Sedan konungen fått fast fot i Pommern, lät han Oxenstierna ditskicka de regementen, som öfver vintern hade stannat kvar i Preussen. Största delen tågade, som förbemäldt är, landvägen under Gustaf Horn och förenade sig i Stettin med konungens öfriga trupper. De åter, som voro förlagda kring Königsberg, skulle i anseende till afståndet resa sjövägen. Bland dessa var också öfverstelöjtnant Monroe med 700 skottar. De afseglade från Pillau mot medlet af augusti månad men kastades af oupphörliga stormar fram och tillbaka mellan Danmark och pommerska vallen, tills ändtligen det bräckliga fartyget började intaga så mycket vatten, att fyrtioåtta man med oaflåtligt pumpande knappt kunde hålla det uppe. Ändtligen blef det nära Rügenwalde drifvet på grund och af böljorna inom kort så sönderslaget, att soldaterna endast med yttersta möda kunde rädda sig från den hotande döden. Men på stranden funno de sig i betänklig ställning, utan mat, kulor, krut, ja, nästan utan vapen, undantagande pikar, svärd och några våta musköter. Landet var ännu vidt och bredt i fiendehand, och närmaste svenskar stodo på ett afstånd af 16 mil. Men Monroe förlorade ej modet. Han kände händelsevis att befälhafvaren på Rügenwalde slott, en pomrare, var svenskarne i hemlighet bevågen, ehuru låtsande motsatsen af fruktan för de kringsvärmande fienderna. Monroe sände honom därför i hemlighet ett bud med begäran att under den instundande natten blifva genom en bakport insläppt i staden, så åtoge sig Monroe både att nu rensa och för framtiden bevara den från de kejserliga soldaterna. Hertigen af Pommern skulle i anseende till det med Gustaf Adolf ingångna förbundet visserligen icke ogilla ett sådant steg. Befälhafvaren antog förslaget. Natten därpå släpptes skottarne in, och strax därefter jagades de kejserliga ut. Monroe förbättrade stadens fästningsverk och försvarade dem manligt mot de fiender, hvilka skyndat dit, lockade af ryktet och hoppet att få plundra den skeppsbrutna besättningen. Några dagar efteråt kommo på samma sätt och till samma ställe 400 tyskar, hvilka äfven blefvo af Monroe upptagna. Strax därefter anlände också landvägen från Preussen öfverste Hepburn med Gröna regementet, så att på detta sätt en ansenlig styrka blef inom kort tid i Rügenwalde församlad. Då man för Gustaf Adolf berättade Monroes ovanliga äfventyr, utbrast han med liflig rörelse: Man kan ju med allt skäl hoppas framgång, när himmeln med så märkliga, ja, nästan underbara händelser gifver sitt bifall till känna.