Vid Colloredos kanonskott ville Wallenstein ännu icke tro, det konungen verkligen ämnade angripa honom, utan menade, att rörelsen endast åsyftade en förening med några af de väntade förstärkningarna. Men snart kommo bestämdare underrättelser, först genom Colloredo själf, sedan från Isolani. Högligen öfverraskad lät Wallenstein genast äfven vid högkvarteret aflossa de trenne kanonskotten såsom tecken till truppernas sammankallande. För samma ändamål utskickades också till alla underbefälhafvare, särdeles till Pappenheim, flera ridande ilbud med underrättelse om konungens anryckande och sträng befallning att så fort som möjligt skynda till hjälp. Först sent på kvällen och under natten började trupperna samlas. Om konungen enligt afsikt kunnat ännu samma dag begynna striden, hade troligen Wallensteins hela krigshär blifvit upprifven, om icke alldeles förstörd. Emellertid vidtog denne senare alla i hast möjliga försvarsmedel.
Från Lützen går åt öster stora vägen till Leipzig Denna är i och för sig själf något högre än kringliggande fält och har dessutom på båda sidor tämligen djupa diken. Bakom denna väg beslöt Wallenstein att taga sin plats. Dikena blefvo under natten fördjupade, och den uppkastade jorden bildades till bröstvärn. Ned uti dessa grafvar ställdes på båda sidorna af vägen musketerare på det sätt, att de eftersta kunde skjuta öfver de främres hufvud, och där bakom åter en rad karabinierer, så att de anryckande svenskarne skulle mötas af en tredubbel eld. Ett stycke bakom var själfva krigshären uppställd; på högra flygeln närmast Lützen det bästa rytteriet under Colloredo, i midten fotfolket, utgörande fyra ovanligt stora tertier, anförda af Wallenstein själf samt understödda af Piccolominis ryttare, på vänstra flygeln Isolanis kroater, Götz med några regementen tungt rytteri samt slutligen en hop ridande trossdrängar för att fylla luckorna. Det var nämligen bestämdt, att Pappenheim, som väntades hvarje timme och stund, skulle vid ankomsten bilda egentliga kärnan af denna flygel. Härens styrka utgjorde emellertid vid pass 28,000 man. Tjuguen grofva kanoner voro uppställda bakom den förskansade vägen, nämligen sju framför midten och fjorton vid några väderkvarnar framför högra flygeln. Detta allt ordnades, så godt under nattens mörker ske kunde, hvarefter folket uti stillhet afvaktade dagningen och striden.
Gustaf Adolf blef ganska missnöjd, då den tidiga skymningen hindrade honom från att ännu första dagen angripa fienden. En kejserlig ryttmästare, som blifvit uppfångad, försäkrade, att Pappenheim åter förenat sig med Wallenstein. Detta var en dikt, hopspunnen för att afskrämma konungen och rädda de kejserliga. Man kom snart under fund med rätta förhållandet, men enligt all sannolikhet skulle i alla fall Pappenbeim senast följande morgon återkomma och därigenom förskaffa fienden en bestämd öfvervikt. Konungen hopkallade sina höfdingar till krigsråd. Den försiktige Kniephausen afrådde, hertig Bernhard däremot tillstyrkte drabbningen. Konungen själf gillade det senare rådet. Det är bäst, sade han, att tvätta sig riktigt ren, sedan man en gång kommit i badet. I krig är det dessutom det gynnande ögonblicket, som afgör allt. Det blef därför bestämdt, att man skulle angripa, fienden, och det redan något före dagningen, på det den åtgörande striden måtte vara förbi, innan Pappenheim hunnit komma till undsättning. I enlighet med detta beslut utdelades befallningar om härens uppställande samt det gamla segerrika fältropet: Gud med oss. Höfdingarne anhöllo slutligen, att Gustaf Adolf måtte taga någon hvila. Huru kan jag, svarade han, njuta i bekvämlighet, då jag rundt omkring mig ser så många vara i saknad däraf? Han tillbragte natten uti en gammal vagn, tillsammans med Kniephausen och hertig Bernhard.
Fram emot morgonen ordnades hären efter samma grundsatser som förut vid Breitenfeld. På högra flygeln stod i första linien svenska rytteriet, ytterst Stålhandske med finnarne, sedan Soop med Västgötarne, Sack med Södermanländingarne, sedan Uppländingar, Östgötar och närmast midten Stenbock med Småländingarne; denna flygel skulle anföras af konungen själf. Midten utgjordes af först Svenska, sedan Gula, Blå och Gröna brigaderna, alla under Nils Brahes befäl; vänstra flygeln af tyskt rytteri under hertig Bernhard. Andra linien, bestående nästan endast af tyska trupper, var på samma sätt ordnad och anfördes af Kniephausen. Tjugusex gröfre kanoner ställdes framför midten, tjugu framför hvardera flygeln, och dessutom medfördes en mängd smärre fältstycken. Hela hären utgjorde vid pass tjugu tusen man.
Natten var ovanligt mörk, och den sena gryningen blef af täta dimmor än mera fördröjd. Det var alldeles omöjligt att vid sådana omständigheter tänka på någon strid, och i missnöje såg sig konungen tvungen att åter igen uppskjuta anfallet, och det ända till dagningen. Emellertid red han ut för att efterse, om allt hölls i tillbörlig ordning. Han var klädd uti älghudskyller med grå öfverrock. Man föreställde nödvändigheten att åtminstone på en sådan dag nyttja harnesk Men konungen invände den smärta, som därunder plägade af dirschauiska kulan förorsakas. Man var envis. Nej, svarade han, Gud är mitt harnesk! Likaledes vägrade han att förtära någon föda, utan fastande, likasom till nattvardens begående, steg han upp på en hvit springare och red fram till slagordningen.
Konungens sällskap på denna märkvärdiga dag utgjordes af hertig Frans Albert af Lauenburg med hans betjänt, tyska herrarne Molch, Creisheim, Truchsess och den adertonårige pagen Leubelfingen från Nürnberg samt slutligen enligt någras uppgift svenske lifknekten Erland Lindlöf.
Uti dagningen gjorde alla regementena morgonbön och afsjöngo psalmen Vår Gud är oss en väldig borg. Därpå red konungen igenom leden för att uppmuntra folket. Först talade han till svenskarne: Älskade bröder och landsmän! Nu är den dagen kommen, på hvilken I för världens ögon skolen ådagalägga hvad I hafven lärt uti så många förutgående träffningar och fälttåg. Den fiende, som vi så länge hafva sökt, står nu midt framför oss, icke lägrad på höga otillgängliga berg eller gömd bakom starka förskansningar utan på släta fältet och med icke större fördelar, än vi själfva innehafva. I veten nogsamt, huru ängsligt han förut undvikit vårt möte. Hans i dag ändrade uppförande kommer icke af ändradt tänkesätt. Han fruktar oss nu lika mycket som tillförne, och det är endast nöden, som tvingar honom att hålla stånd. Därför framåt till strid och seger for konung och fosterland, för ära och frihet, för timlig lycka och evig lycksalighet! — Men om, hvad den högste Guden nådigt afvände, I denna gång låten eder öfvervinnas, så försäkrar jag eder, att allt är utan räddning förloradt och att icke ett enda ben af oss skall återkomma till fäderneslandets jord.
Men hvarför tvifla om den tapperhet, på hvilken jag sett så många och stora prof? Jag vet, det I ären färdiga att med mig gå i döden för vår heliga sak. Glada bifallsrop hördes från trupperna, och konungen red öfver till vänstra flygeln, hvarest han tilltalade tyskarne med följande ord: Mina redliga bröder och kamrater! Jag beder och förmanar vid edert kristliga samvete, eder egen ära, eder timliga och eviga välfärd, gören i dag eder skyldighet, väl besinnande, att därpå bero frihet, lif och välstånd, ja, till och med vår heliga trosbekännelse. För vid pass ett år sedan och icke långt härifrån tillkämpade sig eder tapperhet en härlig seger öfver den gamle Tilly och hans pröfvade härar. I dag skall det gå på samma sätt. Följen blott mig, ty jag skall visa eder vägen till strid, till seger, till evig ära, och I och edra efterkommande skolen i långliga tider njuta de härliga frukterna af denna dag. Lifliga glädjerop skallade i luften, och konungen vände åter till högra flygeln. Då han red förbi Blå regementet, ropade han: I dag, gossar, skola vi göra slut på alla våra besvär! Soldaterna hurrade men anmärkte icke utan sorgliga aningar, att konungens häst tvenne gånger snafvade, ett i deras ögon olyckligt förebud.
Genom anfallets uppskjutande och det myckna ridandet fram och åter blef emellertid denna häst alldeles uttröttad, och konungen besteg i hans ställe samma bruna springare, som han året förut nyttjat vid Breitenfeld.
Klockan var nu redan öfver åtta på morgonen, men dimman, i stället för att glesna, blef än tjockare, så att det var alldeles omöjligt för till och med de närmaste trupperna att se hvarandra och än mera att angripa fienden. Blott då och då hördes Wallensteins kanoner, och rytteriets förposter skärmytslade fram emot grafven. För öfrigt stodo båda härarna orörliga. Då upptog konungen med egen röst psalmen Gud vare oss nådig och huld och efter dess slut likaledes Förfäras ej, du lilla hop, hvilken senare han själf nyligen sammanskrifvit. Hela hären instämde i denna sång, hvarje trupp hörande ur det omgifvande töcknet sina osynliga men trofasta kamraters uppmaning till mod och förtröstan på den osynlige men trofaste hjälparen.
Wallenstein å sin sida försummade ej heller, hvad af en uppmärksam fältherre fordras kunde. Han var så besvärad af fotgikt, att han icke utan största plåga kunde sitta till häst, och nyttjade därför dels vagn, dels bår, men vid sidan fördes ridhästen med omlindade stigbyglar för att, så snart striden började, kunna begagnas. Först på morgonen lät han mässan läsas öfver hela hären. Därpå tillkallade han öfverstarne, höll för dem ett uppmuntrande tal, utdelade nödiga befallningar samt de kejserligas gamla fältrop: Jesus Maria. Därpå åkte han genom leden och hälsade soldaterna med glada och muntrande blickar, dock icke med ord, kännande själf obehaget af sin stämma. Sedan gaf han befallning om Lützens antändande för att icke från denna sidan kunna oroas och begaf sig slutligen till midten af hären, hvarest han afvaktade dimmans försvinnande och svenskarnes anfall.