Kurfursten af Bäjern ogillade högligen inbrottet i Sachsen. Det var, sade han, ett stort misstag. Man hade lätteligen ännu någon tid kunnat med fagra ord locka Johan Georg att sitta stilla. Nu däremot är fara värdt, att han, tvingad af nöden, kastar sig i svenske konungens armar. Denna spådom slog in. Då Johan Georg först fick underrättelse om Tillys annalkande, förde han sina trupper till Torgau, där han bakom Elbefloden innehade en fast ställning och icke kunde från svenskarne afskäras. Här träffade honom det ena budet efter det andra om Tillys infall, om städernas eröfring, om deras och landets förhärjande, tills han slutligen, drifven till det yttersta, beslöt att vända sig till Gustaf Adolf. Han har ändtligen fått lära sig, sade svenskarne, att till vår konung bedja de andra tyska protestanternas bön: Allas ögon lita till dig, herre! (Riksark. Svenska mäns bref. Adler Salvius till rådet. Hamburg den 28 oktober 1631.)
Gustaf Adolf, väntande och tydligt förutseende, att detta förr eller senare skulle inträffa, hade förlagt sina trupper utefter Havelfloden för att skydda bakom varande bundsförvanter men tillika själf jämkat sig upp mot Elbe i samma mån som Tilly mot sachsiska gränsen. Han ville vara nära till hands för de underhandlingar, hvilka han förutsåg snart skulle komma å bane.
Arnheim var det sändebud, Johan Georg afskickade. Han träffade Gustaf Adolf i Alt-Brandenburg och framställde kurfurstens betryck och hans anhållan om hjälp. Konungen svarade kallt, att han beklagade olyckan, men den vore af kurfursten själf förvållad. Hade han följt konungens ofta gifna råd, så skulle icke Magdeburg ligga i aska, icke heller kurfurstens egna städer och byar. Nu, tillade konungen, nu i nödens stund söker han min vänskap; men om kejsaren endast låtsar ogilla Tillys förfarande, så är kurfursten färdig att åter igen öfvergifva mig. Jag kan därför icke för hans skull blottställa mig, min här och hela den protestantiska saken, och det mot Tillys nyligen ökade och fruktansvärda trupper. Arnheim svarade, att han vid allt detta hade ingenting annat att anmärka, än att det förflutna kunde numera icke hjälpas, endast glömmas. Konungens försiktighet vore prisvärd och öfverensstämmande med hans kända vishet. Dock vore konungens hjälpsamhet mot de olyckliga likaså känd, likaså prisvärd och borde ej heller denna gången förneka sig. Han bad därför att få höra konungens fordringar, fullt öfvertygad, att kurfursten gärna skulle bifalla allt hvad skäligen begäras kunde. — Välan, svarade Gustaf Adolf, jag fordrar först Wittenbergs fästning som ryggstöd i händelse af olycklig utgång, sedan kurfurstens äldste son såsom underpant på faderns trohet, därtill tre månaders sold för mina egna trupper och slutligen, att till mitt afdömande och bestraffande utlämnas alla förrädare inom sachsiska rådet. Om dessa villkor bifallas, är jag färdig att tåga framåt; hvarom icke, må kurfursten själf, så godt han kan, draga sig ur spelet. Arnheim skyndade till Johan Georg, som, omgifven af klagande flyktingar, otåligt väntade hans återkomst. Han uppräknade konungens fordringar. Icke blott Wittenberg, utropade kurfursten, utan hela Sachsen skall stå honom öppet; icke blott min son utan hela min omvårdnad, ja, min egen person skall som pant lämnas i hans våld. Skynda tillbaka och bed konungen i Guds namn hasta hit. Jag är färdig att utlämna både förrädarne och den begärda solden, att uppoffra alla mina ägodelar, ja, själfva mitt lif för den gemensamma saken. Arnheim hastade bort igen och upprepade för konungen dessa kurfurstens ord. Man må ej undra, svarade Gustaf Adolf, på min försiktighet! Men då jag nu finner så uppriktiga tänkesätt hos kurfursten, så afstår jag från alla mina fordringar, undantagande, att han åt mina trupper utbetalar en månads sold, och jag hoppas att snart kunna för denna lilla förlust gifva honom fullkomligt skadestånd. Förbundet afslöts på villkor: 1) att först hela sachsiska arméen skulle förenas med den svenska och ställas under Gustaf Adolfs omedelbara befäl; 2) att alla fasta platser vid Elbe skulle stå konungen öppna; 3) att så länge svenska hären dröjde inom Sachsen, skulle den af landet med alla förnödenheter underhållas. Gustaf Adolf lofvade däremot att icke nedlägga vapnen, förrän fienden vore jagad från Sachsens landamären. Redan förut hade konungen småningom dragit sitt folk uppåt Elbe.
Nu lämnades Baudis med några få trupper att försvara lägret vid Werben, och hela den öfriga hären skyndade mot Wittenberg. En hop studenter mötte tåget, nyfikna att se konungen. Han mottog dem vänligt, kallande dem Luthers söner. Äfven flera professorer följde svärmen, ibland andra några teologer. Gustaf Adolf bjöd dem in i sitt tält. Från eder, sade han, hafva vi svenskar fått evangeliets ljus. Till bevis på vår tacksamhet komma vi nu för att hos eder beskydda det mot mörkrets furste och dess anhang. — Den 1 september afslöts det formliga förbundet. Den 3 september gingo svenskarne vid Wittenberg öfver Elbe. Den 4 fortsattes tåget till Düben, dit också sachsiska hären följande dagen anlände. Konungen blef först inbjuden att mönstra kurfurstens folk och red dit, omgifven af sina bästa officerare. Sachsarne voro vid pass 20,000 man, hvilkas vackra kläder, friska och rödblommiga kinder samt frodiga hästar vittnade om vana vid ett lugnt och fredligt lefnadssätt. Jag beundrar, sade en resande engelsman, prakten och skönheten hos detta unga manskap, men tillika beklagar jag dem, då jag besinnar, att de äro ämnade att strida mot Tillys vid krig och segrar vanda soldater. Efter mönstringens slut red konungen tillbaka, åtföljd af båda kurfurstarne, för att låta äfven dem taga svenska hären i ögonsikte. Denna, som öfver natten legat på plöjda åkerfält, visade en anblick, som var alldeles motsatsen af den sachsiska. Redan i sig själf var den föga lysande; dräkterna slitna, folket magert och småväxt, hästarna likaså; dock var det samma folk, som segrande tågat hela Östersjön omkring, drifvit ryssen långt inåt Sarmatiens ödemarker, föreskrifvit polackerna fredsvillkor och slutligen redan i Preussen, Pommern och Brandenburg jagat de lysande österrikarne på flykten. Då jag jämförde, säger nämnde engelsman, Gustaf Adolfs manskap med Tillys, så kunde jag icke neka, att de senare föreföllo mig till sina personer större, starkare och bättre utrustade så väl med vapen som hästar. Uti öfning och ordning voro de lika, vittnande båda om sina fältherrars förträfflighet. Dock när jag såg svenskarnes blygsamma och stilla väsen och därmed jämförde tillyanernas laster och öfvermod, tyckes mig, som de förra voro af Gud ämnade till de senares straff. Gustaf Adolfs här bestod af 13,000 till fot och 9,000 till häst eller tillsammans med sachsarne 42,000 man.
Konungen, båda kurfurstarne och deras höfdingar sammanträdde till ett krigsråd. Frågan var, antingen man skulle angripa den vid Leipzig förskansade Tilly eller söka medelst skärmytslingar och försvårad tillförsel utmatta och drifva honom ut ur landet. Konungen önskade väl det förra, men han dolde dessa tänkesätt för att i händelse af nederlag icke beskyllas att genom öfverdåd hafva vållat bundsförvanternas olycka. Han yttrade därför, att Tilly troligtvis icke kunde lockas fram ur sin fördelaktiga ställning, förrän Altringer komme honom till hjälp. Att däremot angripa honom i samma förskansningar vore omöjligt, hela tåget till Leipzig således ändamålslöst, måhända vådligt, särdeles återtåget. Dessutom är Tilly och hans här en fiende alltid och allestädes betänklig att angripa. — Kurfursten af Sachsen däremot önskade att ju förr desto hellre blifva kvitt fienden inom sina gränser, oron i sin själ. Han yrkade därför, att man borde gå de kejserliga rakt på lifvet, innan Altringer hunne komma till undsättning. Han ville alldeles icke, att kriget skulle draga ut på långbänken; landet kunde omöjligen längre underhålla de många härarna, helst Tilly redan hade den bästa delen inne, och så vidare. Gustaf Adolf varnade ännu en gång: Man borde icke för en skiftande krigslycka sätta på spel det allmänna bästa och därtill en krona och två kurhattar. Dock, tillade han, med min krona är det väl icke så farligt, om också jag själf och hela min här skulle blifva på platsen. Sveriges flotta och skärgård samt Östersjöns svallande vågor skola ändå beskydda Norden. Men huru skall det gå med eder själfva, som strax fån fienderna på halsen? — Det må gå, huru det vill, utropade kurfursten, och om också konungen vill draga sig undan, så ämnar jag likväl ensam med de mina och för mitt olyckliga land våga allt, äfven en strid mot den fruktade och fruktansvärde Tilly. — Nej, utropade konungen, Eders Härlighet skall icke gå ensam! Jag är glad att se eder taga ett beslut, värdigt edert höga kall, och jag och de mina skola icke i farans stund öfvergifva vår bundsförvant. — Välan, mina kamrater, sade han, vändande sig till de svenska höfdingarne, nu skola vi ändtligen träffa den gamle korpralen! Icke allenast äran af en vunnen slaktning utan alla hans och hans herres eröfringar bära vi på spetsen af våra svärd.
Dagen därpå, den 6 september, bröto de förenade härarna upp, sachsarne på vänstra, svenskarne på högra flygeln. De tågade mot Leipzig och anlände i skymningen fram emot byn Wolke, icke långt från Breitenfeld. Folket stannade i ungefärligen samma ordning, som var bestämd för följande dagen och som ingen vid lifsstraff fick öfvergifva. Konungen red utefter raden, talande med hvarje trupp vänligt och efter hvars och ens belägenhet. Strax därefter hördes i skymningen aftonbönen och dess psalmer från de ordnade regementena. Men snart förlorade sig allt uti mörker och tystnad, blott då och då afbrutna af vakteldarnas ljus och utposternas aflägsna rop.
Men i den tysta natten tillkallade Gustaf Adolf sina förnämsta höfdingar, de i faror och bekymmer pröfvade vännerna. Han framställde i korthet planen för den blifvande striden och slutade med dessa ord: Mina redliga bröder! Om jag hade att göra icke med eder utan med andra män, hvilkas tänkesätt vore mig mindre bekant, mindre pröfvadt, då skulle jag måhända akta nödigt att dem med ord och tal uppmuntra. Men jag ser på edra glada blickar, att sådant är denna gången öfverflödigt. Så är det ock; vår sak kräfver svärd, icke ord. Och svärd behöfvas. Jag vill nämligen icke och jag bör icke förakta våra motståndare och framställa saken lättare, än den i själfva verket är. Sådant bedrägeri vore orättvist mot eder, hvilka jag ännu aldrig sett vika för någon fara, ehuru stor den ock varit. Jag säger därför och bekänner, öppet, att vi hafva mot oss en fiende, stark och mäktig, i detta blodiga spel nära dagligen öfvad och dessutom så van vid seger, att han under långvariga krig nästan aldrig något annat erfarit hafver. Men ju ärorikare fiende, desto rikare ära att honom besegra och att genom ett enda slag på oss öfverflytta alla hans förut vunna lagrar. Därmed följa också alla hans eröfringar och byten, tagna under så många lyckliga fälttåg. Jag vet, att I och edra soldater ofta skämtande sägen, att man i min tjänst visserligen kan blifva salig men icke rik; och så har det varit, fy uti ödelagda länder och bland betryckta bundsförvanter hade det varit orätt att tänka på samlandet af rikedom. Men nu skåden I framför eder först ett läger, fylldt med dyrbara byten, och sedan en riktande bana genom katolikernas prunkande städer och ymniga land. Allt detta vinnes genom en enda seger, och denna seger kan och skall vinnas, jag hoppas det med Guds hjälp. Vår fiende är oss icke okänd. Många bland dessa trupper hafva förut vid Gartz, Demmin, Frankfurt och Werben pröfvat våra svärd, och vi veta, att man kan komma till rätta med dem, ehuru spotska de ställa sig. Jag är fulleligen öfvertygad, att I som redliga svenskar uppfyllen eder plikt. Sachsarne, hoppas jag, skola väl också med mannamod försvara sitt fädernesland, hvars välfärd det först och främst gäller. Men mer än på härar och bundsförvanter tröstar jag på rättvisan af vår heliga sak. Ty vi strida icke blott för människor och mänskliga ting utan för Guds ära och för den sanna evangeliska tron, hvilken de påfviska hårdt förtryckt, ja, nästan utrotat. Den allgode Gud, som så underbarligen fört oss öfver strömmar och haf, genom fästen och fiender, han skall också förläna kraft och seger öfver denne mäktige motståndare. Tänken på det arma Pasewalks öde jämnt i dag ett år sedan! Tanken på Magdeburg, hvars blodiga och rykande grushögar kräfva hämnd.! Tänken på de många tusen där och annorstädes oskyldigt mördade människor, hvilkas blod från jorden ropar ack och ve öfver tyrannerna! Ja, tviflen icke därpå, Guds rättvisa hand skall straffa deras afskyvärda mordbragder, grofva laster och ohyggliga brott! Därför låtom oss med friskt mod gripa dem an! Gud är med oss! Jag känner det i mitt hjärta. Gud med oss! Dessa ord vare vår lösen, vårt fältrop, och med Guds hjälp skall också segern blifva vår. Efter växlade trofasta handslag gingo höfdingarne hvar och en till sin anvisade plats. Konungen begagnade icke något tält utan satte sig i en vagn öfver natten. Horn, Banér och Teuffel utgjorde hans sällskap.