Från Nürnberg hade Gustaf Adolf begifvit sig nedåt Donau och började just belägringen af Ingolstadt, då kursachsiska ilbuden ankommo. Han hade ämnat att efter eröfringen af denna stad genom Bäjern bryta in i Österrike. Allt tycktes gynna ett sådant företag. Maximilian var för svag att göra motstånd. I Österrike funnos föga trupper men däremot en talrik skara af missnöjda invånare, hvilka endast afvaktade svenskarnes ankomst för att resa upprorets fana, och innan Wallenstein från det aflägsna Sachsen hunne till undsättning, hade konungen redan kunnat eröfra Wien. Dessa voro hans tämligen sannolika förhoppningar. Han öfvergaf dem alla för att ila sin bundsförvant till hjälp.
Uti Schwaben kvarlämnades en betydlig styrka, och högsta befälet öfver densamma anförtroddes åt Johan Banér. Med de öfriga trupperna skyndade konungen till Nürnberg, förenande sig där med Kniephausen, och sedan genom Thüringerwald upp emot Erfurt, alldeles samma väg, som han för litet mer än ett år sedan uti motsatt riktning hade framgått.
Vid genomtågandet af Nürnberg lämnades åt hären några dagars hvila. Under denna tid var Gustaf Adolf för det mesta innesluten med Axel Oxenstierna under långa och hemliga öfverläggningar. Det var vid detta tillfälle, som han utvecklade sina planer angående krigets fortsättning, stiftandet af det evangeliska förbundet med mera. Oxenstierna erhöll öppen och vidsträckt fullmakt att vara konungens legat, det vill säga styresman öfver frankiska, schwabiska, öfver- och nederrhenska kretsarna, jämte uppdrag att till gemensam öfverläggning sammankalla därunder lydande ständer. För att få tillfälle att än ytterligare rådgöra om så väl dessa som andra angelägenheter skulle Oxenstierna ledsaga konungen ett stycke på vägen. Ända från Nürnberg, genom Franken och hela Thüringerwald följde han tåget, för det mesta ridande vid konungens sida och med honom inbegripen i allvarsamma, af ingen hörda samtal. Ändtligen vid Arnstadt uti Thüringen tog han med tungt hjärta det sista afskedet och återvände till Würzburg.