Närmaste orsaken till detta företag var följande. Tilly brann af begär att genom någon ärofull bragd utplåna nesan af nederlaget vid Breitenfeld. Medan därför Gustaf Adolf var sysselsatt vid Kreuznach, uppbröt han från vinterkvarteren och vände sig mot Bamberg, hvarest Gustaf Horn med en mindre styrka af svenska krigshären var förlagd. De katolska bönderna gynnade och förtego Tillys förehafvande, så att Horn blef öfverraskad och led en icke obetydlig förlust. Detta retade Gustaf Adolfs stolthet. Han hade ämnat, ja, nästan bestämt sig att tåga mot Köln; men förlusten vid Bamberg borde godtgöras och Tillys förmätenhet icke lämnas ostraffad; möjligtvis kunde tillfälle yppas att på samma gång intränga i själfva Bäjern. Han tågade således från rhentrakten inåt Franken och förenade sig därstädes med Gustaf Horn samt med Vilhelm af Weimar och Johan Banér, hvilka med sina trupper blifvit tillkallade. Med en krigshär, som sålunda steg till 40,000 man, skyndade han i spåren efter den tillbakatågande Tilly.
Träffningen vid Bamberg blef för Maximilian en anledning både till glädje öfver utgången och bekymmer för följderna. Han förutsåg nämligen, att denna händelse skulle locka Gustaf Adolf tillbaka till Franken, därifrån måhända till Bäjern. Han ämnade fördenskull i början skicka Tilly till Böhmen, i afsikt att därigenom leda kriget från sina till kejsarens länder och tvinga Wallenstein att sätta sig i rörelse, men å andra sidan kunde han omöjligen lämna sina egna arfländer utan försvar; sådant skulle synas för invånarne som feghet eller förräderi. Dessutom hoppades han, att Tilly skulle kunna hejda konungen, om icke på öppna fältet, likväl bakom Donau- och Lechfloderna, hvilka likasom breda grafvar omgåfvo och beskyddade hela landet. Tilly fick därför befallning att draga sig tillbaka och. intaga plats bakom nyssnämnda tvenne strömmar. Han lydde men ogärna. Flera gånger uppställde han sina trupper i slagordning för att invänta fienden, men kurfurstens befallning och stundliga underrättelser om konungens ökade styrka förmådde honom att å nyo bryta upp och fortsätta återtåget. Det skedde med ökad skyndsamhet, ju närmare konungen nalkades. Slutligen gick Tilly öfver Donau och uppref alla mellan Neuberg och Ulm befintliga broar, med undantag af Donauwerths, i hvilken stad en stark besättning under hertig Rudolf af Lauenburg blef inkastad.
Under detta tåg kom Gustaf Adolf till Nürnberg, en bland Tysklands förnämsta städer. Invånarne voro här, likasom i de flesta fria riksstäderna, lutherska bekännelsen ifrigt tillgifna; men med ångest hade de nu i flera år sett, huru denna lära hos de flesta grannarne blifvit utrotad, dess bekännare ined våld omvända, fördrifna eller till och med mördade. Ännu hade genom en lycklig tillfällighet Nürnberg sluppit undan, men dess invånare väntade hvarje år det olyckliga slaget. Med Gustaf Adolfs uppträdande på Tysklands jord uppgick också för dem en morgonrodnad, hvars löfte om bättre tider med hvarje nytt segerbud alltmer och mer bekräftades, och allt som befriaren nalkades, desto lifligare blef också de förtrycktas glädje. Nu kom han i egen person till deras stad, och det icke i spetsen för en hotande krigshär, ty denna lät han på afstånd tåga Nürnberg förbi, utan endast likasom på besök, omgifven af egna höfdingar och Tysklands befriade furstar.
Konung Fredrik af Böhmen red vid hans sida. Rådet och de förnämsta invånarne gingo till hans möte för att lämna stadens nycklar, gatorna vimlade af jublande skaror, fönstren af åskådare med viftande näsdukar och klappande händer. Allas blickar voro fästa vid den segrande hjälten hvilken, vänligt hälsande, red fram genom folkskaran. Nu ändtligen, då räddaren stod midt ibland dem, ansågo de sig säkra om räddningen. Klockornas och kanonernas ljud samt mängdens glädjeskri hälsade de intågande konungarne, under det att månget öga med tysta tårar tackade konungarnes konung för den vunna befrielsen.
Då Gustaf Adolf stigit upp i de honom anvisade rummen, inträdde rådet och frambar dyrbara skänker, bestående i betydliga penningsummor och rika förråd åt hären, dessutom tvenne af silfver särdeles skönt arbetade himmels- och jordglober åt försvararan af jordens frihet och himmelns ljus. De gamla rådsherrarne voro rörda; icke mindre konungen själf. Jag tackar eder, sade han, eder och hela eder stad, för dessa rika föräringar. De skola alltid blifva mig kära, icke blott som dyrbarheter och sällsynta mästerstycken utan än mera såsom minnen af eder kärlek. Dock kunnen I icke gifva eller lofva mig något bättre än trohet mot vår rättvisa sak, ståndaktighet i vår heliga lära. Låten eder därifrån icke vändas, vare sig af hotelser eller löften, fåfänga eller vällust eller någon af de lidelser, dem mänskliga naturen underkastad är. I hafven skänkt mig bilder af himmeln och jorden; må jorden med dess rikedomar och härlighet icke locka oss från himmelns ännu härligare gåfvor.
Gud hafver satt eder, goda herrar, till styresmän öfver denna stad, hvars like i rikedom och storlek jag näppeligen skådat hafver. Edert kall är viktigt, och många tusen människors väl och ve ligger i eder hand. Från väl förtjänta förfäder hafven I ärft denna deras värdighet och, som jag hoppas, äfven deras tänkesätt, så att I ären både goda patricier och goda patrioter och en gång inför Guds högsta domstol edert viktiga kall försvara kunnen.
Underbart har Gud hittills midt ibland faror och förstörelser skyddat och uppehållit eder stad. Underbart har han också till eder räddning skickat mig åt dessa trakter, då jag förr skulle väntat mig att få se den yttersta dagen än att komma till eder stad. Men därjämte har han också i det öde, som öfvergått många andra edra trosförvanter, ställt eder för ögonen, efterdömen af sin vrede, sitt straff, eder till varning, till väckelse.
Icke alla dagar skall Gud sända eder en sådan predikant som i dag, den där icke endast kan trösta med orden utan ock hjälpa med gärningarna. Därför hören och besinnen mina ord. Långt från min kalla men lugna fosterbygd har jag kommit hit till edra oroliga länder, och det för eder skull och för vår gemensamma heliga lära. Jag har för densamma uppoffrat mitt eget lugn, mina fattiga undersåtars tillgångar, deras blod, deras lif, ja, mitt eget, därest Guds nådiga vilja så skulle fordra. Så mycket på mig beror, skall jag med Guds hjälp strida, lida och umgälla. Men så besvär jag ock eder vid Guds barmhärtighet, gören hvad eder tillkommer vid det stora verket! Varen ståndaktiga, tåliga! Kämpen en god kamp och behållen tron, så skall ock Guds hand uppehålla och skydda eder stad, eder till odödlig ära både i lifvet och efter döden och slutligen till salighetens oförvanskliga krona.
Sedan konungen spisat middag, lämnade han staden, men hans ädla och sköna gestalt, hans milda och glada uppförande, hans varma och innerliga ord hade vunnit allas hjärtan, så högas som lågas. Det till rådsherrarne hållna talet blef genast ur minnet upptecknadt och lästes snart i hundratals afskrifter med förtjusning och tårar. Uti stadens mångfaldiga och talrika verkstäder målades, trycktes, pressades, göts, inväfdes hans bröstbild på tusende olika sätt men alltid med uttrycken af lika beundran och kärlek, och en af deras lärda hade snart färdig en lång och vidlyftig släkttafla, hvarigenom han ville bevisa, att Gustaf Adolf härstammade från en af Nürnbergs gamla burggrefvar. (Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. 1, p. 40.)
Gustaf Adolf skyndade emellertid i hamn och häl efter den återtågande Tilly. Mången gång kom han om kvällen till samma ställe, som Tilly lämnat dagen förut. I rättan tid hann dock denne senare att sätta öfver Donau och rifva alla dess bryggor. Konungen vände sig till Donauwerth. Hertig Rudolf hade därstädes börjat förbättra stadens redan förut starka fästningsverk, men konungen kom honom för hastigt uppå. Efter två dagars belägring nödgades hertigen taga till flykten. Konungen bemäktigade sig staden och gick sedan öfver därvarande brygga in uti schwabiska kretsen, hvarest han utan motstånd utbredde sina segrande vapen.