Uti Halle församlade sig emellertid kring Gustaf Adolf flera af de protestantiska furstarne, och man började öfverlägga om krigets ytterligare fortsättning. Tvenne olika förslag voro bragta å bane: det ena att rakt genom Sachsen, Böhmen och Österrike tåga mot Wien, på hvilken väg man väntade föga eller intet motstånd; det andra att förfölja Tilly och hindra honom från att uppställa en ny krigshär. Båda delarna hade sina fördelar, sina olägenheter; båda voro lika nödvändiga. Det beslöts därför, att sachsiska och svenska härarna skulle skiljas och tåga hvar åt sitt håll. Kurfursten föreslog, att Gustaf Adolf borde angripa Böhmen och Österrike, under det sachsarne förföljde den flyende Tilly. — Mången har både då och sedermera funnit tadelvärdt, att Gustaf Adolf icke antog detta förslag, och man har påstått, att han i sådan händelse lätt kunnat framtränga genom de nästan värnlösa österrikiska arfländerna, eröfra Wien och därstädes föreskrifva kejsaren både freden och dess villkor. Gustaf Adolfs dels öppet uttalade, dels hemligt hysta motskäl voro följande: först nämligen, att man, med någon kännedom af Ferdinands ihärdiga sinnelag, hade all anledning att tro, det han icke ens genom Wiens förlust kunde skrämmas till en ofördelaktig fred; han skulle endast draga sig undan den hotande stormen, samla nya härar och därmed stänga konungens återväg. Likaledes hade man mycken anledning att befara, det Tilly snart skulle draga till sig nya förstärkningar och med dem kanske lätt nog öfverväldiga sachsarne och sedan taga svenskarne i ryggen. Slutligen var det högst angeläget att befria de i sydvästra Tyskland varande protestantiska furstar och folk och med deras makt öka sin egen samt beröfva kejsaren de rika hjälpkällor, af hvilka han genom dessa länders förtryckande var i besittning. Det blef därför också afgjordt, att kurfursten skulle intränga i Böhmen, Gustaf Adolf däremot tåga efter Tilly. Jag skall, sade han, förfölja den gamle korpralen ända till världens slut. Denna öfverenskommelse bekräftades med ett gladt gästabud, där konungen drack brorskål med Johan Georg och några andra närvarande furstar.
I enlighet med det fattade beslutet ordnade konungen sina angelägenheter och trupper. Uti Mecklenburg skulle Tott föra befälet och framtränga mot Hamburg och Bremen; uti Brandenburg Alexander Leslie och Hamilton. Thurn skulle följa kurfursten till Böhmen för att där uppsöka sina gamla vänner. Banér ställdes i trakten af Mecklenburg, fursten af Anhalt uti Halle, Vilhelm af Weimar uti Thüringen. Bud skickades till Axel Oxenstierna att från Tyskland begifva sig till Preussen för att biträda vid ledningen af det hela.
Den 17 september, sedan dessa förberedelser blifvit vidtagna, lät Gustaf Adolf hela krigshären sätta sig uti rörelse. Den förut omnämnda planen ändrades sålunda, att konungen icke följde Tilly till Neder-Sachsen för att icke draga kriget och dess bördor öfver därvarande protestantiska länder utan beslöt att i dess ställe tåga nedåt Franken och besöka de rika, af kriget ännu förskonade katolska biskopsdömena Bamberg, Würzburg och Mainz eller die Pfaffengasse (Prästgatan), som denna nejd vanligen kallades. Han tågade därför genom Erfurt ned mot de skogiga bergstrakter, som skilja Thüringen från Franken. Svenskarne gingo i anseende till vägens trängsel uti två afdelningar; Baudis öfver Gotha oeh Schmalkalden; konungen däremot öfver Arnstadt, Ilmenau och Schleusingen. Mellan de tvenne sistnämnda orterna låg högsta och svåraste delen af vägen, och trenne dagar gingo förbi, innan svenskarne hunno fram genom dessa oländiga skogar och klippdalar; ja, mången gång måste tåget om morgonen börja så tidigt eller om aftonen fortfara så sent, att för vägens upplysande facklor måste fästas vid träden. Från dessa dystra och ofruktbara höjder nedstego ändtligen trupperna till Frankens rika dalar och slättland. En hop katolska bönder försökte att göra motstånd men blefvo utan möda skingrade. Königshofen, landets först mötande gränsfästning, blef omringad och uppfordrad. Den ville försvara sig. Gustaf Adolf lät därför framdraga kanonerna och nedsköt inom kort ett af tornen, hvarförutan den af trähus bestående staden kunde när som helst genom fyrbollar antändas. Efter dessa förberedelser lät han tillsäga befälhafvaren att antingen strax uppgifva fästet eller skicka ut kvinnor och barn, ty konungen ämnade i händelse af motstånd antända och storma staden samt nedhugga dess besättning. Slottsherren skrämdes och öfverlämnade borgen med alla därstädes samlade förråd och från landet införda dyrbarheter. —Ännu samma dag fortsatte Gustaf Adolf tåget åt söder. Nya mötande bondhopar föstes undan, och besättningen i Schweinfurt afvaktade icke svenskarnes ankomst. Redan den 2 oktober ryckte konungen in i denna stad och därifrån genast till Würzburg, hufvudorten uti frankiska kretsen.