Uti första åren af Gustaf Adolfs regering voro hans utmärktaste krigare de redan under Karl den niondes tid pröfvade Jakob de la Gardie, Evert Horn, Herman Wrangel, Nils Stiernsköld, Jesper Mattsson Cruus, Peder Hammarskjöld med flera. I samma mån som dessa åldrades eller gingo undan, framstodo i stället konungens samtidiga vänner Gustaf Horn, Nils Brahe, Johan Banér, Lennart Torstensson, hvilka alla redan förut blifvit omtalade. I de sista åren af hans regering började visa sig Johan Lilliehöök, Torsten Stålhandske, Karl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg, Lars Kagg, Axel Lillie med flera, ännu för det mesta föga kända ynglingar, stående på de lägre graderna af tjänsten men i kommande tidehvarf Svea rikes ära och försvar. De voro bildade i Gustaf Adolfs skola.
Dessa herrar voro alla genom börd eller lag svenska medborgare. De äldre bland dem äro redan omtalade, de yngre höra egentligen till nästa tidehvarf. Men Gustaf Adolfs älskvärda väsen, stora snille och ovanliga framgång lockade äfven många ryktbara krigare från andra land, särdeles under trettioåriga kriget. Sådana voro för det mesta tyskar eller skottar. Bland de förstnämnda märkas följande.
Rhengrefven Otto Ludvig, tapper men stundom något för hetlefrad, känd i synnerhet såsom kunnig uti rytteriets förande. Han tjänade förut under Danmarks fanor och utmärkte sig i slaget vid Lutter, blef sedan af Kristian den fjärde misstänkt för Kristina Muncks skull och tvungen att lämna tjänsten, då han, som förbemäldt är, öfvergick till Gustaf Adolf. För att göra danske konungen till viljes var det en gång fråga om hans afskedstagande, men på det öfriga befälets förbön blef han bibehållen. Han upphöjdes sedermera till general vid rytteriet. (Ridder st. 75 a. Lars Grubbe till Axel Oxenstierna. Berwald den 8 januari 1631.)
Pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld, likaledes tapper och duglig samt slutligen utnämnd till general vid rytteriet.
Dodo von Kniephausen var känd som en ganska skicklig och erfaren krigare, särdeles med afseende på fotfolkets ledning. Han hade deltagit i trettioåriga kriget nästan allt från dess utbrott och tjänat under Mansfeld, hertig Kristian af Braunschweig, konungen af Danmark, stundom med olycka, alltid med ära. Vid Gustaf Adolfs öfvergång till Tyskland antog han svensk tjänst. Han var klok, erfaren och försiktig men någon gång alldeles för långsam, kanske just därför mindre lycklig. Men där det gällde ihärdighet, var Kniephausen på sin rätta plats. Han ägde en synnerlig förmåga att med orubbligt lugn mottaga fiendens mest rasande anfall.
Maximilian Teuffel öfvergaf kejsarens och antog Gustaf Adolfs tjänst, och det redan vid den tiden, då Riga eröfrades. Han utmärkte sig genom mycken raskhet och tapperhet samt upphöjdes slutligen till öfverste för konungens lifgarde eller det så kallade Gula regementet, hvilket just under och genom Teuffel steg till så utomordentligt anseende. I anledning af Kniephausens och Teuffels olika egenskaper plägade Gustaf Adolf kalla den förre städet och den senare hammaren; olycklig den, som kom emellan dem båda! Tyskarne gjorde sig eljest lustiga öfver Teuffels namn, som på deras språk betyder djäfvul, likasom Tott efter deras uttal död. Svenske konungen, sade de, må väl segra, då han har tade döden och djäfvulen i sin tjänst.
Båda Thurnarne, fader och son, voro bland de utmärktaste främlingar i Gustaf Adolfs tjänst. De härstammade från en gammal och rik böhmisk släkt. Fadern Henrik Mattias var en ovanligt skön, stark, tapper, lärd och i allo älskvärd man, länge och troget tjänande österrikiska huset. Men då kejsaren begynte våldföra böhmarnes fri- och rättigheter, ställde sig Thurn i spetsen för förorättade landsmän och var den, som började det sedan så ryktbara trettioåriga kriget. Öfvervunnen måste han fly sitt fädernesland och reste som landsflyktig omkring uti Ungern, Holland, Venedig, Danmark, uti hvarje land nämligen som stod i fientligt förhållande till kejsaren. Slutligen kom han till Sverige. Där hade sonen Frans Bernhard redan flera år förut uppehållit sig och genom erfarenhet, duglighet och ett berömvärdt uppförande tillvunnit sig Gustaf Adolfs synnerliga gunst och förtroende. Uti preussiska fälttågen lämnades honom ofta högsta befälet näst konungen, och när den unge, hoppfulle mannen dog, väckte han allmän och djup saknad. Fadern fortfor ännu några år att deltaga uti statsärendena men drog sig slutligen undan till lugnet och dog i Pernau år 1640.
Wolf Henrik Baudis eller Baudissin, född i Holstein, utomordentligt tapper, erfaren och skicklig, särdeles i rytteritjänsten, men tillika hård, egennyttig, skamligt prejande så väl egna soldater som landets invånare. (Ridderst. 75 b. Lars Grubbe till Axel Oxenstierna. Frankfurt am Main den 10 juni 1632. Duderstadt den 1 oktober 1632. Duderstadt den 24 juli 1632.) Han gick först i dansk, sedan svensk, slutligen sachsisk tjänst, beständigt följande den enskilda fördelen.
Bland skottarne märkes Hepburn, en bland konungens tappraste och pålitligaste öfverstar men såsom sina landsmän öfverdrifvet stolt, därför också slutligen af missnöje öfvergående till Frankrike. Alexander Leslie hade redan varit med under de la Gardies ryktbara tåg mot Moskva. Han var tapper, erfaren och Gustaf Adolf troget tillgifven, slutligen på ålderdomen uppstigande till värdigheten af general ehuru, som det sades, han hvarken kunde läsa eller skrifva Af ungefär samma halt var hans landsman, den gamle, glade Patrik Ruthwen, hvilken Gustaf Adolf, då dryckeslag någon gång nödvändigt måste hållas, brukade sätta till värd i sitt ställe, en syssla, som också stundom förrättades af Johan Banér.
Georg Kristofer von Taupadel, slutligen öfverste vid dragonerna, var en bland Gustaf Adolfs mest skickliga och nyttjade officerare, och knappt finnes under tyska kriget någon utmärktare bragd, i hvilken icke Taupadel hade mer eller mindre del. Också blef hans regemente på sista året ej mindre än tre särskilda gånger i grund förstördt. Men snart strömmade nya hjältar till Taupadels kända baner, och inom några dagar såg han åter sin trupp fulltalig. Efter Gustaf Adolfs död följde han hertig Bernhard af Weimar till Frankrikes tjänst. not
Af de enskilda trupperna var bland fotfolket det så kallade Gula regementet ryktbarast; namnet taget efter färgen på soldaternas rock. Det var egentligen konungens lifgarde och ensamt lika stort som tvenne andra regementen. Under preussiska fälttågen och Teuffels anförande började det utmärka sig såsom det första regemente uti hären så väl till förtjänst som rang. Detta anseende bibehölls och ökades under tyska kriget. Konungen kallade det sin hufvudkudde, på hvilken han tryggt kunde hvila. Efter Teuffels död fördes det af Nils Brahe, hvilken tillika med hela Lifregementet hjältemodigt offrade sitt lif på samma fält och dag som deras älskade konung.
Blå regementet under öfverste Winckel var en värfvad trupp, redan bekant under Karl den niondes tider. Sitt namn erhöll det af samma orsak som Gula regementet. Lika var också dess antal, dess anseende och dess slutliga öde.
Dessa, tvenne regementen voro så stora, att hvart och ett af dem utgjorde en hel brigad. Till de öfriga brigaderna fordrades två, stundom tre regementen. Bland dem märkas:
Svenska brigaden; bestod af Dalkarlarne under Åke Oxenstierna, Karelerna under Klas Hastfer, Västgötarne under Karl Hård eller stundom i deras ställe Österbottningarne under Axel Lillie not; namnet gifvet därför, att den utgjordes endast af infödda svenskar.
Brigaden hade vanligen sin plats bredvid Blå regementet, deltagande i dess faror och i dess ära.
Gröna troligen densamma som Skotska brigaden bestod af skotska regementen under Hepburn. (Riksark. Riks-Cancellerens bref 1630. Lista på krigsfolket i Preussen förutan rytteri; jämför Swedish intelligencer 2, 28.) Den hade varit med redan uti preussiska kriget. Efter Hepburns afsked fördes den af Wildenstein, därtill bildad som öfverstelöjtnant vid Gula regementet. Enligt några uppgifter bestod Gröna brigaden i slaget vid Lützen af hertig Bernhards tyska regementen.
Hvita brigaden, så kallad af sina fanor, utgjordes af pommerska, till Gustaf Adolf öfvergångna trupper, först under Damitz, sedan under Witzthum, sist under Burth.
Röda brigaden bestod af regementena Hohendorf, Erik Hand och Hall. Svarta regementena voro värfvade af Falkenberg och Sperreuter.
Bland rytteriet stå främst i ordningen likasom i striden finnarne, anförda af Torsten Stålhandske. Det var i deras led, som den tappre Taupadel, som den sedermera så ryktbare Karl Gustaf Wrangel bildade sig. Sedan kommo Västgötarne under Erik Soop, städse försvarande det anseende, som de uti träffningarna vid Dirschau tillkämpat sig. Södermanländingarne under Zakarias Pauli utmärkte sig uti preussiska fälttågen (Sack (Bunt 25). Fullmakt för O. Sack den 10 oktober 1627 att vara major och den 14 maj 1629 att vara öfverstelöjtnant öfver Södermanlands landsryttare under Zak. Pauli.) men synas sedermera icke förrän i slaget vid Lützen. Ryktbarare blefvo Småländingarne. Per Brahe var deras öfverste, men som denne beständigt kallades till konungens sida, anfördes de vanligtvis af Fredrik Stenbock, en sonson till Erik Stenbock och Malin Sture. Det var i spetsen för detta regemente, som den store konungen slutligen blef skjuten.