Om kvällen efter slaget vid Lützen utsände hertig Bernhard en talrik skara soldater att uppsöka konungens kropp. Den fanns slutligen under likhögarna, naken, af sår vanställd och knappt igenkännlig; mer än en gång hade svenska och österrikiska ryttarskaror ovetande ridit däröfver. Den blef buren först till byn Meuchen och därstädes tvättad och omsedd, sedermera till Weissenfels. Konungen hade under lifstiden ofta yttrat misshag öfver bruket att balsamera, likasom i allmänhet att mer än vanligt sysselsätta sig med döda människors kvarlefvor. De närvarande, utan kännedom om denna hans uttryckliga vilja, balsamerade liket, hvarvid de uttagna inälfvorna blefvo i Weissenfels begrafna.
Vid första underrättelsen om den inträffade olyckan hade Maria Eleonora skyndat till stället, man kan föreställa sig med hvilken sorg. Hon var alldeles otröstlig, fuktade med oupphörliga tårar den älskades kropp, ville aldrig från densamma skiljas och bar hos sig det uttagna hjärtat, förvaradt i en liten gulddosa. För att på rådets vägnar beklaga hennes förlust anlände Per Brahe, och denne, själf genomträngd af smärta öfver den älskade konungens död, lyckades att åtminstone till en del lugna hennes stormande sorg.
Följande sommar fördes liket från Sachsen uppåt kusten af Östersjön. Det var ett sorgens triumftåg. Från alla kyrkor hördes klockornas klagande ljud, och från kringliggande nejder sågos talrika skaror framströmma för att vid den fallne befriarens bår med tårar och tusende välsignelser uttrycka sin kärlek och sin sorg. Från Wolgast skulle han öfverföras till fäderneslandet, och i hamnen låg Gyllenhielm med svenska flottan för sådant ändamål färdig. Där församlades en mängd både furstar och folk, bland andra änkedrottningen Maria Eleonora med bror, syster och flera anhöriga, svenska riksråden Herman Wrangel, Åke Tott. Johan Banér, Gabriel Oxenstierna, Sten Bielke med flera och slutligen en omätlig människoskara. Den 15 juli fördes liket i högtidligt sorgetåg ur staden för att tagas ombord på flottan.
Vid stranden höll Sten Bielke ett tal till den närvarande församlingen. Tillfället var högtidligt. Det erinrade, huru konungen för tre år sedan landsteg på denna strand, själf full af mod och glada förhoppningar, följd af fäderneslandets och mött af Tysklands väntande och välsignande blickar. Nu sågs samma flotta vid samma strand och ungefär på samma tid, men denna gången för att återföra den fallne hjältens lämningar från det sörjande Tyskland till det sörjande fäderneslandet. Dock fullbordadt var det stora verket. Mörkrets och våldets bojor lågo krossade, och det befriade Europas tacksamhet och välsignelser följde ljusets hjälte på återfärden till hans och frihetens fädernesland.
Resan gick lyckligt, och den 8 augusti anlände flottan till Nyköping. Då han nalkades fädernejorden, öfverdrogs himmeln af mörka moln, hvilka snart utgöto sig i flödande skurar. Det var, liksom ville Svea i sorgdräkt och tårar emottaga stoftet af sin störste och mest älskade son.
Liket nedsattes i Nyköping och skulle därstädes förblifva ända till den högtidliga begrafningen. Gustaf Adolf hade, som förbemäldt är, redan under lifstiden utvalt sin blifvande hviloplats i Riddarholmskyrkan. Man började därför redan våren 1633 att på det anvisade stället uppföra ett grafkor. Maria Eleonora dref emellertid kärleken till sin aflidne gemål ända till fullkomligt afguderi. Under hela resan var hon från liket oskiljaktig och lät esomoftast aftaga kistlocket för att njuta den bittra trösten af de fallna lämningarnas betraktande. Förgäfves föreställde man henne allt hvad Guds ord och förnuftet kunde mot sådant uppförande invända, förgäfves åberopade man konungens öfver dylika uppträden ofta yttrade misshag. Det hjälpte ej. Hon skref till och med från Tyskland, att rådet skulle uppskjuta begrafningen till hennes egen i framtiden inträffande död, på det hon under sin återstående lifstid måtte beständigt få hugna sig af sin salige herres åskådande. Rådet gaf naturligtvis ett vägrande svar, men för att i någon mån ställa henne tillfreds uppsköts begrafningen först till februari, sedan till juni 1634. Under tiden hvälfde hon i sin inbillning allahanda förslag. Hon fick en gång det infallet, att jordfästningen borde ske i Uppsala, och då rådet slutligen lyckades öfvertala henne att bifalla, det densamma enligt konungens egen vilja skulle förrättas i Stockholm, sökte hon förbehålla sig rättighet att därefter föra liket ut till Strömsholm, där hon för detsamma ämnade uppresa en präktig minnesvård. Det var icke utan både besvär och obehag, som man förmådde henne att afstå från denna besynnerliga föresats.
Emellertid blef grafkoret färdigt, sådant som det ännu till sitt yttre befinnes. På de sju sidorna antyddes i korta språk konungens bragder och egenskaper; öfverst under korset sattes en pelikan, för sina ungar gjutande blodet ur eget bröst.
Den 21 juni 1634 anlände det kungliga liket till Brännkyrka, hvarifrån intåget följande dagen med all möjlig prakt skulle öppnas. På Brunkeberg stodo åtta vid Lützen tagna kanoner, omgifna af segerfanorna från Breitenfeld. I tåget sågs bland annat blodsfanan; buren af Fredrik Stenbock, riksbaneret af Lennart Torstensson, det på slagfältet funna svärdet af Karl Horn och så vidare. I kyrkan hölls likpredikan af biskop Johannes Bothvidi, hvilken åtföljt konungen under de flesta hans krigståg. Till text hade Maria Eleonora själf valt 1 Mackab. 9: 20, 26. Och allt Israels folk sörjde efter Juda i långan tid och beklagade sig svårliga och sade: Ack, att den hjälten fallen är, som Israel skyddat och befriat hafver!