Först eftervärlden har kunnat fullkomligt inse alla de viktiga följderna af denna seger. Samtiden anade dem, och otrolig var den förtjusning, som den glada tidningen medförde. England, Holland, till och med det afundsjuka Danmark, fröjdade sig högt. Frankrike mera i hemlighet. Den välmenande tsar Alexei uti Moskva anställde offentliga och lysande lustbarheter. Svenskarne, berusade af ära och stolthet, kände sig för första gången hafva säte och stämma bland de europeiska folken, ja, att Gustaf Adolfs svärd nära nog var ordförandeklubban i den stora samlingen. Men mest utaf alla gladde sig tyska protestanterna, länge, svårt och orättvist förtryckta. Nu ändtligen, sedan så många andra förhoppningar blifvit gäckade, tycktes den rätte befriaren hafva kommit. Den allmänna förtjusningen gaf sig luft på tusende sätt. Gustaf Adolfs bild präglades öfverallt på skådemynt, penningar, kopparstick, ja, på själfva tapeterna; den fanns i hvarje hus, i hvarje hjärta, älskad, vördad, tillbedd såsom på en gång mildhetens, sanningens och kraftens hjälte. Verser och skrifter till hans lof utgåfvos till flera hundratal. Med olika namn yttrade man sin hänryckning, kallande honom den nye Gideon, hjälten från norden, det nordiska lejonet, nordstjärnan, och så vidare. Ibland annat utkom en namnlös skrift med tänkespråk för hvarje ryktbarare person och folk. Svenska rådet hade: Följom försynens bud! Gustaf Adolf: För folket och friheten! Tyska protestanterna: Är du den, som komma skall, eller skola vi förvänta någon annan? Gustaf Adolf svarar: Gån och sägen, hvad I hafven sett och hört. Kejsaren bäfvar, munkar fly, höfdingar följa, härar förjagas, de förtryckta befrias, och dem fattigom varder predikadt evangelium. Landsflyktiga protestanter till sina hemmavarande trosbröder: När I sen detta ske, så upplyften edert hufvud, ty räddningen är hart när.
Dagen efter slaktningen kom kurfursten af Sachsen tillbaka, högligen glad öfver den oförmodade segern men tillika föga mindre förlägen öfver sin och sina truppers visade feghet. Han fruktade Gustaf Adolfs förebråelser och började framstamma några ursäkter. Konungen afbröt honom, sägande: Låtom oss icke tala därom! Eders durchlauchtighet har redan under öfverläggningarna i Düben mer än tillräckligt ådagalagt sitt oförfärade mod och just genom sin därstädes visade beslutsamhet skaffat mina trupper tillfälle att vinna gårdagens seger. Kurfursten blef utom sig af förtjusning öfver detta skonande bemötande. Aldrig i världen skulle han glömma konungens räddande hjälp eller hans vänskapsfulla uppförande. — Räkna på mig, sade han slutligen, räkna fullt och fast på mig, mina och mina vänners röster till kejsarkronan, därest Eders Majestät skulle densamma framdeles åstunda. Gustaf Adolf log och tackade för löftet.
Tyskarne voro emellertid icke så artiga mot kurfursten, som Gustaf Adolf varit. Uti följande allmänt kringspridda latinska rim tillkännagåfvo de sin mening om segern vid Leipzig:
Non infans Christianus,
non rex cerevisianus,
sed suecus nos liberavit,
qui hos tyrannos prostravit.(Icke barnet Kristian, icke ölkungen utan svensken har befriat oss och nedlagt våra förtryckare.)
Kurfursten stannade vid Leipzig och fördref därifrån den österrikiska besättningen, hvaremot Gustaf Adolf intog Merseburg, Halle och Moritzburg. I den förstnämnda staden hade en stor svärm kejserliga flyktingar samlat sig och gjort motstånd. Två tusen blefvo nedhuggna, tre tusen tagna till fångar. Här som öfverallt gick största delen öfver till Gustaf Adolfs lyckligare fanor, så att denne 6 dagar efter slaget hade 5,000 man mera uti sin här än före detsamma. Hertigarne af Anhalt och Weimar, icke längre fruktande Tillys hämnande hand, skyndade också att sluta förbund med den segrande hjälten.
 |
 |
De kejserliga trupperna befunno sig i en ömkansvärd belägenhet. Hela krigshären var i början alldeles upplöst, och kringirrande soldater och smärre truppafdelningar föllo för de retade bönderna; ty från hvarje kyrktorn hördes stormklockorna, och den förut så illa behandlade allmogen iakttog med begärlighet tillfället att af sina förra förtryckare återkräfva både hämnd och byte. Tilly, nästan sanslös af sår ocb sorg, fördes till Merseburg, endast åtföljd af vid pass sex hundra man. Men af fruktan för den förföljande konungen måste han strax skynda därifrån, begifvande sig till Halle, där Pappenheim träffades med 1,400 man; båda följdes till Halberstadt, och här först vågade Tilly stanna och närmare eftersinna sin förtviflade ställning. Här var det äfven, som han nu först på tredje dagen fick tid att ägna någon skötsel åt sina sår. Han var snuddad af tre kulor och flera hugg, hvarförutan hufvudet, högra skuldran och armen voro alldeles betäckta med blånader och blodsvulster, märken efter långe Fritz och hans pistolkolf. Den gamles hufvud hade lidit så mycket, att han i flera dagar efteråt var nästan döf och sanslös. Slutligen hade äfven ryggraden blifvit skadad, hvilken olägenhet sedermera aldrig kunde öfvervinnas. Märkvärdigt nog, att med alla dessa blånader och snuddskott hade Tilly dock icke erhållit ett enda öppet sår. Det ses, menade soldaterna, att han besitter konsten att förtrolla och göra sig hård mot alla slags vapen. — Tilly väntade, att större delen af den skingrade hären skulle uti Halberstadt samlas under sina förra fanor. Men han bedrog sig. De flesta af dessa roflystna skaror gingo med lyckan öfver till Gustaf Adolfs läger; många följde den yngre Pappenheim, andra öfvergåfvo krigets växlande öden; endast en jämförelsevis ringa hop återuppsökte sin gamle men nu besegrade fältherre. Nedslagen, vek han än längre tillbaka åt westfaliska sidan för att draga till sig åtskilliga andra truppafdelniugar. Den 3 oktober förenade han sig med Fugger och Altringer. Denne sistnämnde med sina 10,000 man hade, då slaget vid Breitenfeld började, redan hunnit till Erfurt och kunde därifrån höra dånet af kanonerna. Vid underrättelsen om den olyckliga utgången skyndade han hastigt tillbaka in uti Thüringerskogens mörka och otillgängliga hålvägar, hvarifrån han afvaktade vidare befallningar. Genom hans och Fuggers förening med Tilly bildades åter en tämligen stark krigshär, hvarmed den sistnämnde tågade fram och tillbaka uti nederrhenska kretsen, sökande tillfälle att med hopp om framgång kunna angripa konungen och utplåna skymfen af det lidna nederlaget. Man anmärkte dock, att Tilly från denna stund var öfvergifven af sin forna förtröstan, liksom af sin forna lycka, och detta i nästan alla företag, äfven de obetydligaste. Jag ser, sade han, att lyckan är en kvinna, hvilken likasom de andra gynnar ynglingarne men vänder ryggen åt de gamla.
Underrättelsen om slaget vid Breitenfeld anlände till kejserliga hofvet en kväll, då Ferdinand nyss kommit hem från jakt och skulle sätta sig till aftonmåltiden. Slavata var den, som hade mottagit olycksbudet. Han hviskade strax till kejsaren, att bref kommit om en i Sachsen förefallen olycklig slaktning. Ferdinand behärskade sin rörelse, och ingen af de vid bordet sittande kunde ana annat, än att Slavata gjort någon likgiltig anmärkning öfver jakten. Men efter måltidens slut instängde sig kejsaren med de förnämsta herrarne, och natten tillbragtes under uppsättande och affärdande af befallningar om nya krigsgärder och värfningar öfver hela riket. Alla i tjänstbart stånd varande regementen skulle tåga norr ut och förena sig med Tilly och nya ofördröjligen utskrifvas. Till alla bunds- och trosförvanter skickades sändebud med föreställningar om behofvet af gemensamma ansträngningar mot den gemensamme fienden.
Detta året var i allmänhet ganska olyckligt för kejsaren och katolska länderna. Flera af Ferdinands pålitligaste rådgifvare föllo undan. Vesuvius gjorde ett utbrott och anställde förfärliga härjningar. Bäjern, skrämdt af kejsarens växande öfvermakt, förehade hemliga underhandlingar med Frankrike, och spanska flottan led ett betydligt nederlag mot holländarne. Endast några dagar efter sistnämnda drabbning stod slaget vid Breitenfeld, hvilket helt och hållet omintetgjorde kejsarens öfvermakt, upplöste hans här och öppnade för fienden fri väg till hans arfländer och hufvudstad. Förskräckelsen i Wien var ej heller ringa. Många talade redan om att flytta ned till sina egendomar uti bergstrakterna af Kärnthen och Steiermark, och munkarne uppreste på norra sidan om Donau ett kapell åt S:ta Brita, på det hon måtte från de rättrognas länder afvända sina landsmäns vilda raseri.
Ferdinand uppförde sig vid detta tillfälle med orubblig ståndaktighet, aldrig talande om eller ens tänkande på flykt eller förlikning. För att bekosta krigsrustningarna utlämnade han gärna sina egna hopsparda tillgångar och underkastade för samma ändamål sig och sitt hof de kännbaraste inskränkningar. Icke mindre än tjugutre kammarherrar fingo på en gång afsked som öfverflödiga, och lönerna anslogos till krigskassan. Detta kejsarens efterdöme verkade både på högre ämbetsmän och på främmande furstar. Konungen i Spanien gaf 300,000 dukater, Ferdinands son 300,000 riksdaler, biskopen i Wien 80,000 af samma mynt, kardinal Dietrichstein 100,000 gyllen, vice rikskansleren v. Strahlendorff 18,000 dukater och så vidare. Med dessa och dylika exempel för ögonen erlade folket villigt de ökade skatterna, och på sådant sätt såg sig Ferdinand snart åter i stånd att utrusta en ny och fruktansvärd styrka.
Påfven var enligt allas tanke den, som vid detta tillfälle bort visa den mesta ifvern. Men denne, namnet var Urban den åttonde, trodde liksom Richelieu, att Ferdinand mera åsyftade egna än katolska lärans fördelar. Ferdinands krig uti norra Italien hade också i flera hänseenden verkat ofördelaktigt för påfven. Slutligen visste Urban ganska väl, att Gustaf Adolf uti fördraget med Frankrike förbundit sig att lämna katolikerna fri religionsöfning. Af dessa orsaker mottog han tämligen lugnt underrättelsen om slaget vid Breitenfeld. Ferdinands anhållan om penningunderstöd erhöll det svaret, att kejsarens krig i Lombardiet hade så förminskat påfvens inkomster, att intet understöd kunde lämnas. Aflatsbref för dem, som stridde under kejsarens fana, var det enda han kunde gifva. Äfven i andra hänseenden visade han mot Gustaf Adolf en mindre fientlig sinnesstämning, än man kunnat vänta. Italienarne började redan af denne konung befara ett infall öfver Alperna. De kallade honom den nye Attila, den nye Alarik, hvilken med sina barbariska goter å nyo skulle förhärja det härliga söderlandet. Man yrkade, att en sådan ärkekättares bild icke borde finnas hos en sann och uppriktig katolik. — Låt honom vara, sade påfven, då man målar Satan i kyrkorna, kan man väl också få måla svenske konungen på väggarna.
Emellertid ådrog han sig genom detta uppförande en häftig ovilja både af österrikiska och spanska hofven samt af alla ifriga katoliker. Kardinalerna knotade. Spanien talade om att undandraga sig påfvens öfverherrskap, andra åter ville afsätta Urban själf. Han måste gifva vika och med betydliga penningsändningar till Wien bevisa sin ifver för katolska läran.