Under den tid, som Gustaf Adolf var sysselsatt med eröfringen af Rhenländerna, Schwaben och Bäjern, hade man öfver hela Tyskland försport ryktet om en betydlig utrustning, hvilken uti österrikiska arfstaterna bedrefs under Wallensteins anförande. Tid efter annan hade man väntat att se denne fruktansvärde fiende framträda på täflingsbanan och mäta sig med Gustaf Adolf, men hittills hade han legat orörlig, sysselsatt endast med att sätta sin här uti så fruktansvärdt skick som möjligt. Det sågs på rustningarna, att han icke föraktade sin motståndare. Ändtligen vid denna tiden var han färdig och begynte röra sig framåt, hotande men långsamt. Gustaf Adolf nödgades, med afbrytande af sin segerbana, samla de kringspridda trupperna och möta den nye fienden.
Innan vi företaga oss berättelsen om detta märkvärdiga möte, torde det icke vara otjänligt att i korthet framställa Wallensteins under tiden hafda öden, såsom varande af icke ringa inflytande på händelsernas gång.
Efter afsättningen i Regensburg hade denne fältherre, såsom vi redan berättat, dragit sig tillbaka till sina i Böhmen liggande egendomar, låtsande med undergifvenhet foga sig i det honom träffade missödet. De, som närmare kände hans omättliga äregirighet och häftiga lynne, anade dock den storm af vrede och hämnd, som rasade under den lugna ytan. Brutna ljud däraf trängde också vid obevakade ögonblick fram och nådde världens öron. Så berättades det, att han vid något tillfälle hade yttrat, det afgrundens andar måtte få makt med honom, om han någonsin mera tjänade det otacksamma kejserliga huset. Han på en gång retade och gäckade sina motståndare genom den utomordentliga prakt, hvarmed han nu mer än förut omgaf sin person. Hans hofhållning och palats öfverträffade själfve Ferdinands, och utom det vanliga sällskapet följdes han af en mängd officerare, hvilka efter den forna wallensteinska härens upplösning, tjänstlediga och missnöjda, samlade sig kring sin förre anförare, af honom med furstlig gästfrihet emottagna och underhållna, också färdiga att för honom med undersåtlig trohet uppoffra krafter och lif.
Som en tigande gåta låg emellertid Wallenstein själf orörlig i midten af detta lysande hof. Gustaf Adolf började utbreda sina vapen i Pommern, i Mecklenburg, i Mark. Man väntade och måhända därför trodde sig hos Wallenstein skönja spåren af skadeglädje öfver Tillys motgångar och kejsarens växande förlägenhet. Rykten utspriddes, att han med protestanterna och med svenske konungen förde hemlig brefväxling, åsyftande Österrikes fall och sitt eget upplyftande på böhmiska tronen och så vidare. Detta är dock alltsammans ännu en helt och hållet obevisad gissning.
Genom slaget vid Breitenfeld och svenskarnes därpå följande hastiga framsteg blef kejsaren försatt uti en ganska obehaglig ställning. Tilly hade förlorat både eget och andras förtroende och kunde ej mera med hopp om framgång användas, åtminstone icke mot den segrande Gustaf Adolf. Pappenheim, Altringer, Fürstenberg med flera saknade ännu nog anseende. Endast ett nytt namn kunde gifva nytt hopp. Men detta nya namn, hvilket kunde det vara, om icke det gamla namnet Wallenstein, omgifvet af en ännu ofördunklad vapenglans och af soldatskarornas kärlek och hopp! Hans vänner inom kejserliga rådet började äfven höja sina röster, beklaga det förhastade afskedet och lifligt yrka, det han åter igen borde sättas i spetsen för trupperna. Därvid mötte likväl ett starkt motstånd. Jesuiter och spaniorer yrkade, att kejsarens son, konung Ferdinand, understödd af någon erfaren krigare, borde utnämnas till fältherre. Såsom arfvinge och förmodad efterträdare, vore han den mest passande person att sig detta värf åtaga och skulle såsom sådan lättast finna både furstar och folk beredvilliga att understödja sin blifvande behärskare. Han skulle också därigenom komma i tillfälle att ådagalägga den stora skatt af förstånd, mod och skicklighet, som, ännu för allmänheten okänd, hvilade inom hans bröst. — Att däremot taga Wallenstein vore i många hänseenden betänkligt. Man skulle därigenom uppreta hela Tyska riket, som värre än döden hatade och fruktade denne fältherre. Kurfurstarne själfva, hvilka i Regensburg gjort allt för hans afsättande, skulle nu genom återupptagandet tvingas till det yttersta. Det vore dessutom högst oförsiktigt att lämna hela sin lycka i händerna på samme person, som man nyligen så djupt förolämpat, särdeles då denne är, såsom Wallenstein, känd för ytterlig stolthet och hämndlystnad. Hans vid afsättningen låtsade undergifvenhet borde ingen bedraga. Hans hemliga underhandlingar med Sverige och Holland, hans yttrade hotelser med mera visade nogsamt, hvad han bure i hjärtat, och så vidare. Maximilian af Bäjern, underrättad om dessa öfverläggningar, skref till kejsaren och förklarade, det han hoppades, att den karlen, som på kurfurstarnes begäran blifvit från fältherrevärdigheten afsatt, icke skulle utan deras samtycke till samma plats åter upphöjas. — Mot allt detta invände Wallensteins försvarare, att konung Ferdinands bristande krigserfarenhet kunde ådraga riket olycka, honom själf skada och skam i stället för den väntade äran. Det vore också försiktigast att från hans person afvända allt det missnöje, den förbittring, som måste åtfölja de oundgängliga utskrifningarna af gärder och folk. Wallenstein vore däremot vid sådant redan van och ägde dessutom ingen kärlek att förlora. Slutligen och förnämligast, att Wallenstein vore den ende man i världen, som hade nog anseende att först kunna samla, bilda och tillsammanhålla en krigshär och sedan med hopp om framgång föra densamma mot de segrande svenskarne. Vikten af detta sista och hufvudsakliga skäl kunde icke nekas; och då Wallenstein var på en gång fruktad men oumbärlig, beslöt man att genom ett slags medelväg förena de stridiga meningarna. Den unge Ferdinand skulle blifva öfverfältherre och Wallenstein hans närmaste ledare och råd. Ett sändebud afgick till Prag för att utforska, huruvida denne senare kunde förmås att åter ingå i kejsarens tjänst. Man förteg dock visligen den del af förslaget, att han skulle stå under konung Ferdinands öfverbefäl; han blef endast inbjuden till Wien för att om dessa ärenden med kejsaren närmare öfverlägga.
Wallenstein gaf bestämdt afslag, förebärande som ursäkt en svår fotgikt, hvilken hindrade honom från både resor och krigsrörelser. Ferdinand skref å nyo, beklagande sjukdomen och sig själf, som därigenom nödgades sakna en så utmärkt fältherres hjälp. Han hoppades dock, att Wallenstein icke skulle öfvergifva sin kejsare i hans närvarande nöd, begärde därför och anhöll, det Wallenstein ville komma till Wien eller till någon närmare ort, hvarifrån underhandlingen lättare kunde fortsättas, bad honom också därmed skynda, eljest kunde sakerna under tiden så förvärras, att de sedermera aldrig åter kunde upphjälpas. Wallenstein lofvade nu att begifva sig till staden Znaim; till hofvet kunde han däremot alldeles icke komma, som det gissades, därför att man efter riksdagen i Regensburg icke tilldelat honom titeln af durchlauchtighet, hvilken honom dock som hertig öfver Mecklenburg med rätta tillkom. På samma gång medföljde äfven till Wallensteins tillgifne anhängare, furst Eggenberg, en skrifvelse, hvari denne uppmanades att förmå kejsaren till andra tankar och därigenom befria Wallenstein från det förhatliga uppdraget. Strax därefter, det var vid nyårsdagen, kom dock samme Eggenberg på kejsarens vägnar till Znaim, och underhandlingarna öppnades. Wallenstein talade om lyckans obeständighet, om ovännernas förföljande blickar, om lugnets behag, om nyttan att i ensamheten begrunda det förflutna och bereda sig på det tillkommande. En annan gång yttrade han sig häftigare: han vore värd att i all evighet utskrattas, om han åtoge sig att godtgöra alla Tillys och Maximilians begångna fel. En annan gång åter, att kejsaren låtit afhugga sin högra arm och nu vore tvungen att fakta på värja med den store Gustaf Adolf. Oaktadt man sökte hålla saken hemlig, hade han likväl utspejat, att hofvet i Wien ämnade sätta honom under konung Ferdinands befäl. För att i tid förekomma alla sådana planer förklarade han högt och bestämdt: Jag vill icke en gång stå under Gud själf, om han också i egen person skulle stiga ned för att anföra våra krigshärar. Efter detta och mycket annat talande lät han ändtligen förmå sig till följande löfte. Han skulle uti Znaim åt kejsaren samla och ordna en krigshär af 40,000 man, detta inom tre månaders tid, räknadt från början af året 1632. Däremot fordrade han, att samma trupper skulle under tiden stå under hans enskilda befäl och icke vara förbundna till några krigsrörelser, slutligen att själf efter dessa tre månader helt och hållet befrias från allt vidare besvär med denna besvärliga sak. Man kom öfverens om härens samlande och Wallensteins öfverbefäl, men den sista punkten lämnades oafgjord. Ferdinand hoppades att, då hären blifvit samlad, lättare kunna förmå Wallenstein att behålla öfverbefälet. Denne senare åter förutsåg, att de sålunda bildade trupperna skulle af ingen annan kunna anföras och att han själf således skulle vid den tiden kunna betinga sig hvad villkor som honom behagade.
Nu kringspriddes uti Österrike och hela Tyskland underrättelsen, att Wallenstein åter värfvade en krigshär till kejsarens tjänst. Verkningen var underbar. Först skyndade till Znaim alla tjänstlösa, på Wallensteins gods lefvande befälhafvare. Snart kommo äfven andra, och så såg man inom kort församlade Gallas, Montecucculi, Tieffenbach, Holk, Piccolomini, Terzky, Isolani med flera. Dessa åtogo sig, dels att fylla gamla, dels att uppsätta nya regementen och fingo därtill af Wallenstein fullmakter, ofta penningunderstöd. Han utbetalade för sådana ändamål mer än två hundra tusen riksdaler ur egen kassa. Till dessa fanor och till Wallensteins lycka och namn strömmade från alla sidor stora skaror, icke blott gamla krigare utan äfven bönder, gärna bytande lien mot svärdet. Särdeles var detta händelsen i Österrike. De nya och stora rustningarna föranledde motsvarande krigsgärder, hvilka mången ansåg fördelaktigare att som soldat emottaga än att som bonde utbetala. Redan fram i februari voro trettio tusen man samlade.
De föreskrifna tre månaderna voro snart förflutna, och valet af den blifvande fältherren kunde icke längre uppskjutas. Wallenstein ville endast eller åtminstone helst underhandla genom Eggenberg, men som denne låg sjuk, affärdade kejsaren tvenne andra sändebud. De återkommo med nej. Kejsaren, hans tronföljare och flera anhöriga skrefvo om igen och bådo Wallenstein för deras egen och för hela romerska rikets räddning lämna sitt bifall. Äfven nu svarades nej, dock mildradt genom löftet att stanna kvar vid hären till början af april, då man hoppades, att Eggenberg skulle kunna infinna sig. Denne, ehuru af gikt sängliggande, måste låta på hästbårar frakta sig från Grätz till Znaim, hvarest nya underhandlingar öppnades. Äfven nu vägrade Wallenstein, anförande sina fienders aldrig hvilande förföljelser. Endast nöden hade tvungit kejsaren till nu tagna mått och steg. Om det lyckades Wallenstein att upphäfva denna orsak, skulle kejsaren strax vara färdig att åter honom uppoffra, och detta än snarare i händelse af olycklig utgång. Då inga föreställningar hjälpte, bad slutligen Eggenberg att som vän få visa honom vådan af ett fortsatt vägrande. Det var alltid i och för sig själf vådligt att tvinga sin öfverhet till sådana förnedrande böner, till sådant erkännande af begången orättvisa, hvartill kejsaren redan låtit bekväma sig. Wallenstein kunde själf döma, med hvad känslor Ferdinand, oaktadt så många själfvilligt undergångna förödmjukelser, ändå skulle nödgas mottaga ett afslag. Han borde besinna, hvad man efter slika uppträden hade att vänta af öfverheten, och därför taga sig själf till vara. Å andra sidan vore kejsaren färdig att till hvad pris som helst köpa Wallensteins bifall. — Om det är så, svarade denne senare, så begär jag tjugufyra timmars betänketid för att därunder fatta mitt beslut.
Efter deras förlopp framlade han sina fordringar, utan hvilkas fulla beviljande han förklarade sig alldeles icke emottaga något befäl. De voro följande:
1) Hertigen af Friedland, ensam och med uteslutande af hvarje annan person, vare sig hvem som helst, skall vara öfverfältherre för hela, icke allenast kejsarens utan också spanske konungens krigsmakt.
2) Öfverbefälet skall tillhöra hertigen af Friedland utan något slags undantag.
3) Kejsaren får aldrig i egen person infinna sig vid krigshären, än mindre taga sig någon rättighet att däröfver befalla.
4) Kejsaren skall utan alla undflykter lofva att såsom ordinarie belöning gifva hertigen ett af de österrikiska arfländerna.
5) Åt samme hertig skall som extra ordinarie belöning tillerkännas länsherrerätten öfver alla länder, som i Tyskland blifva eröfrade.
6) Konfiskationsrätten i riket skall helt och hållet tillhöra hertigen, med förbigående af så väl kejserliga hofrådet som rikskammarrätten i Speier.
7) Uti alla lifssaker äger hertigen af Friedland ensam och uteslutande makt och myndighet. Äfven kejsarens frihetsbref gälla icke utan hertigens bekräftelse.
8) Frihetsbref för förfallen egendom får endast hos hertigen sökas och af honom utfärdas. Kejsaren är alltför mild och ger frihetsbref åt hvar och en, som har en vän vid hofvet. Så försvinna de medel, af hvilka krigsfolket skulle soldas och underhållas.
9) Vid den förr eller senare blifvande freden skall hertigens af Friedland bästa bevakas, äfven i afseende på Mecklenburg.
10) Hertigen af Friedland skall förses med hvad nödigt är till härens underhåll och krigets fortsättande.
11) Österrikiska arfländerna skola stå honom öppna så till genomgång som återtåg.
Eggenberg häpnade vid genomläsandet af dessa villkor och började göra invändningar, men Wallenstein afbröt dem strax och bestämdt. Eggenberg måste resa utan att kunna afpruta den minsta punkt. Vid hans ankomst till Wien undertecknade Ferdinand strax och till allas förvåning de förelagda villkoren. Han dolde därvid djupt sina tänkesätt, yttrande hvarken välbehag eller missnöje, men det är ej svårt att gissa de känslor, som därunder härskade i hans bröst.
Det var mot slutet af april, som öfverenskommelsen mellan kejsaren och Wallenstein träffades. Strax därefter vände sig den senare mot den i Prag liggande sachsiska krigshären, och inom tre veckor fanns däraf icke en enda soldat inom Böhmens gränser.