Krig hade blifvit Gustaf Adolfs mesta sysselsättning, och krigskonsten bär också de flesta spåren af hans ordnande snille. Nästan hvar och en af dess delar undergick en fullkomlig omskapning. Det var egentligen under preussiska fälttågen, som dessa förändringar småningom uppfunnos och infördes.
Fotfolkets beväring och fältöfningar voro förut behäftade med många olägenheter. Pikarna voro 18 fot långa och därigenom ganska oviga, musköterna så tunga och afskjutandet så inveckladt och besvärligt, att soldaten icke kunde förrätta det på fri hand utan måste draga med sig en lång spetsig gaffel, som, nedsatt i jorden, skulle tjäna till stöd vid siktandet; patronerna förvarades uti små mått, som hängde lösa vid ett kring lifvet sittande bälte eller bantler. Genom alla dessa omständigheter och den tidens särdeles oviga lunttändning voro handgreppen så invecklade, att för gevärets laddande och afskjutning fordrades uti kejserliga hären icke mindre än nittioåtta särskilda tempon. — Lika hinderlig var själfva soldaternas uppställning. Kompanier och regementen voro ganska stora, de förra 300, de senare 3,000 man, hälften pikenerare, hälften musketerare, vanligen uppställda tio man högt, hvarigenom de eftersta blefvo alldeles overksamma. Uti slagordningar uppställdes de enligt det då gällande nederländska bruket uti stora så kallade tertier, det vill säga fyllda fyrkanter af flera tusen man, kraftfulla vid ett anfall, men tunga och snart bragta i oordning. På detta sätt var i allmänhet europeiska fotfolket beskaffadt, då Gustaf Adolf började tyska kriget och därigenom föranledde en fullkomlig omskapning af dittills gällande bruk. Pikarna förkortades från 18 till 11 fot, musköterna gjordes lättare, gaffeln bortlades, och soldaten måste vänja sig att skjuta på fri hand, denna sista förändring vidtagen tvärt emot de flesta officerarnes råd. I stället för bantler infördes patronkök, och låsen förbättrades, hvarigenom handgreppen blefvo vida enklare. Uti hvarje trupp minskades pikenerarne, hvaremot musketerarne ökades till två tredjedelar för att därigenom också öka elden. Kompanier och regementen minskades, de förra till 144, de senare till 1,008 man, hvarigenom trupperna blefvo rörligare samt genom ökadt befäl bättre anförda. Linien var blott sex man hög; stundom stodo musketerarne till och med endast på tre led. I stället för de gamla tertierna uppfann Gustaf Adolf de så kallade brigaderna, där regementets musketerare och pikenerare voro uppställda uti smärre trupper med mellanliggande luckor för att dymedelst lättare kunna röra sig och hvarandra bispringa. De voro antingen helbrigader af 2,016 eller halfbrigader af 1,008 man. Dessa senare ombildades snart till den i krigskonsten så namnkunniga gustavianska kolonnen. Svenska hären, sålunda uppställd, liknade en fästning, hvarje del inbördes försvarande den andra; de framskjutande kolonnerna svarade mot bastioner, brigadens bas mot kurtinen; bakom densamma likasom bakom en vall rörde sig reserven och andra linien, färdiga att skynda till hjälp, hvarhelst det påkallades.
Kejserliga rytteriet led af samma olägenheter som fotfolket. Ryttaren, från hufvud till fot klädd i järn samt beväpnad med en tung musköt, var själf oförmögen af alla hastigare rörelser och uttröttade snart äfven den starkaste häst. Regementena utgjorde vid pass 750 man, skvadronen 144, likaledes uppställda sex eller tio man högt. Gustaf Adolf borttog största delen af järnklädnaden, bibehållande endast bröstharnesk och hjälm; musköten förvandlades till karbin, och regementena nedsattes till omkring 550, skvadronerna till 66 hästar, ställda endast på fyra led. Det nyss uppfunna bruket af dragoner blef betydligen förbättradt och utvidgadt. Kejserliga rytteriet nyttjade den så kallade caracoln, det vill säga, att sedan ryttarne afskjutit sina gevär, svängde de undan till höger och vänster, lämnade sålunda rum för andra ledet och ställde sig själfva bakom det sista för att å nyo ladda. Gustaf Adolf däremot befallde sina ryttare att störta i sporrsträck framåt samt först afskjuta gevären och sedan med värjan i hand kasta sig öfver fienden. Mesta nyttan hade han dock af en honom egen uppfinning, nämligen att mellan hvarje regementes rytteri uppställa smärre trupper af ett hundra åttio musketerare, hvilka med en mördande eld understödde egna och nedsköto fiendens ryttare. Det var denna uppfinning, som han hade att tacka för flera af sina segrar.
Uti förskansnings- och fältmätningsvetenskaperna var Gustaf Adolf utan all fråga den störste på sin tid; men ändamålet med denna bok medgifver icke att utveckla hans i detta hänseende vidtagna förbättringar; bland dem uti artilleriet äro de så kallade läderkanonerna ryktbarast. De uppfunnos af M. v. Wurmbrand och användes först i preussiska fälttågen. Namnet läderkanoner är egentligen mindre passande. Själfva röret var nämligen af tunn koppar, omgifvet af flera järnband, sedan lindadt med hopkittade tåg och slutligen alltsammans öfverdraget med läder. Fördelen af dessa fältstycken var deras utomordentliga lätthet, olägenheten åter att efter några få skott blifva så upphettade, att de sedermera icke på länge kunde åter begagnas. De kommo också därför ur bruk redan 1631. Mindre ryktbar men mera användbar är Gustaf Adolfs andra uppfinning, att nämligen förkorta kanonerna. I början trodde man nämligen, att kulans fart rättade sig efter kulloppets längd, och göt därför alla kanoner så långa som möjligt. Misstaget var redan upptäckt, men missbruket fortfor, tills Gustaf Adolf lät gjuta fältstycken efter bättre mått. Dessa antogos sedan öfver hela Europa och blefvo i franska hären mer än hundra år bibehållna under namn af pièces suédoises.
Gustaf Adolf införde mera beräkning uti det hela af krigsrörelserna, än förut var brukligt. Han följde beständigt den grundsatsen att aldrig tränga längre framåt, än att sidorna och ryggen kunde mot anfall försäkras. Det var i synnerhet under preussiska kriget, som han utbildade denna lära, och första hälften af tyska fälttågen visar det mest noggranna iakttagande däraf. Denna grundsats har sedermera väckt mycken uppmärksamhet. Den kallades af Gustaf Adolf ratio eller status belli men af senare vetenskapsmän läran om operationsbasen.
Den hufvudsakligaste och mest välgörande af alla Gustaf Adolfs förändringar var den, som rörde krigstukt och fältordning. Att förskaffa soldaten ordentligt uppehälle och aflöning var förut en sak, hvarom man föga bekymrade sig; däremot lämnades honom också frihet att själf förskaffa sig sina behof på bekostnad af det land, som genomtågades. Själfsvåldet alstrade rysliga uppträden, och lägren voro en samlingsplats, en fristad för alla utsväfningar och brott. Detta förhållande sökte Gustaf Adolf ställa på en helt och hållet annan fot. Med en faders ömhet sörjde han för sina soldaters hälsa, och behof, skaffade dem varma kläder, tillräckliga förråd och aldrig uteblifvande sold. Sällan nyttjade han kroppsstraff, såsom förringande den känsla af ära, som borde lefva inom soldatens bröst; däremot hände icke sällan, att han körde bort både enskilda och hela trupper. För att fästa dem vid fanan var fänriken icke allenast frikallad från allt deltagande i bestraffningen utan var just den, som vid sådana tillfällen ägde fälla förböner för den felande. Själf var Gustaf Adolf i sitt umgänge med soldaterna städse mild och nedlåtande, därför också af dem älskad ända till dyrkan, och detta oaktadt hans å andra sidan den tiden oerhörda stränghet. Ty sörjde han för deras behof som en far, så fordrade han också af dem en barnslig lydnad. Det minsta brott mot påbjudna krigsartiklar blef allvarligt beifradt, och de förut så själfsvåldiga soldaterna måste bekväma sig till lydnad. De gjorde det, ty Gustaf Adolfs krigsartiklar andades en oskrymtad vördnad för gudsfruktan, dygd, rättvisa och sanning, och konungens eget exempel föregick hela hären. Den offentliga gudstjänsten hölls uti aktning. Vanligtvis afsjöngs därvid Luthers egen psalm: Vår Gud är oss en väldig borg, och vid de orden: Frågar du hvad namn han bär, Jesus Krist det är, beledsagades svaret af en salfva från hela det närvarande artilleriet. Vid hvarje regemente fanns en fältpredikant, som inför truppen morgon och afton förrättade den offentliga bönen och hade vidsträckt fullmakt att dessemellan beifra alla i lägret insmygande laster. Spel, dryckenskap, utsväfningar och slagsmål voro strängeligen förbjudna, och för att förekomma sysslolöshetens frestelse användes soldaten till uppförande af fästningsverk och befälet till andra göromål. Lösa kvinnfolk blefvo antingen bortjagade eller hopvigda med sina soldater. Barnen följde trossen och sattes under en särskild läsemästare, som, hvarje dag regementet låg stilla, öppnade sin skola. Då någon förbrytelse skedde, höll sig konungen icke till soldaterna utan till befälet. Det var, menade han likasom gamle konung Gustaf, den befallandes fel, om den lydande icke lyder.
Gustaf Adolf skördade flera fördelar af denna stränga krigstukt. Hans soldater voro i allmänhet stilla och lydiga; historien vet icke förtälja några betydliga i hans härar inträffade upplopp, då sådana eljest öfverallt vankades. Genom iakttagen måtta och ordning kunde också hans trupper bärga sig ofta länge nog på de tillgångar, som den oordentliga fienden på dubbelt så kort tid förslösade. Han och hans folk möttes också ständigt af invånarnes förtroende och kärlek, hvarigenom många af hans företag öfver förmodan lyckades. Genom känslan af mot Gud och människor iakttagna plikter alstrades slutligen inom soldatens likasom anförarens hjärta ett lugnt men orubbligt mod, grundadt på förtröstan till sin egen rättvisa sak och till försynens däröfver vakande hand. Det var denna känsla, som gjorde de svenska soldaterna och deras befälhafvare icke blott till krigare utan till hjältar, och det ännu många år efter den store konungens död. Det är, plägade han säga, en stor skillnad mellan en marodör och en soldat, mellan en kroat och en hjälte. Man kan visserligen vara en öfverdådig slagskämpe men icke en god soldat utan att tillika vara en god kristen.