41. Gustaf Adolfs afresa

Konungens och Axel Oxenstiernas bekymmer började i mån af farans annalkande sprida sig inom först rådet, sedan riket. Per Brahe och Johan Skytte, hvilka i hög grad ägde konungens förtroende, sökte i början att afstyrka hvarje omedelbar inblandning i så vidtutseende företag. Man borde försöka, sade de, att så länge som. möjligt genom eftergifvenhet undvika det fruktansvärda kriget. Men år för år insågo de allt tydligare nödvändigheten och öfvergingo till konungens åsikter. Mot slutet af 1629 begärde han rådets utlåtande, huruvida man borde angripa fienden i Tyskland eller inom Sveriges gränser afvakta hans anfall. Efter öfvervägande af alla skälen för och mot blef den förra meningen enhälligt antagen dock af den försiktige Skytte med det uttryckliga förbehåll därest freden på intet sätt bibehållas kunde. Konungen förklarade sitt välbehag öfver deras beslut, tilläggande, att han för egen del redan länge varit af samma tanke men hade velat hemställa saken till rådet för att sedan icke ensam bära skulden i händelse af framtida misslyckande.

Sabel skänkt af Betlen Gabor.Redan under föregående året hade Gustaf Adolf vidtagit nödiga anstalter för det väntade fälttåget. Flera nya regementen värfvades under Kniephausen, Falkenberg, Duvall och Hall. Några af de gamla erhöllo tillåtelse att under sommaren 1629 resa till Sverige för att hvila ut efter 1628 års tröttande fälttåg. I Preussen kvarlämnades tio tusen man under Axel Oxenstierna och Gustaf Horn. En mindre styrka under Alexander Leslie, Nils Brahe och Taupadel innehade Stralsuud och skärmytslade med de på Rügen varande kejserliga trupperna. Någon krigsförklaring aktade Gustaf Adolf så mycket mindre nödig, som kriget redan var begynt, först genom kejsarens hjälpsändningar till Polen, sedan genom svenskarnes till Stralasund. Men för att rättfärdiga sitt företag lät han till Europas regenter och folk utgå ett öppet bref, innehållande krigsorsakerna. Sådana felades icke. Kejsaren hade tagit och brutit Gustaf Adolfs bref till Betlen Gabor samt uppeggat Sigismund till krig så väl genom löften som genom hjälptrupper, år 1627 under hertig Adolf af Holstein och 1629 under Arnheim. Han hade tillägnat sig väldet öfver Östersjön sam ofredat svenska handeln och dessutom tvärt emot all lag fördrifvit hertigarne af Mecklenburg, svenska konungahusets släktingar, slutligen på ett skymfligt sätt bortvisat Sveriges sändebud från fredsmötet i Lybeck och vägrat dess konung tillbörlig titel. Denna skrifvelse jämte det stora begrepp, man redan hade om Gustaf Adolfs personliga egenskaper, återlifvade uti otaliga sinnen det nära döende hoppet om räddning undan Österrikes och påfvedömets öfverhängande ok. I England, Holland och Danmark visade man sin glädje, sina förhoppningar mera öppet, Richelieu teg. Tyskland, som redan lidit och hade för framtiden att frukta det mesta, vågade knappt yttra ett enda ord. Furstar och folk längtade lika efter befriaren från Norden, såsom han kallades, och utgöto för hans framgång de varmaste förböner men endast i tysthet. Österrikes makt och de genom förbundet med Danmark olyckliga ländernas exempel hejdade hvarje offentligt uttryck af det allmänna tänkesättet. Kurfurstarne undanbådo sig enträget Gustaf Adolfs ankomst, kallande honom i sina bref icke ens konung utan blott furste. De ville hellre lida det närvarande onda än genom nytt motstånd ytterligare reta Ferdinands vrede och Wallensteins svärd. — Själfva Frankrike, som uppmanat konungen till detta krig, förblef i början overksamt. Gustaf Adolf vägrade nämligen att ingå på andra än fördelaktiga villkor, och Richelieu åter ville ingenting våga, innan han såg, hvarthän saken vände sig. Sverige och Gustaf Adolf stodo lämnade helt och hållet åt sig själfva.

I slutet af maj 1630 blefvo ständerna kallade till Stockholm och den svårlösta frågan äfven dem förelagd. Enhvar kunde lätteligen förutse de stora olägenheter, som af detta skulle i framtiden föranledas, men ingen enda stämma höjde sig däremot. Det ädla, det storsinnade i själfva företaget hänryckte alla sinnen, och folket offrade själfvilligt sina ägodelar för den heliga sak, för hvilken deras konung visade sig beredd att offra sitt eget lif. Kriget blef gilladt och nödiga gärder beviljade. Den 20 maj samlades ständerna på rikssalen, där konungen framträdde, åtföljd af sin fyraåriga dotter. Först upplästes det riksdagsbeslut, hvarigenom denna prinsessa försäkrades om tronföljden, och ständerna förnyade henne deras hyllningsed. Därpå följde förordningen om rikets styrelse under konungens frånvaro. Slutligen tog Gustaf Adolf själf till orda. Upplyftande dottern på armarna, anbefallde han henne åt ständernas kärlek och vård med så varma ordalag att tårarna stego honom själf likasom hela församlingen i ögonen. Därpå lämnade han barnet ifrån sig och fortsatte talet tackande undersåtarne för deras beredvillighet till de fordrade krigsgärderna, i synnerhet som han väl visste, att dessa icke utan stor svårighet erläggas kunde. Dock torde de alla tacka Gud, som nu i så många år förskonat deras egna gränser från krigets härjningar och förlänat lycka till segrar och landvinning. Nu, fortfor han, nu går jag att begynna en vida svårare och viktigare strid. Det sker icke af lättsinnighet, det Gud vare mitt vittne! ej heller för någon min enskilda fördel eller krigslystnad. Kejsaren har på mångfaldigt sätt tvungit mig till detta steg. Han har skymfat min person, hjälpt våra fiender, förföljt våra bunds- och trosförvanter, hvilka nu, tryckta under både andlig och världslig träldom, sucka efter frälsning, och de skola med Guds hjälp icke sucka förgäfves.

Hvad mig beträffar, vet jag nogsamt hvad förestå kan. Jag har redan vid många tillfällen för Svea rike spillt mitt blod, lär också för detsamma en gång mitt lif spilla, ty krukan går så länge efter vatten, tills hon ändtligen sönderslagen varder. Därför, innan jag denna gången skiljes från fäderneslandet, vill jag med en innerlig bön anbefalla eder alla, Sveriges inbyggare, närvarande, frånvarande, i Guds, den allra högstes, beskydd, både till lif och själ, önskandes att vi, när en gång stunden kommer, måtte uti oförgänglig glädje hvarandra möta.

Eder, I herrar af rikets råd, tillönskar jag förstånd och kraft att edert ämbete förestå till Guds ära, hans rena ords bibehållande samt fäderneslandets frid, enighet och välstånd. Måtte också eder enskildt den glädjen förunnas att se kring eder sådana efterkommande uppväxa, hvilka fäderneslandet en gång på samma sätt understödja kunna!

Ridderskapet och adeln önskar jag lycka och kraft att genom tapperhet och bragder åter upplifva våra förfäders, de gamla göters namn, hvilket fordom spridde sin odödliga glans öfver hela jorden. På samma sätt skolen I förvärfva samma ära, eder öfverhets nåd och det sanna ridderliga anseendet.

Eder af det andliga ståndet förmanar jag till enighet och sann gudsfruktan. Förelysen edra åhörare icke blott med lära, utan ock med lefverne, så skolen I hafva deras hjärtan i edert våld. Leden dem då till samdräkt, tro och hörsamhet, så att de icke låta locka sig af onda människor utan förblifva stadiga vid kronan och fäderneslandet.

Eder af borgerskapet och menigheten tillönskar jag allsköns lycka och framgång. Måtte edra låga hyddor förvandlas till varaktiga stenhus, edra små båtar till rymliga skepp, edra åkrar och ängar med tusenfald gröda fylla lador och förråd till både eder egen och fäderneslandets rikedom. — Ja, eder alla, Sveriges älskade invånare, befaller jag uti Guds milda vård och beskydd och säger eder mitt hjärtliga farväl, kanhända för sista gången.

Tårarna brusto honom härvid ur ögonen och en kort tystnad uppstod, endast afbruten af den rörda församlingens återhållna snyftningar. Konungen höjde åter rösten och slutade med sin vid dylika tillfällen brukliga bön: Herre, vänd dig till oss igen och var dina tjänare nådig! Uppfyll oss bittida med din nåd, på det vi må glada vara i alla våra lifsdagar! Ja, gläd oss igen, efter vi så länge olycka lidit hafva, och uppenbara dinom tjänare din makt, din ära deras barnom! Gud, vår Gud, vare oss nådig och blid! Han främje våra händers verk! Våra händers verk främje Herren! Amen.

Alla ständerna voro till middagen uppbjudna på slottet, Gustaf Adolf gick omkring, samtalande med de flesta. Han var i allmänhet vid ett vänligt och älskvärdt lynne, denna gången mer än annars. Kärleken till undersåtarne, det föregående likasom det förestående afskedets rörelse, aningen om faror, kanhända evig skilsmässa, allt i förening med hans naturliga mod och glädtighet gaf åt samtalet en hänförande blandning af glädje och allvar, båda förskönade genom en beständigt framträdande ömhet. Enhvar skildes från honom med hjärtat genomträngdt af beundran och kärlek.

Emellertid hade krigsfolket blifvit församladt vid Älfsnabben. Man såg där af rytteriet Per Brahe (Enligt andra uppgifter afseglade han från Kalmar.) med Småländingarne och Erik Soop med Västgötarne samt Joakim Brahe med några skvadroner värfvadt manskap. Till fot Nils Brahe, Duvall, Axel Lillie, Didrik Falkenberg, Dodo von Kniephausen och så vidare, hvar med sitt regemente. De på fanorna valda tänkespråken visade tänkesättet. Man läste där orden: Si Deus pro nobis, quis contra nos? (Om Gud är för oss, ho kan då vara emot oss?) eller: Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, defensor fidei (Gustaf Adolf, Sveriges konung, trons försvarare.), eller: Mars regit ensem, Themis sceptrum (Mars för svärdet och Temis spiran.). Ett livländskt regemente under Denhoff hade en svart damastfana, hvarpå Isaks offer var afbildadt med orden: Ut Abraham filium pro Deo, sic nos vitam pro rege (Som Abraham sonen för Gud, likaså vi lifvet för konungen.). Hela hären utgjorde 16 skvadroner ryttare och 92 kompanier fotfolk, tillsammans 15,000 man. Anförare för de första var Åke Tott, för de senare Johan Banér, för artilleriet Lennart Torstensson. Bland det öfriga högre befälet märktes rhengrefven Otto Ludvig, Baudis, Teuffel, gamle Thurn med flera.

Då allt var i ordning för inskeppandet, begaf sig konungen ut till Älfsnabben, åtföljd af hofvet och en talrik folkskara. Krigshären mönstrades ännu en gång och började därpå stiga ombord. Slutligen konungen själf. Lilla prinsessan Kristina var äfven närvarande. Man hade låtit henne läsa öfver några korta ord att därmed taga afsked af fadern, men denne, sysselsatt med så många viktigare föremål, tycktes på länge icke ägna henne någon uppmärksamhet, tills hon slutligen af otålighet började själf rycka honom i rocken. Nu föllo hans blickar på den älskade dottern. Han lyfte henne i famnen under smekningar, tårar och stumma välsignelser. Afskedstimmen slog; han återlämnade barnet, steg ombord och seglade ut under myckenhetens jublande rop och välönskningar.

I skären möttes flottan af vidriga vindar och måste några dagar ligga för ankar. Ändtligen uppblåste en kraftig nordan, och alla skeppen lade ut, ordnade i fyra afdelningar. Den första fördes af konungen själf, den andra af Gyllenhielm, den tredje af Lars Rodersköld och den fjärde eller reserven af Erik Ryning. Vind och väderlek voro gynnande. I jämn fart och god ordning styrde hela flottan ut på hafvet, och snart förvann undan deras blickar den sista blånande skymten af fäderneslandet.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 2 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt