Såsom vi förut berättat, hade Gustaf Adolf af kurfursten i Brandenburg
erhållit Spandaus fästning mot löfte att efter Magdeburgs räddning densamma
återlämna. Nu var Magdeburg förstördt, dess räddning således omöjlig,
hvarför Gustaf Adolf förutsåg, att det snart skulle uppstå fråga om
Spandaus återlämnande. Han erbjöd sig därför själfmant att uppfylla
det gifna löftet men föreslog på samma gång ett närmare förbund. Han
hoppades, att Georg Vilhelm gärna skulle mottaga anbudet för att genom
svenska hären beskyddas mot den segrande Tilly. Kurfursten tycktes också
i början hysa samma tankar och vilja ytterligare lämna Spandau kvar
i svenskarnes hand. Men just vid denna tiden kom till Berlin general
Arnheim, skickad från kurfursten af Sachsen. Denne hade åter igen blifvit
lockad med hopp om neutralitet, likasom han lockade sig själf med hoppet
att kunna hålla viktskålen jämnt emellan kejsaren och konungen. Arnheim
visste snart vinna Georg Vilhelm för dessa åsikter, helst Tilly avlägsnade
sin krigshär och på samma gång hvarje farhåga för densamma. Georg Vilhelm
skref med ändrade tänkesätt till Gustaf Adolf, beklagade sig öfver svenskarnes
långvariga vistande inom Brandenburg samt begärde slutligen i följd
af konungens skriftliga löfte att återbekomma Spandau. Härom uppstod
en liflig underhandling, förd på konungens sida af gamle grefve Thurn,
på kurfurstens af Arnheim. Gustaf Adolf kunde omöjligen fortsätta sitt
tåg utan att hafva ryggen fri, hvarför han fordrade Spandau och Küstrin
samt ett tillförlitligt skydds-och anfallsförbund. Kurfursten däremot
vägrade helt och hållet att lämna de nämnda fästningarna och sökte genom
allmänna försäkringar att undvika det närmare förbundet. Dessa underhandlingar
hade redan varat flera veckor, och Gustaf Adolf kunde ej vänta längre.
Den 8 juni tågade han med hela krigshären mot Berlin och erbjöd sig
att samma dag återlämna Spandau men förklarade däremot, att han också
från denna stund måste betrakta kurfursten och dess folk som Sveriges
fiender. Han ämnade därför införa sin krigshär uti Berlin samt begärde,
att kurfursten till undvikande af blodsutgjutelse godvilligt måtte öppna
portarna. Detta bud anlände klockan tio om aftonen till staden,
och klockan nio följande morgonen framryckte mot dess murar hela svenska
hären, åtföljd af nittio kanoner. Hofvet och invånarne råkade uti lika
bestörtning; bud på bud utskickades för att öfvertala konungen till
uppskof, och Arnheim red oupphörligt fram och tillbaka. Uti tre dagar
varade detta mäklande, men ingendera ville gifva efter. Slutligen blef
Gustaf Adolf uppbragt. Kurfursten, sade han, har mottagit
de kejserliga uti sitt land; han har lämnat dem fri genomgång, alla
förnödenheter och fästningar, och detta oaktadt all deras oordentlighet,
allt deras plundrande. Jag tillåter icke, att svenskarne behandlas sämre
än österrikarne, helst den säkerhet och de lefnadsmedel, jag fordrar,
endast skola användas till landets försvar. Jag har inom mig bestämdt
afgjort att icke ändra denna plan. Min svåger, kurfursten, må därför
besluta sig att antingen densamma antaga eller också se sin hufvudstad
plundrad. Det behöfs ej mer, än att jag med ett kanonskott ger tecken
därtill.
Dessa hotande ord ökade farhågorna, och man beslöt att nu som förra
gången försöka fruntimrens bemedling. Anfördt af kurfurstinnan och hennes
mor, begaf sig hela hofvet ut till lägret och sammanträdde med Gustaf
Adolf uti ett af lustslotten. Äfven fruntimren kunde denna gången
icke förmå honom till eftergift. Tilly hade tågat långt bort åt Hessen,
så att af honom var för närvarande ingenting vare sig att hoppas eller
frukta, och kurfursten måste slutligen bekväma sig att antaga Gustaf
Adolfs villkor, nämligen att åt svenskarne lämna Spandau, fritt inträde
i Küstrin och dessutom 30,000 riksdaler månatligen till härens
underhåll. Sedan allt var afgjordt, spisade konungen i trädgården och
under bar himmel kvällsvarden tillsammans med kurfurstliga hofvet och
dröjde där under växlande skämt och öfverläggningar till klockan två
om natten, då han steg i en båt och lät ro sig öfver till Spandau, dit
han från Berlin återkallade den öfriga krigshären.
Emellertid hade pesten inkommit i både lägret och landet, anställande
öfverallt svåra förhärjningar; några svenska regementen förlorade till
och med 30 man i veckan. Gustaf Adolf beslöt därför att förlägga trupperna
i goda och rymliga kvarter, hvilket han, i anseende till Tillys aftågande
åt hessiska sidan, kunde göra med all säkerhet.
Medan svenska trupperna på detta sätt hämtade någon hvila, reste Gustaf
Adolf nedåt Pommern och Mecklenburg för att ur dessa landsorter fördrifva
de sista därvarande fienderna. Uti Stettin mötte honom sändebud från
ryske tsaren Alexei Mikaelovitz. Denne furste hade för Gustaf Adolfs
person fattat en verklig och oskrymtad tillgifvenhet, hvilken ökades
genom deras gemensamt fientliga ställning mot polackerna. Han lät nu
formligen erbjuda hjälptrupper mot Polens och Österrikes förenade makt.
Gustaf Adolf tackade men afböjde förslaget samt fortsatte resan
uppåt Pommern. Ännu försvarades nämligen Greifswald af den tappre italienaren
Perusi, och det emot både Banér och Tott efter hvarandra. Gustaf
Adolfs resa var till en stor del företagen för att påskynda eröfringen
af denna viktiga ort. Han följdes af vanlig lycka. Inemot Greifswald
möttes han af underrättelsen, att Perusi vid ett utfall blifvit skjuten,
hvarefter den försagda besättningen uppgifvit staden. Gustaf Adolf skyndade
dit, uttryckte öppet sin beundran för Perusis ådagalagda mod och skicklighet
samt försäkrade, att han ännu aldrig sett någon kejserlig fästning så
väl förskansad och så väl försvarad som Greifswald. Sedan for han genom
Stralsund till Mecklenburg, hvilken landsort med undantag af Rostock
och Wismar var helt och hållet rensad från fiender. De wallensteinska
ämbetsmännen blefvo öfverallt utjagade, och Gustaf Adolf följde de fördrifna
furstarne till Güstrow, hvarest de med allsköns högtidlighet blefvo
åter insatta i sin förra värdighet.
Det var vid denna tiden jämnt ett år sedan Gustaf Adolfs första ankomst
till Tyskland, och med glädje skådade han och hans anhängare tillbaka
på de under tiden gjorda framstegen. År 1630 den 25 juli hade han endast
den lilla ön och skansen Usedom; nu, år 1631, innehade han alla hamnarna
från Rügenwalde ända till Ribnitz; därjämte Pommern, Brandenburg
och Mecklenburg med de flesta tillhörande fästningar och pass. Den första
förskräckelsen öfver Magdeburgs fall hade redan börjat sakta sig; och
då Tilly likasom af fruktan drog sig baklänges från svenskarne, växte
modet hos dessa senare åter igen. Med sådana känslor firades midsommars-
och på samma gång årsdagen af Gustaf Adolfs första landstigning, och
det så väl uti norra Tyskland som uti Sverige. Gustaf Adolf hade till
Stockholm hemskickat fyrtiosex österrikiska fanor. Midsommarsdagen 1631
uthängdes dessa från tornen, och uti kyrkorna höllos i närvaro af den
sammanströmmande, glädjedruckna menigheten tacksägelser för de vunna
segrarna och hjärtliga böner för konungens och sanningens rättvisa sak.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll