Emedan blott få personer hade varit vittnen till konungen sista ögonblick,
så utspriddes därom snart flera olika rykten. Folket kunde icke föreställa
sig, att den store Gustaf Adolf fallit på samma sätt som hans ringaste
soldat. En ovanlig man måste också hafva en ovanlig död. Man
erinrade sig de många nyligen timade konungamorden, de ännu flera äfven
mot Gustaf Adolf riktade mordförsöken, alla af jesuiterna tillställda.
Det blef därför snart ett allmänt rykte, först i svenska hären, sedan
öfver hela Europa, att Gustaf Adolf fallit för en förrädares hand. Berättelserna
därom voro dock olika.
I allmänhet trodde man, att mördaren var hertig Frans Albert af Sachsen-Lauenburg,
därtill eggad af enskild hämndlystnad samt lejd af kejsaren eller åtminstone
af Wallenstein. Till Tyskland hade nämligen kommit ett obestämdt rykte
om den örfil, som brodern, hertig Julius Henrik, hade af Gustaf Adolf
erhållit. Man förblandade bröderna, och sedan hette det, att förtrytelse
öfver denna honom själf eller brodern tillfogade skymf varit första
drivfjädern. Hertigen hade uppväxt hos Wallenstein, hvilken han dock
vid Nürnberg öfvergaf, förebärande som orsak, det han vid en befordran
blifvit förbigången. Gustaf Adolf mottog öfverlöparen oaktadt Oxenstiernas
varningar; ty redan då var hertigen känd som en föga pålitlig herre.
Efter konungens död gissade eller försäkrade man, att missförståndet
med Wallenstein endast varit låtsadt, att det var hertigen, som i trängseln
och oredan sköt konungen genom ryggen och sedan tillsammans med sin
betjänt fullbordade mordet, att hertigen enligt öfverenskommelse med
de kejserliga bar en grön fältbindel, såsom hemligt tecken att lämnas
oantastad, och att han sedan midt under slaget öfvergick till Wallenstein,
medförande tidningen om illbragdens verkställighet med mera. Sådant
var ryktet. Svenska soldaterna, öfvertygade om dess sanning, hatade
hertigen värre än döden, och flera häfdatecknare hafva följt denna allmänna
sägen. Verkliga förhållandet var emellertid följande: att nämligen hela
svenska hären hade likasom hertigen grön fältbindel, de kejserliga däremot
röd; att hertigen ännu flera veckor efter slaget dröjde kvar i svenska
tjänsten, hvilken han endast för att undgå soldaternas ovilja lämnade,
då han öfvergick ingalunda till Österrike utan till Sachsen. Man kan
ej heller upptäcka det ringaste spår af honom tilldelad belöning vare
sig i befordran eller penningar. Sedermera förde han underhandlingarna
mellan Johan Georg och Wallenstein, var invecklad i denne senares sammansvärjning
och blef fängslad och förd till Wien, hvarest han afsvor lutherska bekännelsen
och anställdes vid krigshären. I en träffning mot svenskarne blef han
dödligen sårad, fången och af Torstensson med möda skyddad mot soldaterna,
hvilka ville hämnas konungens död på den förmente mördaren. De rop af
smärta, som dödsplågorna aftvingade honom, uttyddes än som utbrott af
det vaknande samvetet, än som en fullkomlig bekännelse om den föröfvade
illbragden, och så har hans minne med fläcken af denna misstanke gått
till eftervärlden.
Enligt en annan sägen var det Richelieu, som, afundsjuk på konungens
framsteg, lejt mördaren; detta dock utan alla bevis. Någon tysk äfventyrare
sålde emellertid åt fransmännen ett böjdt svärd, på hvars klinga åtskilliga
astrologiska och kabbalistiska bilder voro tecknade. Han utgaf det att
vara Gustaf Adolfs bland katolikerna så mycket omtalade trollsvärd,
och som sådant visades det ännu lång tid efteråt och har gifvit anledning
till många lärda skrifter och undersökningar. Hans verkliga vid Lützen
begagnade värja förvaras i Riddarholmskyrkan, hans kyller i Wien; en
af sporrarna såldes åt Holk och har sedan kommit till Danmark. En Schneeberg,
som var löjtnant vid Götz' regemente, hade tagit den gyllene kedjan,
hvilken sedan länge stannade kvar hos den efterkommande släkten.
Ett annat rykte påstod, att hertig Bernhard var medvetande uti brottet,
därför likväl icke anförande något annat bevis än hans senare förtrolighet
med den förmente mördaren Frans Albert.
Åter var det en sägen, att en konungens ridknekt aflossat det mördande
skottet, borttagit alla dyrbarheterna och bland annat fjärrglaset. På
dödsbädden anförtrodde han åt prästen detta senare jämte bekännelsen
om sitt brott. Denna händelse skall hafva tilldragit sig i Naumburg.
En annan sägen från Creilsheim i Franken anför ungefär samma berättelse,
dock om en annan person.
Då Karl den tolfte år 1707 uppehöll sig i Sachsen, lämnades honom från
okänd hand ett bref, innehållande en på tyska uppsatt rimmad berättelse
om Gustaf Adolfs död. Skriften var redan gammal och halfmultnad samt
undertecknad af en Hans von Hastendorff, hvilken försäkrar sig hafva
legat sårad på fältet och sett hela händelsen. Hertig Frans Albert antydes,
ehuru icke med uttryckliga ord, som mördaren. För öfrigt innehåller
skriften många motsägelser och tydliga spår af att vara understucken.
Så betraktades den också af Karl den tolfte. Jag kan aldrig tro,
sade han, att en furste kunnat med så svart otacksamhet belöna sin
konungs välgärningar. not
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll