57. Gustaf Adolf och kurfursten af Brandenburg

Såsom vi förut berättat, hade Gustaf Adolf af kurfursten i Brandenburg erhållit Spandaus fästning mot löfte att efter Magdeburgs räddning densamma återlämna. Nu var Magdeburg förstördt, dess räddning således omöjlig, hvarför Gustaf Adolf förutsåg, att det snart skulle uppstå fråga om Spandaus återlämnande. Han erbjöd sig därför själfmant att uppfylla det gifna löftet men föreslog på samma gång ett närmare förbund. Han hoppades, att Georg Vilhelm gärna skulle mottaga anbudet för att genom svenska hären beskyddas mot den segrande Tilly. Kurfursten tycktes också i början hysa samma tankar och vilja ytterligare lämna Spandau kvar i svenskarnes hand. Men just vid denna tiden kom till Berlin general Arnheim, skickad från kurfursten af Sachsen. Denne hade åter igen blifvit lockad med hopp om neutralitet, likasom han lockade sig själf med hoppet att kunna hålla viktskålen jämnt emellan kejsaren och konungen. Arnheim visste snart vinna Georg Vilhelm för dessa åsikter, helst Tilly avlägsnade sin krigshär och på samma gång hvarje farhåga för densamma. Georg Vilhelm skref med ändrade tänkesätt till Gustaf Adolf, beklagade sig öfver svenskarnes långvariga vistande inom Brandenburg samt begärde slutligen i följd af konungens skriftliga löfte att återbekomma Spandau. Härom uppstod en liflig underhandling, förd på konungens sida af gamle grefve Thurn, på kurfurstens af Arnheim. Gustaf Adolf kunde omöjligen fortsätta sitt tåg utan att hafva ryggen fri, hvarför han fordrade Spandau och Küstrin samt ett tillförlitligt skydds-och anfallsförbund. Kurfursten däremot vägrade helt och hållet att lämna de nämnda fästningarna och sökte genom allmänna försäkringar att undvika det närmare förbundet. Dessa underhandlingar hade redan varat flera veckor, och Gustaf Adolf kunde ej vänta längre. Den 8 juni tågade han med hela krigshären mot Berlin och erbjöd sig att samma dag återlämna Spandau men förklarade däremot, att han också från denna stund måste betrakta kurfursten och dess folk som Sveriges fiender. Han ämnade därför införa sin krigshär uti Berlin samt begärde, att kurfursten till undvikande af blodsutgjutelse godvilligt måtte öppna portarna. Detta bud anlände klockan tio om aftonen till staden, och klockan nio följande morgonen framryckte mot dess murar hela svenska hären, åtföljd af nittio kanoner. Hofvet och invånarne råkade uti lika bestörtning; bud på bud utskickades för att öfvertala konungen till uppskof, och Arnheim red oupphörligt fram och tillbaka. Uti tre dagar varade detta mäklande, men ingendera ville gifva efter. Slutligen blef Gustaf Adolf uppbragt. Kurfursten, sade han, har mottagit de kejserliga uti sitt land; han har lämnat dem fri genomgång, alla förnödenheter och fästningar, och detta oaktadt all deras oordentlighet, allt deras plundrande. Jag tillåter icke, att svenskarne behandlas sämre än österrikarne, helst den säkerhet och de lefnadsmedel, jag fordrar, endast skola användas till landets försvar. Jag har inom mig bestämdt afgjort att icke ändra denna plan. Min svåger, kurfursten, må därför besluta sig att antingen densamma antaga eller också se sin hufvudstad plundrad. Det behöfs ej mer, än att jag med ett kanonskott ger tecken därtill.

Dessa hotande ord ökade farhågorna, och man beslöt att nu som förra gången försöka fruntimrens bemedling. Anfördt af kurfurstinnan och hennes mor, begaf sig hela hofvet ut till lägret och sammanträdde med Gustaf Adolf uti ett af lustslotten. Äfven fruntimren kunde denna gången icke förmå honom till eftergift. Tilly hade tågat långt bort åt Hessen, så att af honom var för närvarande ingenting vare sig att hoppas eller frukta, och kurfursten måste slutligen bekväma sig att antaga Gustaf Adolfs villkor, nämligen att åt svenskarne lämna Spandau, fritt inträde i Küstrin och dessutom 30,000 riksdaler månatligen till härens underhåll. Sedan allt var afgjordt, spisade konungen i trädgården och under bar himmel kvällsvarden tillsammans med kurfurstliga hofvet och dröjde där under växlande skämt och öfverläggningar till klockan två om natten, då han steg i en båt och lät ro sig öfver till Spandau, dit han från Berlin återkallade den öfriga krigshären.

Emellertid hade pesten inkommit i både lägret och landet, anställande öfverallt svåra förhärjningar; några svenska regementen förlorade till och med 30 man i veckan. Gustaf Adolf beslöt därför att förlägga trupperna i goda och rymliga kvarter, hvilket han, i anseende till Tillys aftågande åt hessiska sidan, kunde göra med all säkerhet.Minnespenning öfver Gustaf Adolf 1631. Medan svenska trupperna på detta sätt hämtade någon hvila, reste Gustaf Adolf nedåt Pommern och Mecklenburg för att ur dessa landsorter fördrifva de sista därvarande fienderna. Uti Stettin mötte honom sändebud från ryske tsaren Alexei Mikaelovitz. Denne furste hade för Gustaf Adolfs person fattat en verklig och oskrymtad tillgifvenhet, hvilken ökades genom deras gemensamt fientliga ställning mot polackerna. Han lät nu formligen erbjuda hjälptrupper mot Polens och Österrikes förenade makt. Gustaf Adolf tackade men afböjde förslaget samt fortsatte resan uppåt Pommern. Ännu försvarades nämligen Greifswald af den tappre italienaren Perusi, och det emot både Banér och Tott efter hvarandra. Gustaf Adolfs resa var till en stor del företagen för att påskynda eröfringen af denna viktiga ort. Han följdes af vanlig lycka. Inemot Greifswald möttes han af underrättelsen, att Perusi vid ett utfall blifvit skjuten, hvarefter den försagda besättningen uppgifvit staden. Gustaf Adolf skyndade dit, uttryckte öppet sin beundran för Perusis ådagalagda mod och skicklighet samt försäkrade, att han ännu aldrig sett någon kejserlig fästning så väl förskansad och så väl försvarad som Greifswald. Sedan for han genom Stralsund till Mecklenburg, hvilken landsort med undantag af Rostock och Wismar var helt och hållet rensad från fiender. De wallensteinska ämbetsmännen blefvo öfverallt utjagade, och Gustaf Adolf följde de fördrifna furstarne till Güstrow, hvarest de med allsköns högtidlighet blefvo åter insatta i sin förra värdighet.

Det var vid denna tiden jämnt ett år sedan Gustaf Adolfs första ankomst till Tyskland, och med glädje skådade han och hans anhängare tillbaka på de under tiden gjorda framstegen. År 1630 den 25 juli hade han endast den lilla ön och skansen Usedom; nu, år 1631, innehade han alla hamnarna från Rügenwalde ända till Ribnitz; därjämte Pommern, Brandenburg och Mecklenburg med de flesta tillhörande fästningar och pass. Den första förskräckelsen öfver Magdeburgs fall hade redan börjat sakta sig; och då Tilly likasom af fruktan drog sig baklänges från svenskarne, växte modet hos dessa senare åter igen. Med sådana känslor firades midsommars- och på samma gång årsdagen af Gustaf Adolfs första landstigning, och det så väl uti norra Tyskland som uti Sverige. Gustaf Adolf hade till Stockholm hemskickat fyrtiosex österrikiska fanor. Midsommarsdagen 1631 uthängdes dessa från tornen, och uti kyrkorna höllos i närvaro af den sammanströmmande, glädjedruckna menigheten tacksägelser för de vunna segrarna och hjärtliga böner för konungens och sanningens rättvisa sak.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 3 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt