Efter Torquato Conti utnämndes till befälhafvare öfver de kejserliga
trupperna Hannibal von Schaumburg, en tapper och hederlig men föga snillrik
man, hvilken dock genom mod och duglighet arbetat sig upp till fältmarskalksvärdigheten.
Han fann hären i bedröfligt tillstånd, regementena genom rymning och
sjukdom knappt halftaliga, återstoden nästan helt och hållet upplöst
och van vid det rysligaste själfsvåld. Soldater och officerare sammanrotade
sig till verkliga röfvarband. Emedan Brandenburg skulle anses som ett
vänskapligt land, vågade de inom dess gränser icke öppet utöfva
sina illbragder. Förklädda tågade de därför ut under nattens mörker
och plundrade vägfarande, likaledes herr- och prästgårdar samt förmögnare
bönder, mördande, skändande, brännande utan förskoning. På sätt och
vis hade kejsaren siälf gifvit anledning till dessa våldsamheter. Sedan
Wallensteins tid var han nämligen van att icke betala något till sin
krigshärs underhåll. Detta kunde någorlunda låta göra sig, så länge
de segrande trupperna beständigt framträngde genom rika, förut outplundrade
länder och kunde lefva på deras bekostnad. Nu inträffade motsatsen.
De jagades tillbaka till redan förut förstörda nejder, hvarest snart
en verklig nöd dref den vildsinte soldaten till det yttersta. Schaumburg
var en i själ och hjärta redlig man. Han såg med djupaste sorg tillståndet
i sin nya krigshär. Till Tilly skref han ofördröjligen och begärde undsättning
både i manskap och förråd samt försäkrade, att han eljest med 4,000
man till häst och 8,000 till fot, den enda öfverlefvan, icke längre
kunde försvara sig. Till krigsrådet i Wien talade han allvarsammare
och begärde ordentligt underhåll åt soldaterna, eljest anhöll han
om tillstånd att begifva sig från hären. Hans tyska hjärta kunde ej
längre uthärda att se de rysligheter, som mot det gemensamma fäderneslandet
utöfvades.
Gustaf Adolf hade emellertid under medlet af december förlagt sina
trupper kring landet norr om Stettin. Schaumburg, som trodde, att svenskarne,
oaktadt det vid sammankomsten hållna talet, hade gått i vinterkvarter,
beslöt att själf göra detsamma och skickade en betydlig del af sin styrka
nedåt brandenburgska landet. Men innan de från Tilly väntade trupperna
hunne ankomma, ville Gustaf Adolf begagna tillfället och angripa den
sålunda försvagade besättningen i Greiffenhagen och Gartz och valde
själfva julhelgen till sitt företag. Den 23 december församlades utanför
Stettin svenska trupperna, 12,000 till fot, 6,000 till häst Och därtill
en hop gröfre artilleri, som på pråmar skulle föras uppför Oder. Den
24 eller själfva julaftonen efter allmän gudstjänst bröt hela hären
upp och tågade emot söder. Mellan
Damm och Greiffenhagen är blott två mils väg. Ännu under natten hunno
svenskarne fram och uppkastade snart sina förskansningar på de kringliggande
höjderna. Klockan fem om morgonen började 60 kanoner att ljunga mot
staden, en ringning och ljuständning till julottan, som var de kejserliga
föga välkommen. De voro där inne 2,500 man under anförande af Fernando
de Capua, en italienare, tapper men roflysten likasom Conti. Förutseende
omöjligheten att i längden försvara sig, sände han redan förut fanor
och tross öfver till Gartz men ämnade det oaktadt göra ett tappert motstånd.
Frampå dagen hade svenska kulorna brutit en tämlig öppning på muren.
Gustaf Adolf ville likväl icke utsätta sina trupper för vådan af en
stormning utan att först närmare undersöka murbrottet. Detta skedde
genom Wildenstein, öfverstelöjtnant vid Gula regementet. Helt och hållet
klädd i harnesk, framgick han midt emot fiendens eld och beskådade på
närmare håll murarna och deras läge. Lyckligt återkommen, rådde han
konungen att ännu en stund låta skjutandet fortfara. Detta skedde, murbrottet
vidgades, och på eftermiddagen leddes svenskarne till stormning, Gula
regementet i spetsen, först nämligen Wildenstein med musketerarne, sedan
Teuffel själf med pikenerarne. Efter ett skarpt motstånd trängde Gula
regementet in genom murbrottet men mötte där innanför en ny, för tillfället
uppkastad vall och ett nytt därifrån kommande kulregn. Men äfven detta
hinder besegrades; svenskarne trängde fram, de kejserliga tillbaka,
ämnande slutligen öfver bryggan draga sig undan till Gartzr. Men vid
broskansen mötte dem Alexander Leslie med andra regementen och afskar
samt tillfångatog deras eftertrupp. Det led nu till skymningen. Leslie
ochWildenstein möttes i staden och kommo under mörkret i ett häftigt
handgemäng, hvari Wildenstein sårades och flera föllo, innan jämmerropet
af en skjuten svensk röjde misstaget. Emellertid var staden eröfrad.
Den tagna kejserliga trossen lämnades till soldaternas plundring;
fångarne skänktes åt Teuffel. Ibland dessa befann sig Capua själf, illa
sårad. Han hade förut flera gånger hotande utlofvat att med det första
komma till Stettin, bestiga dess murar och toppa hufvudet af de där
varande svenska generalerna. Nu kom han verkligen till Stettin men
fången och sårad och för att själf efter några dagar inom dess murar
aflida.
Annandag jul vände sig Gustaf Adolf mot Gartz, där Schaumburg med hufvudstyrkan
hade sitt läger. Marwitz' skans, som var i godt stånd och försvarade
oderbryggan, blef af de kejserliga utan försvar öfvergifven, och ännu
samma afton tågade en del af svenska trupperna öfver till västra stranden.
Om kvällen, då Gustaf Adolf satt vid bordet, berättades, att ett ovanligt
starkt sken syntes på himmeln. Han gick ut och såg Gartz stå i full
låga. Efter hållen rådplägning hade nämligen Schaumburg dragit sig tillbaka
och antändt staden samt lägret. Återtåget liknade en fullkomlig flykt.
Gustaf Adolf afsände en hop rytteri, som på vägen till Küstrin
förföljde de kejserliga. Regementena Götz, Alt-Sachsen och Jung-Wallenstein
ledo ganska mycket. När de kommo in på den långa och smala dammvägen
vid Küstrin, blefvo de till ett stort antal nedhuggna af svenskarne,
och måhända hade ingen enda kommit undan, därest icke brandenburgske
befälhafvaren hade uti fästningen mottagit de kejserliga men stängt
svenskarne ute. Detta skedde på västra sidan om Oder. På östra åter
skyndade Gustaf Adolf själf till Pyritz, hvarest en stor skara kroater
under öfverste Cratz varit lägrad. Vid ryktet om svenskarnes annalkande
lät Cratz, oaktadt en gång gifvet och dyrt betaladt försvarsbref, alldeles
utplundra staden och hastade sedan med kroater och otaliga trossvagnar
på vägen åt Landsberg. Två timmar efter deras aftågande inryckte Gustaf
Adolf och skickade genast Baudis att med sina ryttare följa kroaterna
på vägen. Denne mottog uppdraget med glädje och skyndade i sporrstreck
till dess fullgörande. Snart uppnådde han trossen; de förskrämda kroaterna
lämnade den nästan utan försvar, och Baudis sände strax 300 vagnar tillbaka
till konungen. Själf förföljde han fienden med den framgång, att hela
vägen bortåt Landsberg betäcktes med döda. Tyskarne gaf han pardon,
kroaterna icke. Då de åt denna sidan flyende trupperna blifvit fullkomligt
skingrade, kastade han sig åt Bärwalde mot en betydlig styrka kejserligt
rytteri. En del af denna trupp blef nedhuggen; de öfriga frälsade sig
inotn Küstrins murar. Contis forna krigshär kunde numera anses
som fullkomligen upplöst.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll