Vid Karl IX:s död var Gustaf Adolf icke fulla sjutton år gammal och således efter Sveriges lag ännu för ung att bestiga tronen. Många tyckte också, att hertig Johan hade därtill närmare rättighet. Dennes förra afsägelse kunde anses dels såsom framtvungen af Karls myndighet, dels såsom ogiltig i anseende till Johans minderårighet, och denne själf lät icke otydligt förstå, att han var af samma tanke. Karl IX hade också i sitt testamente rådt Gustaf Adolf att gifva vika för hertig Johan, i händelse denne yrkade på sina rättigheter. Han beslöt därför att öfverlämna saken till ständernas afgörande. Under tiden skulle riket styras af änkedrottning Kristina, hertig Johan samt sex riksråd, däribland Axel Oxenstierna.
Uti december 1611 samlades ständerna i Nyköping. Hertig Johan förklarade öppet, att han ansåg sig hafva närmaste rättigheten till kronan. Men han var af ett stilla och overksamt sinnelag samt älskade lugnet, hvarjämte hela rikets tillgifvenhet för Gustaf Adolf yttrade sig oförställdt. Johan förnyade alltså sin afsägelse och erhöll däremot Dalsland och en del af Västergötland till förökning på sitt furstendöme. Slutligen och i betraktande af Gustaf Adolfs stora och ovanligt tidiga själsförmögenheter förklarades han myndig. Änkedrottningen, hertig Johan och riksråden nedlade sitt förmynderskap, och Gustaf Adolf tillträdde regeringen.
Rikets ställning var högst bekymmersam och vådlig. Inomlands härskade fattigdom och oenighet; konungens inkomster och makt förminskades betydligt af de stora förläningar, som voro anslagna åt båda änkedrottningarna, Kristina och den ännu lefvande Katarina Stenbock, och åt hertigarne Johan och Karl Filip. Adeln, våldsamt kufvad af Karl IX, iakttog tillfället och förskaffade sig vid Gustaf Adolfs hyllning flera ganska betänkliga fördelar. Prästerskapet var högligen misslynt öfver de trosförändringar, hvarmed Johan och Karl oroat dem, samt kastade längtande blickar till den utmärkte och i den evangeliska tron ståndaktige konung Kristian IV i Danmark. Borgerskap och bönder voro alldeles uttröttade genom krigsgärder och utskrifningar. I södra Sverige lågo vidsträckta trakter förhärjade af fienden; äfven i andra landsorter uppkom en mängd ödeshemman, då folk felades för brukningen och penningar för utlagorna. Eländet alstrade missnöje, särdeles i Dalarne och Helsingland, där hotande oroligheter verkligen utbrusto och endast med möda kunde stillas. Sigismunds anhängare eller, rättare sagdt, Karls många och bittra fiender begagnade sinnesstämningen. Kring landsorterna utspriddes en mängd bref, i hvilka folket uppmanades att öfvergifva Karls gudlösa afföda. De olyckor, som så hårdt tryckte landet, vore himmelns straff för bevisad trolöshet mot deras laglige, af Gud förordnade konung.
Riket behöfde sålunda lättnad och hvila, men dess yttre förhållanden fordrade nya ansträngningar och det ovillkorligt. Gustaf Adolf hade nämligen med Sveriges trenne kronor också ärft tre krig, nämligen mot Ryssland, Polen och Danmark. Alla tre kräfde penningar och folk, men det sistnämnda var likväl mest hotande. Danskarne, anförda af en ung och kraftfull konung, hade eröfrat Kalmar, en af rikets nycklar, och öfversvämmat södra landsorterna. Det gällde nu hjärtat af riket, måhända dess själfbestånd. Inga tillgångar funnos, allmänna förråd och kassor voro tömda, och Gustaf Adolf hade stundom icke ens för dagliga utgifter några kronor på fickan. Till betalande af obetydliga skräddarräkningar måste han gifva förskrifningar eller anvisningar på den blifvande kronouppbörden af smör, hö, spannmål och så vidare. Stundom blefvo icke ens dessa mottagna. Man tycktes tvifla, huruvida kronan någonsin skulle vilja eller kunna fullgöra sina förbindelser.
Sjutton år och fjorton dagar gammal var konung Gustaf Adolf, då han tillträdde denna regering.
