska hafvet. Sedermera fortsättes färden till Dicksons hamn
vid Jenisejs mynning, som jag hoppas kunna uppnå i första hälften
af augusti. Så snart omständigheterna det medgifva, fortsätter expeditionen
härifrån färden i den öppna vattenränna, som Obis och Jenisejs vattenflöden
ovilkorligen måste bilda längs med kusten till Kap Tscheljuskin,
möjligen med några mindre slag åt nordvest för att se till, om ej
någon större ö förefinnes mellan nordliga delen af Novaja Semlja
och norra Sibirien.
Vid Kap Tscheljuskin möter expeditionen det enda ställe på den
föreslagna vägen, der något fartyg ej framseglat, och detta ställe
anses kanske med rätta som det svårast passerbara under hela nordostpassagen.
Då Prontschischew 1736 i små, med otillräckliga hjelpmedel byggda
flodfartyg nådde några få minuter från denna Asiens nordvestligaste
udde, borde det dock för vårt, med alla nutidens hjelpmedel utrustade
fartyg ej möta några allt för stora svårigheter att segla fram härstädes,
och i så fall hafva vi sannolikt temligen öppet vatten mot Beringssund,
som borde kunna nås innan slutet af september.
Om tid och isförhållanden det medgifva, vore det önskligt, att
expeditionen under denna färd gjorde några slag mot norden för att
tillse, om ej land förefinnes mellan Kap Tscheljuskin och den Ny-Sibiriska
ögruppen samt mellan den sistnämnda och Wrangels-land. Från Beringssund
tages vägen, med de uppehåll som omständigheterna kunna föranleda,
först till någon asiatisk hamn, från hvilken underrättelser kunna
sändas till hemlandet, och derpå vidare rundt Asien till Suez. Skulle
expeditionen blifva hindrad att framtränga vidare öster om Kap Tscheljuskin,
får det bero på förhållandena, hvilka det är svårt att på förhand
förutse, om den omedelbart skall återvända till Europa, i hvilket
fall expeditionens fartyg, utrustning och bemanning genast kunna
användas för något annat ändamål, eller om den bör öfvervintra i
någon lämplig hamn i Taimurs, Pjäsinas eller Jenisejs mynningsvikar.
Skulle åter öster om Kap Tscheljuskin ishinder möta, så bör hamn
sökas å någon lämplig plats på Sibiriens nordkust, hvarifrån under
följande sommar tillfälle erbjuder sig till vigtiga forskningar
i det sibiriska Ishafvet, och under sommarens lopp helt säkert äfven
någon möjlighet yppar sig att, då sydliga vindar drifvit isen från
kusten, nå Beringssund. Sannolikt erhåller man äfven tillfälle att,
om öfvervintring blir nödvändig, från de ifrågasatta vinterqvarteren
sända bref till hemlandet.
|
|