Magdeburg är beläget i nedersachsiska kretsen på västra sidan af Elbefloden. En gammal sägen berättar, att romerske höfdingen Drusus anlagt staden till gudinnan Venus' ära. Verkliga underrättelser hänföra dess första grundläggning till Henrik Fågelfängarens och Otto den stores tider. Läge och fästningsverk gjorde densamma i långliga tider ointaglig; däraf namnet Magdeburg, det vill säga Jungfrustaden, på latin Parthenopolis. Uti sigillet sågs af samma orsak en borg, ur hvilken höjde sig en jungfru, hållande en krans mellan händerna.
Genom handel och konstflit hade staden stigit i makt och rikedom; dess invånare voro omkring 40,000, dess rörelse vidsträckt. Själf utgjorde den hufvudorten uti ett litet ärkebiskopsdöme af samma namn, där likväl lutherska läran redan tidigt blifvit införd, då stadens styresman antog titel af administrator i stället för ärkebiskop. Vid trettioåriga krigets utbrott innehades denna lilla besittning af Kristian Vilhelm, farbror till drottning Maria Eleonora, en häftig och något obetänksam herre. Han förklarade sig för konungen i Danmark under det krig, denne förde mot kejsaren, och blef därför vid dess olyckliga utgång fördrifven. Domkapitlet i Magdeburg valde till efterträdare hertig August, andre sonen af kurfursten Johan Georg. Detta val ogillades af kejsaren och påfven, hvilken senare förordnade i Augusts ställe den förres son, ärkehertig Leopold Vilhelm. Folket knotade, och kurfursten af Sachsen skref långa insagor och förklaringar; men Ferdinand ditsände krigsfolk, som besatte staden och började småningom utrota lutherska gudstjänsten. Detta retade invånarne ännu mera, hvartill slutligen kom en hop våldsamheter, som Wallenstein och hans soldater utöfvade. Hela massan af folket, så väl öfverhet som menighet, stod färdig till uppror.
Den förjagade Kristian Vilhelm hade emellertid flyktat till Gustaf Adolf, hos hvilken han klagade öfver kejsarens olidliga tyranni och erbjöd sig att med något understöd återeröfra hela Magdeburg. Gustaf Adolf antog förslaget. Man beslöt, att Kristian Vilhelm, åtföljd af ett svenskt sändebud, skulle i hemlighet resa tillbaka till Magdeburg och därstädes söka åstadkomma den lofvade uppresningen. Dock borde därmed dröjas, tills konungen hunnit så nära, att han snart kunde komma till undsättning.
Vid midsommartiden 1630 landsteg svenska hären uti Pommern. Därifrån räknas öfver trettio mil till Magdeburg, med vägen öfver strömmar och träsk, genom land och fasta borgar, besatta af en talrik och hittills segrande fiende. Kristian Vilhelm besinnade icke i sin ifver dessa hinder för svenskarnes framträngande. Förklädd insmög han sig uti staden, uppträdde den 1 augusti på rådhusets läktare och höll till det församlade folket ett tal, hvari han skildrade kejsarens olagliga förtryck och uppmanade till tappert motstånd samt lofvade därvid understöd af svenske konungen, åberopande i sådant afseende det vid sidan stående sändebudet. Folkskaran förklarade med höga jubelrop sitt bifall. Lefve konungen af Sverige! Ned med de kejserliga! skrek man öfverallt. Administratorn blef åter förklarad för stadens laglige öfverherre, och den fåtaliga österrikiska besättningen jagades hufvudstupa ut ur landet. Kristian Vilhelm satte sig i spetsen för trupperna och företog det ena ströftåget efter det andra, oftast med framgång, emedan han understöddes af nejdens likasinnade invånare. Hans trupper ökades dagligen, och hans namn gick bland folket från mun till mun, såsom den tappre furste, hvilken till folkets försvar vågat trotsa den kejserliga makten. Om företagets framgång tviflades sällan, minst af magdeburgarne själfva. Man hotade dem med Tilly och Pappenheim. De logo däråt, förstärkte sina fästningsverk och uppförde bland annat tvenne nya skansar med namnen Trots-Tilly och Trots-Pappenheim.
Gustaf Adolf blef ganska ängslig vid underrättelsen om Kristian Vilhelms förhastade uppträdande. Han föresåg nämligen svårigheten att i rätt tid komma till hjälp, liksom han höll administratorn själf mindre duglig till ledandet af ett så svårt företag. Detta senare blef också snart af erfarenheten bekräftadt. Kristian Vilhelm kunde icke upprätthålla ordning och krigstukt och blef därför, då de kejserliga snart i större antal nalkades, jagad tillbaka inom murarna och öfvergifven af större delen af sina sammanrafsade hopar.
För att så mycket som möjligt bidraga till Magdeburgs försvar ditskickade Gustaf Adolf en bland sina skickligaste krigshöfdingar, Didrik von Falkenberg. Under förklädnad inkommen i staden, blef denne vid sitt framträdande med glädje emottagen och snart förordnad till befälhafvare. Besättningen utgjorde endast 2,000 till fot och 300 till häst, ett för en så vidlyftig fästning alltför ringa antal. Falkenberg påstod, att borgerskapet borde värfva än mera trupper. Detsamma hade både administratorn muntligen och Gustaf Adolf skriftligen yrkat. Borgarne däremot tänkte på sina penningar. Så mycket soldater, sade de, skulle blifva dem alltför dyra både att besolda och underhålla. De hade förut flera gånger tillbakadrifvit Wallenstein och borde nu hunna göra det med Tilly, särdeles som stadens fästningsverk sedan den tiden blifvit så betydligen förbättrade. Trots-Tilly och Trots-Pappenheim skulle väl nu göra skäl för sina namn.
Frampå hösten 1630 anlände Pappenheim med en betydligare styrka och jagade snart borgarne tillbaka inom deras murar. Vid jultiden kom Tilly själf med hufvudhären, och nu omringades staden på alla sidor. Tilly uppmanade genom särskilda bref administratorn och borgerskapet att underkasta sig kejsarens beslut men erhöll vägrande svar. Vintern och de båda tågen till Demmins och Frankfurts undsättning hindrade emellertid Tilly från att företaga något hufvudsakligt. I slutet af mars öppnades dock den egentliga belägringen och fortsattes under hela april månad. Det ena utanverket eröfrades efter det andra, Trots-Pappenheim af Pappenheim, Trots-Tilly af Tilly, och den 1 april blefvo själfva förstäderna besatta, så att endast hufvudfästningen återstod.
Dessa framgångar voro dock ofta ganska dyrköpta. Besättningen försvarade sig tappert och leddes af Falkenberg med utmärkt klokhet och drift. De kejserliga misströstade om att eröfra staden, så länge den försvarades af en så tapper och skicklig befälhafvare. Man sökte därför att muta den fruktade motståndaren. Genom hemliga underhandlare lät Pappenheim å kejsarens vägnar bjuda honom grefvevärdigheten och 400,000 riksdaler, om han ville öfvergå till österrikarne. Falkenberg svarade sändebudet, att den, som härnäst komme med sådant förslag, skulle till lön få hampsnöre i ställd för guldkedja kring halsen. Pappenheim borde söka förrädare i sin egen här, icke inom Magdeburg.
Olyckligtvis funnos likväl många sådana äfven inom sistnämnda stad. De underhöllo hemlig brefväxling med Pappenheim och underrättade honom om tillståndet. Vid rådplägningar motarbetade de så mycket som möjligt Falkenbergs nyttiga förslag och sökte i hemlighet bland folkhopen utsprida misströstan om Gustaf Adolfs hjälp samt begäret att genom snar och frivillig undergifvenhet blidka kejsarens vrede. Deras bemödande blef för det mesta fruktlöst. Vådligare var det öfvermod, den njugghet, som regerade borgerskapet. De behandlade soldaterna med stötande förakt och vårdslösade deras underhåll ända därhän, att många knektar dogo af vanvård, särdeles af det illa bryggda och osunda dricka, hvarmed de på borgerskapets bekostnad undfägnades. Lika illa var staden försedd med krut, hvilken omständighet man till råga på olyckan dolde för Falkenberg. När sedan bristen yppades, försökte man afhjälpa den medelst ny tillverkning; men detta gick långsamt och illa, och under tiden måste de belägrade spara på den lilla återstoden, hvarigenom försvaret icke kunde med vederbörlig kraft utföras.
Sedan utanverk och förstäder blifvit eröfrade, indelade Tilly belägringsarbetet på följande sätt. Uti förstaden Neustadt låg Pappenheim, uti Sudenburg Mansfeld, midt emellan dem båda hertigen af Holstein och på andra sidan floden Tilly själf. Den 14 april öppnade Pappenheim sina löpgrafvar och började häftigt beskjuta vallen, och strax därefter de andra höfdingarne på samma sätt. Nu och nu först insågo magdeburgarne, att det var allvar med belägringen, likaså att deras besättning var för svag. Det beslöts därför, att borgerskapet själft borde skiftesvis med soldaterna träda i tjänstgöring. Befälet öfver det hela leddes af Falkenberg, hvilken dessutom särskildt åtog sig försvaret mot Mansfeld. Administratorn ställde sig mot hertigen af Holstein, och general Amsterroth mot Pappenheim; en hop af borgerskapet skulle försvara strandsidan mot Tilly. Invånarnes oordentlighet hotade dock att göra dessa goda anstalter fruktlösa. De rikare började nämligen undandraga sig den personliga tjänstgöringen och sände i stället sina drängar och tjänare. De mindre förmögna höllo sig för goda att tjäna i sådant sällskap och började uteblifva, till stor harm för de fattigaste, hvilka började ropa och klaga, att nu som alltid låge största tyngden på dem. Afund och bitterhet härskade inom alla klasser, likaså egennytta. Ett uppror var nära att utbrista, emedan Falkenberg ålagt dem att utdela bättre fläsk och bröd åt de illa födda soldaterna.
Falkenbergs vaksamhet och stadens grundfasta vallar gäckade emellertid alla Tillys bemödanden. Dennes kanoner dundrade dag och natt men utan någon betydlig verkan. Hans folk blef. under belägringsarbetet ofta öfverraskadt och med förlust tillbakadrifvet af de utfallande stadsborna. Därtill kom underrättelsen, att Gustaf Adolf nalkades; han hade kommit till Berlin, till Brandenburg, till Rathenau; inom några dagar kunde han vara framme vid Magdeburg. Inom några dagar måste därför fästningen också vara intagen, om det någonsin skulle ske. För Magdeburgs skull hade Tilly lämnat Demmin, Frankfurt, Landsberg, ja, hela Brandenburg i fiendens hand. Nesan att misslyckas var stor i samma mån som företaget dyrköpt. Han beslöt att våga allt, och då ingenting kunde vinnas genom ordentligt belägrande, skulle en öfverraskning försökas. Den sjunde, åttonde och förmiddagen den nionde maj hade han underhållit en ovanligt häftig men föga verkande eld. Vid middagstiden den nionde tystnade den helt och hållet, hvarjämte alla belägringsarbeten afbrötos. Dagen förut hade äfven en trumpetare blifvit insänd med uppfordran på billigare villkor än förra gångerna. Dessa förenade omständigheter jämte den äfven till staden komna underrättelsen om svenskarnes annalkande öfvertygade folket i allmänhet, att Tilly af fruktan för konungen ämnade upphäfva belägringen, en mening, som Pappenheims anhängare på allt sätt sökte underhålla.
Klockan ett vid midnattstiden mellan den nionde och tionde maj sammankallade Tilly sina höfdingar till krigsråd. Man beslöt, att om morgonen därpå skulle en allmän storm företagas. Tecknet var trettio kanonskott, lösen Jesus Maria, fälttecknet ett hvitt band kring högra armen. Emellertid lät Pappenheim sitt folk under nattens mörker stiga ned i den på hans sida vattentomma grafven och i möjligaste tysthet upprycka palissader och uppresa stormstegar. Tillika fick han underrättelse, att borgerskapet ännu denna natt skulle hålla lika stark vakt på murarna men att de troligtvis skulle begifva sig hem, om vid dagningen ingen fiende kunde upptäckas. I anledning häraf befallde Tilly att uppskjuta anfallet till klockan sju om morgonen.
Stadsborna tillbragte föregående aftonen med hjärtan fyllda af de gladaste känslor. Snart hoppades de, ännu en dag eller två, och sedan kommer befriaren från Norden. Vakten förrättades på vanligt sätt, och Falkenberg tillbragte största delen af natten på vallarna. Men icke ett enda skott, icke ett ljud hördes från fientliga lägret. Slutligen började dagen gry, men äfven nu kunde ingen fiende, ingen rörelse förnimmas. Falkenberg red till rådhuset för att bevista en därstädes utsatt öfverläggning och berättade på vägen den glada nyheten om fiendens fullkomliga uteblifvande. En präst, som just i detsamma gick till ottesången, tog därför till predikotext de orden i Davids 124:e psalm: Snaran är söndergången, och vi äro fria. Största delen af de vaktgörande borgarne begåfvo sig hem till efterlängtad hvila i egen bädd. De, som ännu trötta och gäspande lågo på vallarna kvar, insomnade snart i morgonsolens värmande strålar.
Då sjuslaget hördes från stadstornet, samlades de kejserliga skarorna till anfall. Kamrater, så tilltalade Pappenheim sina, krigare, huru länge skall denna upproriska stad gäcka edra bemödanden! Det tyckes i sanning vara vårt öde att antingen ligga här hela vår lifstid eller gå bort med nesa och tomma händer, och det efter så mycket arbete; eller kanhända att kättarne i detta ögonblick afsluta förlikning med Tilly och genom en sådan beröfva eder det väl förtjänta byte, som en lyckad stormning skulle hafva gifvit uti eder hand. Låtom oss därför med ett raskt beslut förekomma sådant och själfva med svärdet i hand tillkämpa oss svärdets belöning! Se, endast dessa vallar, dessa ler- och stenhögar skilja eder från edra dyrt förvärfvade ägodelar, stadens skatter och rikedom! Öfverstigen djärft dessa hinder och, tron mig, de äro de enda; ty sedan möter eder blott en svag och oordentlig pöbel, vanmäktig till hvarje allvarsamt försvar. Nu hördes de trettio kanonskotten från Tillys läger. Pappenheim i spetsen för de sina skyndar ned i grafven, sedan stegen uppför och på vallen, nedhugger vakten och fäster kejserliga fanan på muren, ropande högt: Seger! Seger! hvilket rop upprepades af de efter och på sidan följande vallonerna. Endast femton, till största delen sofvande soldater funnos på detta ställe. De blefvo snart nedhuggna, hvarefter de kejserliga helt och hållet bemäktigade sig vallen. På samma gång skedde anfall mot hufvudporten strax bredvid. Hela därvarande vakten sof, utom en enda soldat, hvilken visserligen var helt och hållet sysselsatt med att eftersöka och dräpa fiender men blott sådana, som voro i hans egna kläder. Porten blef intagen och vakten dödad, hvarefter den förenade fientliga styrkan nedsteg på gatorna.
Falkenberg hade just kommit till rådhuset, då han hörde dånet af Tillys kanoner. Han stannar lyssnande och tycker sig strax därefter höra muskötskott åt Neustadt-sidan. Han ilar dit, medförande alla, som möttes på vägen. En häftig strid uppstår. Falkenberg erhåller förstärkning hvarje ögonblick och tränger med förtviflans styrka framåt. De kejserliga falla hoptals, dels för Falkenbergs soldater, dels för borgerskapet, som började skjuta ur husen; de drifvas tillbaka från gatan till vallen, och skummande af raseri, såg sig Pappenheim nära nog att förlora alla frukterna af sin första lyckliga framgång. I detta ögonblick störtade Falkenberg till jorden, träffad af en dödande kula. Hans soldater fäkta ännu men utan ledning, snart utan hopp, borgarne likaså. Pappenheim märker det svagare motståndet och uppmuntrar till förnyadt anfall. Det lyckas med understöd af nya trupper, och vallonerna framtränga åter på den blodiga gatan. Emellertid började alla tornväktarne att stormringa. Detta olycksbådande ljud jämte ropen och skotten underrättade invånarne om faran. I hast klädda och väpnade, skynda de ut, hvar och en till sin plats. En kapten Schmidt sätter sig i spetsen för dem, som skyndade mot Pappenheim, och vågar jämte de återstående soldaterna ett nytt anfall. Förtviflan gaf framgång, och för andra gången måste vallonerna vika tillbaka. Men snart föll äfven den tappre Schmidt, och nu var det slut med all ordning, nästan med allt motstånd. De få soldaterna försvarade sina platser i döden, men borgarne skyndade hvar till sitt för att gömma sig själfva, sina skatter samt hustrur och barn undan det hotande fördärfvet.
Vid samma tid hade Tilly gjort ett låtsadt anfall mot strandsidan och därigenom ditlockat en del af stadens försvarare. Mansfeld, Pappenheims afundsman, lät denne senare ensam löpa till storms och låg under tiden stilla och overksam, ända till dess staden var eröfrad. Hertigen af Holstein däremot gjorde ganska djärfva och ihärdiga försök. Men emedan grafven på hans sida var fylld med vatten, fördröjdes framstegen, så att vakten blef uppmärksam och hann tillkalla hjälp. Tvenne anfall afslogos, och det tredje skulle ej heller hafva lyckats, så framt icke Pappenheims valloner redan genom den eröfrade staden hade hunnit dit och fallit försvararne i ryggen. Nu blefvo äfven på denna sidan vallarna bestigna och portarna öppnade. Från alla håll inströmmade soldater, och de få ännu kvarstående borgarne nedskötos. Klockan mellan elfva och tolf vid middagstiden var hela staden eröfrad och upplåten till plundring.
De uppträden, som nu följde, äro bland de vederstyggligaste, som trettioåriga krigets, ja, nästan alla länders historia kan framvisa. De rysligaste våldsamheter och brott föröfvades utan blygsel, utan straff. Stöld, våldtäkt, mordbrand och mord rasade öfverallt. Vallonerna började leken, och den fortsattes ännu rysligare af de sedan insläppta kroaterna. Med de pinsammaste plågor tvingades invånarne att framdraga sina fördolda penningar och skatter och blefvo sedan nedhuggna utan förskoning, unga och gamla, män och kvinnor, fattiga och rika. Kroaterna roade sig att spetsa barn, att kasta dem i lågorna, att klyfva dem långs efter i ett enda hugg och så vidare. De arma kvinnorna blefvo föremål för dubbel misshandling, först våldtäkt, sedan mord, och detta utan afseende på ålder, så väl den utlefvade gumman som det späda flickebarnet. Många valde hellre en frivillig död. En skön jungfru, som af en officer fördes med bundna händer till lägret, bad, då hon gick öfver en af broarna, att få händerna lösa för att torka ögon och ansikte. Det beviljades, och i samma ögonblick kastade hon sig öfver bröstvärnet i floden. En annan hoppade i en brunn. Tjugu kvinnor, instängda i ett hus vid Elbe-stranden, seende dessa ohyggligheter, slöto hvarandra i famnen och störtade sig i vågorna. I Katarina kyrka lågo femtiotre hufvudlösa kvinnokroppar. Kroaterna hade först bakbundit, sedan skändat och slutligen halshuggit de olyckliga offren.
De trupper, som hört till den förra wallensteinska hären, utmärkte sig framför de öfriga genom djurisk vildhet. De bäjerska voro i alla hänseenden bättre, och deras befälhafvare sågo med afsky det afskyvärda uppträdet. Några bland dem hastade ut till den i lägret varande Tilly, skildrade de begångna rysligheterna och bådo, att han ville göra slut därpå och återkalla trupperna. Låt dem hållas ännu en timme! svarade denne. Soldaten behöfver någon belöning för sina utståndna mödor. — Den alltmer och mer kringgripande mordbranden fördref slutligen mördarne och gjorde på samma gång slut på staden och på dess olyckor. Elden tändes enligt någras påstående af våda, enligt andras trovärdigare mening med flit af de först inkomna vallonerna för att hindra borgerskapet från försvar. Den utbröt vid pass klockan tio förmiddagen. En häftig storm kringförde och ökade de rasande lågorna. Redan klockan tre eftermiddagen måste de kejserliga tåga ut igen för att undvika hettan och den hotande döden. Klockan tio eftermiddagen var hela staden nedbränd med undantag af domkyrkan och vid pass 150 utefter Elbe-stranden belägna fiskarkojor, hvilka händelsevis blifvit skonade.
Dagen därpå erhöllo soldaterna tillstånd att åter tåga in i staden och genomsöka de rykande stenhögarna samt de därunder fördolda källarhvalfven. De hoppades nämligen att uti dessa finna åtskilligt af magdeburgarnes gömda skatter. Staden företedde en ryslig anblick: öfverallt på gator, bland grushögar halfbrända kroppar, liggande i det svarta, hoptorkade blodet; emellanåt späda, öfvergifna. barn, än sittande vid de döda föräldrarnes kroppar, än springande öfver gatorna, ropande efter fader och moder med en röst, som kunde genomtränga de hårdaste hjärtan. Soldaterna brydde sig icke därom; de afröjde och uppbröto källarhvalfven samt nedstörtade däri, drifna af ursinnig vinningslystnad. Nästan öfverallt träffade de flera eller färre lik efter kvinnor och barn, som i första förskräckelsen därstädes sökt tillflykt men sedan blifvit af eldsvådan öfverraskade och kväfda. Men mångenstädes funnos också betydliga förråd af spannmål och proviant, likasom af guld och silfver. Då Tilly såg det rika bytet utföras till lägret, yttrade han sin förvåning, att magdeburgarne hade gömt sina ägodelar åt den plundrande fienden i stället för att använda dem till värfvande af en betydligare besättning.
Den 12 maj tillbragtes på samma sätt. Den 13 red Tilly för första gången in i staden, tyst och allvarsam. Den rysliga anblicken väckte i hans själ sorgliga känslor, tankar på förgängligheten af allt stort och mäktigt. Han upprepade Virgilii verser vid Trojas fall:
Venit summa dies et ineluctabile fatum
. . . . . . . . .Fuit Ilium et ingens
gloria Parthenopes . . . . . . . .Han skref och underrättade kejsaren om sin framgång med de orden, att en sådan victoria hade icke varit sedd allt sedan Trojas och Jerusalems fall. Också kunde Magdeburgs förstöring i många hänseenden jämföras med nyssnämnda fasansfulla uppträden. Staden ägde förut fyrtio tusen människor. Efter branden funnos vid lif endast 1,000 i domkyrkan undangömda personer, några andra kringirrande flyktingar och 40 bland de förmögnaste borgarne, af befälet räddade i hopp om rik lösen; alla de andra hade svärdet eller elden skördat. Man hade mycket att göra för att någorlunda rensa gatorna till det högtidliga intåget, och öfver sex tusen lik kastades i Elbe, förutom det stora antal, som uppbrunnit eller som hoptals nedgräfdes i stora gropar utanför staden. Den 15 maj höll Tilly sitt högtidliga intåg, omgifven af höfdingar och i spetsen för sin krigshär. Uti domkyrkan förrättades gudstjänst efter katolska bruket, och under salfvor af kanoner och handgevär sjöngs Te Deum öfver den vunna segern. Det påbjöds, att staden hädanefter skulle i stället för Magdeburg kallas Marienburg, till fältropets och till den heliga jungfruns ära, och jungfru Maria med barnet på armen skulle i stället för den forna bilden i stadens sigill insättas.
Några dagar härefter utbröt af obekant anledning en häftig eldsvåda uti Tillys läger. En betydlig del däraf lades i aska och däribland äfven största delen af det uti Magdeburg tagna bytet.
Magdeburgs förstöring väckte hela Tysklands, ja, Europas deltagande; hos katolikerna glädje, hos protestanterna harm, afsky och slutligen fruktan för lika öde. De grufliga våldsamheterna blefvo till och med af de sansade katolikerna afskydda, än mera af protestanterna. En mängd ströskrifter, innehållande utförliga beskrifningar därom, kringspriddes öfver hela riket, och Tillys förut så vördade namn blef ett föremål för afsky och förbannelse.
Underrättelsen om Magdeburgs fall var ett åskslag för Gustaf Adolf. Han visste nämligen, att staden hade bort kunna försvara sig ännu minst en eller annan vecka. Den vilda förstöringen bragte honom nästan utom sig. Vid Gud, utbrast han, jag skall en gång hämnas det på den gamle korpralen, om det också skall kosta mitt lif! Många skyllde Gustaf Adolf för stadens olycka, emedan han först uppmanat den till resning och sedan icke i rättan tid lämnat den lofvade undsättningen. För att vederlägga dylika påståenden utgaf han en vidlyftig försvarsskrift, visande däri, att de svårigheter och hinder, som kurfurstarne af Brandenburg och Sachsen lagt honom i vägen, voro de, som egentligen vållat Magdeburgs fall; ty Gustaf Adolf hade icke tvärt emot alla krigskonstens regler bort eller kunnat oförsiktigt tåga fram mot Elbe och på en gång blottställa hela sin här och sitt företag.
Under stridens vimmel hade administratorn Kristian Vilhelm själf erhållit flera betydliga sår. Han gaf sig slutligen fången mot löfte om mänsklig behandling. Det hölls icke. Soldaterna öfverföllo honom med hugg och slag, afryckte kläderna och skulle slutligen hafva mördat honom, därest icke Pappenheim i samma ögonblick hade ankommit. Denne lät på korslagda pikar bära den sårade ut till lägret för att erhålla nödig vård. Några dagar därefter blef han framställd för Tilly. Vid åsynen af denne förfärlige och hatade motståndare utbrast den olycklige administratorn i förtviflade hotelser. Gud skall en gång, sade han, utkräfva hämnd; ty blod kan blott med blod försonas, och edra trosförvanter skola snart erfara samma härjningar, samma olyckor, hvarmed de nu hemsöka andra folk. Kejsarens makt lutar till undergång, och Tillys ära har blifvit begrafven under Magdeburgs grushögar. Han fördes sedermera till Wien, där han efter en lång fångenskap afsvor lutherska och antog katolska bekännelsen samt erhöll ett årligt understöd af 12,000 riksdaler. För att visa, att inga timliga bevekelsegrunder härtill varit orsaken, ville han dock aldrig återvända till Magdeburg eller till statslifvet utan tillbragte uti ett kloster största delen af sin återstående lefnad.