Augsburg likasom Nürnberg var en bland de största och rikaste
städer i Tyskland. Det hade dessutom fått en egen ryktbarhet genom den
omständigheten, att det var här, som år 1530 först till kejsar Karl
den femte framlämnades den efter staden så kallade augsburgska bekännelsen,
hvilken sedan lades till grund för de protestantiska kyrkornas vidare
utbildning. Största antalet af invånarne hade också öfvergått till dessa
läror och vetat förskaffa sig flera kyrkor och betydliga privilegier.
Men i följd af restitutionsediktet hade helt nyligen kyrkorna blifvit
tillslutna, privilegierna afskaffade och katolsk styrelse samt bäjersk
besättning införda, och det till största harm icke blott för invånarne
utan för hela det protestantiska Tyskland, som med ovilja såg den nya
läran förtryckt uti själfva dess fädernestad.
Att
befria denna viktiga ort ansåg Gustaf Adolf som både plikt, ära och
fördel; den kunde jämte Donauwerth tjäna honom till stödjepunkt i södra
Tyskland. Strax efter träffningen vid Lech förde han därför krigshären
mot dess murar. Största delen gick under konungen själf på östra sidan
af floden, artilleriet under Torstensson på den västra. Vid framkomsten
uppfördes batterier, och ett sändebud gick för att uppfordra staden.
Besättningen utgjorde blott 1,300 man, största delen nyvärfvadt och
föga öfvadt folk, men befälhafvaren gaf det oaktadt ett stolt och vägrande
svar. Borgerskapet däremot bad konungen för barmhärtighets skull
icke beskjuta staden och sålunda straffa den oskyldige med den skyldige.
Bäjerska besättningen hade inkommit mot deras vilja, nästan utan
deras vetskap. De bådo konungen bevilja densamma goda villkor för aftågandet
och därigenom rädda både invånarne och deras stad. Af medlidande
hade Gustaf Adolf ännu icke aflossat ett enda skott, ehuru bäjerska
kanonerna beständigt oroade svenska lägret. Han beslöt också att i det
längsta söka villfara borgerskapets anhållan och gaf Horn fullmakt att
underhandla med bäjrarne. Inom några dagar var fördraget afslutet: besättningen
uttågade och lämnade staden åt svenskarne. Därpå blef den katolska styrelsen
afsatt och i stället en protestantisk tillförordnad, hvilken måste edligen
förbinda sig till trohet mot Gustaf Adolf och Sveriges krona. Den 14
april bestämdes för det högtidliga intåget. Konungen var åtföljd af
några utvalda trupper samt Fredrik af Böhmen, Vilhelm af Weimar, Kristoffer
af Baden, Gustaf Horn, Johan Banér, Lennart Torstensson. Tåget
gick till en af de protestantiska kyrkorna, hvilken likasom alla de
öfriga samma dag under högtidlig ringning öppnades för evangelisk gudstjänst.
Konungens hofpredikant, Fabricius, predikade öfver Ps. 12, v. 6. Efter
nu de elända förtryckta varda och de fattiga sucka, vill jag upp, säger
Herren; jag vill skaffa en hjälp, att man frimodeliga lära skall.
Sedan sjöngs hela 103:e psalmen, beledsagad af särdeles skön musik,
och icke utan liflig rörelse, utan tankar på sig själfva och sina befriare
sjöngo de befriade stadsborna: Lofva Herren min själ och förgät icke
hvad godt han dig gjort hafver! Han har låtit Moses veta sina vägar,
Israels barn sina verk. — Lofven Herren, I hans änglar, I starka hjältar,
som hans befallning uträtten, att man hans ords röst höra skall!
Ur kyrkan gick församlingen till torget, där konungen steg upp uti fuggerska
huset och ut på dess läktare. Nu trädde hela borgerskapet fram och aflade
trohetseden: Vi lofva och svärja att den stormäktigste furste och
herre Gustaf Adolf, Sveriges, Götes och Vendes konung m. m., vår allernådigste
furste och herre, samt Sveriges krona all tro- och huldhet, lydnad och
tjänst bevisa, hans bästa befordra, hans skada efter yttersta förmåga
afvärja och i allting så göra och låta, som trogna undersåtar mot deras
naturlige herre sig förhålla böra, och det troget och utan svek och
argan list; så sant oss Gud hjälpe till lif och själ! Därpå anställdes
en högtidlig måltid och om aftonen en präktig bal, dit stadens skönaste
fruntimmer voro kallade. Under dessa och dylika lustbarheter förgingo
flera dagar. Gustaf Adolfs lätta och älskvärda umgängessätt tillvann
honom allas hjärtan, i synnerhet fruntimrens. Man bevarar ännu vid Drottningholm
en utmärkt dyrbar krage, som en skön augsburgsfröken förärade honom
till minne af den befriade staden och af dess tacksamma invånare.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll