Några reflektioner vid läsningen av Muncktells Herdaminne

Verket i tre delar, ca 1650 sidor, kan ses som ett biografiskt uppslagsverk över prästerskapet i Västerås stift från äldsta tid (i huvudsak från slutet av 1500-talet) till ca 1840. Det har stort genealogiskt och kulturhistoriskt intresse. Jag har med datorstöd konverterat texten från inscannad frakturstil till vanlig sökbar ASCII- text för att göra verket lätt tillgängligt — lite grann i den idealistiska tradition, som från början fyllde webben med innehåll :-)

På köpet har jag tvingats läsa igenom hela verket från pärm till pärm. Kanske ingen annan har gjort det sedan det trycktes? Trots att jag saknar alla fackkunskaper inom området, tar jag mig friheten att förmedla några intryck från läsningen. Jag har inga nya upptäckter att komma med; snarare har "sådant som jag redan visste" blivit mera konkret och levande för mig.

Döden aldrig avlägsen

Det som framför allt slår en vid läsningen är hur skoningslöst sjukdomarna förkortade livet, inte bara bland de allra fattigaste. Man stöter ideligen på det stående uttrycket "af barnen lefde". I en familj med 10 barn kunde man räkna med att omkring hälften levde till vuxen ålder. Det var inte bara spädbarn som dog; det finns massvis av exempel på "död studerande".

Bland prästerna själva tycks många ha dött i vad vi skulle kalla medelåldern: mellan 40 och 60 år. Periodvis ökade dödligheten: när pesten grasserade, när det rådde missväxt, eller när landet var i krig. Några exempel:

Förmanades af Biskop och Capitlet 1630 att han "flitigt wille besöka dem, som af peste woro befängde men eljest hålla sig ensliga och icke inmänga sig med dem, som woro obesmittade."

War gift, men lefde illa med sin hustru. Consist. förelade honom, antingen wara stilla hemma eller blifwa de befängdas (pestsjukas) prest. Han fann det sednare drägligare, men smittades och dog 1639.

Under de för hela riket swåra åren 1692, 1693 och 1694, woro i synnerhet Dalarne lidande af misswext och hungersnöd, så att icke sällan utswultna menniskor lågo döde på wägarna.

I avlägsna församlingar fanns ingen sjukvård att tillgå. På ett helt annat sätt än idag måtte möjligheten av plötslig död ha varit en realitet att räkna med. Nu för tiden räknas ett dödsfall mellan ettårsdagen och pensionsdagen som en oförutsedd katastrof, "som nog inte drabbar mig eller min familj", men så var det inte före den moderna medicinens genombrott (i kombination med bättre föda osv.). Jag har återgett min förfader prosten Terserus' levnadsteckning (fem av hans sex barn dog, och hans hustru blev sinnessjuk) i tron att han var särskilt olycksdrabbad, men hans öde var nog inte alls unikt.

I sammanhanget rekommenderar jag starkt Hans Roslings fängslande föreläsningar om fattigdom, livslängd och utveckling.

Utbildning

En sak som förundrar mig är att prästutbildningen var så lång. Ofta kom prästerna ut till sin första tjänst först i 30-årsåldern. Vissa hade då också tillbringat flera år vid ett antal utländska universitet. Vid tidig sjukdom och död blev utbildningen i många fall längre än det yrkesverksamma livet. Men det är nog fel att betrakta dem som bekväma "överliggare" vid universitetet. Dels var många av dem fattiga och hade allt intresse av att slutföra studierna och skaffa en inkomst; dels krävdes en mångsidig bildning av den som skulle vårda en församling — inte bara bibelkunskap och latin. Många av dem blev också skollärare under en del av sin karriär, vilket krävde kunskaper i "vetenskaperna" (matematik, naturkunskap...) Vid Västerås gymnasium tycks många lärare ha blivit befordrade från ett lektorat i matematik till ett i hebreiska. Det är en tilltalande tanke att man ännu på 1700-talet kunde lära in stora delar av samtidens vetande. Men nog är det märkvärdigt att prästerna genomgick en så gedigen utbildning; särskilt om man betänker att allmogen till stor del knappt var läskunnig. Få hade ens sett bilder av främmande länder, eller överhuvudtaget sett bilder annat än i kyrkan, och i allmänhet lämnade man nog inte den egna socknen, än mindre det egna landskapet annat än vid krigstjänst.

Karriären livsviktig

I dagens Sverige finns en grundtrygghet som är av relativt sent datum, och inte självklar ens i resten av den industrialiserade världen. Här finns alltid bostads- och socialbidrag som skydd mot ren misär. Under gångna sekel var däremot försörjningen allt annat än säker. Sverige var fattigt — ibland utfattigt. Så sent som under perioden 1860-1920 emigrerade en fjärdedel av befolkningen till Amerika.

Prästerna försörjdes huvudsakligen lokalt av den egna församlingen. Det var inte ovanligt att de tvingades vandra runt i socknen och be om sitt "tionde" i stugorna. I de lägre graderna bland prästerna (adjunkt eller vice komminister/kaplan/sacellan) rådde ofta stor nöd i de "svagare lägenheterna", särskilt för dem som hade stora familjer att försörja. Det kunde bokstavligen vara livsviktigt att göra karriär och därmed få bättre lön.

Vi befinner oss här närmare Dickens' och Victor Hugo's värld än vår egen. Ekonomisk ruin betydde inte bara social ruin, utan kunde innebära att brödet fattades på bordet. Vissa fattiga präster klagade hos biskopen över att de tvingats sälja sin bibel och inte längre hade råd att hålla sig med prästkappa.

Att utse en ny präst i församlingen innebar ett komplicerat spel mellan de sökande, församlingen (ofta splittrad), konsistorium, biskopen; landshövdingen, stormän i bygden (ibland med patronatsrätt), ibland änkedrottning, kungen, som hade det slutliga avgörandet. Det var viktigt att "komma på förslag", d.v.s. finnas på en av de tre valbara platserna (ibland kunde en fjärde tillkallas). Vid valen tillämpades en viktad röstskala, så att de mera välbärgade, som betalade mera skatt, hade större inflytande än de fattiga. Provpredikan brukade hållas för församlingen. Här var ordningen viktig, eftersom församlingen ofta föll pladask för den förste sökande och avlyste de övriga proven. Det förekom regelrätta valkampanjer inkl. ryktesspridning om konkurrenterna — kanske inte så förvånande med tanke på vad som stod på spel. Valen överklagades ofta, och den som använt ojusta medel kunde bestraffas hårt. Ofta ställdes en kandidat från församlingen (ibland kyrkoherdens medhjälpare, ibland tillika hans son) mot utsocknes, vilket kunde vålla skarpa konflikter mellan församling och konsistorium. Prästval kanske inte alltid befrämjar ett kristligt sinnelag.

Slumpen spelade naturligtvis en stor roll. Den som blev vice åt en gammal skröplig kyrkoherde hade goda möjligheter att vinna församlingen efter honom, men tänk om "gubben" visade sig seglivad? Kungen påtvingade emellanåt församlingarna hovpredikanter och krigspräster. Och varje gång någon blev befordrad öppnade sig nya vakanser.

En av de viktigaste aspekterna vid tillsättningen var bruket att "konservera änkan". I regel var mannen avsevärt äldre än hustrun, bl. a. beroende på den långa studietiden, och när han dog, lämnade han ofta änka med en stor barnaskara, en mycket kännbar belastning för församlingen. Det var därför en stor fördel om den tillträdande prästen var ogift och villig att gifta sig med änkan, eller kanske med en dotter och på så sätt "konservera huset". I Herdaminnet talas ofta om änkor som inte lyckades bli omgifta utan slutade livet i misär efter att ha överlevt mannen i decennier. — F. ö. var det brukligt att änkan fick ett "nådår" efter mannens död, innan hon tvingades avflytta. Om mannen varit särskilt förtjänt kunde hon rentav få dubbla nådår, men om han däremot misskött sin tjänst, kunde nådåret dras in. På så sätt fick änkan ett dubbelt straff, eftersom en slarvig präst i regel också varit en dålig familjeförsörjare.

Det måste ha varit svårt för landsortsprästerna att knyta personkontakter och göra sig kända som dugliga inom stiftet. Det var säkert viktigt att gripa varje tillfälle att visa sig på styva linan, t. ex. i samband med prästmöten och visitationer. Muncktell anger noga när prästerna har utsetts till "respondens" eller "orator" vid prästmötena, liksom när de hållit orationer i samband med kungahusets "biläger" och födslar. Vänskapsband från gymnasium och universitet har säkert haft betydelse. "Konditioner" i adliga hem kunde ibland ge en skjuts i karriären.

Allt detta är intressant som bakgrund till breven från min förfader rådmannen Martin Terserus till sonen J. G. Terserus kring 1770, då den senare blivit skolmästare och v. pastor i Särna men hoppades på något bättre.

Det är oklart för mig hur stor del kungen personligen tog i tillsättningarna. Kanske man ska läsa "Konungen" som "Kongl. Maj:t", d. v. s. Rådet eller regeringen. Men om man gör ett överslag och säger att i Västerås stift fanns ungefär 150 församlingar, och att en kyrkoherde i genomsnitt hann verka i 10 år, blev omkring 15 befattningar lediga varje år. Av dem kanske kungen intresserade sig personligen för de större och viktigare pastoraten. Kyrkoherden var ju trots allt en av samhällets stöttepelare. Låt oss säga att kungen personligen inskred i valet i 2 eller 3 församlingar per år. Det blev då visserligen 25 till 50 sådan ärenden per år i hela landet (inkl. Finland), men alla stift kanske inte vägde lika tungt som Västerås (med Dalarna)? Man får nog gissa att kungen personligen ingrep i en liten del av alla tillsättningar, men att han övervakade att principerna följdes, t. ex. kring anciennitet eller företräde för förtjänta krigspräster? Utnämningarna var ju också en viktig del av "the spoils system", som tryggade kungens makt genom tjänster och gentjänster.

För de flesta var nog slutmålet i karriären att bli kyrkoherde i en av de större församlingarna. Något märkligt kan man tycka, när t. ex. en lektor åtnjöt gott anseende och hade mycket större möjligheter att umgås med likasinnade lärde och med begåvade elever. (Utbildningsväsendet sköttes av prästeståndet. En kvarleva är att nuvarande Utbildningsdepartementet ända in på 1960-talet hette Ecklesiastikdepartementet.) Vilket utbyte kan en lektor i grekiska ha haft av att vara kyrkoherde i en landsortsförsamling — ändå gick karriärvägen i den riktningen. Kanske isoleringen inte var så svår trots allt; prästgårdarna tjänade ofta som övernattningsställen för resande prominenta personer, ända upp till kungen.

Påfallande ofta dog de nyutnämnda kyrkoherdarna kort efter tillträdet, ibland t. o. m. före. Kan det tolkas som att konsistoriet hade utnämnt vederbörande som en interimistisk lösning (liksom den sjuklige Tjernenko tillsattes som sovjetisk partiledare närmast före Gorbatjov)? Eller kanske helt enkelt som en hedersbetygelse, samtidigt som man skapade en vakans längre ned i hierarkin? Dagens utnämningar kanske inte är så artskilda när det gäller överväganden? För församlingarna måste det väl ha varit en börda att få en gammal kyrkoherde, som kanske snart måste förses med en adjunkt.

Disciplin och kyrkotukt

Muncktell talar med gillande om präster som lyckats vidmakthålla ordning och disciplin i sina församlingar (även om han tar avstånd från dem som gått till överdrift; Sten Selin har här skrivit en mycket läsvärd bok om en gemensam förfader: Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig). Prästerna hade stor makt genom att de styrde den sociala kontrollen. De förväntades själva vara dygdemönster ("oäktingar" tilläts inte bli präster) och kunde i sin tur bestraffas hårt av konsistorium och biskop, till böter och offentlig avbön, till flera dagar i "probban" (häkte), eller rent av till tillfällig eller permanent avsättning i det senare fallet med katastrofala konsekvenser.

Commin. här 1668 med wilkor, att taga Pastors dotter till äkta. Wille rygga sitt löfte, föregifwande, att "hon war begifwen på dryck, och således luderade både Pastor och Domcapitel. Hotades med remotion om han icke betänkte sig inom 8 dagar i stillhet", hwilket werkade.

En och annan vågade bjuda "passivt motstånd":

... ålades göra både mundtlig och skriftlig afbön af sina hårda och owärdiga beskyllningar emot Biskopen och Consist. Detta ursäktade han sig fullgöra "på onsdagen, ty den war helig wårfrudag, på följande onsdag, ty den war 1 April".

Till tinget stämd af Länsman, för det han icke gick i kyrkan, som andra. Skyllde på de spruckna kyrkhwalfwen i Sewalla.

Ursäktade sig dermed, att hans skor woro borta att lagas, och han kunde icke komma ut.

På några ställen i protokollen framskymtar hur strängt sexualmoralen övervakades:

Christina och Susanna, båda häfdade af en dräng i huset, födde 1654 barn inom tre dagar. Drängen dog i fängelse; döttrarna benådades till lifwet. Fadren har sjelf antecknat detta.

Herman, Bruksskrifware, sedan Klockare i Hjulsjö, lägrade 1694 sin morbrors Herm. Malmins enka, han 22 och hon 23 år gammal. Skonades till lifwet, men pliktade strängt.

Eller se Johan Morelius' skriftetal vid halshuggningen av en 22-årig förment barnamörderska.

Häxbränningar

Muncktell nämner kampen mot trolldomväsendet på 1600-talet i förbigående och är medveten om att Kyrkan inte hade någon hedrande plats i sammanhanget.

Herr Lars begäres till Capellan efter han är dem till nöje, känner mest allt folket i församlingen och hafwer intagit god wettskap om det leda trollwäsendet, som hos dem yppas. Samtyckes efter Pastor och församlingen icke ringa i sådant fall förmå.

Den siste ivrige häxjägaren tycks ha varit biskop Samuel Troilius:

Deremot wäcktes med skäl en harmfull förundran af hans owisa nit öfwer det sista s. k. Trollwäsendet i Dalarne, som blott war en farce, utan all betydenhet. Att ihärdigt söka fälla några enfaldiga och för sina prester öppenhjertade qwinnor, såsom djefwulens synnerliga werktyg, war så stridande emot tidens upplysning och hans egen theologiska kunskap, att rätta orsaken till hans handlingssätt icke kan inses.

Troilius fick utstå skarp kritik och hårda omdömen från en specialkommission som mot slutet av häxjakten granskade vad som hade förevarit. Märkligt nog tycks detta ha vägt lätt mot hans övriga förtjänster och han blev strax därefter utnämnd till ärkebiskop.

Övrigt

Ibland kan knapphändiga uppgifter ställa en mänsklig tragedi i blixtbelysning. Lägg märke till dödsdatum för de båda makarna:

Olaus Johannis Rättwicensis, såsom djekne Pwgd 1649. Betroddes s. å. att wara Rector Cantus et Musices wid Westerås lärowerk; men sjelf oordentlig hade han ock swårt, att hålla ungdomen till ordning och flit. "Befriades 1653 ifrån Basunen, men skulle behålla direction öfwer sången." Lat och föga duglig kallas han 1659 cantor extraordinarius och nämnes s. å. Predikant för Krigsfolket, trol. något hemma warande manskap, ty aldrig war han ute i fält. Död 8 Nov. 1661.

Gift 1649 med Anna Johans-dotter, Enka efter en skräddare Jan Matthsson wid Kopparberget och Hr Åkes i Skultuna styfdotter, en qwinna olyckligt märkwärdig, att för flera brott en gång hafwa blifwit skonad ifrån dödsstraff, men för nya missgerningar halshuggen på Westerås torg 11 Nov. 1661.

Här ett prov på Muncktells torra humor om en prost:

I yngre år en passionerad spelare på Nummerlotteriet som han med punktering och calculer sökte spränga. Hade deremot synnerlig rädsla eller afsky för fruntimmer, som någon gång ådrog honom löjliga puts. Öfwerwann både den ena och andra swagheten.

och här refererar han en gammal anteckning:

Dock hastigt wände han om igen och blef hustrun så owetande prest i April 1687, att när hon söndagen derpå fick höra honom stå för altaret och mässa, trodde hon att han blifwit galen.

Så till slut en predikotitel, som fastnat i mitt minne:

Deras själawåda, som uppskjuta sin bättring till en behagligare tid.

Är det inte något för oss alla att begrunda?

Åter till "Herdaminne"-start

  Senast ändrat eller kontrollerat den 24 juni 2012.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt