Konungen sökte visserligen vid detta likasom vid andra tillfällen att upprätthålla ordning och krigstukt. Han vakade själf med outtröttligt nit öfver lagarnas iakttagande och afdankade icke mindre än fyra regementen, hvilka utmärkte sig för motsatt förhållande. Denna varnagel verkade men blott till en tid. Några tyska regementen, till stor del sammanrafsade af Tillys och Wallensteins forna soldater, bibehöllo också sin forna plundringsvana, och äfven svenskarne smittades däraf. Under de beständiga ströftågen, skilda från öfverbefälet, lämnade soldaterna friare tyglar åt sin rofgirighet, och mången gång uppförde sig konungens trupper med föga mindre grymhet än själfva kroaterna. Härtill kom slutligen den förledande, till och med tvingande nöden. Brist på lifsmedel började låta känna sig i båda lägren; och om svenskarne icke saknade dagligt bröd i ordets egentliga bemärkelse, så började det dock blifva både knappt och och andra lefnadsmedel så mycket begärligare. Af dessa skäl växte oordningar, och snart var landtmannen med sin boskap icke ens midt emellan själfva förposterna säker för plundring. Det var icke blott soldaten, som gjorde sig skyldig till dessa förseelser; det lägre befälet deltog oförsynt däri, och det högre blundade för att själft vid viktigare och mera lönande tillfällen begagna samma frihet.
Dessa oordningar kommo snart till konungens öron och väckte både smärta och harm. Redan förut hade han mot det onda användt alla möjliga medel men förgäfves. Nu tillkallade han icke blott alla i hären varande tyska furstar utan äfven hela öfverbefälet samt officerare, så högre som lägre.
Därpå vände han sig mot de tyska herrarne och begynte följande tal, hvarunder röst, blick och åtbörder röjde ett sådant uttryck af vrede och harm, att man dess like hvarken förut eller efteråt hos honom funnit. Så talade konungen: I furstar, grefvar, herrar och ädlingar af Tyskland. Till mina öron hafva kommit många och svåra klagomål, huru våra trupper bland sina egna bundsförvanter fara fram med mord, brand och sköfling; huru folket klagar, att deras vän, svenske konungen, gör dem mera ondt än deras fiende, Wallenstein själf; att svenskarne begynna föra krig på samma sätt som kroaterna och så vidare. Dessa förebråelser skära mig i hjärtat, särdeles som jag vet dem icke ogrundade vara. Men jag hafver ett sådant edert uppförande strängeligen förbjudit och är därtill fullkomligt oskyldig. I tyska herrar samt och synnerligen, från öfversten till den lägste officeren, I ären just desamma, som härjen och fördärfven edert fädernesland, som bestjälen och plundren edra landsmän, ja, själfva edra trosförvanter, just desamma, som I hafven åtagit eder att beskydda. Gud vare mitt vittne, att jag vämjes, att hjärtat vänder sig i mitt bröst, hvar gång jag ser eder för mina ögon och därvid besinnar, huru I nedkallen förbannelse i stället för välsignelse öfver våra vapen. — Om I voren sanna kristna, så haden I bort betänka edra plikter mot fosterland och trosförvanter, betänka, hvad jag själf för eder skull gjort. För eder frihet, för edert timliga och eviga väl vågar jag mitt eget lif, uppoffrar dess lugn och mitt ärfda rikes skatter och blod. Jag har af hela det Tyska riket icke bekommit så mycket som till en enda rock, och jag vill hellre rida blott och bar härifrån än kläda mig med edert byte. Allt hvad jag vunnit, har jag antingen återlämnat åt dess rättmätiga furstar eller ämnat utdela det bland eder, ty jag har själf land nog till att styra. Men däremot väntade jag lydnad mot mina befallningar och ett uppförande, värdigt en kristlig krigare. Sådant har edert icke varit! — Om I knoten, om I ären nog guds- och äreförgätna att öfvergifva eller kanhända till och med att göra uppror emot mig, välan, då skall jag taga med mig mina svenskar och finnar och försvara mig till yttersta blodsdroppen, och hela världen skall se, huru jag som en kristlig konung hellre vill uppoffra mitt lif än genom laster och brott befläcka utförandet af det heliga värf, Herren mig ålagt.
Jag beder eder för Guds barmhärtighets skull, gån till eder själfva och rannsaken edra hjärtan! Icke tadlar jag edert förhållande uti striderna. Det har alltid varit sådant, som det anstått redliga och rättskaffens krigsmän, och jag står till eder därför uti en förbindelse, som jag aldrig skall förneka. Välan, vid denna eder vunna ära, vid edert hjärta, samvete och fädernesland besvär jag eder att också förbättra edert öfriga uppförande och besinna, att I därför en gång skolen aflägga räkenskap inför den allseende domaren!
Hela församlingen stod häpen och stum, mången med tårar i ögonen. Just i detsamma framkom en bonde och klagade, att soldaterna bortröfvat hans ko. Gustaf Adolf efterfrågade våldsverkaren; bonden förde honom genom lägret och visade slutligen det tält, hvarvid den förlorade kon ännu stod bunden. Gärningsmannen, en korpral, framkallades. Efter ett kort förhör fann konungen angifvelsen grundad. Han fattade den bäfvande brottslingen vid hufvudet och sade: Kom, min son! Det är bättre, att jag straffar dig än att Gud för din skull straffar icke allenast dig utan ock alla oss andra; hvarpå han öfverlämnade honom att genast föras till galgen.