Såsom vi redan berättat, hade Wallenstein för afsikt att med sina talrika härar öfversvämma Sachsen och därigenom tvinga dess kurfurste att afsäga sig förbundet med Sverige. Gallas med betydliga trupper låg vid böhmiska gränsen; från Bäjern tillkallades Altringer, från Neder-Sachsen Pappenheim. Själf hade Wallenstein härjat västra och mellersta Kur-Sachsen hvarefter han vid Leipzig förenade sig med den kommande Pappenheim och tågade mot nordöstliga sidan. Men just i detsamma fick han veta, att konungen redan anländt till Thüringen och att betydliga förstärkningar under hertigen af Lüneburg skyndade från Neder-Sachsen till hans möte. Wallenstein ville hindra konungen från att förena sig med dessa trupper och att intränga uti det bördiga Meissen. Han hastade därför tillbaka för att bemäktiga sig alla öfver Saalefloden ledande bryggor men kom därvid för sent; svenskarne hade redan Naumburg inne. Han stannade då vid Weissenfels för att se, hvad konungen ytterligare ämnade företaga.
Efter afskedet från sin gemål skyndade Gustaf Adolf till Naumburg, hvilken stad hans förtrupper redan hade besatt. Det lyckades dem att därigenom förekomma några af Holks röfvarskaror, hvilka hade ämnat sig dit att, som det hette, utkräfva en förra året af Tilly utskrifven men icke uppburen brandskatt. Folket, utom sig af glädje att hafva undsluppit ett så hotande besök, mottog svenskarne som efterlängtade bröder, konungen själf som en räddande ängel. Vid intåget trängdes de under tusende vördnads- och kärleksbetygelser kring hästen, täflande om att kyssa, att vidröra den älskade furstens kläder. Gustaf Adolf mottog dessa hyllningar med nedlåtande mildhet och tacksamhet, denna gången dock blandad med sorgligare känslor. Han vände sig till hofpredikanten Fabricius och sade: Det är en glädje, en ljuf tillfredsställelse att se sig sålunda omfattad af folkets innerliga kärlek, men mången gång inger den mig dystra farhågor, såsom varande alltför öfverdrifven. De sätta nämligen sin förtröstan på en svag människa och icke på himmelns allsmäktige Herre, ja, de betrakta och bemöta mig nära nog, såsom vore jag den, hvilken ensam förmår hjälpa. Ack, måhända skall Gud snart nog straffa både deras afgudiska dårskap och mig, som är föremålet därför, och visa, att äfven jag är en svag och dödlig människa!
Då Gustaf Adolf fick veta, att kejserliga hären kommit till Weissenfels, beslöt han att själf med sina trupper stanna uti Naumburg och därstädes afvakta några väntade förstärkningar. Hertigen af Lüneburg hade nämligen fått befallning att genom Thüringen begifva sig till hufvudhären men gick i dess ställe efter sitt envisa hufvud åt Wittenberg för att förut förena sig med Arnheim. Härigenom blef han själf afskuren från konungen och denne senare med 20,000 man lämnad ensam mot Wallensteins 40,000. Gustaf Adolf måste därför till skydd mot den öfverlägsne fienden låta i hast uppföra ett förskansadt läger omkring Naumburg, ungefär på samma sätt som förut omkring Nürnberg. Redan den första november var allting i ordning, men höstkölden ökades så hastigt, att soldaterna icke längre kunde bärga sig under tält utan måste redan den 3 november föras in uti staden. Det tycktes, som fälttåget vore för denna gången alldeles slutadt.
Uti Weissenfels, knappt en mil därifrån, låg kejserliga hären. Det blef fråga om att angripa de underlägsna svenskarne, men vägen till Naumburg var oländig och svår, konungens läger efter vanligheten nästan ointagligt, slutligen kölden redan så stark, att soldaten icke längre kunde hålla fältet. Af dessa orsaker tillstyrkte hela krigsrådet, äfven Pappenheim och Holk, att öfvergifva alla tankar på fiendens angripande. I dess ställe uppgjordes ett annat förslag. Den ärelystne Pappenheim ville nämligen högst ogärna ligga sysslolös, än mindre tjäna under någon annans befäl, hvarför han också, som förut är berättadt, undandrog sig att komma till Wallensteins hjälp utanför Nürnberg. Äfven denna gången hade han genom hemliga underhandlingar i Wien, Miinchen och Madrid sökt tillstånd att uti Neder-Sachsen få upprätta och anföra en egen och alldeles oberoende krigshär. Endast fruktan för Wallensteins misshag hade hindrat hofven att meddela den begärda tillåtelsen, och endast på samme Wallensteins uttryckliga befallning, för säkerhets skull utfärdad äfven till underlydande officerare, hade Pappenheim kunnat förmås till nyss verkställda förening. Han sökte så snart som möjligt blifva ledig igen och ställde så till, att krigsrådet föreslog, det han borde återvända till Neder-Sachsen för att därifrån bispringa det belägrade Köln. Emellertid kom underrättelse att Gustaf Adolf för köldens skull dragit sina trupper in i staden, hvilket ansågs såsom ett tecken, att han ämnade gå i vinterkvarter. Wallenstein biföll därför det gjorda förslaget och Pappenheim afskickades med vid pass 12,000 man på vägen åt Halle. Denna stad med slott skulle från svenskarne intagas, de medförda trupperna därstädes i vinterkvarter förläggas. Pappenheim själf, endast åtföljd af två regementen kroater, fortsätta tåget åt Neder-Sachsen samt i förening med därvarande styrka hasta Köln till hjälp. Wallenstein med hela sin krigshär ledsagade honom till Lützen, ämnande sig sedan till Leipzig, måhända för att där taga vinterkvarter. Uti Weissenfels kvarlämnades några hundra man för att med vaksamt öga följa konungens rörelser, och man öfverenskom att, i händelse svenskarne på någondera sidan visade sig, med tre kanonskott gifva de andra trupperna underrättelse därom.
Det var den 4 november, som Wallenstein och Pappenheim tågade från Weissenfels, och redan samma dag blef Gustaf Adolf därom underrättad. Han beslöt att genast bryta upp för att om möjligt öfver Pegau förena sig med hertigen af Lüneburg, och den 5 november, redan ett par timmar före dagningen, lämnade han Naumburg. Colloredo, som förde befälet uti Weissenfels, lät vid underrättelsen om svenskarnes rörelse aflossa de trenne öfverenskomna kanonskotten och sökte sedan draga sig tillbaka åt Lützen. Svenskarne följde efter och togo flera af hans folk till fånga. Först genom dessa fick konungen bestämd underrättelse om Pappenheims aftågande till Halle, och som en blixt genomfor honom tanken att öfverraska och tillintetgöra Wallensteins trupper, innan denne hunnit vidtaga några försvarsanstalter och innan Pappenheim kunde komma tillbaka till undsättning. Från backarna inemot Rippach hade man fri utsikt öfver den nedanför åt norden liggande slätten, där Lützens torn visade sig, som det tycktes icke långt borta. Uppfångade bönder försäkrade, att afståndet var blott en mil och att de kejserliga, uttröttade af gårdagens tåg, lågo bekymmerslösa och vidt kringspridda uti byarna, och några ryttare framlämnade i detsamma en från Colloredos folk tagen fana, där på ena sidan lyckan och på den andra kejserliga örnen voro stickade. Alla omständigheter tycktes locka till ett djärft anfall och lofva framgång däråt. Konungen tog i ögonblicket sitt beslut. I stället för att fortsätta tåget mot Pegau vände han sig åt norr och gick rakt på Lützen. Han hoppades att ännu samma dag hinna fram och öfverraska Wallenstein. not
Men redan i början mötte detta företag ett opåräknadt hinder uti den breda och träskiga bäcken Rippach. Vid första ljudet af de varnande kanonskotten hade Isolani med sina kroater hastat till denna angelägna punkt, och det var icke utan förlust af både trupper och tid, som svenskarne förmådde drifva honom undan och framtränga öfver passet. Sedan återstod endast slätten. Men denna var i stället för en mil en och en half och bestod till det mesta af höstplöjda åkrar, hvilkas jord fastklibbade sig vid fötterna och fördröjde både hästar och folk. Först sent på aftonen framkommo trupperna inemot Lützen. Höstens tidiga dimmor och mörker hindrade att enligt afsikten ännu samma dag börja anfallet.