70. Eröfringen af Kreuznach

Under denna Gustaf Adolfs vistelse i Frankfurt hade många fredsunderhandlingar blifvit påbegynta men alla utan önskad framgång. Frankrike, som redan vunnit sitt åsyftade mål, kejsarens förödmjukande, och som tillika fruktade en ny och farligare medtäflare i Gustaf Adolf, var måhända den enda, som uppriktigt önskade freden. Kejsaren hoppades att genom Wallensteins snille och krigets skiftande lycka återvinna sin förlorade öfvervikt, och Gustaf Adolf ville icke höra talas om fred, förrän katolikerna voro så försvagade, att de ej mer kunde skada. Förr, menade han, kunde ingen hoppas att för dem få vara i fred. Man rustade således till ett nytt fälttåg. Hvarje parti trodde, att det skulle blifva afgörande, och ansträngde i förhållande därtill sina krafter. Gustaf Adolf med bundsförvanter hade ungefär 100,000 till fot och 40,000 till häst. Kejsarens och katolikernas rustningar voro ändå större.

Krigsrörelserna hade under vintern endast aftagit, icke upphört, och redan i medlet af februari började konungen laga sig till uppbrott. Han hade ännu icke afgjort, antingen han skulle angripa Tilly eller vända sig mot Köln, men han ansåg i alla händelser nödvändigt att förut försäkra sig om fästningen Kreuznach till en förmur för Mainz, ifall spaniorerna ämnade angripa denna stad. Bönderna i landet voro honom så tillgifna, att de för detta tåg själfvilligt lagade de af vinterregnet skadade vägarna och anskaffade alla nödiga underrättelser. Vid framkomsten lät Gustaf Adolf uppfordra fästet, men besättningen, bestående af 600 pröfvade soldater, afslog hvarje underhandling. Stället tycktes ointagligt genom lägets och försvarsverkens höjd. Dessa senare reste sig hotande, det ena efter det andra, och fingo af svenskarne namnet djäfvulsverken. Men Gustaf Adolf var ej van att öfvergifva ett företag, och belägringen öppnades. Dess framsteg voro dock ganska långsamma, emedan den hårdt tillfrusna jorden försvårade gräfningen; men ändtligen efter fjorton dagars arbete nalkades löpgrafven till murarna. Konungen, som önskade erhålla noggrann kännedom om belägenheten, hade, åtföljd af några officerare, gått nära intill vallen, då en därifrån kastad sten flög tätt förbi hufvudet och en muskötkula dödade en af de åtföljande herrarne. Konungen drog sig tillbaka och gick till en närbelägen höjd, hvarifrån man, ehuru själf på nära håll utsatt för fästningens eld, kunde bättre utforska tillståndet i dess inre. En underofficer kröp försiktigt uppför backen och kom efter en stund ned igen med underrättelse om sina upptäckter. Konungen ville dock hafva än närmare besked och kröp därför själf upp på åsen, vida högre än underofficeren hade vågat. Han återkom oskadad och reste sig åter upp, sägande: Nu vet jag, huru fästningen invändigt ser ut, och i morgon afton klockan fem ämnar jag sitta som borgherre där inne; och han utdelade strax de för sådant ändamål nödiga befallningarna. Morgonen därpå antändes en mina, hvilken kastade i luften en del af murarna, hvarefter svenskarne rusade till stormning, Winckel med Blå regementet först, sedan en mängd frivilliga af alla folkslag. Motståndet var förtvifladt. Winckel blef illa sårad, Torstensson, af en sten träffad i hufvudet, störtade afdånad från stormstegen, och slutligen drefvos alla svenskarne tillbaka. Gustaf Adolf befallde ett nytt angrepp, hvilket företogs med utomordentlig häftighet; striden i murbrottet varade fulla två timmar. Ändtligen ropade en kejserlig officer ordet pardon. Vallonerna ville i sin förbittring mörda honom, men i samma ögonblick klättrade andra svenskar in öfver de på sidan obevakade murarna; allt motstånd var fåfängt, och besättningen begärde att dagtinga. Svenskarne hade redan vallarna inne, gatorna lågo öppna och oförsvarade för deras fötter, och att plundra en med storm eröfrad stad ansågs vara de stormandes rättighet. Men så sträng var krigstukten i svenska hären, att ingen enda sprang ned i husen, utan alla stannade i god ordning på murarna, afvaktande sin konungs ytterligare befallning. Borgarne sågo detta uppförande med beundran och skyndade att själfmant inbjuda soldaterna till förfriskning och hvila. — Gustaf Adolf, förtretad öfver besättningens långa motstånd och den därigenom lidna förlusten af både tid och folk, befallde, att vallonerna skulle nedlägga sina vapen och tåga bort utan någon krigisk hedersbevisning. Men han ångrade på ögonblicket denna orättvisa mot tappra fiender. Besättningen fick återtaga sina med heder förda vapen och under flygande fanor lämna fästningen.

Under tiden hade hertig Bernhard eröfrat de flesta i trakten varande borgar och städer, så att Mainz numera kunde anses tämligen tryggadt. Konungen lämnade därför i denna stad sin drottning och tillika Axel Oxenstierna, åt hvilken anförtroddes högsta styrelsen öfver rhenlanden och där förlagda krigshärar. Själf tågade han med hufvudstyrkan tillbaka till Franken för att möta den nu från sina vinterkvarter uppbrutne Tilly.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 5 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt