Boucquoi, Dampier, Spinola med flera, hvilka vid trettioåriga krigets början förde högsta befälet, hade redan afgått under de tolf år, som förelupit före Gustaf Adolfs ankomst till Tyskland. Deras lärjungar och närmaste efterträdare voro de, som hufvudsakligen fingo att göra med svenskarne och därför också med deras historia.
Först framträder då den ryktbare Tilly. Rätta namnet var Johan Tzerklas till Tilly, född 1560 i Lüttich och af gammal adlig ätt. Redan från första barndomen visade han håg för krigiska yrken men därjämte ett stilla och blygsamt lynne.
Kommande först såsom page uti bäjersk tjänst, ådrog han sig genom desga egenskaper hoffolkets åtlöje och tillnamnet den tyste bordsittaren. Furst Maximilian däremot började snart ana de utmärkta anlag, som lågo förborgade hos den anspråkslöse ynglingen. Denne längtade emellertid från hofvets bordsittarlif till den verksammare fältlefnaden. Han tjänade först uti Nederländerna, sedan i Ungern, hvarest han innan kort uppsteg till öfverstelöjtnant, öfverste, slutligen general vid artilleriet; detta allt redan i kejsar Rudolfs tid. Sedermera antog han bäjersk tjänst, och det var där, som han i synnerhet vann sina rikaste lagrar. Genom hans drift blefvo inom kort de bäjerska trupperna de bäst rustade och öfvade nästan i hela Europa. I spetsen för desamma vann han seger på seger öfver grefven af Mansfeld, öfver hertigen af Braunschweig, öfver hvilken fiende som helst; och det var förnämligast genom Tilly, som slaget på Hvita berget fick en så lycklig utgång. Sådana förtjänster blefvo allmänt erkända. Maximilian af Bäjern hedrade honom med den mest förtroliga vänskap, och kejsaren nämnde honom 1623 till riksgrefve af Tilly. Han var också en i många afseenden stor och aktningsvärd man; uti strid både modig och försiktig och af ingen bland sina samtida i skicklighet öfverträffad; därjämte ordfast, oegennyttig, rättvis, i högsta grad sedlig; han berömde sig öfver att aldrig ha smakat vin, njutit kvinnogunst eller lidit nederlag. Sin ärfda tro, den katolska, var han af hjärtat och orubbligt tillgifven, stundom ända till grymhet mot olika tänkande; slutligen städse bibehållande sin ungdoms blygsamhet, vägrade han att emottaga titeln af prins, hvilken kejsaren själfmant erbjöd. — Han var en lång, mager herre med korta, i oordning fallande hår; pannan bred, skarpt skrynklad liksom hela ansiktet, näsan lång och hög, kindknotorna mycket utstående men kinder och ögon insjunkna, knäfvelborrar och pipskägg korta. Han var vanligen klädd i grön spansk dräkt med uppskjuten hatt, hvarifrån en röd strutsfjäder hängde långt ned efter ryggen. I striden red han vanligtvis en liten osynlig gråskymmel.
År 1583 den 14 september föddes i Prag Albrekt Wenceslaus Eusebius, friherre v. Waldstein, eller Albrekt von Wallenstein, som han vanligen kallades. Redan i barndomen förrådde han ett vildt och obändigt lynne, och fåfängt sökte föräldrarne genom enskilda lärare tygla hans öfvermod. De förde honom till skolan i Goldberg, där han öfverlämnades åt en för duglighet och kraft utmärkt lärare vid namn Fuhner. Sedan denne användt både godhet och stränghet men utan framgång, skickade han den vanartige gossen åter till föräldrarne. Dessa sände honom, åtföljd af en enskild lärare, till högskolan i Nürnberg, ty de bekände sig till lutherska läran. Wallenstein var nu sexton år. Med den vildaste häftighet öfverlämnade han sig åt alla de utsväfningar och våldsamheter, som vanligtvis gå i svang bland dräggen af studenterna. Särdeles var han en flitig tillställare och deltagare uti så väl allmänna som enskilda slagsmål. Flera gånger blef han af sina lärare varnad, en gång insatt i proban och erhöll slutligen, då ingen förbättring visade sig, uppmaning att lämna staden, hvilket han också gjorde. Allt detta hade förefallit inom föga mer än ett halft år. Efter dessa motgångar antog han tjänst gom page hos markgrefven Karl von Burgau. Under denna tjänstgöring hände sig, att han insomnade, sittande i ett fönster af tredje våningen på Innsbrucks slott. I ångesten af en orolig dröm kastade han sig fram och tillbaka och slutligen ut genom fönstret men led ingen skada oaktadt det förfärliga fallet. Det ovanliga i händelsen väckte honom till allvarsamma, stundom svärmande tankar. Han trodde sig räddad af en högre hand till högre öden. En förändring föregick i hela hans väsen. Den vilda, obändiga anden stannade väl kvar men tyst och sluten inom sig själf, försänkt i dystra grubblerier öfver världens och människolifvets gåtor. Han öfvergick till katolska läran i den fasta öfvertygelsen, att det var jungfru Maria, som för sådant ändamål räddat hans lif. Sedan begaf han sig på resor för att fortsätta och fullända sina studier. Han besökte Spanien, Frankrike, Nederländerna och Italien, inhämtande noggrann kännedom om dessa länder. Härunder råkade han i sällskap med åtskilliga lärda, hvilka gåfvo honom tycke för det ännu den tiden så allmänt gängse stjärntyderiet. Detta ökades än mera i Padua, där han en längre tid studerade samma vetenskap under professor Argoli, hvilken själf trodde sig af himlakropparnas gång kunna förutsäga sin lärjunge en märkvärdig och lysande framtid. Under hela sin lefnad bibehöll Wallenstein alltid den varmaste tillgifvenhet för dessa ämnen. I senare åren åtföljdes han alltid af en gammal ryktbar stjärntydare vid namn Seni.
Från Padua begaf sig Wallenstein till Ungern och inträdde under fälttåget mot turkarne för första gången på krigarbanan, redan då utmärkt för ett okufligt mod. Efter freden 1606 återvände han till Böhmen. Fadern hade dött och efterlämnat ett ringa arf. Wallenstein, fattig och af böhmarne hatad för sin öfvergång till katolska läran, kunde i detta land icke hoppas någon synnerlig lycka. Men katolske ärkebiskopen i Prag hade händelsevis lärt känna den unge mannen och hans ovanliga anlag. Han ville försätta honom i oberoende och föreslog i sådan afsikt ett giftermål med en gammal men utomordentligt rik änka. Det gick i fullbordan. Allmänheten, som ännu ej riktigt kände Wallensteins underliga lynne och omätliga ärelystnad, ville alldeles icke tro, att han godvilligt kunnat förmå sig att äkta den gamla obehagliga gumman. Hon hade gifvit honom en förtrollad kärleksdryck, hette det; däraf kom sedan så väl själfva det onaturliga giftermålet som Wallensteins öfriga besynnerligheter. Emellertid dog hon inom kort, lämnande åt den unge änklingen en nästan omätlig förmögenhet.
Det var vid denna tid, som oroligheter började uppväxa inom österrikiska hofvet och landet. Wallenstein afböjde alla anbud att taga del i brödrastriden mellan kejsar Rudolf och efterträdaren Mattias. I dess ställe värfvade han två hundra rvttare och förde dem till dåvarande ärkehertig Ferdinand, hvilken var invecklad i ett krig mot Venedig. Vid detta tillfälle grundlade han genom tapperhet och frikostighet den ovanliga gunst, hvari han sedermera stod så väl hos Ferdinand som hos soldaterna. Efter krigets slut blef han öfverste och gift med den unga, sköna Isabella Katarina v. Harrach, dotter af Ferdinands geheimeråd och gunstling. Han blef själf kejserlig kammarherre och grefve samt utmärkte sig i Wien genom ett särdeles lysande lefnadssätt.
Vid upproret 1618 erbjödo böhmarne åt Wallenstein öfverstefältherreplatsen, men han blef sin kejsare trogen och utförde till hans tjänst mången bragd i spetsen för ett af honom själf värfvadt kyrassierregemente. Böhmarne, däröfver uppretade, indrogo alla gods så väl för honom som för åtta andra af samma namn och släkt. Förbindelsen med Ferdinand blef så mycket fastare. Händelsevis var Wallenstein frånvarande under slaget på Hvita berget, men hans kyrassierer hade dock väsentlig del i den lyckliga utgången. Med samma framgång tjänade han sedermera mot Betlen Gabor, bidrog först till Wiens räddning och förde sedan efter Boucquois och Dampiers död kejserliga hären till flera segrar, hvarigenom Betlen Gabor nödgades draga sig tillbaka. Nu blef freden afsluten med både Böhmen och Ungern. Wallenstein återfick sina förlorade gods och dessutom som särskild belöning herrskapet Friedland med värdighet först af riksgrefve, sedan af riksfurste 1623 och slutligen af hertig 1624. Hans ovanliga lycka föranledde afund och en anklagelse för egennytta och försumlighet.
Wallenstein infann sig personligen i Wien, utdelade å ena sidan 12,000 dukater bland de blifvando domarne, framställde å den andra sina bragder i öppen, oförliknelig dag. Han blef frikänd och befordrad till generalmajor.
Wallenstein låg sedermera någon tid sysslolös i Böhmen. Han erbjöd sin tjänst åt hertig Maximilian af Bäjern, men Tilly, som fruktade en så utmärkt medtäflare, visste i hemlighet ställa så till, att han erhöll vägrande svar. Detta grundade först den bittra fiendskap, som rådde mellan Wallenstein å ena samt Maximilian och Tilly å andra sidan. Den förstämde kunde dock ej länge förblifva i overksamhet. Ferdinand behöfde en krigshär men saknade därtill nödiga medel. Då erbjöd sig Wallenstein att till kejsarens tjänst men på egen bekostnad anskaffa och utrusta icke mindre än 40,000 man. Man log i början åt förslaget såsom ett tomt skryt. Men nöden fortfor, likaså Wallensteins anbud. Kejsaren tyckte sig gärna kunna våga ett försök, då det ingenting kostade, och antog därför förslaget, med villkor att endast 20,000 man utrustades. Tjugu tusen man, svarade Wallenstein, skola svälta ihjäl, men femtio tusen kunna själfva skaffa sig födan; och det blef därvid. Öfver hela Tyskland spriddes ryktet, att Wallenstein ämnade på egen bekostnad uppsätta en krigshär. Företagets ovanlighet, Wallensteins kända namn, lycka och frikostighet tillockade skaror af soldater, icke blott Mansfelds skingrade hopar utan äfven mången krigare från Tillys led, och med förvåning såg man Wallenstein snart i spetsen för 60,000 man. Det var med denna här, som han 1626 jagade Mansfeld genom Sachsen, Schlesien och Ungern, 1627 eröfrade Holstein och Jutland samt 1628 belägrade Stralsund och höll norra Tyskland i tygeln. Man förvånades öfver Ferdinands lycka att halva funnit en sådan fältherre. Ferdinand själf erkände tacksamt sin förbindelse och utnämnde Wallenstein, såsom vi förut berättat, 1629 till hertig af Mecklenburg.
Emellertid började han inom sig bära hemlig farhåga för en så mäktig och egenmäktig undersåte. Wallensteins lynne och hela personlighet voro icke ägnade att ingifva förtroende. Han var lång och mager, med kort, uppstående hår, hög och ofårad panna, små svarta och skarptindrande ögon, ansiktsfärgen gul. Stränghet och isande köld förrådde sig i hvarje blick, hvarje åtbörd. Munnen rördes nästan aldrig till löje, sällan till samtal, och de få ord han därvid yttrade uttalades med en skarp röst, hvars obehag han icke ens själf förmådde mildra. Han var nykter, måttlig och högst arbetsam, den ena gången full af misstankar och förställning, en annan gång ytterligt djärf och påflugen; mot brottslingar obevekligt, stundom orimligt sträng. Då soldater anklagades för olydnad, svarade han ofta, utan vidare rannsakning, helt torrt och kort: Häng den hunden! Samma öde fick en kammartjänare, som väckte honom för tidigt. Hans stränghet och vrede kände inga gränser men å andra sidan ej heller hans frikostighet. Att gifva en skänk af mindre än 1,000 riksdaler ansåg han under sin värdighet. För soldaternas hälsa och vård sörjde han uppmärksamt, lämnande dem tillika fria händer att genom plundring både föda och rikta sig. Tjänare och höfdingar belönades furstligt. Furstligt var också hans eget lefnadssätt, nästan kejserligt. På hans egendomar i Prag, Gitschin och Friedland uppfördes präktiga byggnader. Särdeles utmärkt var slottet i Prag. Stallet ensamt liknade ett litet palats, där tre hundra utsökta prakthästar fodrades ur marmorkrubbor. Det egentliga palatset var på det praktfullaste inredt, med hemligt dolda, af droppsten bildade badrum, stora präktiga salar, af de förnämsta målare prydda med taflor, föreställande Wallensteins bragder, stundom honom själf som segrare, dragen af solens hästar och med morgonstjärnan öfver den lagerkrönta pannan. På resor åtföljdes han af femtio sexspända vagnar för sig och sitt sällskap; andra femtio medförde betjäningen och husgerådet, och ett dylikt antal lifdrabanter stod dagligen i yttre rummen. Hofvet utgjordes af sextio adliga pager, tolf friherrliga riddare och fyra kammarherrar; hela staten tillsammans 900 personer och 1,072 hästar med mera. Dagligen dukades hertigliga bordet för ett hundra gäster. Själf syntes han likväl sällan därvid, flyende och hatande människor såsom ett otacksamt och ondt släkte och tillika så ytterst känslig för hvarje buller, att hans herrar måste med omlindade sidenband förekomma äfven det minsta slamrande af sporrarna. Sin gemål och dotter såg han sällan, en förtrolig vän hade han aldrig. Tiden delades mellan ämbetsgöromål, brefväxling, stjärntyderier tillsammans med Seni och dessemellan dystra grubblerier samt en omätlig ärelystnads planer. På sådant sätt, ensam och innesluten i djupet af sitt palats, härskade han dock därifrån nästan enväldigt, icke allenast öfver sin här utan snart sagdt öfver hela Tyskland. Soldaterna följde honom med en alldeles blind lydnad, fängslade så väl af hans stränghet och frikostighet som af hans hemlighetsfulla väsen. Tysklands folk behandlade han med en segrande krigares hela hårdhet, dess furstar icke blott som jämlikar utan med ett stötande öfvermod; men ingen vågade på länge motsätta sig den lika mäktige som fruktade segraren. Kejsaren måste själf mången gång tiga och se, huru Wallenstein handlade tvärt emot gifna befallningar, huru han icke ens vårdade sig att söka ursäkter därför. I spetsen för sin talrika, af honom ensamt beroende här, stod han midt i Tyskland, en för alla lika fruktansvärd makt, och man gaf honom icke utan skäl namnet af Tysklands diktator. Huru Wallenstein vid Regensburgs riksdag från denna utmärkta plats lika hastigt nedsteg som han uppstigit skall framdeles jämte hans senare öden för läsaren framställas.
Den tredje i ordningen bland dessa utmärkta fältherrar var Gottfrid Henrik, grefve af Pappenheim Triechlingen, född 1594, årsbarn med Gustaf Adolf, liksom Wallenstein med Axel Oxenstierna. Fadern var kejserlig marskalk och förde som sådan tvenne svärd i vapnet. Den unge Pappenheim hade också vid sin födelse i pannan tvenne med röd färg och i samma ställning tecknade svärd. Med tiden växte de småningom bort och sågos efter tjugufemte året aldrig oftare än vid häftiga sinnesrörelser. Pappenheim var af ett stolt och modigt sinnelag, och man såg honom i barndomen sällan eller aldrig fälla tårar; därjämte var han gladlynt, redlig och läraktig samt inhämtade goda kunskaper, dels af enskilda lärare, dels på vidsträckta resor. Under hertigen af Bäjern började han sin krigarbana och steg snart till högre grader. I slaget på Hvita berget var han redan öfverste. Strax i början af denna drabbning blef han sårad men fortfor dock att deltaga i striden, tills hästen, dödsskjuten, tumlade omkull och blef liggande öfver Pappenheim, så att denne icke förmådde göra sig lös igen. I detta tillstånd blef han flera gånger öfverriden och sårad samt slutligen liggande sanslös på slagfältet. Jag visste ej riktigt, plägade han själf säga, antingen jag var i paradiset eller i helvetet. Jag befann mig icke nog väl för det förra, icke nog illa för det senare, hvarför jag till slut trodde mig vara i skärselden. Han väcktes ur dessa drömmar af en kejserlig soldat. Då denne såg, att Pappenheim öppnade ögonen, sade han: Din hund, du har ett par vackra byxor! Du skall dö! hvarvid han lyfte sabeln. För Guds skull, utropade Pappenheim, låt mig lefva! Jag är öfverste Pappenheim och skall rikligen belöna dig. Han fördes till Prag och lämnades i särskild vård hos hertig Maximilians lifläkare. Han hade ej mindre än tjugu sår, hvaribland sex voro ganska vådliga, men god skötsel och ännu bättre lifskrafter återställde honom snart till fullkomlig hälsa. Han deltog sedermera uti alla krigstågen, i hög grad utmärkande sig genom skicklighet och mod, särdeles denna sista egenskap. Han hade vid sin död ej mindre än hundra ärr. Pappenheim var af reslig växt, ansiktet fylligt, med hög näsa och panna samt lifliga ögon icke utan tycke af Gustaf Adolf. Det forntida riddarsinnet inom hans själ yttrade sig särdeles i förhållandet till denne konung. Enligt en gammal släktsägen skulle en med ärr betäckt och på hvit häst ridande grefve Pappenheim framdeles i strid besegra en stor och ryktbar konung. Det berättas, att Pappenheim var öfvertygad, det denna spådom åsyftade honom och Gustaf Adolf, och han gjorde allt till dess uppfyllande. Ständigt såg man honom rida en hvit häst, och i drabbningarna valde han alltid sin plats midt emot konungen, sökande att komma med honom i handgemäng. På samma gång kände han för denne sin fiende en oförfalskad högaktning samt yttrade den vid alla tillfällen oförtäckt. I sättet att kläda, att uppföra sig, till och med att lägga sitt hår sökte han göra likheten mellan sig och sin store motståndare än mera märkbar. De täflande årsbarnen föllo slutligen på samma dag och fält.
Hans Georg von Arnheim var född 1581 och härstammade från en adlig ätt i Brandenburg. Han utmärkte sig för flit, goda kunskaper, slughet och tystlåtenhet. Richelieu kallade honom därför det bästa kardinalsämnet i hela Europa. Han var dock tillgifven lutherska läran, och det med så mycken ihärdighet, att han å andra sidan kallades den lutherske kapucinmunken. För öfrigt var han ombytlig, falsk, egennyttig. Han var först i polsk, sedan i svensk, därpå i österrikisk tjänst, där han med Wallenstein ingick en nära vänskap, hvilken oaktadt ett och annat missförstånd oafbrutet fortfor. Sedan Arnheim af motvilja för polska tåget 1629 begärt afsked från kejserliga hären, ingick han som fältmarskalk i sachsisk tjänst.
Altringer, född af ringa föräldrar, följde på några resor en fransk ädling, först som kammartjänare, sedan som handskrifvare, förvärfvande under denna tid genom sin arbetsamhet betydlig kännedom om olika land samt deras språk och tillstånd. Han kom sedan till kansliet vid tridentinska kyrkomötet, där hans skicklighet och framgång väckte afund och förföljelser. Altringer bortgick i vredesmod från både stad och beställning, med föresats att välja den först mötandes yrke. Det blef händelsevis en tysk soldat, hvilken han följde till Italien. Sedermera gick han öfver till bäjersk tjänst, oupphörligt stigande från den ena graden till den andra, till dess han efter Tillys död blef anförare för hela bäjerska hären och af kejsaren upphöjd till riksfriherre. Han var tapper, förståndig och kvick samt en särdeles stor talare men därjämte hämnd- och penninggirig; man kallade honom den italienske spanioren.
Henrik Holk, född på danska ön Als, en oförfärad och rask krigare men utsväfvande, lastfull, grym och plundringslysten. Holk och hans jägare voro föremål för hela Tysklands fruktan och afsky. Han bytte flera gånger om herre och bekännelse. Slutligen under ett af sina grymmaste plundringståg blef han anstucken af en dödlig sjukdom. Ingen präst kunde förmås att höra den afskydde mannens sista bikt. Han dog, öfvergifven af alla, till och med af sina egna officerare. En af de lösa kvinnorna i lägret mottog hans sista suck.
Grefve Merode, i kejserlig tjänst, är mest ryktbar därigenom, att hans tygellösa och själfsvåldiga soldater kallades efter honom merodister eller merodare, hvaraf sedan ordet marodörer uppkommit.
Tiefenbach, Götz, Kolalto, Maradas och kroatanföraren Isolani voro mer eller mindre ryktbara krigsöfverstar, hvilkas namn ofta förekomma. Det var äfven vid denna tiden, som de sedermera så namnkunniga fältherrarne Gallas, Piccolomini och Montecucculi först började visa sig.
Likasom enskilda anförare hade förvärfvat sig mer eller mindre anseende, på samma sätt var det äfven med trupperna själfva. Vissa regementen voro för sin tapperhet och krigsvana bekanta öfver hela Tyskland. Sådana voro Wallensteins kyrassierer och nästan ännu mera Tillys valloner, kärnan, de förra af Tysklands rytteri, de senare af dess fotfolk. Särdeles bekant var också ett regemente bäjerska ryttare, efter sin anförare kallade kronbergare, efter sitt uppförande de oöfvervinneliga. De nyttjade svarta hästar och dräkter samt dödskallar fästa på hjälmarna. En alldeles egen ryktbarhet hade kroaterna, ett oregelbundet ungerskt rytteri, häftigt i sina anfall men utan ordning och ihärdighet. Dessa kroater utmärkte sig för den vildaste plundringslystnad, de råaste våldsamheter. Ångest och fasa föregingo, mord och brand följde deras spår; själfva namnet krabater, såsom det af tyskarne vanligen uttalades, öfvergick slutligen till en allmän benämning för vilda och samvetslösa människor.