Konungens och Axel Oxenstiernas bekymmer började i mån af farans
annalkande sprida sig inom först rådet, sedan riket. Per Brahe och Johan
Skytte, hvilka i hög grad ägde konungens förtroende, sökte i början
att afstyrka hvarje omedelbar inblandning i så vidtutseende företag.
Man borde försöka, sade de, att så länge som. möjligt genom
eftergifvenhet undvika det fruktansvärda kriget. Men år för år insågo
de allt tydligare nödvändigheten och öfvergingo till konungens åsikter.
Mot slutet af 1629 begärde han rådets utlåtande, huruvida man borde
angripa fienden i Tyskland eller inom Sveriges gränser afvakta hans
anfall. Efter öfvervägande af alla skälen för och mot blef den förra
meningen enhälligt antagen dock af den försiktige Skytte med det uttryckliga
förbehåll därest freden på intet sätt bibehållas kunde. Konungen
förklarade sitt välbehag öfver deras beslut, tilläggande, att han
för egen del redan länge varit af samma tanke men hade velat hemställa
saken till rådet för att sedan icke ensam bära skulden i händelse af
framtida misslyckande.
Redan
under föregående året hade Gustaf Adolf vidtagit nödiga anstalter för
det väntade fälttåget. Flera nya regementen värfvades under Kniephausen,
Falkenberg, Duvall och Hall. Några af de gamla erhöllo tillåtelse att
under sommaren 1629 resa till Sverige för att hvila ut efter 1628 års
tröttande fälttåg. I Preussen kvarlämnades tio tusen man under Axel
Oxenstierna och Gustaf Horn. En mindre styrka under Alexander Leslie,
Nils Brahe och Taupadel innehade Stralsuud och skärmytslade med de på
Rügen varande kejserliga trupperna. Någon krigsförklaring aktade
Gustaf Adolf så mycket mindre nödig, som kriget redan var begynt, först
genom kejsarens hjälpsändningar till Polen, sedan genom svenskarnes
till Stralasund. Men för att rättfärdiga sitt företag lät han till Europas
regenter och folk utgå ett öppet bref, innehållande krigsorsakerna.
Sådana felades icke. Kejsaren hade tagit och brutit Gustaf Adolfs
bref till Betlen Gabor samt uppeggat Sigismund till krig så väl genom
löften som genom hjälptrupper, år 1627 under hertig Adolf af Holstein
och 1629 under Arnheim. Han hade tillägnat sig väldet öfver Östersjön
sam ofredat svenska handeln och dessutom tvärt emot all lag fördrifvit
hertigarne af Mecklenburg, svenska konungahusets släktingar, slutligen
på ett skymfligt sätt bortvisat Sveriges sändebud från fredsmötet
i Lybeck och vägrat dess konung tillbörlig titel. Denna skrifvelse
jämte det stora begrepp, man redan hade om Gustaf Adolfs personliga
egenskaper, återlifvade uti otaliga sinnen det nära döende hoppet om
räddning undan Österrikes och påfvedömets öfverhängande ok. I England,
Holland och Danmark visade man sin glädje, sina förhoppningar mera öppet,
Richelieu teg. Tyskland, som redan lidit och hade för framtiden att
frukta det mesta, vågade knappt yttra ett enda ord. Furstar och folk
längtade lika efter befriaren från Norden, såsom han kallades,
och utgöto för hans framgång de varmaste förböner men endast i tysthet.
Österrikes makt och de genom förbundet med Danmark olyckliga ländernas
exempel hejdade hvarje offentligt uttryck af det allmänna tänkesättet.
Kurfurstarne undanbådo sig enträget Gustaf Adolfs ankomst, kallande
honom i sina bref icke ens konung utan blott furste. De ville hellre
lida det närvarande onda än genom nytt motstånd ytterligare reta Ferdinands
vrede och Wallensteins svärd. — Själfva Frankrike, som uppmanat konungen
till detta krig, förblef i början overksamt. Gustaf Adolf vägrade nämligen
att ingå på andra än fördelaktiga villkor, och Richelieu åter ville
ingenting våga, innan han såg, hvarthän saken vände sig. Sverige och
Gustaf Adolf stodo lämnade helt och hållet åt sig själfva.
I slutet af maj 1630 blefvo ständerna kallade till Stockholm och den
svårlösta frågan äfven dem förelagd. Enhvar kunde lätteligen förutse
de stora olägenheter, som af detta skulle i framtiden föranledas, men
ingen enda stämma höjde sig däremot. Det ädla, det storsinnade
i själfva företaget hänryckte alla sinnen, och folket offrade själfvilligt
sina ägodelar för den heliga sak, för hvilken deras konung visade sig
beredd att offra sitt eget lif. Kriget blef gilladt och nödiga gärder
beviljade. Den 20 maj samlades ständerna på rikssalen, där konungen
framträdde, åtföljd af sin fyraåriga dotter. Först upplästes det riksdagsbeslut,
hvarigenom denna prinsessa försäkrades om tronföljden, och ständerna
förnyade henne deras hyllningsed. Därpå följde förordningen om rikets
styrelse under konungens frånvaro. Slutligen tog Gustaf Adolf själf
till orda. Upplyftande dottern på armarna, anbefallde han henne åt ständernas
kärlek och vård med så varma ordalag att tårarna stego honom själf likasom
hela församlingen i ögonen. Därpå lämnade han barnet ifrån sig och fortsatte
talet tackande undersåtarne för deras beredvillighet till de fordrade
krigsgärderna, i synnerhet som han väl visste, att dessa icke utan stor
svårighet erläggas kunde. Dock torde de alla tacka Gud, som nu i så
många år förskonat deras egna gränser från krigets härjningar och förlänat
lycka till segrar och landvinning. Nu, fortfor han, nu går jag
att begynna en vida svårare och viktigare strid. Det sker icke af lättsinnighet,
det Gud vare mitt vittne! ej heller för någon min enskilda fördel eller
krigslystnad. Kejsaren har på mångfaldigt sätt tvungit mig till detta
steg. Han har skymfat min person, hjälpt våra fiender, förföljt våra
bunds- och trosförvanter, hvilka nu, tryckta under både andlig och världslig
träldom, sucka efter frälsning, och de skola med Guds hjälp icke sucka
förgäfves.
Hvad mig beträffar, vet jag nogsamt hvad förestå kan. Jag har redan
vid många tillfällen för Svea rike spillt mitt blod, lär också för detsamma
en gång mitt lif spilla, ty krukan går så länge efter vatten, tills
hon ändtligen sönderslagen varder. Därför, innan jag denna gången skiljes
från fäderneslandet, vill jag med en innerlig bön anbefalla eder alla,
Sveriges inbyggare, närvarande, frånvarande, i Guds, den allra högstes,
beskydd, både till lif och själ, önskandes att vi, när en gång stunden
kommer, måtte uti oförgänglig glädje hvarandra möta.
Eder, I herrar af rikets råd, tillönskar jag förstånd och kraft
att edert ämbete förestå till Guds ära, hans rena ords bibehållande
samt fäderneslandets frid, enighet och välstånd. Måtte också eder enskildt
den glädjen förunnas att se kring eder sådana efterkommande uppväxa,
hvilka fäderneslandet en gång på samma sätt understödja kunna!
Ridderskapet och adeln önskar jag lycka och kraft att genom tapperhet
och bragder åter upplifva våra förfäders, de gamla göters namn, hvilket
fordom spridde sin odödliga glans öfver hela jorden. På samma sätt
skolen I förvärfva samma ära, eder öfverhets nåd och det sanna
ridderliga anseendet.
Eder af det andliga ståndet förmanar jag till enighet och sann
gudsfruktan. Förelysen edra åhörare icke blott med lära, utan ock med
lefverne, så skolen I hafva deras hjärtan i edert våld. Leden dem då
till samdräkt, tro och hörsamhet, så att de icke låta locka sig af onda
människor utan förblifva stadiga vid kronan och fäderneslandet.
Eder af borgerskapet och menigheten tillönskar jag allsköns lycka
och framgång. Måtte edra låga hyddor förvandlas till varaktiga stenhus,
edra små båtar till rymliga skepp, edra åkrar och ängar med tusenfald
gröda fylla lador och förråd till både eder egen och fäderneslandets
rikedom. — Ja, eder alla, Sveriges älskade invånare, befaller jag uti
Guds milda vård och beskydd och säger eder mitt hjärtliga farväl, kanhända
för sista gången.
Tårarna brusto honom härvid ur ögonen och en kort tystnad uppstod,
endast afbruten af den rörda församlingens återhållna snyftningar. Konungen
höjde åter rösten och slutade med sin vid dylika tillfällen brukliga
bön: Herre, vänd dig till oss igen och var dina tjänare nådig! Uppfyll
oss bittida med din nåd, på det vi må glada vara i alla våra lifsdagar!
Ja, gläd oss igen, efter vi så länge olycka lidit hafva, och uppenbara
dinom tjänare din makt, din ära deras barnom! Gud, vår Gud, vare oss
nådig och blid! Han främje våra händers verk! Våra händers verk främje
Herren! Amen.
Alla ständerna voro till middagen uppbjudna på slottet, Gustaf Adolf
gick omkring, samtalande med de flesta. Han var i allmänhet vid ett
vänligt och älskvärdt lynne, denna gången mer än annars. Kärleken
till undersåtarne, det föregående likasom det förestående afskedets
rörelse, aningen om faror, kanhända evig skilsmässa, allt i förening
med hans naturliga mod och glädtighet gaf åt samtalet en hänförande
blandning af glädje och allvar, båda förskönade genom en beständigt
framträdande ömhet. Enhvar skildes från honom med hjärtat genomträngdt
af beundran och kärlek.
Emellertid hade krigsfolket blifvit församladt vid Älfsnabben. Man
såg där af rytteriet Per Brahe (Enligt andra uppgifter
afseglade han från Kalmar.) med Småländingarne och Erik Soop
med Västgötarne samt Joakim Brahe med några skvadroner värfvadt
manskap. Till fot Nils Brahe, Duvall, Axel Lillie,
Didrik Falkenberg, Dodo von Kniephausen och så vidare,
hvar med sitt regemente. De på fanorna valda tänkespråken visade tänkesättet.
Man läste där orden: Si Deus pro nobis, quis contra nos? (Om
Gud är för oss, ho kan då vara emot oss?) eller: Gustavus
Adolphus, rex Sueciæ, defensor fidei (Gustaf
Adolf, Sveriges konung, trons försvarare.), eller: Mars regit
ensem, Themis sceptrum (Mars för svärdet och Temis
spiran.). Ett livländskt regemente under Denhoff hade en svart
damastfana, hvarpå Isaks offer var afbildadt med orden: Ut Abraham
filium pro Deo, sic nos vitam pro rege (Som Abraham
sonen för Gud, likaså vi lifvet för konungen.). Hela hären utgjorde
16 skvadroner ryttare och 92 kompanier fotfolk, tillsammans 15,000 man.
Anförare för de första var Åke Tott, för de senare Johan
Banér, för artilleriet Lennart Torstensson. Bland
det öfriga högre befälet märktes rhengrefven Otto Ludvig, Baudis, Teuffel,
gamle Thurn med flera.
Då allt var i ordning för inskeppandet, begaf sig konungen ut till
Älfsnabben, åtföljd af hofvet och en talrik folkskara. Krigshären mönstrades
ännu en gång och började därpå stiga ombord. Slutligen konungen själf.
Lilla prinsessan Kristina var äfven närvarande. Man hade låtit henne
läsa öfver några korta ord att därmed taga afsked af fadern, men denne,
sysselsatt med så många viktigare föremål, tycktes på länge icke ägna
henne någon uppmärksamhet, tills hon slutligen af otålighet började
själf rycka honom i rocken. Nu föllo hans blickar på den älskade dottern.
Han lyfte henne i famnen under smekningar, tårar och stumma välsignelser.
Afskedstimmen slog; han återlämnade barnet, steg ombord och seglade
ut under myckenhetens jublande rop och välönskningar.
I skären möttes flottan af vidriga vindar och måste några dagar ligga
för ankar. Ändtligen uppblåste en kraftig nordan, och alla skeppen
lade ut, ordnade i fyra afdelningar. Den första fördes af konungen
själf, den andra af Gyllenhielm, den tredje af Lars Rodersköld och den
fjärde eller reserven af Erik Ryning. Vind och väderlek voro gynnande.
I jämn fart och god ordning styrde hela flottan ut på hafvet, och snart
förvann undan deras blickar den sista blånande skymten af fäderneslandet.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll