Minnen från Westerås Gymnasium 1819-1822
af Carl Steffenburg

1. Westerås Gymnasium på 1820-talet
2. Lärarne
3. Gymnasii-ungdomens lefnadssätt
4. Några djäknehistorier.


1. Westerås Gymnasium på 1820-talet

Gymnasium inrymdes på denna tid i tvänne lärosalar, af hvilka den större, som företrädesvis kallades Gymnasium och var belägen i sydöstra hörnet af kyrkogården, upptog hela öfre våningen i ett stort stenhus — den nedre utgjordes af trivialskolan — bygdt under Gustaf den II Adolfs regering; den mindre salen deremot, som bar namn af Kollegium, var inrymd i nedre våningen af konsistorie-huset, som var beläget i nordvestra hörnet af kyrkogården. Båda dessa salar voro på lika sätt inredda, nämligen så, att en gång ledde midt igenom rummet, med fasta, massiva bänkar på ömse sidor, och längst in i rummet var anbragt ett afskildt kor med en dubbel kateder och träsoffor på sidorna. I kollegium fans eldstad, som deremot saknades i gymnasium, hvars gistna fönster höllo luften der inne vid samma temperatur som ute. Här satt man helt tunt klädd i 20 graders vinter och stundom ännu bistrare, men dock minnes jag icke att någon beklagade sig. Likväl dvaldes man derinne icke längre än en timme i sänder, ty man bytte om rum. Under det öfre cirkeln läste sin timme på gymnasium, läste den lägre på kollegium, och sedan tågade hvardera cirkeln bort för att intaga den af den andra cirkeln nyss begagnade lokalen, hvarvid mötet å kyrkogården ofta föranledde hvarjehanda skoj och uppträden. Vintertiden förekommo ofta snöbollskrig, då det underlägsna partiet stundom tog sin reträtt in i lärorummot, dit de förföljdes med snöbollar, hvaraf väggarne buro tydliga märken.

Gymnasisterna kallades i dagligt tal djäknar, och primus i qvarta kallades notarius gymnasii, var såsom sådan hela kårens förman, försedd med stor makt och myndighet. Djäknarne delades i tvänne skilda afdelningar, superiorer och inferiorer, hvilka senare utgjordes af primaner, som kallades pliggar, och sekundaner, hvilka buro namn af skomrar, (skomakare) — båda uråldriga och derigenom häfdvunna benämningar. Skommar-cetus kallades det sammanträde, hvilket sekundanerna höllo i koret, och hvarunder pliggarne hade sin anvisade plats längst nere vid dörren. Det var desse senares uppförande som vanligen utgjorde det vigtiga ämnet för rådplägningen, och alltid fans det någon kitslig gynnare, som hade anklagelser att anföra, på grund af hvilka syndaren uppkallades, erhöll först en lämplig skrapa och sedan, till insegel derpå, en och annan örfil. Stor-cetus kallades åter det sammanträde, som alla superiorerna höllo, antingen för samma ändamål, eller ock för att rådpläga om kårens allmänna angelägenheter.

Subordinationen, som bestod i de tre högre klassernas herravälde öfver primanerna, hade i förra tider varit ganska hårdhändt. En kitslig superior kunde, blott för att pina de stackars pliggarne, befalla en priman att väcka sig hvilken timme på natten som helst, och kom ej den anbefalde på minuten, vankades ovett och kanske stryk på köpet. Dess utom kunde primanen åläggas att blanka stöflar, springa ärenden af allehanda slag, korteligen förrätta alla en simpel betjents ärenden åt sin herre. Detta herravälde var mildare eller hårdare allt efter den ton och anda af humanitet eller råhet, som gjorde sig gällande hos herrarne, särdeles dem, som tyckte sig något vara. I allmänhet voro skomrarne, hvilka läste i samma rum med pliggarne, just de, som mest pinade desse med pojkaktig kitslighet. Härvid må dock, till heder för det ungdomliga sinnets försonlighet, anmärkas, att man sällan eller aldrig hämnades lidna oförrätter, ehuru jag nog minnes, att en och annan, som blifvit obilligt behandlad, mer än en gång i vredesmod yttrade: »Vänta bara till första Maj! Jag skall då ordentligt mörbulta den plågoanden, så att han skall minnas resan!» Men första Maj kom, och under dess fröjdefester jagade ungdomsglädjen ut alla dåliga känslor ur hjertat.

Under min gymnasii-tid var dock subordinationen tämligen resonlig, och detta kom sig hufvudsakligen deraf, att i kåren fans en mängd utmärkte ynglingar, som anslogo en humanare tonart. Bland dessa må här nämnas landshöfding Järtas bägge äldsta söner, ett par ädla karaktärer, lika högt älskade af lärare och kamrater och dess utom utmärkte för grundliga kunskaper, hvari de bägge voro jämngoda, och hvarpå såsom prof må åberopas d:r Stambergs yttrande om en af sedermera professoren Järta skrifven kria: »Hör, mine herrar, sådan latin! En sådan kria är icke skrifven på gymnasium sedan Wallins tid.» Den goda ton, som vid denna tid utbildades, lärer dock sedan urartat, då några råbarkade sällar kommit till styret. På min tid bestodo pliggarnes åligganden hufvudsakligen i att komma på klockslaget, sitta raka i ryggen och stilla som droppar på lärorummet samt på gatan lyfta på hatten för superiorerna och dess utom stånda till rätta för alla snedsprång. Denna gamla ordning hade sin goda sida deri, att de äldre höllo kontroll öfver nykomlingarnes uppförande, så att desse icke allt för mycket måtte missbruka den större frihet, de nu vunnit. Med alla sina brister voro gymnasierna den tiden en god mellanlänk mellan trivialskolan och akademien.

Som prof på, huru hårdhändt ordningen under stundom upprätthölls, kan jag anföra, att det tid efter annan hände, att en groft sedeslös slyngel blef af stor-cetus förvisad från gymnasium och vågade sedan aldrig titta dit in. Orsaken till den förvisades uteblifvande kom helt visst till lärarnes kunskap, men de läto dervid bero. En särdeles märklig tilldragelse, som bevisar kårens både makt och hederskänsla, bör härvid ej förbigås. En kraftfull och allvarlig yngling var den tiden notarius gymnasii. Denne trädde en gång fram i stor-cetus och frågade, om vi skulle tåla den skymfen, att borgmästarinnan några dagar förut i ett stort sällskap berättat, att hon och hennes döttrar en afton blifvit på gatan högst ohöfviskt bemötta af ett par halffulla djäknar. Härmed uppmanade notarius den, som möjligen kände sig skyldig, att inom en viss tid infinna sig hos honom och bekänna sin förseelse, emedan han i annat fall finge skylla sig sjelf för de obehagliga följderna, i fall han var igenkänd. På förslag af notarius uppdrogs sakens utredning åt ett par kamrater jämte honom, och då ingen såsom skyldig anmält sig hos notarius, afgick deputationen till borgmästarinnan, men påträffade borgmästaren sjelf, som lofvade att ställa saken till rätta. Deputationens ordförande förklarade då: »vår fordran är, att fru borgmästarinnan i samma hus, der beskyllningen skedde, i flere personers närvaro återkallar sin beskyllning innan veckans slut; och sker det icke, så stämmer jag henne inför rätta för falska beskyllningar.» Och återkallelsen skedde verkligen inom utsatt tid.

Läroverken i Westerås öppnades den 1 Oktober för den stora marknadens skull, som hölls i slutet af September. Rektor scholæ i Falun var oss till mötes i Westerås för att introducera oss, för hvilket ändamål han följde oss till Rektor gymnasii, professor Fröberg, hvilken kallade oss till examen. Som Fröberg var lektor i matematik, voro vi icke bortkomna i hans ämne, ty detta var det enda vi fingo lära af vår konrektor i skolan. En del af oss voro tämligen långt komna, enkannerligen i geometrien, och några af oss kunde till och med nöjaktigt redogöra för sex böcker i Euklides. Efter inför rektor aflagd examen fingo vi tillsägelse att återkomma följande dag kl. half 8, men emedan vi måste vänta på en sölande kamrat, kommo vi först litet efter den utsatta tiden och möttes vid inträdet hos rektor med de orden: »Herrarne komma sent. Man skall lära sig passa på tiden.» Lifligt minnes jag ännu i dag. huru jag dervid blygdes, icke blott för den välförtjenta förebråelsen, utan ock för titeln »herre» af en lärare, för hvilken jag hyste den största vördnad. Här mottogo vi en bleckportör, försedd med lås och kallad »bössan», med hvilken vi vandrade gårdfari till de öfrige lektorerna, som hvar och en i sitt ämne anställde en tämligen löslig examen, undantagandes filosofie lektorn, hvilken förklarade, att ehuru vi ingen filosofi läst, var han dock icke emot vårt intagande på gymnasium, så vida vi blefvo godkände af de öfrige lektorerna. Kl. 10 öppnades gymnasium med ett ståtligt tal af rektor, och kl. 1 blefvo vi inskrifna, och den enda afgift, vi dervid erlade, var 24 skilling till de fattiga. Dagen derpå utlemnades läsordningen, och på eftermiddagen samma dag bestodo Falunenserna den sedvanliga föreningssexan med de nya årskamraterna.

Vid första sammanträffandet med våra nya kamrater började jag och en af mina kamrater från skolan att tillämpa våra kunskaper i Lavaters fysionomi-lära och Galls organlära, hvilka vi med ifver hade studerat. Vi stödde oss i våra omdömen på Lavaters sats, att det intryck, som första anblicken af en menniska gör på oss, är mycket betydelsefullt för bedömandet af hennes anlag och karaktär; men härvid hände oss, att vi begingo flere uppenbara misstag, och derför kastade åtminstone jag hela teorien öfver bord.

Den egentliga bekantskapen med samtlige kamrater knöts dock först fram på vårsidan. Några dagar före Valborgs-mässan anordnades en sexa, som hvad maten beträffar var tämligen enkel, men dess mera öfverflödande af öl och bränvin. Det var då, som det allmänna broderskapet ingicks mellan kårens alla medlemmar, och liksom jag fick mången då sitt första rus. Här hjelpte ingen försigtighet, ty enligt häfdvunnen lag skulle pliggarne supas fulla. Denna sexa föregicks samma dag af en högtidlig akt, som egde rum på stora lärosalen och kallades skrapan, bestående i en satirisk karaktärsteckning öfver hvar och en af pliggarne. Med uppsättandet af dessa karaktärsteckningar gick det ganska hemlighetsfullt till, på det man icke skulle veta, af hvilken hand man fick sina slängar. Sekundanerna gingo hvar för sig till notarius gymnasii och begärde en priman att skrifva öfver. De färdiga uppsatserna lemnades sedan till notarius för att korrigeras och ofta helt och hållet omskrifvas af den öfre cirkeln. Detta skribleri börjades i god tid och bedrefs med mycken ifver, och man sökte hålla framställningen i så skämtsam stil som möjligt. Då skrapan skulle gifvas, satte sig notarius i katedern och superiorerna på bänkarne omkring koret, hvarefter pliggarne frammanades en och en i sänder, och dervid begynte man med de bästa, som väl fingo åtskilligt beröm, men blefvo hårdt ansatta för sina svaga sidor. Öfver dem, som sist förekommo, föll vanligen ett slagregn af satir till allmän förlustelse, så att läsningen ofta afbröts af skallande gapskratt. Mången fick dervid smälta hårda sanningar, men man tröstade sig dermed, att subordinationstvånget den dagen skulle taga en ände.

2. Lärarne

Anders Henrik Stamberg, professor, teol. doktor, R. N. O. Stamberg var på min tid en 60-årig gammal ungkarl, en ovanligt liten, torr och mager gubbe, hvilket under hans gymnasiitid skall hafva gifvit hans skämtsamma kamrater anledning att retas med honom på så sätt, att de nedtrampade en tegelsten i mjuka marken och sedan upptogo den samma samt gåfvo den derigenom uppkomna fördjupningen i marken namn af »Stambergs graf». Han var en välvillig gubbe, som hjelpte mången fattig yngling fram på hans bana. I lefnadssätt och seder var han mycket enkel, och var så simpelt klädd, att knappast någon dräng nu för tiden har en garderob af så ringa värde som hans. Häftig i lynne och rörelser snodde han omkring i koret som en broms, och dervid dinglade understundom nordstjernan i ett långt band på bröstet alldeles som perpendikeln i ett schwartzwalder-ur. När någonting var i olag, till exempel när han fick något barockt svar, då bräkte han som en gumse. Så till exempel frågade han en gång: »agnus pascalis quid?» (hvad menas med påskalammet?) och den svarande lät af en bakom sittande hviskare narra sig att svara: »fuit hereticus in seculo — —» (det var en kättare i det och det århundradet). Nu bräkte Stamberg sitt »brrpp» ooh tillade sedan: »Det var en förtviflad ignorantscha» (okunnighet), såsom gubben uttalade ordet. Stamberg ansågs vara mycket lärd, var mycket högaktad och hade till och med varit uppförd på biskopsförslag. Framför allt var han en stor latinare, hvilket språk han talade vida ledigare än sitt eget modersmål. Också läste han en lång följd af år latin, och på den tiden blefvo gymnasisterna skicklige latinare. På gamla dagar öfvertog han teologien och pinade oss med luntan Almqvist (Ernesti Theses) för det vackra latinets skull. Teologi fingo vi icke lära, men väl en och annan ciceroniansk glosa, som i Stambergs ögon var hufvudsak. För Stamberg bråkades litet smått ibland, endast för nöjet att få honom ond. Så t. ex. hände det, att en odygding trillade fram en slant för gubbens fötter, då gubben sjelf skyndade att upptaga slanten och dervid utropade: »Är då min undervisning icke värd mer än en bankoslant! Får jag en till, så går jag!» Och si, han han fick en till, hvarefter han kilade i väg. Så häftigt upptog han småsaker, och derför var det tacksamt att bråka för honom. Han var lärare på gymnasium i nära 50 år.

Reinhold Scheringsson, filosofie doktor, professor, också en 60-årig gammal ungkarl, undervisade i latin. Till sinnelaget var han godlynt och from, och hvad hans vetenskapliga insigter beträffar, hette det om honom, att han var så lärd, att han var lytt deraf. Han förstod snart sagdt hela verldens alla tungomål, men hade svårt för att uttrycka sig och brukade ofta besynnerliga ord och termer, såsom dryfta, löpa bi m. fl. Man begärde en gång låna af honom ett franskt lexicon, hvartill han svarade: »näppeligen eger jag ett sådant, ty jag eger det språket.» Inmurad bland sina böcker bodde han i en simpel vindskammare och var, äfven han, mycket enkelt klädd. Denne lärare var så älskad af lärjungarne, att de icke nändes bråka under hans lektioner; och om detta någon gång hände, tittade gubben upp och yttrade endast i mild ton: »herrarna glömmer sej», och genast blef det tyst i klassen.

Johan Reinhold Fellenius, filosofie och teologie doktor, lektor i historia, 58 år gammal, men slapp som en 70-åring. Fellenius var i det hela taget en from man, men detta hindrade dock icke, att han blef mäkta vred vid minsta bråk, och derför bråkades ock ansenligt under hans lektioner. När han blef ond, frustade han som en häst, kraflade sig ned ur katedern, svängde sin käpp i luften och titulerade oss med benämningar sådana som »skamhundar» m. fl. Hans undervisning var väl icke så dålig, men svaga historici voro hans lärjungar, hvilket var helt naturligt, då ordning och stillsamhet fattades under hans lärotimmar. Den gamle token gifte sig några år derefter med en ung, lefnadsglad flicka, hvarom många historietter cirkulerade i trakten, ja till och med öfver hela stiftet.

Johan Petter Fröberg, filosofie doktor, professor, lektor i matematik, 37 år gammal. Fröberg var en i sin vetenskap höglärd man med ett utmärkt hufvud, lyckliga undervisningsgåfvor och stor skicklighet att handleda ungdom. Under hans lektioner var uppmärksamheten spänd från timmens början till dess slut, och hände sig så, att någonting löjligt föreföll, så skrattade han sjelf med. Ofta plägade han efter slutad lektion föredraga någon intressant berättelse om nya upptäckter inom naturvetenskapens område, och ännu i dag står det lifligt för mitt minne, med hvilken förtjusning jag åhörde hans framställning om professor Örsteds då nyss gjorda upptäckt om elektricitetens och magnetismens förhållande till hvarandra, hvarvid han i detalj beskref, huru det tillgick, när upptäckten gjordes, icke anande, att en af menskosnillets största triumfer skulle komma att byggas på denna grund. Denna hans framställning hade ett särskildt värde för mig, som under sommaren lyckats åstadkomma min första elektricitetsmaskin och dess utom fuskat ihop en och annan bergkompass. Som Fröbergs lektioner voro förlagda mellan 4 och 5 eftermiddagen var det ofta mörkt, när lektionen slutade, och det hände då mången gång, att den älskade läraren stannade på kyrkogården och för den uppmärksamt lyssnande ynglingaskaran talade visdomens ord om de tindrande stjernorna och storheten af Guds skapelse. Dessa stunder har jag förvarat i ett kärt och oförgätligt minne. — Fröberg dog redan vid 44 års ålder.

Jacob Borelius, filosofie doktor, lektor i filosofi, 47 år gammal, var en i botten from och godsint man. Vanligen började han med Boethii naturrätt, som enligt hvad jag vill minnas var en mycket tråkig bok. Jag tilltror mig icke kunna bedöma hans undervisningsgåfvor, men det vissa är, att vi voro släta filosofer, ehuru mången liksom jag plottrade en tjock kladd full med anteckningar. För Borelius bråkade vi ganska ansenligt mellanåt, men han blef aldrig ond. Tvärt om syntes han road af litet nojs, och såsom prof på, huru lugnt han tog saken, må anföras, att när pliggarne, som nyss sluppit lösa ur subordinations-tvånget, en gång skojade allt för vildt, utropade lektorn: »Nu ska tro, kattungarne fått ögon!»

Johan Norman, filosofie och teologie doktor, 42 år gammal, lektor i grekiska och hebreiska, var till lynnet en stilla och foglig man. Han var oformligt fet och derför något långsam i sina vändningar, och gymnasii trappa var för honom så stretig, att han, efter att hafva öfvervunnit dess svårigheter och inkommit i lärosalen, länge stod och pustade, innan han fick fram ett ord. Han skulle utan tvifvel varit en god lärare, om han icke varit så småaktig med grammatiken, att man aldrig hann fram till sjelfva språket. Så var det i synnerhet med hebreiskan, der han stundom tuggade på ett enda ord hela timmen, och på en hel hösttermin hann han icke mer än fem verser i Psaltaren. I grekiskan, hvars grammatik vi läst i skolan, gick det deremot bättre, och mången af oss läste grekiska på fullt allvar, hvilket också kom oss väl till pass vid studentexamen, då grekiske professoren Höijer var dekanus och ensam på ett par timmar examinerade 10 à 12 kandidater i alla ämnen, hvarvid grekiskan upptog ungefär halfva tiden. Så lösligt gick det till den tiden, men så hade vi ock alla ordentligt genomgått skolan och gymnasium och voro äfven alla försedde med afgångsbetyg, som intygade, att vi egde, om just icke alla goda, åtminstone fullt försvarliga kunskaper.

Elof Jedeur, filosofie doktor, vice lektor, 40 år gammal. Han var ett blixtrande qvickhufvud, sades ega grundliga kunskaper och saknade icke undervisningsgåfvor, men var ty värr, likasom konrektor Johansson i Falu trivialskola, road af nojs och bråk, som också under hans lektioner vankades till den grad, att det var platt omöjligt att draga någon nytta af hans undervisning. Han undervisade i botanik, tyska och franska — för oss, från skolan nyss utgångne, så godt som obekanta läroämnen. Om botanik hörde vi i skolan icke ens ett ord nämnas; och endast högst litet franska och tyska läste vi för rektor, men en god del af detta jämte åtskilligt annat glömde mången under gymnasiikursen. Lärde vi något på gymnasium, icke var det under Jedeurs lektioner en sådan förmon kom oss till del. Mången brydde sig ej ens om att taga boken med sig, och satte man sig ned i akt och mening att följa med, så stördes man snart af det ändlösa skrålet och gaf läsningen på båten. Utom annat skoj var det ofta mången kamrat, som munhöggs med läraren. En gång hände det t. ex., att en hatt framkastades i koret midt framför lärarens fötter, under det denne, sysselsatt med någon förklaring, derstädes spatserade fram och tillbaka. Då Jedeur icke brydde sig om hatten, gick en oblyg sälle fram och sade: »Jag måste väl taga upp den här hatten, som ligger för fäfot», hvarpå Jedeur genmälte: »Hur' så? Trampa herrn på den?» Denna replik beledsagades naturligtvis med en skrattsalfva. Men till skojet under Jedeurs lektionstimmar skall jag framdeles återkomma.

Huru vi efter sådana studior som dem vi under Jedeurs ledning bedrefvo kunde reda oss i examen, det förstår jag icke, och jag får här säga som Wallin yttrar i sitt skämtsamma ungdomspoem, Det andliga lifvet: »Underligt har Herren hulpit mig, underligen i tentamen, också underligt i pastoral examen.» Under examen för Jedeur gick det likväl icke till på samma sätt som fordom i Wexiö, hvarom Ödman i sina Minnen från hembygden och skolan berättar, nämligen att hvar och en på förhand fick veta, hvad han vid examen skulle explicera och hvilka frågor han skulle besvara, hvilket allt lektorn antecknade i sin bok för att ej »ta gali man.» Man förvånas, då man läser Ödmans berättelse om detta pia fraus, hvarmed läraren sökte bedraga både Eforus och hvarandra, utan att besinna, hvad detta charlataneri skulle hafva för ett menligt inflytande på ynglingarnes moralitet. Som sagdt är, någonting så groft i examens-humbug bedrefs visst icke på min tid vid Westerås gymnasium under Jedeurs och dylika lärares ledning, men det gick ändock tillräckligt lösligt till väga med vårt examensväsende. Man hade boken framför sig, och läsningen gick i orubblig ordning från man till man, efter hvars och ens plats, hvarigenom man kunde titta litet framför i boken och hinna mottaga en upplysning af den icke sysselsatte sidokamraten eller en liten hviskning.

Nu för tiden står dock lyckligtvis undervisningen i våra läroverk på en helt annan fot, och derför vågar man ock med ungdomen anställa en allvarsam examen, der lurendrejeriet är alldeles obehöfligt. Jag har på senare tider öfvervarit flere examina vid Falu elementarläroverk, och vid anstäld jämförelse mellan nu och fordom har jag icke kunnat annat än beundra ynglingarnes ådagalagda kunskaper och det trägna arbete, som deras inlärande förutsätter å lärarnes sida, der det nämligen gäller att göra kunskapen lefvande och icke, såsom vanligen under min tid, inplugga några stendöda glosor, oftast med tillhjelp af karbasen, om det ej annars ville gå. Tänker jag härvid tillbaka på min skol- och gymnasiitid, så betviflar jag att magistrarne den tiden hade så mycket verkliga kunskaper, som de ur läroverken nu till akademien utgående ynglingarne, likväl må hända med undantag af latinet — detta fördömda studium, som röfvat bort säkert två tredjedelar af min egen studietid, och likväl förblef jag deri en helt okunnig lärling, trots allt det latin jag pladdrade i pastoralexamen, der den ursäktliga bristfälligheten i språket ofta fick öfverskyla den oursäktliga bristen på solida kunskaper.

3. Gymnasii-ungdomens lefnadssätt

Vårt spisqvarter hade vi i den s. k. Fernbogården, som då var en gammal, simpel gård, belägen vid ån nedanför domprostens boställe. Om anledningen till namnet Fernbogården har en gammal prostgubbe berättat mig följande. En prostinna Tillæus från Vestra Fernebo köpte sig som enka en gård på norra kyrkogatan, nära gamla gymnasium, åt torgsidan till, der hon höll husrum och spisning för gymnasister. Gården fick namn af Fernbogården, men kallades i hvardagslag äfven Djäknestallet, och husmodern bar namn af Fernbomoster. Vår värdinna, äfvenledes en enka, som tjent på stället, ärfde både rörelsen och namnet moster efter sin matmor och hyrde den ofvan nämda gården vid ån, hvilken gård äfven fick bära den förras namn. Här spisade ett tjog djäknar med deras disciplar samt ett dussin skolpojkar, hvilka dock enligt den gällande subordinationslagen måste äta vid ett särskildt bord, ehuru i samma rum, som visserligen var något inskränkt till storleken, men alltid finstädadt. Servisen utgjordes af krukkärlsfat, tennskålar, tenntallrikar och tennskedar, och serveter brukades icke. Men var anordningen i dessa hänseenden enkel, så var den väl lagade och fullt tillräckliga maten så mycket bättre, med tre rätter till middag och två till afton, samt en sup på söndagsmiddagen för herrar gymnasister. Här kokades väldiga köttgrytor och soppkittlar, som i stora fat framsattes på bordet jämte det ofta påfylda tennstopet med välbrygdt svagdricka, som i maltstyrka stod 50 procent öfver nutidens bäjerska öl, till hvilken senare brygd, enligt den bekanta darlkarlsdefinitionen, Lazarus släppt till maltet, Simson burit vattnet, och Hin sjelf satt på humlen.

Bland anteckningar från denna tid har jag nu framför mig matordningen vid Fernbogården, och det förvånar mig i sanning, att sådan god och riklig kosthållning kunde lemnas för 3 ½ rdr i veckan. Men Westerås torg har i alla tider varit en rik visthusbod, ved och matvaror den tiden voro mycket billiga, och vår värdinna var icke belastad med någon stor och dyr personal, ty gumman och hennes fullväxta dotter voro husets enda hjon. Gumman sjelf stod mest vid spisen, och dottren gjorde resten af hvad till hushållet hörde och städade dess utom de fem djäknekamrar, som funnos i gården.

Alla studerande kallade gumman moster, såsom hon kallats i 40 år, och flickan titulerades kusin, ingalunda på skämt, utan med fullkomlig högaktning för dessa ärbara och välvilliga menniskor. Dessa benämningar ärfde den ena generationen efter den andra, och mången nykomling kände hvarken gummans eller dotterns verkliga namn. Detta jämte mycket annat ansågs fullt passande den tiden, fastän i den öfveranständiga tid, i hvilken vi lefva, någonting sådant icke kan komma i fråga.

Den hedervärda gumman, som upplefde en ganska hög ålder, hade under sitt långa sträfvande lyckats samla en liten styfver för sin ålderdom. Mot slutet af sin lefnad köpte hon sig en liten gård på kyrkobacken, der hon som oftast hade påhelsningar af sina forna kostgängare, sedan de »blifvit män i staten, de forna pojkarne.» Då jag 14 år efter min gymnasiitid kom till Westerås för att läsa upp den sista lexan, var gumman redan död, men vår kusin, jungfru Sjöstrand, sökte jag upp i hennes finstädade stuga, och hon kände genast igen mig, nämde mitt namn och frågade efter min yngre bror, som för sitt stilla allvar hade fallit henne särdeles i smaken. Äfven flere andra f. d. djäknar härifrån orten efterfrågades, ty gumman härstammade från Falun och hade derför jämte dottern en viss klockarekärlek till Falunenses. Under mitt nöjsamma samtal med jungfru Sjöstrand, påminde vi hvarandra om flere djäkneäfventyr från den gamla tiden, och då jag, som dervid lefde mig in i gamla kära minnen, i min tankspriddhet en gång kom att begagna det forna tilltalsordet kusin, log hon lika mildt som i forna dagar, och heliga minnen vaknade i min själ. Särskildt kom jag i hog denna ädla qvinnas moderliga omvårdnad om mina disciplar, som alla tre insjuknade i mässling. Det må derför icke förundra någon, att jungfru Sjöstrand och hennes moder hos mig lefva i ett välsignadt minne.

Härvid är likväl att märka, att hvarken rik- eller fattigmans söner hade sin kosthållning i Fernbogården. De förre inackorderades i något finare hem i staden, och de senare drogo sig fram på torr matsäck hos någon gumma vid Gåsmyrtullen, der både prostar och doktorer med tiden växte upp.

Jag begagnar tillfället att här anteckna mina omkostnader för ett par terminer, nämligen höstterminen 1819 och vårterminen 1820.

Höstterminen 1819:

 
Skjuts fram och åter mellan Falun och Westerås
Husrum 12, ved, ljus och uppassning 12
Böcker
Kost (middag och qväll) för 10 à 11 veckor
Förplägning och diverse

16 rdr
24 "
24 "
35 "
11 "

Summa
110 rdr.

Vårterminen 1820, som var något längre, kostade med Valborgsmässokalaset och fjorton dagars exercis på Utnäs-löt, 160 riksdaler, men härvid bör observeras, att jag hade med mig hemifrån matsäck till frukost, som dock icke kryddades med något kaffe, en då för tiden okänd dryck.

Under mitt senare vistande vid gymnasium hade jag kondition såsom informator för några skolgossar och lefde då fritt i Westerås.

Eftersom jag nu kommit in på kapitlet om lefnadskostnad, må jag tala några ord om mina utgifter vid akademien, fastän detta strängt taget icke hör hit.

Hela min Uppsala-kurs från den 1 Oktober 1822 till den 1 Maj 1823, då jag hade mina betyg på fickan, kostade in alles 320 riksdaler, deruti inbegripna vistandet i Uppsala under mellanterminerna, en veckas hemresa på min mors begrafning i Februari, samt en veckas förlustelsefärd till Stockholm under påskferierna. Härvid är likväl att märka, att jag äfven nu hade matsäck hemifrån, nämligen: en brödtunna, en större smörbytta, en rökt skinka, rökt kött och korf samt en icke just så liten bränvins-kagge. Med en närboende kamrat halfverade jag om en hämtad portion middag, som kostade oss till sammans 12 riksdaler i månaden. Väl lefde jag sparsamt, men alldeles icke torftigt. Mången fattig yngling lefde för hälften, men så fans det ock mången, som lefde upp tre à fyra gånger så mycket, ja må hända ännu mera. Min lilla, mycket simpla kammare, som kostade 11 riksdaler i terminen, var möblerad med en rankig tältsäng, ett dito bord och två skröpliga stolar, men der anstäldes mellanåt de allra gladaste sexor, då jag dit inbjöd några af mina bästa vänner jämte någon intressant nybekant. Till kalaset anskaffade min städerska ett par marker Norges sill, några buteljer öl och ett stenfat nykokad potatis. Gästerna voro icke sena att infinna sig och började genast syssla hvar med sitt göromål. Man tände upp eld i kakelugnen, skar fläsk och kött, skalade potatis m. m., allt i den gladaste sinnesstämning, sedan framtogs den för vännerna välbekanta stekpannan, som fräste i kakelugnen ett par timmar, hvarunder måltiden, interfolierad med några supar, skratt och glam, pågick. Man gaf sig god matro och började om igen för hvarje fläskpanna, som kom på bordet, och slutligen drack man godt öl, icke bäjerskt, à 8 skilling buteljen. Skulle det vara riktigt hedersamt, såsom när jag afslutat något visst pensum, då påtändes en väldig »glöggus» i ett stenfat, och befattningen dermed öfvertogs vanlingen af nationens skickligaste Farmaceut i den vägen. Som erfaren värd vid dylika kammarkalas, vaktade man sig för att framtaga mera än hvad som skulle gå åt. Dessa aftnar voro särdeles nöjsamma; och kom jag sedan ut någon afton, så annammade mig de trakterade vännerna i sina hus, d. v. s. på källaren, der jag sällan behöfde taga åt plånboken. Det gick mig här ofta så, som Min Son på Galejan säger om en Ostindiefarare: »Den, som ger honom en sup, när han reser ut, får en kutting arrak, när han kommer åter.» Man säger, att det icke går an nu för tiden att lefva på detta sätt i Uppsala; men jag säger: »vore jag nu i samma belägenhet som då, skulle jag minsann våga försöket».

Att jag efter slutade studier icke låg djupt i lärdom, är naturligt, då boken ju aldrig egentligen var hufvudsak, och jag dess utom hoppade öfver sista året både i skolan och på gymnasium. Under mina fem månader i Uppsala arbetade jag dock med överansträngning som en plankbärare vid våra ångsågar och sof aldrig öfver fem timmar på dygnet. Min väckare-pojke bultade på kl. 4 på morgonqvisten, och då rusade man genast upp för att slippa höra den pinsamma knackningen upprepas. Visst sved det i ögonen, men jag hade lofvat att blifva prest till midsommar, hvilket var mig förelagdt såsom vilkor för att blifva kallad till stiftets älskvärdaste pastor, Samuel Hvasser, kyrkoherde i min födelsebygd, »der himlen är mer blå och rosorna mer röda» än annorstädes. Ack! jag glädes ju ännu i dag åt samma blå himmel, som ännu icke grånat, och åt samma röda rosor, som ännu icke förbleknat!

4. Några djäknehistorier

Hängningen var en tillställning, som må anföras såsom ett äkta prof på en Jedeurs lektion. En af våra kamrater, Carl Eric Blomqvist, skröplig i åminnelse, lär i skolan burit vedernamnet Tana (lat. fibra), hvilket på gymnasium kompletterades till Tanatos. Han var tunn, torr och liten till växten, och till vigten var han så obetydlig, att han, sjelf en skräddareson, gaf en naturlig anvisning på skräddarevisan. Beträffande hans senare öden i lifvet må här nämnas, att han blef prest, och såsom adjunkt i Sundborn bar han alltid i fickan en jumfruflaska bränvin, som han flitigt anlitade, i miniatyrportioner förstås, till dess han fick fullt rus, hvilket resultat var vunnet, då flaskan var tömd. Detta flitiga anlitande af flaskan gjorde, att han slutligen dog af delirium å Falu lasarett. Men detta oaktadt saknade han icke goda själsgåfvor och var i synnerhet en god predikant. Detta i parentes anmärkt om hans lefnadsbana. Just samme Blomqvist var det, som af oss blef hängd under en af Jedeurs lektioner, men för att mildra den fara, som föreställningen härom möjligen väcker hos läsaren, skyndar jag att i förväg nämna, det snaran ej satt om halsen på vår olyckskamrat.

Det hvardagliga stojet under Jedeurs lektioner var allt för simpelt och enformigt för att skänka någon förnöjelse åt en viss klass bland djäknarne, hvilka sällan eller aldrig vårdade sig om att deltaga i dylikt småfnask. Skulle de vara med, måste någonting storartadt och ovanligt vara i görningen. Detta var händelsen vid ifrågavarande tillfälle. Jedeur läste botanik på det mindre lärorummet och satt vid tillfället på en af bänkarne i koret, omgifven af ett halft tjog beskedliga gossar, hvilka voro de enda, som under det allmänna stojet uthärdade att tänka på någonting allvarligt. Dessa flitens myror dels suto, dels stodo omkring honom, betraktande figurerna i hans bok, och hörde på hans förklaringar om -andria och -gynia, under det mängden läste romaner, förde skoj eller bildade små sqvallercirklar. I en sådan krets af äldre djäknar, som föraktade småbråket, hof en kamrat opp sin röst, sägande: »Detta här är tråkigt, go' vänner. Vi borde gripa oss an med någonting, som riktigt fäste Elofs [Vårt hvardagsnamn på Jedeur] uppmärksamhet och kunde skänka honom en glad stund. Jag sitter och ser på den der grofva märlan i taket, på hvilken ljusarmarne hängas, och jag tycker, att det skulle taga sig bra ut, om vi nu midt under lektionen skulle hänga upp någon af våra småttingar i den samma.» Man var genast med om det genialiska förslaget, men en och annan satte dock i fråga, om ej, fastän märlan var stark nog, kroken kunde blifva för svag och rakna, då offret kunde falla i golfvet och komedien sluta tragiskt. På en annans förslag började man att tänka på den stora eldgaffeln, om man blott mäktade böja henne till en krok i hvardera ändan, hvilket man också lyckades åstadkomma i de massiva gångjärnshakarne till dörrarne åt trappan, som ledde upp till konsistorium — hakar, som kunde anstå en stadsport. Nu skockade sig en hel svärm omkring lektorn, så att han icke kunde se sig om. Till syndabock utsågs den pysslige Blomqvist. Man föregaf sig vilja mäta, hvem som var smalast, och sålunda fick Blomqvist en näsduk om lifvet på sig, intet ondt anande, förr än han i horizontel ställning dinglade mellan tak och golf. Liksom genom ett trollslag blef nu hela auditoriet sittande tyst och stilla, hvar och en på sin plats och med blicken riktad på läraren för att observera, hvad verkan äfventyret skulle hafva på honom. Anblicken af den hängande lille djäknen befans enligt beräkning roa honom högeligen. Som vanligt vid sådana tillfällen rullade ögonen i hans hufvud och skrattmusklerna lemnade honom ingen ro. Man såg tydligt, huru han våndades för att återhålla ett gapskratt, i synnerhet då vi mellanåt stötte till olycksoffret, så att han dinglade som kläppen i en klocka. Att här skulle uppstå ett bullrande skratt och skoj, är naturligt, men omsider tröttnade Elof vid leken och yttrade: »tag då ned spektaklet!» — men fick till svar: »Dit törs ingen gå, ty han är så förargad, att han kan rifva ögonen ur den, som kommer honom för nära; se bara, huru han sparkar och väsnas!» Ändtligen kom han dock helbregda ned, fnysande i vredesmod, ända tills en försonande röst hördes yttra: »Var inte ledsen, Blomqvist! Kom ned till Brantingens, så skall du få dig en sup!»

Om jag nu efter 50 år skall bekänna gamla synder, så hörde jag visst icke till dem, som vid detta tillfälle voro overksamma. Men tiden och lynnen förändras. Hufvudmännen för detta grofva pojkstreck äro nu vordne högvördige prostar alla tre.

Att salutera Reuterström var också en pojkaktighet, som tid efter annan bedrefs på Gymnasium. Vid Westerås skola funnos på denna tid, likasom vid läroverken i allmänhet, åtskilliga skoltyranner, hvilka sedan fingo uppbära sina forna disciplars ovilja i hvarjehanda chikanösa tillställningar. Här var det konrektor Reuterström, som företrädesvis var föremål för hat och ovilja af dem, som förut varit hans lärjungar i skolan och nu voro gymnasister. Reuterström läste i qvarta, som låg midt under gymnasii kor, och tillställningen med saluten anordnades på följande sätt. Innan vår lektor var kommen för att hålla sin lektion, skockade sig hela djäknesvärmen i koret, der alla började hoppa efter kommando »ett tu», »ett tu», så att det enkla golfvet utan mellan tak och de minst 18 alnar långa bjelkarne svigtade som en trampolin och derunder skredo ut och in i murarne, så att murbruket rasade ned öfver hela klassen. Reuterström svor i vredesmod, men hans pojkar i qvarta hade roligt, ty att läsa var för dem en omöjlighet. Något år förut lärer det händt, att Reuterström vid sådana tillfällen kom rusande upp på gymnasium, till förekommande hvaraf en man stäldes på vakt vid trappan, försedd med en ur fönsternischen lössparkad tegelsten, hvilken han med kraftig hand slog ned i stentrappan, så att tegelgruset rök om synen på den ankommande konrektorn.

Hvilken råbarkad vildhet lyser icke fram i dylika äfventyr! Men som menniskorna handteras, så blir ock deras eget lynne. Huru litet stryk biter på äldre ynglingar, derom vittnar bland mycket annat en händelse, som jag minnes från min egen studietid. En äldre skolgosse, som var snickareson, hade på något sätt försyndat sig, och läraren blef deröfver så uppbragt, att han med sin käpp gaf honom ett slag i hufvudet med den verkan, att käppen brast af och ena stumpen föll i golfvet, hvilken den afstraffade helt lugnt upptog, hvarefter han med en artig bugning yttrade: »om magistern är god och ger mig den andra biten, så skall jag limma ihop käppen till eftermiddagen.»

Införandet af 1820 års skollag. Vid höstterminens början 1821 var hela gymnasii-ungdomen kallad att på viss timme infinna sig i stora lärosalen. Klädd i half skrud och åtföljd af hela domkapitlet inträdde biskop Murray högtidligt i salen och gubbarne togo plats i koret, hvars bänkar högtiden till prydnad voro belagda mod röda dynor. Efter några inledande ord upplästes nya skollagen, hvarefter den 75-årige biskopen på sin skorrande halftyska dialekt höll ett långt och prydligt tal — något sladdrigt, tyckte vi — om den välsignelserika verkan, som den nya skolordningen skulle hafva på den studerande ungdomen, hvarvid han lade synnerlig vigt på förbudet att besöka utskänkningsställen. Derefter sporde han oss:

»Vilja herrarne nu lofva mig att aldrig gå på källare och värdshus?»

»Nej, nej!», ropades högljudt i korus.

»Hå, hå!», suckade gubben, »Gud bevare mig sådant oväsen! Besinnen dock», tillade han, »hvilket straff lagen stadgar för dylika öfverträdelser!»

»Får gå! Kör för det!», blef det enhälliga svaret.

Derefter började biskopen tala särskildt om valborgsmässokalasen, öfver hvilka han höll en lång straffpredikan, som afslutades med den frågan:

»Vilja nu herrarne lofva mig att helt och hållet sluta upp med dessa rummelkalas?»

»Nej! Nej aldrig!», svarade någon i hopen.

»Hå, hå! Gud bevare mig!», suckade gubben. Nu framkallade han Notarius gymnasii och tillsporde honom i en mild och öfvertalande ton: »Vill herrn lofva mig att söka medverka till afskaffandet af valborgsmässokalasen?»

»Säg nej!», hviskades från höger och venster, men Notarius svarade: »jag kan ingenting lofva, innan jag rådfrågat mina kamrater.»

»Tänk så vackert», fortfor biskopen, »om efterkommande kunde säga: det var en E., som var Notarius gymnasii, då de fula valborgsmässokalasen afskaffades.»

»Derom kunde hvarken mer eller mindre sägas, än att det var just då, som nya skollagen infördes» — genmälde den tilltalade och fick för detta sitt genmäle skörda lifligt bifall af hela kåren.

Under denna öfverflödigt långa, stundom något löjliga underhandling märktes små ryckningar i skrattmusklerna på en och annan konsistorialis af dem, som sjelfva höllo till godo en sång, en skål och ett hurra på dessa kalas och stundom glömde sig qvar bland den glada ungdomsskaran till långt in på aftonen.

Under det att biskopen talade som bäst om förbudet att besöka källare och värdshus, fick en af pliggarne order att springa till stadens källare och låta iordningställa två stora bålar punsch, och gubbarne hunno knapt utom dörren, förr än kåren var uppstäld i marsch-ordning, med sångarena i spetsen, hvilka uppstämde den gamla uppstudsighetssången : Älskom frihet och fosterland. Sålunda tågade vi nu genom staden och togo in på källaren i rådhuset vid stora torget, der vi drucko och sjöngo. I sin sjelfrådiga yra tyckte sig de flesta af oss hafva allt väl bestäldt, men en och annan kände dock icke så ringa bäfvan för följderna, som dock aldrig hördes af. Så sturska och sjelfsvåldiga vi än voro, tyckte dock mången af oss, att det var alltför släpphändt af gubbarne att icke ens kosta på oss en skrapa för detta grofva oskick.

Ett valborgsmässokalas. Förbudet att besöka källare och värdshus gjorde väl ingen radikal verkan, ty man gick dit efter nya skollagens införande likasom förut, men dock vill jag minnas, att det sedan icke skedde så uppenbart eller, som man säger, midt för näsan på lektorerna.

Hvad särskildt beträffar valborgsmässokalaset, utgjorde det under tiden ett samtalsämne, som omfattades allt lifligare, ju närmare det led mot tiden för dess hållande. Man ville på inga vilkor afstå från denna stora, urgamla högtid med dess högt uppdrifna, stormande glädje, som lifligt fortlefde i hvars mans minne och smakade efter mer hos dem, som förr varit med. Allra lifligast efterlängtades denna fest af primanerna, som då skulle lossas från subordinationens träldomsok. Med ett ord, alla djäknarne utan undantag längtade efter första Maj, som barnen längta efter Jul. Också fortlefver minnet af dessa fröjdestunder outplånligt hos hvar och en, som med friskt ungdomssinne och den äkta kamratskapens värme omfattat dem.

Vid ett allmänt sammanträde steg Notarius upp och sade: »Jag har kallat Eder till sammans, kamrater, för att rådslå om valborgsmässokalaset, och den första frågan blir: skall valborgsmässokalas hållas?» Härpå svarades ett enhälligt ja i en så väldig korus, att det gaf eko i domkyrkan och borde ovilkorligen höras in till biskopen. I andra rummet frågades, hvar kalaset skulle stå, men i denna punkt blefvo meningarna något delade. De äkta rabulisterna ville, såsom förr brukligt var, hyra en våning i staden och sålunda uppenbart trotsa myndigheterna och lagen, men de moderate talade häremot så väldigt, att de midt emellan dessa partier stående, hvilka utgjorde flertalet, slutligen förenade sig med det hofsammare partiet, som alltså segrade vid omröstningen. Derefter valdes ett utskott, som skulle taga frågan om hand. Ett förslag var, att man skulle låta värden på Strömsholms värdshus anordna kalaset enligt vår smak och vana samt sedan anskaffa ett halft hundra bondkärror ifrån landet, på hvilka tåget i högtidlig ordning skulle färdas dit ut, och man väntade sig mycken fröjd af sjelfva resan såsom någonting nytt. Detta förslag, så lifligt det än omfattades, blef dock omsider underkändt och förkastadt af de sansade, ty vi tänkte på hemfärden under natten, med en hop af ruset oregerliga djäknar och kanske fulla skjutsbönder till på köpet, hvilket icke kunde vara oväntadt i de tiderna, då bränvin fans i hvarje bondstuga. Ett annat förslag väcktes, nämligen att i all hemlighet uppgöra med en man, som höll assembleerna i staden och disponerade stora salen, der noblessen plägade dansa, att han skulle bjuda samtlige djäknarne på en muntration, ur deras egen matsäck förstås. Mannen, som var stadens skeppar-ålderman, log godt åt förslaget och var icke ohogad att gå in derpå, men vid närmare besinning drog han sig dock ur den leken och frambar såsom skäl till sin förändrade mening, att han ej ville stöta sig med konsistorie-gubbarne, med hvilka han förut legat i delo om tillstånd att hålla assembleer under pågående läsetermin, hvarom förmodligen fans något föråldradt stadgande, vid hvars utfärdande, likasom ock nu vid dess tillämpande, man icke öfvervägde, hvilket som var bättre för en yngling, antingen att tillbringa sin afton bland bildadt folk, eller ute på äfventyr, å gatorna eller på källare, eller, hvad ännu värre var, på krogen vid femkort-spel om finkel, hvartill den sämre parten af djäknarne mellanåt gjorde sig skyldig, och detta oaktadt gubbarne nog visste af förhållandet.

Sedan så väl dessa som åtskilliga andra förslag blifvit framstälda och slutligen förkastade, fattades det beslut, att vi skulle hålla oss under bar himmel, så mycket lämpligare som det var tidig vår, snön längesedan borta, marken upptorkad och luften mild. Beslutet skulle dock hållas hemligt, enär man fruktade, att någon bland den stora mängden lätt kunde sqvallra ur skolan, så att saken kom för vederbörandes öron, hvilket kunde hafva till följd, att något svårt hinder lades oss i vägen. Kommitterade utsågo bland sig ett tremannaråd med Notarius i spetsen, och deri fick äfven jag äran vara med. Den tredje, Abdon Hellman, var den äfventyrligaste i hela kåren, synnerligen lämplig att gå i spetsen, om han blott hade någon, som ryckte honom i rocken, när det sjudande ungdomsblodet ville koka öfver. Det hemliga utskottet fick makt och myndighet att anordna kalaset och äfven bestämma platsen, hvilken skulle hemlighållas på sådant sätt, att vid uttågandet endast några få utvalde visste, hvart kosan bar. Utskottet trädde genast i verksamhet, och som mången af oss under den vackra årstiden vandrat ut kring berg och backar, voro vi icke främlingar i stadens grannskap. Vår tanke föll genast på den vackra skogen med dess lämpliga mark till höger om Skultuna-vägen utom qvarntullen, hvarest man några hundra alnar ifrån vägen snart fann en vacker plan, omgifven af tät skog, med en stor plan sten i midten, hvilken ansågs lämplig till orkester. Träd, buskar och tufvor undanröddes med en fart och ifver, som kunde anstått skansgräfvarne vid Sebastopol, så att man efter några qvällars arbete hade ordnat en rymlig plan för den vilda pliggdansen, som ovilkorligen hörde till ceremonielet och var en pers, som hvarje priman skulle genomgå, innan det högtidliga broderskapet med superiorerna kom i fråga. Denna dans var både ömklig och löjlig och såg ofta ganska vådlig ut, och det var verkligen en stor tur, att ingen dervid blef lemmalytt; med blånader och skråmor räknades icke så noga. Dansen tillgick på sådant sätt, att hela kåren tog i ring och dansade rundt om, hvarunder någon af de äldre steg in i ringen, fick tag i en pligg, ryckte honom ur ledet och snodde omkring med honom i en väldig slängpolska. Det hörde dervid till saken, att pliggen oupphörligt skulle dansas omkull, så länge han förmådde resa sig; och som det ansågs för en bravur att härda ut så länge som möjligt oaktadt försåtligt framräckta fötter af de i cirkeln utomkring varande, skedde härvid flere nappatag. Särskildt påminner jag mig härvid en af mina årskamrater, den ofvan nämde A. Hellman, så vig som eqvilibristen Caramatti, hvars flesta konster han också eftergjorde. Ett par Herkules-näfvar togo fatt i honom, som icke var storväxt, men hade goda krafter, och det blef en dans, hvars make man icke skådat. När han ej på annat sätt kunde bringas omkull, lvftades han på väldiga armar som ett barn upp från golfvet, men var som katten genast på fötterna igen, så snart han nådde marken. Att hela den dansande cirkeln här skulle biträda att besegra ett så motsträfvigt offer, var naturligt, men huru många fötter än försåtligen stucko fram, undvek han dem blixtsnabbt. Föll han någon gång, var han strax på fötterna igen, och den dansen ville aldrig taga slut, förr än Notarius afbröt den samma med fridsordet satis. Vid sådana tillfällen ropades bravo i korus; men begynte någon af de smärre och svagare att se ledsna ut efter några erhållna knuffar och stötar, så ropades: »släpp barnungen och lägg honom i vaggan!» Så pågick dansen i tur med hela prima, och sedan kom den för pliggarne efterlängtade högtidliga brorsskålen, som åtföljdes af tal och sång.

Genom en slumpens ironi befans den för festen utsedda platsen vara belägen på sjelfvaste biskopens skog och hörande till hans landtgård, Rocklunda, som låg några hundra alnar från oss, undangömd af den täta skogen. Detta föranledde en episod, som kunnat medföra mycket obehag för oss, men som fick ett godt slut. När biskopens landbonde, Rocklunda-far kallad, som var en allvarlig gubbe, fick se röken från våra eldar och hörde oväsendet i skogen, tog han med sig sina två fullväxta söner och sina två drängar bort till vårt samlingsställe, och då han fick se, hvilken mängd träd som blifvit fälda för att upprödja platsen, blef han mäkta vred. Till all lycka stötte han vid framkomsten på vår värd, som med biträde af ett par stöksamma kamrater sysslade med mat och bålar och som dess utom just var rätte mannen att tysta munnen på sådana sadduceer och i detta fall gjorde det så grundligt, att gubben aldrig kom upp på fötterna från den sten, på hvilken han inbjöds att sitta ned, utan tumlade ned i bärriset. Nu funno sig drängarne omsider föranlåtna att göra ett försök, huru det ville slå sig ut att bära hem kära far, men det försöket gick klent, ty efter några supar till varp och öl till inslag fattades dem alla fyra dessa »stadiga, sansade ben», som äro så oundgängligt nödvändiga, då man skall vandra mellan stubbar och stenar. Vanligen gjorde de hvar sin gång kullerbytta och drogo kamraterna med sig, hvarvid den välfödde och tunge, men nu redlöse gubben fick sina hårda knuffar och dervid hördes grymta som en storgris. Omsider blefvo ledarena oense och begynte gräla, och slutligen öfvergick grälet till slagsmål, till allas vår stora förlustelse. Så lyckligt slutades Rocklunda-fars beslag på vår skogsåverkan; men en helt annan vändning skulle saken tvifvels utan hafva fått, om gubben icke strax efter framkomsten stött på värden, utan genast råkat midt in i den uppspelta storsvärmen och begynt utösa ovett och förebråelser. Om denna sak hörde vi sedermera ingenting från vederbörligt håll, och sannolikt är derföre, att gubben betraktade sitt ordentliga rus som full skadeersättning för den fälda skogen.

Under hela aftonen var här ett friskt och lustigt lefverne i skogen. Man drack och sjöng och sjöng och drack. I följd af den hemlighetsfulla dragningskraften mellan harmonierande själar knöts här mellan äldre och yngre kamrater månget vänskapsband för hela lifvet. De mildare lynnena sällade sig till sammans i små grupper och samspråkade förtroligt, under det äfventyrarne tillstälde en mängd mer och mindre vilda upptåg. — Bålarne voro ej af ostindiskt porslin, utan blankskurade messingskittlar, sådana som den tiden funnos i alla hus. I dem frambars äfven ölet, som var hufvuddrycken, och dracks med skopa, under den ändlösa sången i korus: hvem skall denna vimpelen hafva, etc., och slutades med orden: tre klunkar, å rad, å rad, så kommer du inte nå'n olåt å stad. Det dånande ljudet af de ändlöst repeterade slutorden, flutna ur väl uppblötta ölstrupar, ljöd i öronen flere dagar efteråt. Men midt under högsta fröjden inträffade en otur, som skulle varit mäktig jaga glädjen ur hvilket annat lag som helst, blott icke från en af friska djäknar firad valborgsmässofest, der det ännu fans qvar i bålen någonting, som kunde förtäras. Den oturen bestod i en lång regnskur, som på qvällen öfverföll oss alldeles oförberedda. Ju mer det regnade, dess mer brassade man på sina eldar, dess mer drack man ock, och dess kraftigare och fulltonigare ljöd sången. Dock — huru det led på tiden, började lederna att glesna, och när man såg sig om, fann man en vingskjuten sparf ligga här, en annan der i buskarne. Några få hade dock letat sig hem, och två stycken upphittades sofvande, sött som barnet på modersarmen, och liggande på en mellan vattenpölarne i ett närbeläget kärr befintlig tufva. Med regnet följde fram på natten ett tjockt mörker, och nu gälde det för tillställarena att betäcka återtåget. Några af oss sprungo i hast till staden att hämta lyktor, medelst hvilka det blef oss möjligt att uppsöka och till en enda hop sammanföra de på slagfältet liggande och släpa ned dem till landsvägen, der de gruppvis under skyddsvakt afsändes till staden. De svårast blesserade buros på ryggen, och de, som kunde stå på egna ben, leddes eller drefvos framåt, så motvilliga än benen voro. På två sådana tåg till staden var jag med och hade då en liten benlös kamrat på ryggen och ledde en slingrande stackare i hvardera handen. Vid ankomsten till staden kastade man af sin börda i första djäknekammare man träffade på, och derefter ilade man ut till valplatsen att uppsöka och rädda flere offer för denna fest.

På ett af dessa ambulanståg hade jag sällskap med ett par stadiga djäknar, af hvilka den ene var en jovialisk ture, som höll oss vid tämligen muntert humör. På ryggen bar han en tung kamrat, som förlorat all styrsel i sin kropp, och till honom yttrade han: »Håll qvar dig, mjölsäck! Du är ju qvarnvarm ännu.» Framför sig dref han några andra, som under gåendet slingrade hit och dit, och till dem stälde han ungefär följande uppmaningsord: »Gån på, gossar! Undan med Er, annars dunkar jag på Er! Vi skola väl inte gå här och böka hela natten heller», m. m.

Många af oss sofvo den natten knappast en blund, och vår hedervärde Notarius visade vid detta tillfälle mycken rådighet, hvarförutan säkert ganska många skulle kommit att blifva qvar i skogen. Detta öde drabbade nu endast tvänne stycken kamrater, hvilka hade gått vilse, tröttnat och lagt sig att sofva på marken samt vaknade först när dagen grydde. Att våt in på kroppen ligga på våta marken, då kälen nätt upp gått ur jorden, sofva godt hela natten och vakna frisk och sund, det bevisar, att det var inga sådana der morsgrisar, som börjat sin barndom med burnusar, bottforer och amier. Också voro vi tämligen härdade i de kalla skolrummen i Falun och äfven sedermera i lärosalen i Westerås, der man satt helt tunt och mången gång uselt klädd.

På förhand hade vi kommit öfver ens om, att ingen skulle få saknas vid uppropet kl. half 7 följande morgon, och denna öfverenskommelse hade till följd, att icke flere än vanligt voro borta, ehuru de närvarande visserligen icke befunno sig i det bästa skick; mången var t. ex. så hes, att ordet adsum knapt hörbart hvästes fram. Märkvärdigt var i sanning, att ingen blef allvarsamt sjuk efter detta helsopröfvande äfventyr, undantagandes en kamrat, som efter hand började tyna bort och någon tid derefter dog, såsom vi allmänt förmodade, i följd af den knäck han fick på vårt valborgsmässokalas.

Lektorerna låtsade ingenting veta om denna äfventyrliga tillställning, ehuru ryktet derom tvifvels utan hann fram äfven till dem, och ingen af dem låtsade heller märka vårt allmänt förstörda utseende dagen efter kalabaliken.

Detta var mitt sista år på gymnasium. Året derpå hölls kalaset ute i Badelunda i ett stort, beqvämt hus, der hela skaran låg qvar på halm om natten, icke för att sofva, utan för att hålla skoj mod hvarandra. De följande åren makade man sig allt närmare staden, och några år derefter läto åtskilliga af lektorerna inbjuda sig att bevista denna urgamla glädjefest, som fordom hedrades af landshöfdingens, biskopens och hela domkapitlets närvaro.

Rumlet i skogen var det värsta dryckeslag, någon af oss varit med på. Orsaken till det öfverdådiga drickandet vid detta tillfälle var väl regnet med sin kyla, som tarfvade en motvigt, hvartill kom fruktan, att nödvändigheten skulle afbrvta fröjdestunden hastigare än vanligt, hvarför man icke gaf sig ro att knoga sakta i backarne, utan begärligt lyssnade till den gång efter annan förnyade uppmaningen att dricka ur sista droppen.

Spöknatten på Gymnasium var ock en tillställning, som länge lefde friskt i minnet hos dem, som deri deltogo, och lifligt berättades för kommande generationer vid läroverket, att icke tala om gummorna på kyrkobacken, bland hvilka någon skälm släppt i gång en mängd historier om verkliga spöken, som vid midnattsstunden till vår stora förskräckelse skulle kommit upp till oss i full svepningsskrud ur sina hundraåriga grifter. Äfven inom andra kretsar i staden gick härom mången väl tillskarfvad berättelse, och några bland lektorerna skola hafva ruskat på hufvudet åt de äfventyrliga djäknarnes bråk.

Som vi ej voro synnerligen ansträngda af läsning, hade vi god tid att »slå dank», och deraf betjenade sig i synnerhet de, som icke drefvos af någon hog att läsa någonting allvarsamt. Det var då naturligt, att vi allt efter olika lynnen och tycken slogo oss på olika slag af tidsfördrif och förströelse. De rumlande hade sitt nöje gifvet, och kortspelarne likaså. Slagskämparne, som på min tid voro högst få, gingo ute om qvällarne på gator och gränder för att anställa gräl och råka i slagsmål med gesäller. Flere sysselsatte sig hufvudsakligen med att läsa romaner, hvilka ofta följde med upp i lärorummet och med ifver studerades under sjelfva lektionerna i stället för att följa med den oftast både döda och magra undervisningen. Under denna tid bildades flere läsecirklar, bland hvilka några sysselsatte sig med vetenskapliga ämnen; men talrikast voro Svedenborgarne, som läste och kommenterade Coelestia Arcana långt in på nätterna och kommo med en dyster min till Gymnasium på morgonqvisten. Desse slogo sig sedan på Schartauanism m. m., hvarefter de på spe kallades teologastrer. Härtill kommo slutligen några, som samlades för att läsa spökhistorier, såsom Hvita Frun, Jungs andelära och sådant mer. Just desse var det, som gåfvo anledning till spöknatten på Gymnasium. Dermed ville man äfven vinna ett biändamål, nämligen att icke komma för sent vid uppropet kl. half 4 följande Kristihimmelsfärdsmorgon, då man i tornet från den s. k. Djäknesalen sjöng sitt »Hosianna i höjden.» Plikten för senkommande var väl icke så stor, att den kunde anses löna en hel natts vakande, ty den gälde icke mer än en butelj öl; men också var denna plikts undgående, som sagdt är, endast ett biändamål. Egentliga driffjädern till denna tillställning var väl att pröfva på, huru det skulle smaka att under nattens tystnad och mörker höra spökhistorier i det stora spöklika skräprummet, der allt hade ett både förstördt och hemskt utseende. Det hela var en tämligen vild idé, som upprann i någon äfventyrares hjerna, men som för nyhetens skull slog an, då man förestälde sig, att effekten af dylika berättelser skulle ökas af dunklet i det stora dystra rummet och kittla inbillningskraften upp till en svindlande höjd, ehuru högst få af oss, om ens någon, verkligen trodde på spöken.

Enligt öfverenskommelse sammanträdde på utsatt tid sällskapet, utgörande vid pass ett tjog, alla försedda med en bit matsäck med ty åtföljande fluidum, hvaraf en och annan ölbutelj stod gömd under bänkarne. Det var en mulen och för årstiden ovanligt mörk qväll, hvilket bebådade god framgång åt vårt förehafvande. Ett bord och en stol för föreläsaren voro framsatta midt i koret, och på ett snöre hängde en tranlampa, hvars matta sken nätt och jämt betjenade den som läste, men i det stora rummet lyste som en liten stjerna i moln, så att ett mystiskt dunkel rådde i salen — allt med afsigt att öka effekten. En lämplig föreläsare var på förhand utsedd, och vi lyssnade alla med uppmärksamhet till de hemska berättelser, som förekommo i hans bok och funno oss helt belåtna med vårt förehafvande, då plötsligen dubbeldörrarne vid tolfslaget sprungo upp på vid gafvel liksom genom ett trollslag. I dunklet utanför dörren varseblef man, om än otydligt, tre rörliga gestalter, från topp till tå höljda i svepduk. En hemsk känsla grep större delen af oss, men hos mången klappade hjertat af förnöjelse vid denna syn. Nu makade sig en af smågossarne tätt intill mig och såg helt förskräckt ut; men hos de fleste stegrades tjusningen till sin höjd, då spökena ljudlöst, sakta och tyst, såsom andar egnar och anstår, skredo uppför gången genom koret fram till katedern, dit en af dem uppsteg, under det de två andra stälde sig som keruber, en på hvardera sidan. Tyst blef det i hela rummet, och med återhållen andedrägt lyssnade alla nyfiket till hvad som följa skulle, då man omsider från katedern hörde reciteras med högtidlig stämma ett för oss alla obekant poem af Thomander, allt igenom hållet i samma anda som följande strof:

Så hest sjunga ufvar sin nattliga säng,
Och grodor i sumpig dal,
Och spökena trampa sin hemska gång
I den skinande tempelsal.

Efter poemets slut skredo spökena tillbaka utför gången lika ljudlöst som de kommit, utan att titta åt sidan eller störas af någon. Man igenkände genast på rösten, att hufvudpersonen var vår Notarius, och funno vi oss med detta oförmodade intermezzo högst belåtna. En lång stund suto vi helt tysta, betagna af en underlig känsla, men snart började spökföreläsningarna åter, och just som klockan slog 1, föredrogs berättelsen om en vedbärare, som gick igen i ett gammalt slott och hörbart för slottets hela personal slog ned sin vedbörda i riddarsalen, belägen i den obebodda öfre våningen. I samma ögonblick hörde vi sjelfva plötsligen ifrån den öfver oss belägna, med skräp uppfylda, dystra vinden ett starkt dån, åtföljdt af så häftiga och våldsamma stötar, att hvitlimningen rasade ned från taket och bjelkarna svigtade. Detta kom alldeles oförmodadt och gjorde en storartad effekt, så att mången började skälfva. Man såg på hvarandra, teg och njöt af den hemska tjusning, som spökeriet åstadkom, men denna stiltje varade endast en kort stund, ty det väcktes snart fråga om att bringa ljus i den mörka gåtan. Man tände för detta ändamål en lykta och genomsökte vinden, men såg icke ens en skymt af någon mensklig varelse, och det troddes allmänt, att skälmarne smugit sig ned, hvarför den afbrutna föreläsningen började å nyo i allsköns ro. Nu slog klockan åter, och hennes slag åtföljdes af samma buller och samma fruktlösa sökande efter dess upphof, hvarunder en och annan började visa en betänklig min, som ingalunda ljusnade, då vid nästa qvartslag bullret förnyades med förökad styrka. Detta gick vår heder såsom fördomsfria djäknar för nära. Två à tre lyktor, som funnos till hands, blefvo nu påtända, och belyst af dessa begaf sig hela sällskapet upp på vinden för att anställa noggrannare undersökningar, undantagandes några backharar, som smögo sig hem i den känslan, att de redan fått nog af detta spektakel.

Nu blef det en grundlig undersökning. Man synade hvarje vrå, vände upp och ned på allt löst, som der fans, hvaribland förekom en mängd gamla packlårar efter bokauktioner, som i tidernas längd hållits på gymnasium. Vid närmare efterseende befans en skälm ligga under hvar sin packlår, hvilken han stjälpt öfver sig, och dessa personer befunnos vara de samma, som spökat vid katedern, och hvilka för spökgångens skuld aflagt sina stöflar, afkastat svepduken och sakta smugit sig upp för att med packlårarna anställa det i fråga varande bullret. Nu kan det vara slut med det här spektaklet, förklarade man, och man gick åter ned för att å nyo begynna läsningen. Men lifvad som jag blifvit af det nyss öfverståndna äfventvret, beslöt jag att fortsätta med bullret och såg mig för det ändamålet om efter ett bättre gömställe, förvissad att jag icke skulle komma att saknas, enär den primitiva uppsättningen undergått betydlig förändring derigenom att några, som blifvit antingen halfskrämda eller trötta, gått hem och nya tillkommit. Jag kröp nu ned mellan packlårarna, och så snart jag hörde läsningen åter vara i gång och klockan slagit, dunkade jag en packlår i golfvet och klängde mig sedan uppför en af de i 45 graders vinkel stående bjälk-stöden till skoltornet, der jag låg på en bjälke tyst som muren. Man anstälde ett grundligt letande efter gerningsmannen, men man letade förgäfves. Detta upptåg repeterades två à tre gånger, men det föll ingen af de letande in att titta upp åt taket, och för min del var jag ofantligt road af att ligga obemärkt så nära öfver hufvudet på de letande kamraterna, som jag ganska väl kunnat taga i lufven. Jag beslöt derför att förnya upptåget ännu en gång och låta undersökningen blifva lika fruktlös som hittills samt sedan smyga mig bort och tills vidare låta hemligheten stå oförklarad. Men nu blef det min tur att plikta för spökeri, och så häftigt skrämd har jag näppeligen någonsin i hela min lefnad blifvit. Förhållandet var följande. Efter sista undersökningen hade en kamrat, som ville utforska hemligheten, obemärkt för mig krupit ned mellan packlårarna, liksom jag sjelf gjort, och i det dunkla skenet af den genom tornet inbrytande morgongryningen blef han varse en varelse komma på fyra fötter nedkrypande ur tornet efter den förut omtalade, lutande bjälken. Härvid betogs han efter sitt eget erkännande af en så hemsk känsla, att hela hans kropp skälfde; men snart morskade han upp sig, och just som jag nådde golfvet, rusade han till och grep mig med bägge händerna i lufven, utropande med darrande röst: Hvad är du för en? Nu var det min tur att blifva skrämd, och det icke mindre än han. Vi togo ett väldigt tag med hvarandra, och bägges våra hjertan klappade af förskräckelse, hvilken dock snart gaf sig, när man kände sig hålla tag i en mensklig varelse, ocli ännu mer blef detta förhållandet, sedan hvardera af oss på rösten igenkänt sin bäste vän.

Detta var det sista äfventyret bland de många, som helt oförmodadt inträffade under denna stormiga ooh hemska natt, som från början endast var ämnad till att förse oss med några intressanta spökhistorier, till hvilka vi i all stillhet ville lyssna. Som jag händelsevis kom att spela en af hufvudrolerna i detta nattliga drama, har intet af allt djäknebråk, som under min tid förekom, fäst sig så lifligt i mitt minne, hvilket jag ock fått rika anledningar att ofta upplifva, enär jag tid efter annan blifvit uppmanad att berätta historien om spöknatten på gymnasium.

Historien om »styr och styr». Vid tanken på det uppträde, jag här går att skildra, ställer sig för mitt minne den härliga sången vid bönestunderna på gymnasium. Någon så andaktsväckande sång har mitt öra aldrig, vare sig förr eller senare, hört. Väl har jag under en senare tid njutit af mången koralkör, som i konstnärligt afseende egt företräde framför mina gymnasiikamraters enkla harmonier, hvilkas värde låg i det starka ljudet och den rena klangen af de ungdomliga rösterna, hvartill kom de unga åhörarnes varma känsla och mjuka sinne, som så lätt tog intryck af det för handen varande. Vid denna ålder öfvergår man, allt efter de gifna intryckens beskaffenhet, plötsligt ifrån allvar till löje, och så var ock förhållandet med det uppträde, som vid det nu afsedda tillfället egde rum.

Man sjöng vid bönestunden sista versen af n:ro 328, hvars sista ord: styr vår tunga, håg och öra till att rätt vår gudstjenst göra, som bekant är, skola vid sjungandet repeteras. Vid något föregående tillfälle hade man händelsevis kommit att repetera dessa ord två gånger i stället för en, och detta föll sig så roligt för de mera okynniga kamraterna, att man sedan esomoftast under sjungandet af denna psalm hviskade till hvarandra: »styr än en gång!»; hvadan det ock hände sig, att man sjöng om orden tre eller fyra gånger. Vid det i fråga varande tillfället repeterades orden sju eller åtta gånger, hvarunder lektorn, som presiderade i den öfre katedern, viftade i luften med sin käpp och hojtade i vredesmod för att nedtysta skojet, men utan att deri lyckas. Skojet med »styr» fortgick ohejdadt, och man stod just färdig att »styra» än en gång, då den gymnasist, som satt i nedre katedern och flere gånger stigit upp för att börja bönen, men idkeligen blifvit afbruten af den brusande sången, omsider förlorade tålamodet och passade på ögonblicket, innan omstyrandet hann börja, rusade upp, slog näfven i katedern och ropado med stentorsstämma: »styr och styr ända åt helfvete, edra sakramenskade fähundar!» Detta kom så oförmodadt öfver de odygdingarne, att sången afstannade och bönen omedelbart derpå kunde taga sin början. Så snart eftertanken återkom, insåg bönförrättaren klarligen det oskickliga ej mindre i sitt beteende än i de ordalag, han hade begagnat, och blygdes deröfver uppriktigt, hvilket ock hans rodnande kinder tillkännagåfvo, samt väntade sig en välförtjent skrapa af lektorn. Men denne fann sig så belåten med det skedda, att han glömde det oskickliga i sjelfva sättet och förklarade sin stora belåtenhet med de orden: »tack skall herrn ha, som styrde till rätta!» Det är detta äfventyr, som åsyftas i Westerås stifts Herdaminne, der det om en prost, heter: »som gymnasist i Westerås förtjente han sig stor tack af en lektor, för det han tvärt stannade sina kamraters förargliga sång.»

Denna historia uppdukar Posthumus uti skriften Mina Samtida, såsom skulle äfventyret hafva tilldragit sig på Göteborgs gymnasium tolf år senare. Otroligt är icke, att bland samma slags personer kunnat gifvas anledning till enahanda skoj äfven der; men alldeles otroligt låter det, att både gymnasisten och lektorn der begagnat precis samma ord, som fäldes vid Westerås gymnasium tolf år förut. Att händelsen verkligen tilldrog sig på det senare stället, det vet jag bäst, som spelade hufvudrolen i denna pjes.

* * * * *

Jag afslutar här mina Minnen, till hvilkas upptecknande jag blifvit föranledd af idkeliga uppmaningar från gamla vänners och kamraters sida. Att efter runda 50 års förlopp skrida till lösandet af en sådan uppgift, synes väl vara något för sent, synnerligen i betraktande af min långt framskridna ålder. Om dylika skildringar som dessa skola få någon färg, böra de tecknas af en ungdomlig, lefnadsfrisk penna, och icke af en 70-årig skröplig gubbe. Men som ingen af de forna kamraterna, bland hvilka dock finnas många goda pennor, mig veterligen kommit sig för att teckna några drag af denna förgångna tid, har jag här gått mina vänners uppmaningar till mötes och gjort ett svagt försök, hvilket jag hoppas kritiken skall skonsamt bedöma, i fall dessa Minnen förr eller senare skulle komma till en större allmänhets kännedom.

Tillbaka ¦ Åter till sidan "Skolminnen"

    Senast ändrat eller kontrollerat den 24 juli 2012.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt