Några mil väster om Stettin vid stränderna af Ukerfloden låg staden Pasewalk, liten men genom invånarnes ordning och arbetsamhet treflig och välbehållen. Detta lyckliga tillstånd fick ett hastigt slut, sedan wallensteinska trupperna började besätta Pommern. Det var 1627, då de första gången visade sig utanför Pasewalk, varande blott tre fanor ryttare, för hvilka Wallenstein begärde inkvartering endast på tre veckor. De godtrogna borgarne biföllo och öppnade sina portar. Sedan den tiden voro tre år förlidna, och ändå låg den kejserliga besättningen kvar, numera ökad till mångdubbelt antal. Af invånarne däremot återstod knappt en tredjedel; de öfriga dels döda, dels flyktade. Ett gränslöst prejeri och själfsvåld hade här likasom annorstädes utblottat staden både på penningar och folk. Man beräknade, att den i utomordentliga krigsgärder hade erlagt nära 147,000 riksdaler.
Det var efter Stettins öfvergång, som kejsaren uppmanade Tilly och denne sina underbefälhafvare att hädanefter icke visa någon skonsamhet mot det till svenskarne affallna Pommern. En sådan befallning åtlyddes gärna af sådana trupper. Hela Pommern, så långt nämligen de kejserligas makt sträckte sig, behandlades på det obarmhärtigaste sätt. Pasewalks öde blef likväl det sorgligaste och förtjänar att anföras såsom bevis på trettioåriga krigets lynne redan den tiden.
Efter den från Tilly erhållna uppmaningen delade kejserliga öfverstarne sinsemellan likasom med lottkastning de pommerska städerna. Hvar och en skulle hafva sin del att lefva af, att plundra; Pasewalk tillföll öfverste Hans Götz. Denne fordrade af invånarne 18,000 riksdaler i brandskatt. De anskaffade en del men förklarade sig alldeles oförmögna att erlägga hela summan, och den allmänna nöden och fattigdomen bevittnade mer än tillräckligt sanningen af deras ord. Men Götz förblef obeveklig. Den 31 juli ditsände han några trupper, hvilka fasttogo borgmästaren och sjutton andra bland de förnämsta invånarne samt förde dem till lägret i Gartz. Belastade med tunga järnkedjor, lämnades de därstädes under bar himmel, natt och dag, i regn och storm, i smuts och hunger och tillika mål för soldaternas våldsamheter och begabberi. I Pasewalk kvarlämnades en hop ryttare och knektar, hvilka på vanligt sätt skulle tvinga borgarne att utbetala den återstående delen af krigsgärden. Knektarne fullgjorde villigt uppdraget och plågade samt tyranniserade den arma staden utan all måtta. Invånarne i yttersta nöd sökte att åstadkomma den äskade summan, icke i reda penningar, ty sådana stodo icke mer att finna, utan i allahanda slags varor. De alldeles utblottade sina hus, i hopp att fullkomlig fattigdom, om icke något annat, skulle befria dem själfva och deras fångna medbröder från de rysliga förföljelserna. Så utrustades en mängd vagnar, lastade med mjöl, smör, ost, fläsk, dricka, metallsaker och husgeråd, sista lämningarna af det fordom förmögna borgerskapets lösegendom. Men dels var alltsammans otillräckligt efter Götz' värderingspris, dels blef en stor del däraf på vägen eller till och med i själfva Pasewalk borttaget af hans egna officerare, under förevändning att staden bort lämna detta till besättningens underhåll; krigsgärden däremot skulle erläggas i klingande mynt. På sådant sätt huserade de kejserliga i Pasewalk under hela augusti månad. Den tredje september kom underrättelse, att svenskarne nalkades. De kejserliga, för ögonblicket underlägsna, flydde genast, lämnande stad och portar öppna för svenskarne, hvilka, 300 man starka, största delen af Kniephausens folk, ryckte in under folkets glada jubelrop.
Deras första omsorg blef att med borgerskapets tillhjälp förbättra fästningsverken till beskydd mot framtida faror. Men redan den sjunde september visade sig åter de kejserliga skarorna. Svenskarne ryckte i början ut till deras möte men drogo sig efter någon skärmytsling tillbaka inom murarna, finnande fienden vara alltför öfverlägsen. Det var Götz själf med 3,000 man. Han befallde sitt folk genast löpa till storms. Besättningens ringa antal gjorde det omöjligt att försvara de vidlyftiga verken, och efter en kort strid hade fienden inträngt i staden, där ett ännu skarpare fäktande uppstod, icke slutande, förrän den siste svensken fallit. Nu beslöt Götz att låta staden umgälla dess dröjsmål med betalningen, dess benägenhet för svenskarne. Den lämnades till plundring. Detta var tecknet till de rysligaste uppträden. I början visade sig förnämligast plundringsbegäret, och officerarne själfva instörtade i de förnämsta husen, tvingande med hotelser, med tumskrufvars påsättande och dylikt invånarne att framtaga den redbara egendom, som ännu kunde vara gömd, hvaremot de erhöllo löfte att sedan lämnas i fred. Men då det dyrbaraste på sådant sätt var bortskrapadt och befälet med mättad vinningslystnad åter aflägsnade sig utbröt den råa soldathopens raseri och djuriska lynne i sin fulla vederstygglighet. Befälet hade tagit det redbara rofvet, soldaterna höllo sig i brist på annat till sämre varor. De ryckte kläderna af både män och kvinnor, misshandlande, oftast mördande de förra, trupptals våldförande de senare, af alla åldrar och stånd, lämnande dem förstörda och nästan liflösa på gatorna mellan männens blodiga kroppar. Rofvet utfördes till lägret jämte de skönaste kvinnorna, hvilka för en ringa betalning köptes och såldes fram och tillbaka bland soldaterna. Så fortforo de i vildt raseri den 7, 8 och 9 september, under hvilken tid flera kvarter hade nedbrunnit, dels antända af våda, dels med flit. Af en lycklig slump var dock ännu en betydlig del af staden skonad från lågorna. Den 10 gaf Götz befallning, att äfven denna skulle tändas. En af stadens präster, ännu af en händelse vid lif, ehuru sårad och illa misshandlad, begaf sig vid underrättelsen härom till öfversten och besvor honom att unna de olyckliga kvarlefvande åtminstone de tomma husen till boning och helgedomarna till gudstjänst. — Nej, svarade Götz, jag har med dyr ed förbundit mig att förstöra detta kätterska och förrädiska näste, och denna ed får icke brytas. Han gaf brandtecknet, och kroaterna rusade in, antändande staden i alla hörn och på samma gång ströfvande åter igen med plundringar och mord genom husen. Elden grep hastigt omkring sig och dref mordbrännarne från gatorna. De samlades i lägret och anträdde med allt det samlade rofvet sitt återtåg, lämnande bakom sig staden i full låga. Se, ropade kroaterna, se, hur präktigt Pasewalk brinner! Så vacker brand har man väl aldrig förut sett! Snart störtade kyrktornen tillsammans, och de sjunkande lågorna tillkännagåfvo, att Pasewalk sjönk i aska och stoft. Med sitt rof och sina röfvartrupper kom Götz tillbaka till det kejserliga lägret.
Detta ohyggliga förfarande väckte ovilja och harm öfverallt. Protestanterna utgöto högljudda förbannelser öfver det kejserliga soldatpacket. Laniena pasevalcensis (Slaktandet i Pasewalk) var namnet på en flygskrift, som öfver hela Tyskland spridde underrättelsen om illgärningen och tillika förbittringen däröfver. Själfva de bättre katolikerna yttrade, att det icke vore underligt, om Gud för att straffa sådana brott gåfve de kejserliga vapnen sin förbannelse i stället för den förra välsignelsen.
Båda partierna blefvo än mera uppretade mot hvarandra. Med möda kunde anförarne göra den grundsatsen gällande att under fäktandet gifva pardon åt dem, som begärde. De kejserliga undantogo alltid pommeranerna såsom förrädare. Svenskarne svarade, att i sådan händelse de å sin sida ej heller skulle skona kroaterna, hvilka såsom gudlösa, nästan vilda människor icke förtjänade någon nåd.