Vid ryktet om konungens annalkande hade kurfursten vidtagit de försiktighetsmått, som tiden tillät. Hans talrika artilleri nedgräfdes och gömdes; de flesta skatter och dyrbarheter inpackades och fördes till bergsslottet Werffen ned mot tyrolska gränsen, hans gemål och barn ända till Salzburg. Största delen af de förmögnare invånarne följde exemplet sökande säkerhet i de närgränsande Alpernas otillgängliga dalar. Den återstående folkskaran lämnades utan ledning och utan beskydd.
Från Landshut hade Gustaf Adolf tågat till Freysingen, hvilken stad äfven med 100,000 riksdaler måste köpa sig fri från plundring. Här mötte utskickade från München med böner om skonsam behandling. Gustaf Adolf lofvade detta men mot en brandskatt af 400,000 riksdaler. Borgarne invände omöjligheten att anskaffa en så stor summa; de begärde tillåtelse att därom med sina hemmavarande bröder öfverlägga och att konungen måtte under tiden uppskjuta sitt antågande och så vidare. Det sågs tydligen, att de ville vinna tid, kanske invänta hjälp. Konungen svarade därför ganska bestämdt, att han icke hade tillfälle att längre dröja. De skulle antingen erlägga den begärda brandskatten eller ock bereda sig att försvara sin stad. På samma gång bröt han upp med krigshären och gick rakt emot München. Inemot staden mötte honom nya sändebud, hvilka förklarade borgerskapets beredvillighet att åtaga sig den begärda summan men bådo däremot ödmjukt och enträget om skonsam behandling. Gustaf Adolf biföll deras begäran och lät krigshären lägra sig utanför staden samt utdelade åt hvarje soldat två gyllen i ersättning för den väntade men uteblifna plundringen. Den 7 maj klockan tolf middagstiden höll han sitt offentliga intåg, åtföljd af konungen i Böhmen och en mängd tyska furstar och svenska härförare och slutligen trenne till hans lifvakt utsedda regementen. Utanför porten mötte stadens ombud, med böjda knän öfverlämnande dess nycklar. Omgifven af en undrande folkskara, begaf sig konungen upp till den kurfurstliga borgen.
Slottet i München var en ovanligt vacker och prydlig byggnad, helt nyligen af dåvarande kurfursten uppförd och inredd med en mot det yttre svarande prakt. Där sågos dyrbara samlingar af taflor, af bildstoder, af mynt och skådepenningar, oberäknadt de utomordentligt granna husgeråden. Konungen gick igenom rummen och lät slottsfogden visa sig alla dess märkvärdigheter, yttrande ofta beundran och bifall. Slutligen sade han: Hvilken byggmästare har uppfört detta härliga slott? — Ingen annan, svarade fogden, än kurfursten själf, som både uppgifvit planen och ledt utförandet. — Det vore roligt, sade konungen, att få fatt på den där byggmästaren. Jag skulle skicka honom till Stockholm för att där uppföra åt mig ett likadant palats. — Det lär nog byggmästaren veta akta sig för, invände slottsfogden, och konungen log åt den trogne tjänarens öppenhjärtiga språk.
Fredrik af Pfalz och Maximilian af Bäjern, ehuru genom släktband förenade, hade under de senare åren stått till hvarandra uti en öppen och bitter fiendskap. Det var Maximilian, som i slaget på Hvita berget stötte från Fredriks hufvud Böhmens konungakrona, som sedan öfversvämmade hans furstendöme, plundrade hans hufvudstad och slutligen ryckte till sig en del af hans arfländer jämte kurfurstevärdigheten. Tio år voro förflutna sedan dessa händelser, och bladet hade därunder helt och hållet vändt sig. Maximilian var slagen och nästan landsflyktig, hvaremot Fredrik satt segrande uti sin fiendes eröfrade borg. Vid middagsbordet anmärkte Gustaf Adolf dessa förhållanden. Efter så oförmodade hvälfningar, sade han, kan Eders kärlighet också hoppas att en gång i egen hufvudstad med fred och lugn åter få äta sin middagsmåltid. Fredrik kunde dock vid detta tillfälle icke fullkomligt öfvervinna känslan af hämndlystnad; icke heller åtskilliga af de andra tyska furstarne. De läto konungen förstå, att till straff för Magdeburgs förstöring borde München plundras och brännas, åtminstone slottet, och man. säger, att de för sådant ändamål redan anlagt minor under murarna. Gustaf Adolf upptog med missnöje dessa yttranden och förde dem till sinnes, huru lågt det vore att för tillfredsställande af enskildt hämndbegär uppoffra ett så skönt och härligt konstverk som detta slott. Viljen I, sade han, att jag skall följa efterdömet af de gamla goterna och göra mitt namn lika fruktadt och förhatligt som deras? I sanning, nej! Vid lifsstraff förbjuder jag hvar och en att i denna borg göra ens den minsta skada. Och ni slottsfogde, tillade han, uppfyll ni flitigt och noggrant ert åliggande! Denna tillsägelse verkade. Af alla de större eller mindre dyrbarheter, som förvarades i rummen, saknades icke det minsta, oaktadt den stora därigenom strömmande mängden Likaså gick det till i andra hänseenden. Hepburn, själf katolik, förordnades till befälhafvare i den katolska staden, och han vidmakthöll därstädes en förträfflig ordning. Inga våldsamheter, ingen plundring föröfvades. Endast de bortvikna invånarnes hus lämnades till sköfling.
Dagen därpå gick konungen ned för att bese tyghuset, hvilket var beryktadt såsom ett bland de rikaste i hela Tyskland, uppfylldt med Tillys under många och segerrika fälttåg vunna byten. Alla därvarande förråd behöll konungen för egen räkning. De voro ganska betydliga, bland annat färdiggjorda fältdräkter för flera tusen man. En omständighet väckte dock allmän förvåning. Man såg nämligen ett stort antal kanonvagnar, men det var omöjligt att upptäcka en enda dithörande kanon. De vid nedgräfningen begagnade arbetarne kunde dock icke afhålla sig från att framkasta betydelsefulla ord om konsten att väcka upp de döda med mera, tills ändtligen en af dem lockades att förråda hela hemligheten. Efter dennes anvisning lät konungen uppbryta golfvet i själfva tyghuset, då man strax därunder upptäckte kanon vid kanon, liggande hvarftals öfver hvarandra. Stån upp ifrån de döda och kommen till doms! ropade konungen, och strax började man hissa upp den ena efter den andra. Gustaf Adolf satt bredvid på ställningarna, språkade gladt med det bäjerska arbetsfolket och uppmuntrade dem genom råd, skämt och dukater. Så upptogos efter hvarandra ett hundra fyrtio större och mindre kanoner, alla af utmärkt godt arbete och med sina böhmiska, pfalziska, braunschweigska och danska präglar, vittnande om mängden af besegradt folk. Uti de flesta funnos krut, kulor och andra krigsförnödenheter, uti den längst ned liggande trettio tusen blanka dukater.
Följande dagen besökte konungen jesuiternas boning. Han blef af deras rektor mottagen med ett latinskt tal, hvilket på samma språk besvarades, hvarefter samtalet fortsattes angående tidens religionstvister och varade öfver en hel timme, till icke ringa förtrytelse för de bakom stående öfverstarne, hvilka sinsemellan hviskade, att konungen borde köra bort jesuiterna i stället för att hålla tal med dem. Gustaf Adolf märkte deras tankar och sade vid bortgåendet: Hvarför viljen I förfölja dessa människor? Kunnen I icke se, huru de skada den sak de förfäkta och gagna den de bestrida? — I allmänhet visade han sig mild och öfverseende mot katolska prästerskapet och berömde i synnerhet kapucinernas gudsfruktan och rena seder. En bland munkarne, förtjust öfver detta uppförande, kunde icke motstå begäret att omvända en så utmärkt man och började därför genast besvärja konungen att återgå till den enda saliggörande kyrkan. Denne svarade allvarligt och lugnt, att han kände de dikter, hvarmed påfven till hela världens förargelse förfalskat Jesu lära; huru munkarne, hvilkas ursprungliga lefnadssätt i och för sig själft icke var så synnerligen tadelvärdt, hade numera nästan öfverallt urartat till lättja, liderlighet och skamlig egennytta, sökande endast klostrens riktande, och det på bekostnad af änkor och faderlösa barn, ja, af både land och styrelse.
Från jesuiterna gick han ut till lägret, där alla trupperna, uppställda uti slagordning, voro med krigsöfningar sysselsatta. Till sin stora förvåning sågo stadsborna, huru konungen ofta steg af hästen och rättade de felande soldaterna genom att själf taga musköten och visa dem, huru hvarje rörelse skulle verkställas.
Dagen därpå, det var Kristi himmelsfärdsdag, höll konungen först evangelisk gudstjänst uppe på slottet men gick sedan ned uti en af stadens förnämsta kyrkor för att afhöra den katolska. Efter dess slut vandrade han en stund fram och tillbaka bland folkmängden. Hans milda och älskvärda personlighet tillika med den förträffliga krigstukten bland trupperna väckte så mycket mera beundran, som man väntat sig motsatsen. Stadsborna läto icke otydligt förstå sina gynnande tänkesätt och anställde jämförelser mellan denne främmande och dock så vänlige konung samt sin egen furste, på hvilken de i synnerhet voro förbittrade, därför att han öfvergifvit dem i farans stund. Dessa omdömen blefvo icke hemliga för Gustaf Adolf, och som tillgifvenhet föder samma känsla tillbaka, afslog han själfmant en fjärdedel af den utlofvade brandskatten.