Wallenstein befann sig genom dessa förluster så försvagad, att han helt och hållet misströstade om att kunna bibehålla sig i det fientliga Sachsen och det oaktadt den ännu större förlust, som svenskarne genom konungens död på samma gång hade lidit. Han tågade till Böhmen, dit medförande enligt någras berättelse blott tio tusen man, enda kvarlefvan af hans förra talrika trupper.
Alla, som utmärkt sig genom tapperhet, blefvo rikligt belönade, och Piccolomini ensam erhöll en skänk af tio tusen riksdaler, Pappenheim en präktig minnesvård, hans änka ett betydligt underhåll. Å andra sidan anställdes en allvarsam räfst med sådana, som icke fullgjort sin skyldighet, och flera, ehuru högt uppsatta både till börd och ämbete, blefvo oaktadt alla förböner afrättade.
Genom detta återtåg lämnade Wallenstein hela det öfriga Tyskland i svenskarnes våld och erkände i och med detsamma sitt nederlag. Slaget vid Lützen räknades dock i alla katolska länder som en vunnen seger; så stor vikt fästes vid Gustaf Adolfs person. I Wien, Bryssel och Madrid sjöngs Te deum. På sistnämnda ställe uppfördes i tolf dagar å rad lysande skådespel med Gustaf Adolfs död både till anledning och innehåll. Ferdinand uppförde sig med mera sans. Han yttrade ingen högljudd glädje. Det säges till och med, att han fällt tårar vid åsynen af konungens blodstänkta kyller.
Djupare var den sorg, bittrare de tårar, som hela det protestantiska Europa fällde vid den store konungens död. Sverige stod häpet och förstummadt. Rådet visste icke hvad det skulle råda, befälhafvarne icke hvad de skulle befalla, och Axel Oxenstierna hade sin första sömnlösa natt. Många kunde icke bära den förkrossande tidningen, och gamle Magnus Brahe och Jakob Spens dogo af sorg. Likaså och nästan högljuddare yttrade sig Tysklands klagan. Från trycket utkommo många hundra skrifter, på vers och prosa, på tyska och latin, somliga bättre, somliga sämre, dock alla gemensamt vittnande om den djupa, den hjärtfrätande sorg, som bemäktigat sig hvarje sinne. Den olycklige Fredrik af Pfalz låg sjuk, då han mottog tidningen om sin ende räddares frånfälle. Den påskyndade hans eget.