Det förefanns visserligen många yttre förhållanden, som drefvo Gustaf Adolf till deltagande uti trettioåriga kriget; grundskälet därtill måste dock sökas uti hans egen personlighet, hans åsikt af Europas, Sveriges och sin egen ställning.
Det är ovedersägligt, att Österrikes växande makt hotade Europas frihet och att en hämnare var af högsta nöden påkallad. Man kunde dock ännu hoppas att se denna fara tillintetgjord äfven utan Sveriges biträde. Icke blott de öfriga protestanterna utan också katolikerna själfva skulle för sådant ändamål resa sig. Frankrike under den verksamme Richelieu hade förr eller senare måst träda i vapen. Tysklands katolska furstar med Maximilian i spetsen började redan bilda ett starkt motstånd, måhända icke utan stöd af Spaniens, Polens och till och med påfvens afundsjuka.
Dessa lugnande omständigheter kunde icke undfalla Gustaf Adolf. Men större var den våda, som hotade protestanstiska lärorna. I detta hänseende kunde man med tämlig säkerhet vänta, att Frankrike och katolska furstarne, eljest kejsarens afundsmän, skulle räcka honom en hjälpsam hand, hvarefter föga hopp återstode för evangeliska bekännelsen; dess egna försvarare mindre att räkna på; England ännu till krafter och riktning outveckladt, därtill under en svag regering sönderfallande uti inre oroligheter; Holland med möda försvarande sig själft; Danmark bragt till tystnad och overksamhet; Sachsen och Brandenburg, med skenbar frihet, dock stående under kejsarens lyfta svärd; Sverige aflägset, fattigt på. medel och folk och själft behöfvande båda. Sådana voro utsikterna för Europas andliga frihet, i sanning ännu mörkare än för den politiska. Det är fara värdt, skref Oxenstierna, att vi nödgas gå till själens och kroppens dubbla träldom.
Gustaf Adolf var född och uppfostrad i och till protestantiska lärornas försvar, hafvande från far och farfar ärft detta uppdrag. Det instämde med hans egen känsla, lifligt och varmt lågande för mänsklighetens, ljusets och frihetens heliga sak. Det instämde med hans egen ställning, varande själf af en ny konungastam och af de nya lärorna lyft på tronen. Det instämde med hans hjärtas innersta öfvertygelse om dessa lärors sanning, om deras oumbärlighet för hvarje ytterligare utvecklande af stat och vetenskap. Också började han redan tidigt kasta oroliga blickar utåt Tyskland, kännande en dunkel aning om sin framtida kallelse.
Utom Sigismunds envishet och de däraf föranledda polska fälttågen hade likväl Gustaf Adolf icke så snart och måhända aldrig kommit att deltaga i tyska kriget. Vändningspunkten för detta förhållande var omkring 1618. Danska och ryska krigen voro afslutade, och Gustaf Adolf sökte förlikning äfven med Polen, och det allvarligt. Svenska folket, uttröttadt af de nu nära sextioåriga fejderna, yttrade oförställdt sin längtan efter lugn, och den kärlek, den välsignelse, Gustaf Adolf skördat för de tvenne redan vunna frederna, lockade till den tredje. Sedan skulle han ostörd kunna öfverlämna sig åt inre styrelsen och den hugnande sysselsättningen att öfver hela sitt rike utbreda trefnad och välmåga, ordning och ljus. Sverige hade ännu en gång fått genomlefva en gyllene ålder, sådan som under de senare åren af Gustaf Vasas regering, och om Gustaf Adolf en gång hade sett sitt land i åtnjutande af fredens redan mognade och rika frukter, svårligen hade han sedermera kunnat förmå sig att störta denna sin egen skapelse, detta lyckliga folk uti krigets alla vådor och eländen, då så mycket mera fruktansvärda, som hvarken konung eller folk ännu lärt känna sina krafter. Men Sigismunds envishet och öfverdrifna anspråk tillintetgjorde dessa gyllene förhoppningar och inkastade Sverige och dess konung i hvirfveln af det polska kriget. Det var här, som Gustaf Adolf först fick tillfälle att utbilda sina krigiska egenskaper. Det var här, som både han själf och världen lärde känna hans ovanliga förmåga, och denna utvecklade själfkänsla, detta hela Europas växande förtroende var det, som sedermera med hög och oemotståndlig röst, så inom som utom, uppfordrade honom till ännu viktigare bragder. Han kunde ej nedtysta den högljudda, oaflåtliga kallelsen att kämpande och räddande störta sig in i den stora världsstridens brusande böljor. Han kände att icke Sverige ensamt utan Europa var hans fädernesland. Sverige, det älskade Sverige, blef ej mera det uteslutande föremålet för hans omsorger utan snarare medlet att utföra den höga bragd, hvartill han kände sig buren, nämligen Europas räddning från både andligt och världsligt slafveri.
Man har tadlat, att Gustaf Adolf invecklade Sverige i trettioåriga kriget och därigenom för främmande folk uppoffrade sitt eget. Huruvida han i längden kunnat undvika denna inblandning är ännu oafgjordt. Dessutom ansåg Gustaf Adolf hvarken den enskilde eller staten såsom enstaka, från det hela utbrutna delar, hvilka kunna frodas och växa till midt uti allmän förstöring. Han betraktade de europeiska folken som bröder, födda till samma arf af frihet och ljus och med samma förbindelse till inbördes bistånd i striden för vinnande af detta stora ändamål. I sådan ande talade han till Svea folk, och det förstod och följde hans höga bana, villigt med honom offrande krafter och blod, också med honom stigande till högsta spetsen af ära och anseende.
Efter framställningen af dessa Gustaf Adolfs inre driffjädrar till deltagande i kriget vilja vi anföra de yttre omständigheter, som därtill närmare bestämde honom.
Redan från längre tid tillbaka hade Tysklands protestantiska furstar sökt förbund med Gustaf Adolf. Särskilda skrifvelser hade för sådant ändamål blifvit afsända åren 1614, 1619, 1620 och 1621, men egna göromål hindrade konungen från hvarje verksammare deltagande i dessa främmande angelägenheter. År 1623 ökades protestanternas farhågor och enträgenhet. Gustaf Adolf började känna mera kallelse till företaget men blef, såsom vi förut omtalat, hindrad af polska kriget och dessutom förekommen af konungen i Danmark. Men efter denne senares nederlag ökades faran för Sverige och i samma mån äfven Gustaf Adolfs böjelse att träda densamma djärft under ögonen. Kejsaren och Wallenstein behandlade honom med det mest sårande högmod. De vägrade att gifva honom konunganamn och bortvisade snöpligt hans sändebud från fredsunderhandlingen i Lybeck. Härtill kommo verkliga fientligheter. I Polen tjänade år 1627 mot Gustaf Adolf ett kejserligt regemente under hertig Adolf af Holstein, år 1629 hela arnheimska hären. Kejsarens folk hade föröfvat våldsamheter mot svenska sjöfarande, och Wallensteins titel af romerska rikets storamiral öfver nordhafven, hans hotande sjörustningar gåfvo nogsamt till känna, hvad man ämnade företaga mot Sverige, sedan Tyskland först blifit kufvadt.
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna voro icke de män som af blindhet eller fruktan tillslöto ögonen för dessa faror. De insågo bägge två omöjligheten af att i längden undvika ett krig emot kejsaren; bägge trodde det äfven vara fördelaktigare att angripa fienden på södra sidan om Östersjön än att invänta hans anfall inom Sveriges gränser: detta allt dock icke utan mycken tvekan och oro hos båda. Gud är mitt vittne, skref konungen, huru högt fäderneslandets och undersåtarnes nöd går mig till sinnes; dock tyckes mig bättre träda faran modigt under ögonen och föra kriget på främmande botten än släppa fienden inom våra egna landamären, dit han eljest otvifvelaktigt kommande varder. Oxenstierna skref till rådet: När jag betraktar denna förestående fejd, fiendens segrande makt, fäderneslandets fattigdom, krigets medel, början, skiften och möjliga utgång, då resa sig håren på hufvudet. Ho är den, som icke skulle ett sådant undvika, därest det möjligt vore? Men efter Gud låtit oss födas i en sådan tid och satt oss till konungens och fäderneslandets rådgifvare, så böra vi uppsöka icke endast farorna utan ock medlen att dem öfvervinna. Härtill räknar jag förnämligast att hålla fienden från fäderneslandet och så vidare. I denna sak voro Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna ense, hvarför också Stralsund genast blef undsatt; men en annan fråga återstod, nämligen huru och på hvad ställe kriget skulle föras. Gustaf Adolf ville, att man redan 1629 skulle föra hufvudstyrkan till Tyskland. Oxenstierna däremot trodde, att man borde fortsätta anfallskriget i Preussen, där man redan innehade fästningarna och kände landet, och däremot nöja sig med att besätta Stralsund och genom denna stadens understödjande sysselsätta kejsaren, liksom man förut under konung Johans tid genom Revals ihärdiga försvarande hade hejdat ryska makten. Det sågs tydligt, att Oxenstierna af en nästan medvetslös farhåga sökte i det längsta undvika den fruktansvärda kampen. Konungen icke så. Kriget, en gång oundvikligt, borde börja ju förr desto hellre, innan ännu hela Tyskland blifvit ohjälpligen bundet under oket. Just den omständigheten, att Gustaf Adolf gick anfallsvis till väga, skulle öka modet hos både eget folk och bundsförvanter. Konungen och hans vän växlade angående dessa angelägenheter flera förtroliga och vidlyftiga bref. Oxenstierna kunde omöjligen vederlägga konungens skäl för anfallskriget. Men å andra sidan kunde han ej heller underlåta att oupphörligen ställa för ögonen Sveriges utblottade tillstånd, kejsarens mångdubbelt betydligare stridskrafter och den därför troligtvis olyckliga utgången, hvilka skäl åter voro för Gustaf Adolf lika svåra att vederlägga. Slutligen skref denne senare: Hvad som kan uträttas eller icke, det vet allena Gud, hvilken gifver vilja att begynna och kraft att fullända, om saken till hans ära och vår salighet lända kan. I kunnen lättare visa hindren än jag möjligheten, hvarför jag också hellre vill i verkligheten framdeles utföra än här i förväg på papperet framställa min föresats. Oxenstierna gaf vika, betraktande det som en dispositio divina. Konungen, sade han, är därtill drifven af en mäktig ande, den ingen motstå kan. — Det blef beslutet att angripa kejsaren i Tyskland, och det redan 1629. Anfallet uppsköts, under det att Gustaf Adolf vid Lybeck gjorde ännu ett försök till en fredlig förlikning. Men då Wallenstein skymfligt bortjagade svenska sändebuden och kejsaren sände Arnheim till Polen, blef kriget för följande året oåterkalleligen beslutet; men, skref konungen, från denna stund väntar jag ingen enda lugn timme under hela min lefnad, och vid sin ankomst till Stockholm utsåg han därstädes i Riddarholmskyrkan platsen för sin blifvande graf.