49. Eröfringen af Greiffenhagen och Gartz

Efter Torquato Conti utnämndes till befälhafvare öfver de kejserliga trupperna Hannibal von Schaumburg, en tapper och hederlig men föga snillrik man, hvilken dock genom mod och duglighet arbetat sig upp till fältmarskalksvärdigheten. Han fann hären i bedröfligt tillstånd, regementena genom rymning och sjukdom knappt halftaliga, återstoden nästan helt och hållet upplöst och van vid det rysligaste själfsvåld. Soldater och officerare sammanrotade sig till verkliga röfvarband. Emedan Brandenburg skulle anses som ett vänskapligt land, vågade de inom dess gränser icke öppet utöfva sina illbragder. Förklädda tågade de därför ut under nattens mörker och plundrade vägfarande, likaledes herr- och prästgårdar samt förmögnare bönder, mördande, skändande, brännande utan förskoning. På sätt och vis hade kejsaren siälf gifvit anledning till dessa våldsamheter. Sedan Wallensteins tid var han nämligen van att icke betala något till sin krigshärs underhåll. Detta kunde någorlunda låta göra sig, så länge de segrande trupperna beständigt framträngde genom rika, förut outplundrade länder och kunde lefva på deras bekostnad. Nu inträffade motsatsen. De jagades tillbaka till redan förut förstörda nejder, hvarest snart en verklig nöd dref den vildsinte soldaten till det yttersta. Schaumburg var en i själ och hjärta redlig man. Han såg med djupaste sorg tillståndet i sin nya krigshär. Till Tilly skref han ofördröjligen och begärde undsättning både i manskap och förråd samt försäkrade, att han eljest med 4,000 man till häst och 8,000 till fot, den enda öfverlefvan, icke längre kunde försvara sig. Till krigsrådet i Wien talade han allvarsammare och begärde ordentligt underhåll åt soldaterna, eljest anhöll han om tillstånd att begifva sig från hären. Hans tyska hjärta kunde ej längre uthärda att se de rysligheter, som mot det gemensamma fäderneslandet utöfvades.

Gustaf Adolf hade emellertid under medlet af december förlagt sina trupper kring landet norr om Stettin. Schaumburg, som trodde, att svenskarne, oaktadt det vid sammankomsten hållna talet, hade gått i vinterkvarter, beslöt att själf göra detsamma och skickade en betydlig del af sin styrka nedåt brandenburgska landet. Men innan de från Tilly väntade trupperna hunne ankomma, ville Gustaf Adolf begagna tillfället och angripa den sålunda försvagade besättningen i Greiffenhagen och Gartz och valde själfva julhelgen till sitt företag. Den 23 december församlades utanför Stettin svenska trupperna, 12,000 till fot, 6,000 till häst Och därtill en hop gröfre artilleri, som på pråmar skulle föras uppför Oder. Den 24 eller själfva julaftonen efter allmän gudstjänst bröt hela hären upp och tågade emot söder. Gustaf Adolfs bröstharnesk.Mellan Damm och Greiffenhagen är blott två mils väg. Ännu under natten hunno svenskarne fram och uppkastade snart sina förskansningar på de kringliggande höjderna. Klockan fem om morgonen började 60 kanoner att ljunga mot staden, en ringning och ljuständning till julottan, som var de kejserliga föga välkommen. De voro där inne 2,500 man under anförande af Fernando de Capua, en italienare, tapper men roflysten likasom Conti. Förutseende omöjligheten att i längden försvara sig, sände han redan förut fanor och tross öfver till Gartz men ämnade det oaktadt göra ett tappert motstånd. Frampå dagen hade svenska kulorna brutit en tämlig öppning på muren. Gustaf Adolf ville likväl icke utsätta sina trupper för vådan af en stormning utan att först närmare undersöka murbrottet. Detta skedde genom Wildenstein, öfverstelöjtnant vid Gula regementet. Helt och hållet klädd i harnesk, framgick han midt emot fiendens eld och beskådade på närmare håll murarna och deras läge. Lyckligt återkommen, rådde han konungen att ännu en stund låta skjutandet fortfara. Detta skedde, murbrottet vidgades, och på eftermiddagen leddes svenskarne till stormning, Gula regementet i spetsen, först nämligen Wildenstein med musketerarne, sedan Teuffel själf med pikenerarne. Efter ett skarpt motstånd trängde Gula regementet in genom murbrottet men mötte där innanför en ny, för tillfället uppkastad vall och ett nytt därifrån kommande kulregn. Men äfven detta hinder besegrades; svenskarne trängde fram, de kejserliga tillbaka, ämnande slutligen öfver bryggan draga sig undan till Gartzr. Men vid broskansen mötte dem Alexander Leslie med andra regementen och afskar samt tillfångatog deras eftertrupp. Det led nu till skymningen. Leslie ochWildenstein möttes i staden och kommo under mörkret i ett häftigt handgemäng, hvari Wildenstein sårades och flera föllo, innan jämmerropet af en skjuten svensk röjde misstaget. Emellertid var staden eröfrad. Den tagna kejserliga trossen lämnades till soldaternas plundring; fångarne skänktes åt Teuffel. Ibland dessa befann sig Capua själf, illa sårad. Han hade förut flera gånger hotande utlofvat att med det första komma till Stettin, bestiga dess murar och toppa hufvudet af de där varande svenska generalerna. Nu kom han verkligen till Stettin men fången och sårad och för att själf efter några dagar inom dess murar aflida.

Annandag jul vände sig Gustaf Adolf mot Gartz, där Schaumburg med hufvudstyrkan hade sitt läger. Marwitz' skans, som var i godt stånd och försvarade oderbryggan, blef af de kejserliga utan försvar öfvergifven, och ännu samma afton tågade en del af svenska trupperna öfver till västra stranden. Om kvällen, då Gustaf Adolf satt vid bordet, berättades, att ett ovanligt starkt sken syntes på himmeln. Han gick ut och såg Gartz stå i full låga. Efter hållen rådplägning hade nämligen Schaumburg dragit sig tillbaka och antändt staden samt lägret. Återtåget liknade en fullkomlig flykt. Gustaf Adolf afsände en hop rytteri, som på vägen till Küstrin förföljde de kejserliga. Regementena Götz, Alt-Sachsen och Jung-Wallenstein ledo ganska mycket. När de kommo in på den långa och smala dammvägen vid Küstrin, blefvo de till ett stort antal nedhuggna af svenskarne, och måhända hade ingen enda kommit undan, därest icke brandenburgske befälhafvaren hade uti fästningen mottagit de kejserliga men stängt svenskarne ute. Detta skedde på västra sidan om Oder. På östra åter skyndade Gustaf Adolf själf till Pyritz, hvarest en stor skara kroater under öfverste Cratz varit lägrad. Vid ryktet om svenskarnes annalkande lät Cratz, oaktadt en gång gifvet och dyrt betaladt försvarsbref, alldeles utplundra staden och hastade sedan med kroater och otaliga trossvagnar på vägen åt Landsberg. Två timmar efter deras aftågande inryckte Gustaf Adolf och skickade genast Baudis att med sina ryttare följa kroaterna på vägen. Denne mottog uppdraget med glädje och skyndade i sporrstreck till dess fullgörande. Snart uppnådde han trossen; de förskrämda kroaterna lämnade den nästan utan försvar, och Baudis sände strax 300 vagnar tillbaka till konungen. Själf förföljde han fienden med den framgång, att hela vägen bortåt Landsberg betäcktes med döda. Tyskarne gaf han pardon, kroaterna icke. Då de åt denna sidan flyende trupperna blifvit fullkomligt skingrade, kastade han sig åt Bärwalde mot en betydlig styrka kejserligt rytteri. En del af denna trupp blef nedhuggen; de öfriga frälsade sig inotn Küstrins murar. Contis forna krigshär kunde numera anses som fullkomligen upplöst.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 3 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt