I Pommern regerade vid denna tid hertig Bogislaus, en femtio års gammal herre, sjuklig och barnlös. Kurfursten af Brandenburg var efter honom närmaste arfvingen till hertigdömet, men såsom vanligt uppstod en mängd medtäflare. Äfven katolska partiet kastade begärliga blickar på det bördiga landet och hade redan i förväg ämnat det åt en af kejsarens söner; på sådant sätt skulle katolska läran och österrikiska makten vinna ytterligare förkofran. Den gamle, fromme Bogislaus måste redan under sin lifstid höra och se, huru de mäktiga tvistade om hans kvarlåtenskap; stundom nödgades han allvarsamt tillbakavisa deras försök att till och med före hans död rycka till sig det blifvande arfvet. Kejsaren hade redan besatt hela hans hertigdöme utom Stettin. Dels med våld, dels med list hade han sökt bemäktiga sig äfven denna den gamles sista tillflyktsort, men detta hade misslyckats. Hertigen var emellertid i en svår belägenhet, med ålderdomens längtan efter lugn midt ibland de beständiga oroligheterna. Obehaget ökades genom svenskarnes ankomst. Redan före Gustaf Adolfs afresa från Sverige hade hertigen skickat en af sina herrar för att afböja det tillämnade besöket men förgäfves. Sändebudet fann konungen sysselsatt med krigshärens inskeppning och erhöll på alla sina föreställningar intet annat besked än de orden, att konungen ämnade komma och själf gifva hertigen utförligare och muntligt svar. Bogislaus kom nu mellan tvenne eldar, svenskarne och österrikarne, fruktande icke utan skäl hos båda hemliga afsikter på det blifvande hertigliga arfvet. I hjärtat gynnade han visserligen svenskarne men vågade ej visa det af fruktan för de kejserligas hämnd. Han beslöt att blifva neutral och blef därför angripen af båda. Conti gjorde ännu ett försök att genom öfverraskning bemäktiga sig Stettin, men det upptäcktes och misslyckades, hvarpå han tågade upp mot Anklam för att hindra svenskarnes i dessa nejder väntade infall.
Gustaf Adolf, noga underrättad om de kejserligas rörelser ville begagna denna deras frånvaro och under tiden företaga ett raskt anfall mot samma Stettin. Med största skyndsamhet samlade han vid Lebbin 100 smärre fartyg och en betydlig styrka, ämnande därifrån segla rakt på Stettin och bemäktiga sig denna stad, innan Conti kunde hinna till undsättning. Redan voro både folk och artilleri inskeppade, men en häftig motvind stormade öfver Grosse Haff och hindrade afseglandet. Gustaf Adolf blef ledsen och otålig. Slutligen gick han ned till stranden och ombord på flottan. I samma ögonblick stillades stormen, och vinden sprang öfver till nordan. Hela krigshären, hänryckt af glädje, tyckte sig i denna omständighet se, huru himmelns hand följde deras hjälte. Denne befallde i ögonblicket ankare och segel hissas. Vinden blef utmärkt gynnande. Inom två timmar hade flottan tillryggalagt sex mil och ankrade klockan två eftermiddagen den 10 juli vid Oderburg, en half mil från Stettin, hvarest ingen visste ett ord utaf, förrän svenska lösen dånade öfver strömmen. Gustaf Adolf förde folk och artilleri skyndsamt i land och uppställde dem i full slagordning på det så kallade Bleket, en åttondedels mil utom staden.
Uti hertigliga hofvet uppstod en förfärlig villervalla. Öfverste Damitz, anförare för besättningen, skickade i brådskan en trumslagare till konungen med antydan att draga hären tillbaka, eljest skulle stadens kanoner börja spela. Trumslagaren utförde sitt uppdrag. Hvem har skickat dig? frågade Gustaf Adolf häftigt. Öfverste Damitz, svarade budet. Hälsa Damitz, sade konungen, det jag icke är van att genom tolk underhandla med sådana karlar som han! Förlägen öfver detta svar, begaf sig Damitz själf ofördröjligen ut till svenskarne. Han bad på det enträgnaste, att staden måtte förskonas från svensk besättning, erinrande tillika om den trohet, hertigen var skyldig sin kejsare. Gustaf Adolf anförde däremot, att han kommit, icke som fiende utan som vän och befriare från de kejserligas förtryck och så vidare. Slutligen begärde han få tala med hertigen själf. Medan sändebudet för denna orsak återvände till staden, språkade Gustaf Adolf vänligt och förtroligt med stettinborna, hvilka till stort antal, särdeles af kvinnokönet, strömmat ut för att se och beundra den efterlängtade hjälten. Borgmästaren själf hade af nyfikenhet följt svärmen. Gustaf Adolf, som fick veta det, tillkallade och försäkrade honom om sina fredliga afsikter mot tyskarne. Han hade kommit, icke som en ärelysten furste utan blott som en soldat, för att beskydda dem mot röfvare och förtryckare. Under samtalet nödgade han den gamle borgmästaren att påsätta hatten. Denne, liksom hela menigheten, blef alldeles hänryckt af den svenske konungens mildhet och nedlåtenhet.
Ändtligen ankom gamle Bogislaus, för sjuklighets skull åkande i en vagn. Gustaf Adolf mötte honom med förekommande höflighet på halfva vägen. Efter de första vänskapliga hälsningarna höll konungen ett utförligt tal, hvari han sökte visa, att han icke kommit såsom fiende, hvarken till Tyskland, i allmänhet eller Pommern enskildt, utan endast för att befria båda från kejsarens förtryck; begärde alltså, att hertigen ville lämna honom som vän inträde i Stettin, hvaremot han heligt lofvade, att invånarne skulle af hans trupper alldeles icke oroade blifva. Hertigen begärde och erhöll tillstånd att med sina rådsherrar några ögonblick gå afsides och öfverväga saken. Efter en stund återkom han och förklarade, att hans plikt mot kejsaren och det Tyska riket hindrade honom att bifalla det gjorda förslaget. Han bad därför konungen att, om möjligt vore, helst lämna hela landet eller åtminstone förskona Stettin och unna denna stad den neutralitet, som de kejserliga å sin sida lofvat och hitintills hållit. — Konungen svarade, att han redan flera gånger bedyrat sina afsikter icke vara fientliga mot Tyska riket utan blott mot kejsaren. Hertigen borde därför ej längre med sådana skäl envisas. Jag känner också alltför väl, fortfor han, stadens tillstånd och huru lätt det är för mina trupper att, om så behöfves, med våld bestiga dessa vallar. Eller tror väl eders durchlauchtighet, sade han och pekade på en mängd fruntimmer, som sågos i slottsfönstren, att det där sköna lifgardet skall försvara murarna mot mina dalkarlar. Dessutom är det ej värdt att med mig tala om de kejserligas neutralitet. Jag känner alltför väl den neutralitet, de iakttagit så väl mot hela hertigdömet som mot staden och hvilken tydligen blifvit ådagalagd genom så väl landets utplundring som de sist mot Stettin gjorda, fast misslyckade öfverraskningsförsöken. För mig, hoppas jag, skall det gå bättre. Dessa äro goda nycklar, som snart skola låsa upp stadsportarna; härvid pekade han på de uppställda kanonerna. Ack, utbrast hertigen, skall jag nu vid mina år blottställa mig för att drifvas i landsflykt och se mitt hertigdöme plundradt och åt en annan bortskänkt och själfva denna mina förfäders boning måhända snart nog af den uppretade kejsaren nedbränd till stoft och aska! Konungen svarade: Stralsund har jag med Guds hjälp beskyddat, Rügen, Usedom och Wollin eröfrat. Med samma hjälp hoppas jag ock befria och försvara både Stettin och hela Pommern. Därför beder jag hertigen skynda, ty jag har icke längre tid att låta mina soldater stå sysslolösa. Tro mig, icke alla dröjare äro Fabier! — Men, invände hertigen, känner också Eders Majestät kejsarens nästan oemotståndliga makt? Gustaf Adolf svarade: Jag känner den väl, men jag känner också, att Guds makt är ändå större och att han aldrig öfvergifver den rättvisa saken, dessutom att jag själf har trettio tusen man landsatta i Pommern, tjugu tusen hemma i Sverige, förutan flygande trupper i Preussen och annorstädes. Hertigen teg ännu. Den, som icke är med mig, är emot mig, tillade konungen med hög och hotande röst. Nå i Guds namn då! utropade hertigen, och det begärda inträdet beviljades.
Skottarne besatte oförtöfvadt den närmaste porten, hvarpå Gustaf Adolf vid Bogislaus' sida åkte in i staden, där på slottet en präktig måltid väntade. Men knappt hade konungen af de första rätterna stillat sin hunger, förrän han stod upp, lämnade hertigen kvar vid det sviktande bordet och skyndade själf ut för att bese vallar och vaktplatser, hvilka besattes af svenskarne under Nils Brahes befäl. Att gå ned i staden blef soldaterna strängeligen förbjudet, än mera all plundring. Tvenne knektar, som ur en borgares trädgård tagit litet frukt, blefvo på ögonblicket hängda, soldaterna till varnagel, invånarne till tröst. Emellertid inbröt skymningen. Hertigen hade på slottet låtit för konungens räkning tillreda flera rum, men denne betackade sig och tog i dess ställe nattläger ute på flottan. Då konungen, sade han, ligger på matrosbädd, måste också generalen vara nöjd med fodrad rock och soldaten med ren halmkärfve.
Staden Stettin måste i brandskatt betala 50,000 riksdaler och det kringliggande landet lika mycket. Öfverste Damitz antog Gustaf Adolfs tjänst, likaså hela besättningen, hvilken af sina fanors färg erhöll namnet Hvita regementet. Stadens fästningsverk voro svaga och förfallna. Gustaf Adolf lät sina soldater ofördröjligen företaga deras iståndsättande. Med otrolig ifver ooh drift fortgick arbetet under konungens ögon och ledning. Inom fyra dagar sågo stettinborna med förvåning sin stad förvandlad till en nästan ointaglig fästning. Under tiden hade Conti med hastadt tåg skyndat tillbaka. Han kom två dagar för sent. Gustaf Adolf lät, för att visa sin öfverlägsenhet, stadsportarna stå öppna både natt och dag. Conti lämnade honom i fred och drog sig nedåt Greiffenhagen och Gartz, hvarest han anlade ett förskansadt läger, som behärskade Oderströmmen och hotade hvarje svenskarnes rörelse. Gustaf Adolf tågade dit och erbjöd honom en slaktning, men Conti, kännande sina fördelar, låg orörlig bakom de starka, med kanoner späckade vallarna.
Emellan konungen och hertigen af Pommern ingicks emellertid ett skydds- och anfallsförbund, hvari Gustaf Adolf förbehöll sig att vid oroligheternas en gång blifvande slut få behålla Pommern, tills Sveriges krigsomkostnader blifvit betalade. Hertigens stora fruktan för kejsaren dref honom dock att i hemlighet ursäkta sitt förbund med Gustaf Adolf. Som skäl anfördes svenskarnes öfverlägsenhet, de kejserligas våldsamheter och plundringar med mera. Ferdinand, i stället för att blidkas, blef än mera uppbragt och befallde Tilly hädanefter behandla hertigen af Pommern och hans undersåtar såsom mot kejsaren och riket upproriska förrädare.
Emellertid hade Gustaf Horn med största delen af den förut i Preussen varande hären anländt till Stettin och förenat sig med konungen. Man företog flera ströftåg kring trakten, oftast med framgång, bland andra ett till Stargard. Detta anförtroddes åt Damitz och Hvita regementet, dels emedan dessa bäst kände nejden, dels för att pröfva deras trohet. Det lyckades. Octavio Piccolomini erhöll efter tappert motstånd frihet att tåga bort med besättningen; svenskarne funno på slottet stora förråd af både matvaror och krigsförnödenheter.
Konungen ville icke tränga djupare in i landet, förrän han på båda sidorna tryggat sin ställning. I sådan afsikt hade han lämnat Kniephausen kvar för att intaga slottet vid Wolgast samt tygla kejserliga besättningen i Greifswald. Monroe och några skotska regementen voro förlagda i Hinterpommern; Gustaf Horn lämnades med åtta tusen man i Stettin, medan konungen själf med den öfriga hären seglade till Stralsund och eröfrade passen Damgarten och Ribnitz, genom hvilka vägen går från Pommern till Mecklenburg. Medelst insända kungörelser och smärre ströftrupper uppmanade han inbyggarne i detta sistnämnda land att öfvergifva Wallenstein och återvända till sin ärfda och lagliga öfverhet. Dessa rörelser utfördes under loppet af augusti och september månader. I början af oktober återvände konungen till Stralsund.
